Var är du? frågar J. mig i ett sms då jag hade skrivit att jag låg i en husvagn och lyssnade till en revirmarkerande enkelbeckasin.
Utanför Sunne, svarar jag. Jag är i Laxå och inventerar skogshöns, berättar han.
Vi träffas då och då när han är i Simrishamn och inte är ute och inventerar. Han lär mig att höra skillnad på olika fågelarter, se Vad oroade härmsångaren?.
Jag tänker ibland på det arbete som han och andra inventerare som jag träffar utför. Jag minns en som berättade att han åkte på skogsvägar i Värmland med öppna rutor och lyssnade på fågelsång. Så skrev han ned arterna han hörde. Att promenera med J. är att ofta stanna, studera en blomma, lyssna till en fågel eller försöka få syn på vad det är för fjäril som flyger runt. Det han upptäcker för han in i Artportalen. Kort sagt inventerar han jämt.
Det är genom inventeringar som vi ser var arterna är och som vi förhoppningsvis kan se mönster.
Jag går en botanikkurs för Svenska Botaniska Föreningen och veckans läxa är att se utbredningsområden av olika arter. En av dem är Adam och Eva (Dactylorhiza incarnata × sambucina). På en sökning ser jag att under 2024 har fynd inrapporterats från följande platser. De gula är enskilda fynd och de blå fler.
Även om mönstret tycks tydligt, finns det fynd som avviker. Varför finns det flera funna utanför Växjö och varför är de inte hittade vid ett vattendrag?
En annan art är blåbär (Vaccinium myrtillus L.). Nedan ser vi att den är observerad över hela Sverige. Vad beror det på att det finns luckor? Dels kan det vara ändringar i terräng, dels kan det vara en lägre iver att rapportera.
Om vi går in i Artfakta ser vi att i Närke så är det endast 1470 observationer, medan i Södermanland är det 11219. Skiljer sig Närkes naturtyper nämnvärt från Södermanlands? På Artfakta står det att den växer i både skog och fjäll och den växer både i löv och barrskog. Så förmodligen påverkar ivern mer i utfallet.
För att kort sammanfatta innan jag går vidare så bygger vår kunskap om arter och deras utbredning på observationer. Det i sin tur är beroende av inrapporteringar. Det som inte är inrapporterat syns därmed inte.
Under de senaste helgerna har jag skrivit om biologisk mångfald och försökt att begrunda det utifrån olika perspektiv. Jag har ibland gått vilse (Irrblossen ledde mig vilse), ibland försökt att förstå de bakomliggande idéerna (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”), men väldigt ofta hamnat i funderingar kring de föreställningar som styr vilka tolkningar som vi gör (På väg hem såg jag en brölande dovhjort).
Här vill jag utgå från dessa två samlingsord, observationer och föreställningar. Det senare är viktigt då de formar hur vi uppfattar och tolkar det som vi observerar. Det ger oss den inramning som sedan formar informationen.
För att förklara det sista vill jag kort nämna det jag under morgonen lärde mig då jag läste om biogeografins idéhistoria i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). En av de verkliga pionjärerna inom botanik är Carl von Linné. Jag har besökt hans födelsehem i Råshult flera gånger. Det rekommenderas.
Under sina observationer och de observationer som han inhämtade från sina adepter började han försöka foga in det i den världsbild han levde i. Lomolino et al. berättar att hans hypotes var att alla arter kom från ett högt berg varifrån de sedan hade spridit sig under 6000 år.
Det som styrde hans tankar var naturligtvis bibelns berättelse om Noah och syndafloden. Det andra som styrde honom var att eftersom Gud hade skapat allt så skedde det inga förändringar hos arterna.
Linnés teorier som var i enlighet med rådande världsbild började ifrågasättas av de upptäcktsresande som gav sig ut i världen och observerade. De påverkades av allt från fossiler som berättade om att arter dog ut, till likheter och olikheter mellan arter; de gjorde hypotesen allt ohållbarare.
Att det skedde berodde dessutom på att samhället förändrades. Genom upplysningens idéer gavs möjligheter för andra sätt att förstår sig på världen.
Det motstånd som tidigare vetenskapsmän som Galileo Galilei hade mött bröts ned. Världen sågs som en bok som man kunde lära sig av genom att studera den (Wootton, 2010), en tanke som jag följer då jag vandrar omkring både bland bokträd och böcker.
Det intressanta i att undersöka tidigare tänkare är att om man är uppmärksam tycks det finnas idérester kvar från förr. En sådan tycks vara föreställningen om det eviga och oföränderliga. Jag har själv tampats med detta i mina samtal med Lars Lundqvist då vi begrundat om det finns inneboende värden i naturen. I till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv tar jag upp denna fråga.
För att illustrera vad jag menar om hur föreställningen om det eviga och oföränderliga vill jag kort reflektera kring Naturvårdsverkets rapport Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018 (red. Wenche, 2020).
Författarna skriver det är en utvärdering av bevarandestatusen för perioden 2013–2018 och det utgår från EU:s art- och habitatdirektiv.
Den här rapporten sammanfattar resultaten från 2019 års utvärdering av bevarandestatus för perioden 2013–2018, vilket innefattar tillstånd och trender i Sverige för de 89 naturtyper och 166 arter och artgrupper som listas i EU:s art- och habitatdirektiv. (Wenche, 2020:6)
I rapporten delar författarna upp Sveriges natur i olika naturtyper samt arter och beskriver sedan om bevarandestatusen är gynnsam eller inte. För att göra den bedömningen utgår de från vissa kriterier.
Utgångspunkten är en populations utveckling: blir de fler, stabilt eller minskar. Om de minskar tyder det på att det har skett förändringar i deras livsmiljö som gör att deras bevarandestatus förändras. Utgångspunkten för en arts bevarande är att naturtyper finns kvar som gör att de kan överleva.
Gynnsam bevarandestatus Enligt art- och habitatdirektivets definition anses en arts bevarandestatus vara gynnsam när:
• uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö,
• artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och
• det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, tillräckligt mycket livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Wenche, 2020:95)
Det finns ytterligare en del som ska införas och det är om deras livsmiljö och den naturtyp som är förutsättningar för arters livsförutsättningar finns. Alltså finns det strukturer och funktioner kvar.
[D]e särskilda strukturer och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid[.] (Wenche, 2020:95).
För att illustrera detta med ett exempel så återvänder jag till Mats Hannerz och Per Simonsson. De skriver i Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (2023) att vissa arter som lever i skogen är beroende av att det finns död ved, det vill säga en struktur som gör att de kan överleva.
Nära hälften av de rödlistade skogsberoende arterna är knutna till död ved. Död ved är dock inget entydigt substrat. Grov och hård död ved har särskilt stor betydelse, men alla nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag fyller en roll för olika arter. (Hannerz & Simonsson, 2023:20)
För att sammanfatta måste vissa villkor finnas för att arter ska kunna leva där. Tas de bort, ergo strukturerna försvinner, så minskar det överlevnadsmöjligheterna för vissa arter.
Så för att äntligen närma sig målet med denna exkursion så vill jag visa två figurer från Naturvårdsverkets rapport vilket visar på bevarandestatusen av dels naturtyper och dels arter. Hur gynnsam bevarandestatusen är visas i mest positiv grön och mörkröd som negativ. Som vi ser nedan är det gynnsamt för berg och grottor medan gräsmarker är det riktigt illa för.
De delar som framför allt påverkar hur gynnsamt det är för naturtyper och arter är framför allt jord- och skogsbruk, men också ”Exploatering och byggnation för bostäder, industri, kommersiell verksamhet och fritidsbebyggelse” (Wenche, 2020:17). Utifrån det förstår vi varför berg och grottor, och fjäll är mindre påverkade, medan till exempel skog och gräsmarker är är väldigt påverkade.
Om vi tittar på nästa figur så ser vi att däggdjur överlag i Sverige har en god bevarandestatus, medan för fjärilar som i hög grad är beroende av gräsmarker ser det väldigt illa ut.
Som vi ser påverkas arternas förutsättningar människans kultur och levnadssätt. Med det kommer jag till det som jag ämnade med föreställningen om det eviga och oföränderliga.
För vad vi ser är den livsstilsförändring som har skett i Sverige genom industrialiseringen och den medföljande urbaniseringen. Gräsmarkerna, för att ta ett exempel, tillhör den livsstil då svenskarna försörjde sig på lantbruk som inte var mekaniserat.
Huvudorsaken är de omvälvande landskapsförändringar som har skett och fortfarande sker till följd av det moderna jord- och skogsbruket. Naturbetesmarker och slåtterängar har övergivits i stor utsträckning till följd av rationaliseringar och för låg lönsamhet. Deras arealer är idag små och förekomsterna isolerade. Kvaliteten hos de miljöer som fortfarande finns kvar är på många håll dålig, främst på grund av förändrad skötsel. (Wenche, 2020:26)
På bilden nedan ser vi boendeförändringen som har skett i Sverige under 110 år.
Eller för att ta ett annat exempel som har skett i och med den historiska förändringen är vargens återkomst. Det är ett däggdjur som är välanpassat till överlevnad i olika naturtyper och förflyttar sig lätt över långa avstånd, se Synen på vargen och samhällets förändring.
Av de stora rovdjuren bedöms varg, lo och björn ha gynnsam bevarandestatus då populationerna på lång sikt är ökande/stabila, liksom utbredningen och förekomsten, och ligger över referensvärdena. (Wenche, 2020:43).
Avslutningsvis vill jag sammanfatta reflektionerna. Den första är det är genom observationer som vi får kunskap om vår omvärld. Det betyder att det som inte rapporteras finns inte. Detta i sin tur riskerar att påverka hur vi förstår oss på tillståndet i naturen, både i positiv och negativ riktning.
Det andra är att även om vi har föreställningar som formas av kunskapen att förändringar har skett över tid, så påverkas vi av en föreställning om att det opåverkade är det som är mer gynnsamt för olika arter. Det måste inte alls vara så. Snarare är det strukturer, som att man var år slog ängarna med lie och lät djuren beta, som över lång tid gav de villkor som var nödvändiga för vissa arters överlevnad.
Så frågan är vad vi menar med att den biologiska mångfalden minskar? Som jag hoppas ha visat i det här inlägget är det väldigt komplext. För vad menar vi egentligen? Och vad vet vi? Och vilka föreställningar styr vad vi menar?
Detta är inte ett försök att förringa den allt mer minskande mångfalden. Däremot, menar jag, att vi måste se till de olika faktorerna som påverkar. Dessutom måste vi använda mindre svepande begrepp och vara mer precisa. Och sist men inte minst: Vi måste inventera mer! Och då menar jag inte bara de som gör det professionellt utan vi alla måste notera vad vi upptäcker i naturens bok.
Referenser:
Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)
Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ord är viktiga. De styr hur vi tänker genom att de beskriver den värld vi lever i. Därför kan man fundera över i vilken riktning tanken styrs när man redan i titeln använder ordet ”bevarandestatus”. Det som finns ska alltså bevaras, vilket förutsätter att ingenting får minska utan allting måste öka eller förbli konstant – både antalet individer av en art och den livsmiljö vi anser att arten måste ha för att finnas i den mängd vi bestämt är ”gynnsam bevarandestatus”.
Med tanke på att vi å ena sidan vet att allting i världen hela tiden förändras över tid, att klimatet ändras och att vi människor blir fler, hur konstruktivt är det då att å andra sidan förutsätta att allt det andra (det som inte är en direkt del av våra liv) ska förbli som det alltid varit, när det inte finns nåt sådant tillstånd? Vad är poängen att prata om ”bevarandestatus”, som om världen vore ett museum, en antikvitet som måste bevaras för framtiden?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag ska begrunda den lite mer innan jag kommer med mitt perspektiv. Dock en fråga då jag tolkar innebörden av ordet/begreppet annorlunda: vilket om något ord hade du föredragit?
GillaGilla
Jag uppfattar inte bevarandestatus som ett försök att skapa ett museum. Skälet är att man måste se det utifrån mätinstrumentet, är det gynnsamt eller inte. Problemet med minskningen av den biologiska mångfalden är inte att människor aktivt försöker att motverka arternas existens, inte ens i fallet med elfenbensjakten i södra Afrika. Det handlar om att naturtyper och habitat minskar och i vissa fall drastiskt. Skälen är olika, som till exempel livsstilsförändringar i och med industrialiseringen och det mekaniserade jordbruket.
Jag gick in på Europeiska kommisionens sida och sökte upp vilket begrepp de använder och det är ”conservation status” (https://environment.ec.europa.eu/topics/nature-and-biodiversity/habitats-directive_en), vilket betyder att ”bevarandestatus” är en direktöversättning. De skriver också att medlemsländerna ska inrätta kärnområden för att gynna bevarandet, ”must designate, protect and manage core areas”, det vill säga Natura 2000.
Skälet, skriver de, är att beskydda det ”arv” som Europa håller på att förstöra och det har skett genom oaktsamhet: ”Europe has a stunning diversity of wild animals, plants and habitats, many of which are not found anywhere else in the world. However, much of Europe’s natural heritage has been lost over the years due to urban sprawl, intensive agriculture, forestry and fisheries, pollution, and other human activities. This has led to the large-scale disappearance and degradation of many valuable natural areas and the species that live in them.”
Detta ser jag som ett värdefullt mål!
GillaGilla
Svar på frågan om ord: ”Populationsstatus” beskriven som ökar/minskar/stabil hade räckt, som jag ser det. Fast problemet är att vi inte vet, eftersom Artdatabanken inte mäter objektivt utan gissar och ”bedömer” statusen för ca 22000 arter.
Men för att förklara hur jag tänker krävs en längre och bitvis rörig argumentation, som tangerar sånt vi diskuterat tidigare…
Jag tycker det är intressant att alltid när biologisk mångfald diskuteras så landar man förr eller senare alltid i politiska överenskommelser, som exv vad EU beslutat. Men man tillämpar konsekvent det Sten NIlsson förr i tiden kallade delhetssyn, alltså motsatsen till helhetssyn.
I stycket du citerar konstaterar man att den biologiska mångfalden minskar och att ”over a quarter of Europe’s animal species are at risk of extinction”.
Sidospår: Om man inte kvantifierar påståendet tidsmässigt så skulle jag nog hävda att 100% av Europas djurarter riskerar att dö ut, eftersom alla arter förr eller senare sannolikt dör ut. Den intressanta frågan är väl HUR SNART de i så fall riskerar att dö ut. Rödlistan anger inga exakta tal men anger risken att dö ut som extremt hög (Akut hotad, CR), mycket stor (Starkt hotad, EN) och stor (Sårbar, VU). Fast man kvantifierar faktiskt vad man menar i det sista kriteriet (E) och anger där att sannolikheten att dö ut är minst 50%, 20% och 10% inom de närmaste 20 åren för respektive grupp. Om Rödlistans bedömning stämmer så borde alltså ganska många arter i gruppen Akut hotad ha dött ut de senaste 20 åren. Har detta verkligen skett? Om inte är klassningen felaktig. Nåväl, nog om detta sidospår, även om det är intressant…
Men, mer intressant är att man i texten pekar ut ”urban sprawl, intensive agriculture, forestry and fisheries, pollution, and other human activities” som orsak till att arter riskerar att dö ut. Och det är här bristen på helhetssyn blir tydlig. Man anger i direktiven hur arter och biotoper ska hanteras, men man kopplar det inte konkret till det man lyfter fram som orsaker och säger inte vad det är av orsakerna som ska minskas och vad konsekvenserna då blir för människorna i EU. Ska vi sluta bygga nya bostäder? Eller minska jordbrukets produktion av livsmedel? Minska skogsbrukets produktion av råvara? Fiska mindre? Vilka ”mänskliga aktiviteter” är det vi ska sluta med, och vad får det för konsekvenser för våra vardagsliv?
Häromdagen hamnade jag i en diskussion på LinkedIn om biologisk mångfald, där Värmlandslaven lyftes fram som ett exempel på en art som man tror dog ut nationellt (finns i Norge och Kanada) på 1950-talet därför att skog i närheten av den enda kända förekomsten kalhöggs. Och det är här jag sluter cirkeln och är tillbaka i den museala tanken om ”bevarande”. Vi vet ju att nya arter tillkommer i den svenska faunan och floran. Borde vi då inte samtidigt tillåta att andra arter försvinner från Sverige? Vi utrotar ju inte aktivt, medvetet olika arter, utan det som händer är att vi ändrar vår egen livsmiljö på olika sätt och då gynnas en del arter medan andra missgynnas. Om vi verkligen vill ”bevara” (conservation) så borde vi väl i rimlighetens namn aktivt försöka hindra nya arter från att komma hit? Min poäng är att när vi talar om att ”bevara” så gör vi det för vår egen skull, för att vi tycker att det är kul/tillfredställande att göra den typen av goda gärningar. Men det förutsätter nästan alltid att om vi minskar exv livsmedelsproduktionen här i EU så kan vi köpa livsmedel från något annat land, som då får problem med sin biologiska mångfald.
Allting är kommunicerande kärl, så alla arter och biotoper kan inte öka eller vara konstanta överallt, hela tiden, utan världen måste kunna få förändras. Det var det jag gillade med Emma Marris TED-talk. Hennes bok som du tipsade om är på väg, så vi får se hur jag tänker efter att ha läst den.
GillaGillad av 2 personer
Tack för kommentar.
Jag kommenterade den delvis i det nya inlägget, men återkommer mer specifikt efter cykelturen.
GillaGilla
Jag har nu läst om din kommentar och märker att jag inte begrundade dem specifikt i mitt inlägg, som jag menade först. Det ämnar jag göra nu och det kommer att bli långt och möjligen något vingligt.
Det är klurigt och du har goda poänger som vanligt. Jag tänker att jag börjar med rödlistan.
Om jag har förstått den rätt så handlar den om framför allt två saker.
För det första är det ett mätinstrument där man kvantitativt försöker få syn på hur det går för enskilda arter. Är det stabilt, sker det förändringar och är de förändringarna positiva eller negativa. Alltså man försöker få till ett instrument som beskriver vad som sker.
För det andra, som du påpekar, är att man gör sannolikhetsberäkning kring hur stor risken är för utdöende. Varför har det inte skett oftare då? frågar du retoriskt. Skälen är flera, men det viktigaste är att det inte har skett en större katastrof. Så låt oss ta den älskade vargen i Sverige. ”Varg är rödlistad i kategorin Starkt hotad (EN) på grund av liten population. I Rödlista 2015 klassades varg i kategorin Sårbar (VU).” (https://www.slu.se/artdatabanken/rodlistning/dagens-rodlistade-art/varg/#:~:text=Varg%20%C3%A4r%20r%C3%B6dlistad%20i%20kategorin,i%20kategorin%20S%C3%A5rbar%20(VU).)
Den har en liten population, vilket gör den starkt hotad, men den är också fördelad över stora delar av södra Sverige. Det innebär att även om Linderödsreviret försvinner så finns det fler. Nu senast verkar det vara ett i Osby i norra Skåne. Som population är den hotad, men utspridningen gör att riskerna är fördelade. Som en pendang så kan man tillägga att den ingår i en metapopulation, vilket gör att nya vargar tillkommer. Men låt oss lämna den lilla trixigheten åt sidan.
Rödlistan är ett kvantitativt sätt att indikera populationens vitalitet, för att använda en variant av bevarandestatus och populationsstatus som du föreslog.
Den andra delen i din kommentar som jag vill reflektera kring är det du skriver om att utökningen av städerna riskerar att arter dör ut. Det du hänvisar till är följande för den som är intresserad: ”Europe has a stunning diversity of wild animals, plants and habitats, many of which are not found anywhere else in the world. However, much of Europe’s natural heritage has been lost over the years due to urban sprawl, intensive agriculture, forestry and fisheries, pollution, and other human activities. This has led to the large-scale disappearance and degradation of many valuable natural areas and the species that live in them. Today, over a quarter of Europe’s animal species are at risk of extinction.” (https://environment.ec.europa.eu/topics/nature-and-biodiversity/habitats-directive_en)
I din kritik ser jag två saker. Det ena är det jag lärde mig när jag läste etik och det är att göra skillnad på det normativa och det deskriptiva, är det en värdering eller en beskrivning. Ord är viktiga, skriver du, så frågan blir om de endast är deskriptiva eller om de också smugglar in värderingar? Här får man tolka själv. Jag menar att även om ”risk of extinction” är en tveeggad formulering, så lutar man mer åt att det är deskriptivt.
Dock som helhet beskrivs en situation där genom européers brukande, exploaterande eller nyttjande (välj själv), så har habitat och naturtyper kraftigt minskat. Så även om Europa som helhet tillhör den tempererade ädellövsskogsbiomet, är det väldigt stora delar som består av mänskliga boningar, förädlade skogar och lantbruk. Detta har lett till att miljöer har minskat för många arter och detta är ett hotande problem för många mindre anpassliga arter. Det är en beskrivning av det faktiska tillståndet.
Så frågan är om vi ska sluta bygga bostäder, eller köpa livsmedel från andra regioner, som du skriver? Här menar jag att du gör ett onödigt antingen eller argument. Det finns stora delar av Europa som avfolkas. Människor bor tätare. Lantbruket blir effektivare och framför allt växer kunskapen om hur vi kan göra landskapet öppnare för mångfald. Vi har båda tagit upp hur skogsbruket genom att lämna kvar mer ved, fler träd, har skapat en större blandning i bestånden och ökat substraten.
Sammanfattningen av den sista reflektionen är att på många sätt skapas en konflikt och görs värre då många för antingen eller argument. Sverige ska inte bli ett enda stort Natura 2000. Det finns områden som Tjörnedala som försöker bevara gräsmarker. Sumpskogar lämnas kvar i högre skala och diken pluggas igen. Saker görs som gynnar arter, både i skogsbruket, jordbruket, liksom i städer. För att det ska ske, inte bara på frivillig väg utan också manande, så behövs direktiv som Art- och habitatdirektivet. Och framför allt är det viktigt att det görs inventeringar, då det är endast därigenom som vi får den fakta som är nödvändig för att kunna fatta rimliga beslut.
GillaGilla