Från Simrishamn till Anklam

Eftersom jag inte använder cykelbyxor utan vanliga jeansshorts så blir det skavsår efter ett tag när man har cyklat några mil. Då jag inte är så vältränad som jag tror går det inte särskilt fort heller efter några mil. Att det dessutom från Simrishamn till Ystad var motvind hela tiden, en frisk bris var jag helt färdig när jag kom till Nybrostrand. Den byn ligger någon halvmil öster om Ystad.

När det bara var en halvmil kvar till Nybrostrand och en lång backe tornade upp sig bestämde jag mig för att nu fick det bli en oplanerad paus. Låren värkte och hågen var inte med mig.

Gröna vetefält bredde ut sig i norr. En bokskog bröt av den vid krönet. En ormvråk seglade. Jag upptäckte tystnaden. Den där tystnaden då man hör vinden genom vetefälten, som så klart inte är tystnad utan egentligen är rofylldhet.

Så fortsatte jag min färd. Fast jag gick upp för backen.

Vid färjeterminalen upptäckte hon i kassan att jag hade bokat tvärtom och skulle med färjan från Świnoujście och inte från Ystad. Lärare ska inte boka resor första veckan efter studenten! Jag bannade mig själv, men hon från Polferries var så hjälpsam och bokade om.

Dagen efter gav jag mig av mot Anklam från Świnoujście. Jag passerade gränsen mellan Polen och Tyskland, cyklade ned i den lilla byn Kamminke och upptäckte att jag hade missat skylten där jag skulle svänga av. Så det var att återvända en bit och här kom ånyo en backe. Även den gick jag upp för.

Ängar bredde ut sig. En större rovfågel seglade. Det varken ormvråk eller röd glada. Nu ser jag i min fågelbok att det kan ha varit en brun glada.

Fälten här var fram tills medeltiden skog. Då människor etablerade sig här högg de ned skogen och lät sin boskap beta. På den sandiga jorden blev det väldiga fält där blommor och örter bredde ut sig. Att skogen inte har tagit över idag beror på aktivt arbete av de lokala. De låter får och boskap beta.

Skogarna bestod av tall och löv. Det var svalt att cykla där. Jag hade ingen riktig ork att pina på och rumpan ömmade; det blev en långsam färd. Det var riktigt trivsamt.

På cykelbanan låg det kottar* från tallarna. Plötsligt kom tanken till mig hur mycket frön de egentligen sprider omkring sig. De är gymnospermer så deras frön sprids inte med fåglar som äter frukten om fröerna och sedan bajsar ut dem någon annanstans. Däremot vet jag inte om fröna göms undan som ekollonen görs av ekorrar och nötskrikor.

I en kurva hörde jag en fågel som jag inte innan hade hört. Jag stannade in till vägkanten och spelade in den med Merlin Bird app. Det var en kornsparv. Så fick jag ännu en fågelsång i min repertoar.

Till slut kom jag till Usedom. Den har givit namn till ön. De satsar på turism, men det finns inget riktigt som lockar där i samhället. Likväl satt jag vid kyrkan, drack vatten och tog igen mig. Vinden svalkade skönt.

Det var 2 mil kvar så det var strunt samma om lår och rumpa ömmade. Nu blev det öppnare fält.

En stor rovfågel fick mig att stanna. Jag var inte svårövertalad. Den hade vit kropp och svart vid vingspetsarna. Jag tog upp kikaren och såg den segla över fälten. Att fotografera var ingen mening. Det var en ängshök. Det var så vackert.

Det var nu fler cyklister. De cyklade på utan att de tycktes märka närvaron av dessa vackra fåglar.

Efter Zecheriner Brücke lämnade jag ön Usedom och kom till en ö som doldes av all vass. Jag stannade för att kika från fågeltornet. Det var knölsvan, ägretthäger, skrattmås och en väldig havsörn som seglade i termiken. Ladusvalorna hade gjort utkikstornet till sin bolokal. Det var bajs överallt utanför och deras kirpande läte fyllde luften. De är nyfikna och tittade undrades på mig i luften.

Norr om vägen stod det döda träd i vattnet. Överallt var det vattenfågel, till exempel knipor, grågäss och en skäggdopping som flöt med sitt huvud vilandes på sin kropp.

Nåväl, det var bara att cykla vidare. Det var inte långt kvar, men många backar.

Jag avslutar med en äng full av blåeld.

Jag stannade där för att jag mindes alla lupinerna som hade vuxit runt Bollnäs där jag var i midsommar. De är också vackra, men invasiva. De kommer från Amerika. Nu läser jag på Wikipedia att européer tog med sig blåelden till Amerika. Så där sprider den sig och i Washington beskrivs den som invasiv.

Så fick vi avsluta det här inlägget med botanisk ironi.

*Här har jag ändrat efter Lars Lundqvists kommentar.