Det var i Peenemünde Gustaf II Adolf ilandsteg 1630 för att delta i trettioåriga kriget och det var här som Tredje riket påbörjade raketåldern. Arbetet leddes av SS-officeren Wernher von Braun. Han fångades sedan av amerikanerna för att leda utvecklingen av rymdprogrammet.
Platsen ligger i nordligaste delen av ön Usedom. Den högsta punkten är två meter över havet och har alltid lidit av översvämningar från havet.
Här vid floden Oders mynning låg en liten fiskeby, men när NSDAP hade bestämt sig 1936 för att utveckla raketprogrammet kördes befolkningen iväg. Trots Versaillefördraget kunde utvecklingen ske då det uttryckligen inte stod att de inte fick utveckla raketer.
Vägen till Peenemünde började många år innan jag kom dit. Jag läste Thomas Pynchons roman Gravity’s Rainbow under nattskiftet på vandrarhemmet där jag arbetade i Las Vegas. Vi bodde några månader. Den skulle vara totalt obegriplig, men jag skulle förstå den och gjorde anteckningar och strök under. Det enda som skedde var en fantastisk läsupplevelse så fort som jag gav upp att försöka förstå den.
I Peenemünde utvecklade tyskarna V2: raketerna som skulle bringa dem segern. V:er stod för Vergeltungswaffe, hämndvapen. De sköts mot London och föll här och där, vilket är Pynchons poäng. Det blev oberäkneligt. Ingen visste var de skulle landa.
Från Wolgast cyklade jag längs ön Usedoms västra strand. Det var varmt, över 30 grader. Det var skönt när jag kom in i alléerna och slapp de öppna fälten. Tack och lov blåste det.
En tornfalk som lyfte från en höbal på fältet, väckte min uppmärksamhet. Annars handlade det mest om att ta sig fram.
Rewilding, sill och träsk i Wolgast
Norr om Bandhagen kommer de första ruinerna från det som en gång var det största forskningscentret i Europa. Det är en bunker. På västra sidan går en hög vall mot floden Oder.
Det var i Bandhagen som forskarna, soldaterna och koncentrationslägerfångarna bodde. Norr om det var området avspärrat. Ett tåg förde dem till och från Peenemünde.
Att bygga denna stora anläggning låter som vansinne. Marken var vattensjuk och sandig.
En stor pumpstation användes för att få bort vattnet. En sjö grävdes ut och i den lade man också askan efter kolkraftverket.
Jag kommer fram till det tekniskhistoriska museet. I någon timme går jag där inne full av tankar.
Till en början byggdes det med anställda. Siemens var ett av företagen. Sedan under kriget fick krigsfångar arbeta här. De arbetades till döds.
På många sätt påminner platsen mig om Los Alamos i USA där man utvecklade en teknik som innan inte hade existerat. De var också i teknikens framkant och allt var för att utveckla bomber.
Allt gjordes med de främsta vetenskapsmännen. Det tredje riket hade tagit intelligenta män i sin famn och gav de alla möjligheter att kunna testa sig fram. Trots att stål egentligen behövdes i kriget, hade de alltid tillgång till råvaror.
Det som gör mig berörd och betänksam när jag cyklar därifrån är just det fokus man hade. Redan innan hade man velat utveckla rymdraketer. I Anklam där jag har hållit till utvecklade Otto Lillienthal de första flygplanen. Tyskland låg i absoluta framkanten i det industriella och teknologiska, men NSDAP ville bara använda det i krigets tjänst. Det är det här som är så svårt att förstå.
Varför enbart krig?
På en propagandabild läser jag att det handlade om hämnden för förlusten i Första världskriget.
Jag upprepar frågan innan: Varför enbart krig? För jag tror det är där någonstans som det oerhörda är med det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet. De ville redan från början det totala kriget. De byggde ett helt samhälle enbart inriktat på kriget.
Låt oss kort göra en jämförelse mellan Los Alamos i USA och forskningscentret i Peenemünde. I Los Alamos handlade det aldrig om slavarbete, att vissa raser var mindre värda utan om att använda den befintliga kunskapen och utveckla den till dess spets. Ledaren Oppenheimer blev senare en stark motståndare till kärnvapen. Han bestraffades hårt av det amerikanska samhället för sina uttalanden och att han en gång hade varit medlem i kommunistpartiet. SS:officeraren Wernher von Braun utvecklade rymdprogrammet i USA. Han fick hedersmedalj av amerikanska regeringen för sitt arbete. Innan dess hade han fått riddar-och krigsförtjänstkorset av NSDAP.
Jag vet inte. Jag bara babblar. Kanske är det för att jag inte kan tillräckligt för att kunna säga något konkret och slagkraftigt? Så låt mig därför upprepa mig. Platsen berörde mig. Den berättar något väldigt viktigt om vår tid. Den berättar om vår oerhörda förmåga att förstöra, men också om naturen som ständig överlevare. Bland växtligheten ser vi människans gärningar tills de en dag är försvunna.
Natten tillbringade jag i Zempin. Idag bär det av mot Swinemünde eller Śvinoujście som staden heter på polska.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Under konkreta krig och pandemier frodas plötsligt innovationerna. Till skillnad från det mer diffusa och långtidsverkande klimat- och miljöhotet som hänger i luften över oss alla. Ja, vem tjänar mest på vad?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Flera tankar har väckts av din kommentar. Den första är det som den norske djupekologen Sigmund Kvaløy Setreng talade han om när han gjorde skillnad mellan det komplexa och det komplicerade. Han talade visserligen om upplevelser, men om vi överför det på byggandet av V2 så är det ett komplicerat problem. Det är svårt, men det är fokuserat på en enda sak.
Klimatet är ett komplext problem. Det är förvisso en fråga om fysik och grunderna är kända, men de är kopplade till människornas levnadssätt, vilket gör att stora förändringar måste göras, som många av oss inte ser som rimliga. Jag tänker till exempel på det som R från Rewilding Oder Delta och om ägande och hur vattennivåerna påverkar olika delar i landskapet, risken för bebyggelsen osv.
Det andra är frågan varför det inte sker mer? Om jag har förstått det rätt så finns det massor av pengar. EU har gjort det gröna given och ändå tycks det inte ske tillräckligt. Varför sker det inte mer innovation? Det är märkligt. På många sätt borde ingenjörerna kunna göra en hel del. Jag tänker på hur fort teknologin förändras genom kriget mellan Ukraina och Ryssland. Och då är vi tillbaka till din kommentar. Det tål att funderas på.
GillaGillad av 1 person
Det handlar framförallt om tidsaspekten men delvis också om osäkerheten inför framtiden.
Ett akut problem som krig eller pandemi finns här och nu är därför gripbart, reellt, påtagligt. Då flödar initiativ- och innovationsförmåga på ett otroligt sätt. Då kan man vara beredd att offra bekvämlighet och standard idag för att få det bättre om ett år eller två. Eller för att så småningom alls kunna fortsätta leva ungefär som innan det hemska dök upp.
Ett hot om en gradvis förändring som högst troligt kommer att påverka vädret på ett oklart sätt om ett antal decennier framåt i tiden och då medföra problem i vardagen på många sätt, är diffust, hypotetiskt och osäkert. Att förändra vår vardag nu idag till det sämre (som det uppfattas) för att förebygga något som kanske/troligen/förmodligen kommer att ske om 25, 50 eller 100 år och där olika delar av världen kommer att drabbas på olika sätt, går det naturligtvis inte att uppamma samma entusiasm inför. Innovationerna finns, men är mer osynliga. Det pågår exv mycket forskning och arbete kring CCS och BECCS, kring fordonsbränslen av biokol, plaster från biokol, osv, men ingetdera kommer slå igenom stort förrän olja-stenkol verkligen börjar fasas ut, och det tar tid.
Världen av idag är helt uppbyggd kring stor tillgång till billigt fossilt kol som energikälla och råvara för allt möjligt. Att ersätta det med andra energikällor och råvaror är en gigantisk uppgift. När människor dessutom ges uppfattningen att det mesta som föreslås hotar bina, eller nån rödlistad svamp, eller nån fjäril, eller vår ”livsmiljö”, så är det väl inte så konstigt att människor blir förvirrade och inte vet vad de ska tro (elbilar är bra, men de gruvor som krävs för att ge oss de mineral som behövs är inte bra), och därför fokuserar de flesta det mesta av sin tid på helt andra saker.
Och tidsaspekten… vi som sysslar med skogsbruk vet hur svårt det är att få människor att förstå processer som tar flera decennier eller sekler, trots att vi handgripligen kan visa vad som händer och kommer hända med konkreta exempel ute i våra skogar. Hur ska människor då kunna förstå de gradvisa förändringar i medelväder som en klimatförändring innebär?
GillaGillad av 2 personer
Tack för kommentar.
George Ainsle är en psykiatriker som har arbetat med krigsveteraner och alkoholister menar i The breakdown of will att det handlar om att i grunden är vi olika människor vid olika tidpunkter. Det vill säga att här och nu är jag en person med detta begär och för mig är det i stort sett omöjligt att föreställa mig hur jag kommer att vara vid den tredje tidpunkten. Han syftar på att gå ned i vikt eller inte dricka ölen som kommer att få din tillvaro att än en gång rasa. Tänk då att ställa om ett helt samhälle!
Det var detta jag menade med det totala kriget i inlägget. NSDAP arbetade redan från början på att inrikta hela samhället så att det inte var inställt på de nära behoven utan på det tredje riket då härskarrasen styrde över alla.
Vad de i sitt vansinne visade var att det är möjligt. Även vårt samhälle hade kunnat ställas om till klimatsmart och allt det där, men det vill vi inte för då fråntas vi all frihet. I grunden handlar det om att förändra det som i stunden kan förändras. Sker det för stora förändringar och för snabbt upplever sig vissa grupper för stor förlust och då kan oro skapas i samhället. NSDAP satte de som ogillade systemet i koncentrationsläger och det gör inte vi. I Sovjetunionen skickade man dem till Gulag och i Kina till arbetsläger. Allt handlade om den enskilda visionen. Dessutom berättar historien att om få talar och resten enbart lyssnar så tenderar det att gå väldigt knas, om vi inte är ett väldigt begränsat antal individer i ett väldigt homogent samhälle. Det är vi inte.
GillaGilla