Under min promenad i Bäckhalladalen hade jag lagt märke till all död ved, se gårdagens inlägg Ska visenterna få ströva fritt?. Träd hade fallit omkull i vinden. Hade de fallit över stigen hade man sågat upp dem och lämnat dem inne i skogsbrynet. Men när jag kom till sänkan så var det få omkullfallna träd och nedfallna grenar.
Bok- och björkträd stod brett isär och bildade en fint belyst plats. Jag satte mig ned och iakttog, men kunde inte komma till någon slutsats.
Jag tog en panoramabild och skrev:
Här finns det nästan ingen död ved. I västra hörnet ligger ett röse och i östra går en stengärdsgård. Var det en hage eller en åker här? Även en uttorkad bäck går igenom området.
Jag vände mig om och tittade söderut. Där kom växtligheten som var vanligare. Jag gick ditåt. Det var mjukare mark och även om det nu var torrt märkte jag att här var det ofta blött. Klibbal, björk och gran växte här. I en anmärkning till bilden skrev jag: ”Bakom mig tätnade det. Björk och bok övergår i al då marken är blötare.”
Om man tittar lite till höger om mitten i bilden ser man hur bokarna tar över. Det var där panoramabilden är tagen.
Du som regelbundet läser den här bloggen vet att jag gärna går runt och funderar på hur det såg ut här förr under mina promenader.
Promenaden nu hade tagit mig över ängarna i nordvästra delen av Bäckhalladalen. Det hade varit en vacker brittsommardag.
Naturreservatet är ombytligt och det finns en hel del att se på. De flesta går dock endast den två kilometer långa promenadslingan. Ute på ängarna stöter jag sällan på någon. Det är synd, då även i det öppna finns det mycket att titta på.
På skärmbilden nedan från Google Earth ser man variationen.
Om man zoomar ut ser man att det är den sydligaste delen av ett tämligen sammanhängande skogsbälte som löper norrut.
När jag tittar på bilderna påminner jag det mig om en bild där man kan se hur Skånes berggrund är beskaffad, vilken jag diskuterar i För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!.
Som ni ser nedan så följer skogsdelarna tämligen väl den orangeadelen där urberget är tämligen ytligt. Vad vi ser är Linderödsåsen som upphör vid Stenshuvud.
Här hade jag inte planerat att hamna i det här inlägget, men så blir det lätt när jag associativt spinner vidare på allehanda saker. Så låt oss avsluta den här sektionen med att jämföra hela Skåne med Lena Björks översikt.
Den södra urbergsdelen är Romelandaåsen som även den delar av sydvästra och nordöstra delen av centrala Skåne, tänk mellan Lund trakterna mellan Sjöbo och Skurup. Däremellan går de stora och bördiga åkermarkerna.
Som vi ser så har människan över tid anpassat sig till landskapets förutsättningar och försökt att utnyttja de villkor som geografin erbjuder. Det är också de lerjordarna som har gjort att Skåne är ett av världens bördigaste områden. Det var här som den senaste inlandsisen först började dra sig tillbaka och bildade de stora bördiga områdena i slättlandskapet.
Som vi ser på översikten ovan är det framför allt lerjord i bältet som löper mellan Sjöbo och Hörby, medan det är sandsten och lerjord norr om Lund. Mellan Trelleborg och Malmö är det framför allt sandsten.
Låt oss återvända till Bäckhalladalen och då till ängarna. För om man tittar på marken vid stengärdsgården ser vi hur ytlig berggrunden är. I fördjupningar ser vi hur jord och vatten har samlats och där kan buskage bildas.
På muren ser vi att här höll man boskap då det inte gick att odla här. Det har man fortsatt med för att hålla landskapet öppet.
Träd och täta buskage i nordväst bildar en naturlig gräns vilket håller inne boskapen. På murens förfall ser vi att man inte längre är lika noggrann att hålla hjordarna åtskilda.
Då det här inlägget helt har tappat fokus går jag in för avslutningen och den handlar om hur jag upptäcker hur mycket landskapet berättar för oss. Men det kommer endast om man är uppmärksam och ständigt utökar sin kunskap genom läsning. Som vi ser i det här inlägget gick jag från en enkel plats i en dunge, sittandes på en tjock björkstam, till att kunna zooma ut över ett helt landskap och kunna se varför man odlar på ett ställe och bedriver skogsbruk på andra, för att sedan landa på ängen och kort reflektera kring en gammal stenmur som löper över en äng.
Människan är den ultimata ekosystemingenjören. Genom vår kognitiva förmåga att binda ihop de tecken som finns i landskapet och det kollektiva minne som är vår kultur har vi förmått att helt skapa ett landskap helt anpassat efter våra behov och förutsättningar. Vad vi märker nu, när vi inte längre koncentrerar oss enbart på vår överlevnad, utan ser oss som en del i ett landskap som vi i allt högre grad kan dela med fler arter, då börjar vår kollektiva kunskap att förändras. Vi ser den skada som vi åsamkar andra arter.
Det intressanta och positiva är att vi förmår göra detta just genom att vi genom förädling och förbättring har kunnat intensifiera odlingen på vissa ställen och kunnat lämna andra delar. Det är detta som gör att djur som tidigare generationer har utrotat lokalt kan återvända.
Under morgonen läste jag vidare i Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han pekar på exempel där den gamla kulturen förändras och nya inslag tillkommer så att landskapet kan delas i allt högre grad. Exemplen han gav var hur olika laxarter återigen kan frodas när man river dammar som inte längre fyller sin funktion eller bävern som förhindrar bränder och återställer våtmarker.
Jag ser optimistiskt på framtiden om vi fortsätter att jobba i den riktningen.
Referenser:
Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona
Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tyvärr så ser jag som du vet inte lika optimistiskt på framtiden som du, men det kan kanske bero på den snabba genetiska evolutionen som klimatförändringarna skapar, med nya arter som dystergökar. En dag kanske det kommer ystergökar som kan konkurrera ut dem. Fortsätt dock att följa din egen väg, att lära är ju att leva.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Man kan gott ifrågasätta min optimism. Den grundar sig i att kunskapen växer. Förståelsen för processerna sprider sig. Det finns försök och experiment i samhällen över hela världen där man på olika sätt arbetar för att öka biologisk mångfald. Att det uppstår konflikter kring detta och klimatförändringarna ser jag som något positivt då det betyder att folk blir medvetna och känner sig tvingade att ta ställning och reagera. Kunskapen diskuteras!
GillaGilla
Även jag är optimist, men inte bara därför att jag tror på allmän kunskapsuppbyggnad utan därför att livet har en otrolig förmåga att anpassa sig till rådande förhållanden. Arter flyttar, förändras, uppstår och dör ut i en evig dynamik som vi människor inte kan are sig styra eller kontrollera, och därmed inte heller hindra. Och som art har vi människor visat prov på en extrem förmåga att överleva och anpassa oss till de mest skiftande förhållanden, från regnskogar vid ekvatorn till isvidderna i norr.
Så att världen eller människan skulle gå under i närtid är inte så troligt. Det som däremot kanske går under på sikt är vårt sätt att leva idag. Men vårt sätt att leva har ju alltid förändrats, på samma sätt som klimatet alltid ändrats och miljön omkring oss ständigt förändras.
Betyder det att jag inte tror på det fossila kolets betydelse för dagens temperaturökning? Nejdå, den förklaringsmodellen är helt logisk och att fasa ut förbränning av fossilt kol borde därför ha högst prioritet av allt. Men som vanligt är det massor av människor som väljer att fokusera på nåt helt annat, som kalhyggen, återvätning av våtmarker, återintroduktion av varg i våra skogar, introducering av visenter i svensk fauna, eller nåt annat projekt som stjäl uppmärksamhet från sånt som är viktigt. Hur kan det komma sig då? Tja, vi är ett rikt samhälle där människor har väldigt mycket fritid som de måste fylla med något, samtidigt som de egentligen inte förstår vad det är som gör att vi inte längre behöver riskera svält, svåra sjukdomar, hög barnadödlighet, osv. Vi har råd att leka med sånt som på det stora är helt oväsentligt. Och just därför är jag optimist. När vår vardag förändras, då anpassar vi oss. Så har människor alltid gjort, under hela den tid vi funnits.
GillaGillad av 2 personer
Tack för kommentar.
Jag var tvungen att läsa den ett par gånger och roades av dina kritiska slängar om återvätning av våtmarker, återintroduktion av varg, samt återintroduktion [!] av visenter (de har funnits i Sverige, därför är det en återintroduktion). Ja, ja allt det där som inte är viktigt och stjäl uppmärksamhet från klimatförändringarna.
Det jag tänkte på var när du skrev: ”Arter flyttar, förändras, uppstår och dör ut i en evig dynamik som vi människor inte kan vare sig styra eller kontrollera, och därmed inte heller hindra.” Det där stämmer endast om man tänker i eoner, men det vore ju konstigt och därför påstår jag att du har fel! Saken är ju den att väldigt många organismer har funnits i många miljoner år och klarade sig fram tills människan beslöt att ta sönder deras livsmiljöer eller helt sonika utrota dem.
Visst finns det en dynamik och arter förändras, och försvinner. Men inte så som du så lättfärdigt uttrycker det. Låt oss ta visenten i dess olika varianter så finns den på flera kontinenter. Den har vandrat över Berings sund och utvecklats till en egen art i Nordamerika. Den införlivades i indianernas kultur. Ett sätt att ta död på indianerna och deras kultur var att döda dem i miljontals, dels för försöka utrota prärieindianerna, dels för deras tungas skull och dels för att ha något att göra på längre tågresor. I början av 1900-talet fattade man ett beslut att dito handlande var förkastligt. Numera sprider de sig mer och mer även om det fortfarande fattas miljöer dit de kan sprida sig än mer.
Människans handlande kan både hjälpa och stjälpa arter, allra helst genom hur vi behandlar deras livsmiljöer. Bäst är att läman dem så att de kan rå om sig själva.
Det intressanta är att redan de som inte hade så mycket fritid som vi brydde sig om detta då de fick ny kunskap och började förändra sitt beteende. För de insåg att bison hade ett värde. Nu har vår kunskap än mer vuxit och vi ser hur många arter som gynnas av deras närvaro, därför kallas de för en nyckelart, men det där vet du redan allt om.
GillaGilla
Människor har nästan aldrig beslutat sig för att aktivt utrota någon art. Däremot har det skett några gånger genom obetänksamhet, som exv dronten, därför att man inte förstod hur få individer det fanns mot slutet. Eller har du nåt exempel på när människor aktivt bestämt sig för att utrota en art och lyckats?
Artdynamiken tar inte alltid eoner. Det är bara för större däggdjur som det oftast tar väldigt lång tid. För mindre organismer kan det ibland gå väldigt fort. Och att våra försök att styra och kontrollera sällan fungerar är väl ganska uppenbart? Det räcker väl att nämna parkslide, vägglöss, lupiner, stenmård, iller och mördarsniglar? Och det är fortfarande den mänskliga måttstocken som gäller, inte omsorg om en försvarslös natur. Om det skulle visa sig att en viss sorts vedsvampar värdväxlar med en smittsam, dödlig sjukdom så är jag helt övertygad om att synen på död ved skulle vända över en natt. Vi bekämpar glatt organismer som stör vår verksamhet för mycket, och ömmar för de som inte stör oss, även om de råkar störa andras verksamhet.
Enligt ChatGPT finns det omkring 10 bekräftade fynd av visenter från framförallt Skåne, daterade till för ca 10800 år sen. När det gäller varför de försvann blev svaret:
Det finns flera samverkande orsaker:
Klimatförändringar – När klimatet blev varmare efter istiden, övergick landskapet från öppna tundraliknande miljöer till tät skog. Visenter är anpassade till mer öppna skogs- och gräsmarker, så deras livsmiljö krympte.
Konkurrens med andra arter – Älg, uroxe och hjort tog över liknande ekologiska nischer i det förändrade landskapet.
Mänsklig påverkan – Människor jagade stora däggdjur och bidrog till att öppna marker ersattes av brukad mark. Även tidig jakt kan ha spelat en roll i artens försvinnande.
Så visenterna försvann alltså i huvudsak genom den naturliga dynamiken, så att nu introducera dom i områden där de aldrig funnits och som i hög grad skiljer sig från de områden där de fanns för 10 000 år sen, kan knappast kallas återintroduktion.
Håller du inte med om att visentprojektet är ganska symptomatisk för den urbaniserade nutidsmänniskan, med för mycket tid över och ett säkert och skyddat liv i stort sett utan yttre faror, att hitta på såna projekt som ett slags tidsfördriv?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jo visenten har väl vissa kul moderna trendiga inslag som attraherar en sådan som jag.
Du har rätt i att man sällan har försökt att utrota någon medvetet. Dock vill jag minnas att smittkoppor aktivt har motarbetats och är väl ett tämligen lyckat exempel. Jag har inte kontrollerat uppgifterna utan går på minnet.
Däremot fanns det ett missförstånd som styrde det ohejdbara skjutandet. Man trodde att det som hade skapats av Gud inte kunde utrotas. Men det skedde och du måste även medge att människor har besinnat sig. Älgen i Sverige är ett bra exempel på detta.
Avslutningsvis vill jag påstå att genom högre kunskap har man förstått att djur som har setts som ohyra har fått en ny status. Bävern är ett sådant exempel där man har upptäckt den nytta som de medför i ekosystem, trots att de varken är söta eller bidrar till fina hattar längre. Så värderingar förändras utifrån bättre kunskap och större systemförståelse.
GillaGilla
Smittkoppor bekräftar väl min tes? Vi värnar bara arter som inte stör vår vardag och motarbetar de som ger oss problem. Bävern ger oss inte generellt några problem, och när den gör det, exv när den bygger dammar som dämmer upp vägtrummor och därmed hotar att förstöra vägen, då ansöker man om tillstånd att få riva dammen. Eller så skjuter man dom under jakten och sen river man den övergivna dammen.
Jag har börjat inse att det som stör mig är just alla de människor som har starka åsikter om vad vi människor bör göra, men som alltid vill att någon annan ska göra de uppoffringar som krävs för den goda sakens skull. Man vill ha säker och billig el, och gärna vindkraftverk, men ”not in my back yard”. Gärna vargar, men inte i kvartersskogen så de hotar mina barn. Absolut mindre skogsavverkning, för det är så fult med kalhyggen. Det mesta går ju liks på export och dom kan väl köpa sitt virke nån annanstans ifrån? Självklart är det bra om det bryts mer jordartsmetaller i Europa, fast ingen gruva just här, där vi bor.
Och alla de inskränkningar som detta leder till drabbar nästan uteslutande dels de människor som bor på landsbygden och dels de basnäringar som vi är och har varit helt beroende av sen tidernas gryning – jordbruk, skogsbruk och gruvnäringen (fisket tillhör också basnäringarna men där kan jag för lite för att ha nån tydlig åsikt). Så det är väl inte så konstigt att det blir konflikter?
Naturligtvis hoppas jag också på att kunskapen om basnäringarnas betydelse och begränsningar ska öka hos allmänheten, men det skulle förutsätta att riksmedia (TV, radio, de stora dagstidningarna) tog ett större ansvar för att sprida korrekt kunskap istället för att som nu oftast sprida felaktigheter.
Avslutningsvis: Du har lärt dig massor om ekologi, arter, läsa av den natur där du rör dig till vardags, och har också sakta börjat ändra åsikt i en hel del frågor, eller hur? Om du dessutom bytte yrkesbana och blev bonde, en del av svensk livsmedelsförsörjning, tror du inte att du då skulle ändra åsikt i ännu fler frågor? 😉
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Det där med basnäringarna lämnar jag till en inlägg så att jag kan begrunda det längre. Så istället hoppar jag på din avslutning. Skulle jag tänka annorlunda om jag vore en månskensbonde? För närmare lantbruket än så kommer jag inte att komma.
Det fick mig att tänka på några högstadieelever som jag har som är bönder. Där har jag fått viss inblick från mina samtal från dem. Det är intressant att lära mig om hur tidigt de sätter in sig i lantbrukets intrikata detaljer. En av dem läste redan i åttan om fröer. En annan lärde mig om hur mycket kritik de fick från grannar när de ansökte om att sätta upp ett vindkraftverk.
Jag tror få utomstående sätter sig in i den vardag som de lever i. Det är lätt att tycka i de frågorna, men svårare att begripa deras förutsättningar.
Det där med gruvnäringen är väldigt mycket hyckleri. Som boende på Österlen tycker jag att det är bedrövligt hur motarbetade gruvnäringen är här. Gärna utveckla det i Norrland, men inte här, eller ännu hellre i Afrika eller Kina. Fast vi ska bli mindre beroende av omvärlden och jag vill ha mina Tesla eller senaste mobilen.
Jag håller med dig om att man borde ha en mer nyanserad diskussion här och media hjälper inte heller till, det vill säga om man inte går till mer specialiserade tidskrifter.
Äsch jag kommer inte till någon bra slutpoäng. Det enda jag kan säga är att det sker positiva förändringar genom att kunskapen ökar, men att vissa omställningar tar väldigt mycket längre tid än vad många förstår. Det krävs ett längre historiskt perspektiv helt enkelt för att kunna sätta in vår tid i ett sammanhang. Det tycker jag att många missuppfattar.
Jag ber att få återkomma helt enkelt.
GillaGilla
Tycker detta var ett fint och intressant inlägg, Gustaf! Tack vare detta inlägg lärde jag mig många ord, t.ex visenter.
Tack!
GillaGillad av 1 person