Ska ekologerna alltid få sista ordet?

För den uppmärksamme kan en obetydlig gråtrut väcka intresse. Så var det igår då jag cyklade till butiken för att köpa musslor. Vid korsningen vid Marint Center i Simrishamn stod en ungtrut på gräset. Den stampade med sina fötter på ett så lustigt sätt att jag var tvungen att stanna på andra sidan vägen för att åskåda den.

Först bligade den misstänkt på mig. Jag försökte att inte titta för intensivt på den för att den inte skulle känna sig hotad. Så började den igen att stampa på stället. Sedan pickade den med sin näbb. Det såg så roligt ut.

Senare befann jag mig på Sandhammaren med Maggie och min käraste. Vi hade gått igenom skogen till stranden och nu kunde vi äntligen låta Maggie springa längs vattenbrynet.

Jag berättade för E. vad jag hade sett och genast visste hon att trutens beteende hade varit för att efterlikna regnet. Stampandet fick maskarna att söka sig till ytan. Förbluffad och imponerad tackade jag för informationen. Det är ju fantastiskt att en art har utvecklat detta beteende så att det blir en del av generna.

Medan vi gick där flög plötsligt en vadarfågal upp och drog norrut några tiotal meter. I det gråa ljuset hade jag svårt att se vad det var för någon art. Vi fortsatte i dess riktning. Jag spanade och kom till slut fram till att det var en större sandpipare.

Den pickade efter insekter, kräftdjur och annat. Var gång vi kom för nära flög den upp med sitt irriterade pipläte och flög en bit.

Idag läste jag av en händelse om en annan strandpipare, nämligen snowy plover. De håller till i Kalifornien. Arten stötte jag på i kapitlet ”About snowy plovers, lapwings and wolves: How to include contrasting visions of ecologists and laymen in decision-making” (van der Mindt, 2009). Kapitlet är i en bok som New visions of nature: complexity and authenticity (Drenthen, Keulertz & Proctor, 2009), som verkar vara väldigt intressant.

Frågan som författaren ställer sig är hur man ska kunna få ihop bevarande med olika arter med den kunskap som ekologerna har. Jag tyckte denna fråga kan vara intressant att belysa utifrån det som jag och Lars Lundqvist diskuterade i kommentarerna till gårdagens inlägg, Vad krävs av en fjortonåring?. Frågan som undersökts är vems kunskap som är viktigare och om det är så att åsikter utan tillräcklig kunskap trumfar gedigen och påläst expertis.

I kapitlet tar Henny J van ser Windt tar upp ett intressant exempel som rör tofsvipan (lapwing). I Friesland i norra Nederländerna har det varit tradition att plocka äggen från tofsvipan. De är en symbol för våren och det har varit en tradition att varje år ge ett ägg till borgmästaren.

For most Frisians, the lapwing is a symbol of spring, the country life, the beauty of the countryside and a harmonious relationship between human beings and nature. (van der Mint, 2009:96)

Men givetvis kommer ekologerna och påpekar att tofsvipan börjar minska i antal, sätter arten på en lista över hotade arter och vill förbjuda denna vackra tradition. Folk är inte nöjda med detta. Men ekologerna kan peka på siffror som är tydliga. Dock börjar skälet bestridas. Är det människorna eller kråkorna som är skyldiga? Det blev en stor diskussion som i slutändan ledde till att man kom fram till ett lösning där de olika parterna kände sig nöjda.

Vad incidenten med tofsvipan och människorna i Friesland visar är att djuren är laddade med betydelser, varav många kan skapa ett symboliskt värde. I deras fall var det en symbol för vårens ankomst och det firades genom dels att ge en gåva till auktoriteterna, dels att samla ägg och avnjuta tillsammans med andra.

Länder, regioner och lokala byar har olika traditioner som är kopplade till årstiderna. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Med ny kunskap och nya människor kan konflikter uppstå, något som jag även tar upp i inlägget Konflikter och möjligheter när livsstilar möts, med exempel från Tyskland, Frankrike och Rumänien.

Denna egenhet att ge saker och ting betydelser är något som utnyttjas i kulturer, men också i arbetet med att skydda arter. van der Mindt nämner pandan som får stå som symbol för Världsnaturfonden och påpekar att hade inte Greenpeace använt sig av valar och sälar hade de kanske inte fått en så stor genomslagskraft.

Dessa ikoniska arter kallas för symbolarter (flagship species). För det lokala ekosystemet har de kanske inte den viktigaste funktionen, men de väcker allmänhetens känslor.

Flagship species also appeal to the general public but do not have close and necessary relationships with other species. (van der Mint, 2009:94)

Andra arter beskrivs dock som nyckelarter (key species). Det är inte alltid de väcker särskilt mycket sympati, men deras närvaro i ekosystemet är viktig för andra arters överlevnad.

Keystone species play a very important role in an ecosystem, maintaining the fundamental structure of the habitat or certain essential connections in a food chain, just as keystones provide the essential support in an arch. (van der Mint, 2009:94)

På den här bloggen har jag nämnt visenten som en nyckelart då den genom sitt beteende skapar en mängd möjligheter för andra arter. Vargen är likaså en sådan.

Sedan finns det även de arter som kategoriseras som cryptobiota, eller överflödiga arter (van der Mint, 2009). Kanske har man inte upptäckt en nödvändig funktion för dem i ekosystemet eller så kan deras närvaro vara en del av det överflöd av arter som är den biologiska mångfalden.

Nåväl, det börjar bli dags att komma till min poäng. För att återgå till vem som har kunskapsföreträde och på vilka grunder eller om det är vissa åsikter som ges högre vikt, så ser vi hur en art som tofsvipan har ett väldigt stort lokalt värde i kulturen. I det fallet symboliserade den vårens ankomst, men den fyllde också funktionen att ses som en lokal delikatess som man endast under en kort tid på året kunde avnjuta. Utifrån ekologerna perspektiv, understött av data, var deras existens dock hotad. Så vad skulle ges störst vikt och på vilka grunder?

Här tänker jag inte ens försöka att ge mig på att försöka besvara denna tusenåriga fråga. Det betyder dock inte att jag tänker ducka den helt. Först och främst handlar det ett mänskligt perspektiv. Det är olika värderingar som görs på olika grunder, säg tradition eller tillkommen kunskap, kring ett fenomen som uppstår. Men handlar det i grunden om hur den ökande kunskapen bör få oss att förändra vårt beteende utifrån de insikter vi kan få utifrån insamlingen av vetande.

Som illustrerande exempel för min hållning vill jag hänvisa till ett tidigare inlägg där jag tog upp en konflikt mellan ekologer och innufolket i Kanada och frågan om varför vildrenen minskade, se Ignorance is bliss.

Där påstod de att vildrenens försvinnande snarare berodde på en bruten relation mellan dem och Kanipinikassikueu, vildrenens hövding, alltså en andlig gestalt. För mig duger inte den förklaringen. På samma sätt duger inte en förklaring som bygger på att så har vi alltid gjort som i Friesland. Samtidigt kan det inte alltid vara en fråga där eliten går in och styr på grund av ett kunskapsföreträde som kommer ur en samling data.

Som vanligt börjar jag med mitt å ena sidan och å andra sidan, dock är min intention att inleda en fördjupning i dessa olika sätt att se på världen och på vår omgivning. I vårt samhälle kommer vår sätt att se på omgivningen utifrån upplysningen och dess tro på förnuftet och bara vi förstår tillräckligt så vet vi vilket handlande som gäller.

Men detta tror jag är övertro. Vår omgivning är alltför komplex, vilket gör att vi måste utveckla ett slags berättelser som förklarar varför vi bör handla på ett visst sätt och guida oss i beslutsfattandet. För mig är de ekologiska teorierna guidande för hur jag skapar en förståelse, men som antropolog är jag väl medveten om hur kulturen har format oss. För att få syn på hur kulturen har format oss är det bra att kunna spegla sig i och jämföra med något annat.

För att kunna göra detta kommer jag att fortsätta att ta upp liknande konflikter som ovan, med tillägget att utgå från andra perspektiv på hur ekologiska idéer har formats inom till exempel buddhismen, hinduismen och islam. Inspirationen och många av källorna kommer från litteraturlistan till kursen ”Klimatkris, natur och miljö i religionshistorisk belysning” som ges vid Stockholms universitet.

Referenser:

Drenthen, Martin; Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

van der Mindt, Henny J. (2009). About Snowy Plovers, Lapwings and Wolves: How to Include Contrasting Visions of Ecologists and Laymen in Decision-Making. ss. 91–99. ur Drenthen, Martinus Antonius Maria, Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer