Står vår kultur i vägen för kunskap?

En korp hörs. Där är den och dess nordöstliga flykt får mig att ändra riktningen upp mot ängarna i Bäckhalladalen. Där möter jag en grupp jägare. Skämtsamt frågar jag om det är säkert att gå där nu. Den ene svarar att de är färdiga. I bilarna har de fågelhundar, så jag utgår ifrån att de har jagat fågel. Flockar av vitkindade gäss flyger kil sydväst.

Dagen är kylig och solig, en av de där höstdagarna som jag älskar. Jag följer kostigen i västlig riktning och går längre bort än jag brukar. Nu är jag nyfiken på hur det ser ut i det västligaste hörnet av naturreservatet. Där hittar jag en damm. Så det är hit korna går på sommaren, tänker jag. Jag går längs strandkanten tills jag kommer till hårdare och torrare underlag. Jag lägger mig på slänten och solar.

I kanten rör sig något. Med kikaren ser jag att det är steglitser som badar. På himlen ser jag några ormvråkar. Först ser jag en i kikaren. Den gör ett utfall och mot en annan. De rör sig omkring varandra utan att göra den andre illa. Känner de varandra? Eller är det ett sätt att kämpa om revir? Har ormvråkar revir i luften?

Senare träffar jag JH, polarforskaren, och hans fru. De berättar att en familj ormvråkar håller till där. Var det dem jag såg? Senare dök nämligen en tredje upp.

Idag när jag läser ett kapitel om skillnaden mellan olika slags kunskap om ekologi, stöter jag på följande om hur den traditionella kunskapen utvecklas ”[r]einterpreting signals for learning” (Dudgeon & Berkes, 2003:88). Den utvecklas genom överföring mellan generationer. JH. och hans frus kunnande hjälper mig att överföra kunskap genom att jag utifrån mina iakttagelser kan omtolka det jag har sett.

De visar mig också en fjällskivling och berättar för mig att jag ska steka hatten. Men ät ringen rå. Den smakar mandel.

Jag äter ringen. Först smakar det mild svamp, men snart kommer den mandelliknande smaken. Det är njutning att stå där i solen och äta fjällskivling.

Hemma steker jag upp de två hattarna som de pekade ut åt mig. Underbart!

Erfarenheten bär jag med mig idag på morgonen när jag läser ”Local understandings of the land: Traditional ecological knowledge and indigenous knowledge” (Dudgeon & Berkes, 2003). I kapitlet diskuterar antropologen Roy C. Dudgeon och ekologen Fikret Berkes frågan om förhållandet mellan ursprungsbefolkningars ekologiska kunskap och den som framträder genom den vetenskapliga forskningen. I den skriver de att sociala system är inneboende i ekologiska system och att det påverkar hur olika värderingssystem uppkommer (härligt med alla dessa olika ”system”!).

[S]ocial systems are embedded within ecological systems, the ecological implications of various value systems are an important research question. (Dudgeon & Berkes, 2003:89)

För att göra detta mindre abstrakt vill jag exemplifiera med det som Lars Lundqvist skriver i en kommentar till Vad krävs av en fjortonåring?. Han påtalar att det som en fjortonåring bör lära sig är väldigt abstrakt och inte särskilt praktiskt. En lärare, fortsätter han, borde kunna visa hur klimatzoner påverkar varför vissa grödor odlas i södra Sverige men inte i norra eller varför man inte bör odla potatis på samma ställe år efter år.

Om man exv pratar om mat och livsmedelsförsörjning är det ju bra om man förstår att vilka grödor som kan odlas inte bara beror på klimat och väder, utan också på jordens kvalité och på skadegörare. Man kan exv odla sockerbetor på de bördigaste åkrarna i Skåne men inte alls i norra Sverige. Man kan inte odla potatis år efter år på samma mark utan bör helst ha 5-7 år mellan potatisåren för att undvika skadegörare. 

Det skapar en praktisk kunskap, likt den jag bygger upp när jag rör mig ute i naturen och ligger på en soluppvärmd slänt i Bäckhalladalen.

Problemet som skapas, menar jag utifrån Lars kritik, är att vi får en förståelse för världen som bygger på det lästa, men inte på det upplevda, vilket jag tar upp i Nej, jag är ingen schaman. Nuförtiden tror jag snarare är de korta bildupptagningarna av allt möjligt som påverkar många, snarare än läsning. Vi förlorar därmed allt mer den kunskap som är baserad på erfarenhet.

Jag reser mig upp från slänten vid dammen och går nordöst. En gärdsmyg rör sig snabbt i buskarna. Högre upp i träden ser jag kungsfåglar. De är överallt idag.

Medan jag strövar där, iakttar fåglarna, hör de vitkindade gässen och funderar jag på vad jag hade läst på morgonen. (Ja, jag är mer teoretisk än praktisk!)

I kapitlet ”Environmentalism and images of the other” (2003) förde antropologen Arne Kalland en diskussion kring dem av oss som upphöjer traditionell kunskap som är kopplad till ett visst ekosystem, se till exempel mina schamanfantasier i Nej, jag är ingen schaman. Vi påstår att de har en gedignare kunskap som harmonierar med miljön som de lever i. Det ifrågasätter han.

Kalland menar att det snarare kan bero på att de är små och har begränsade möjligheter att utnyttja de tillgängliga resurserna. Det betyder således inte på att de har ett hållbart förhållande till sin omgivning utan att deras handlingar inte har den påverkan som ett större samhälle har.

When these peoples do not do more harm to their environments, it might be because of low population density, relative isolation with no external pressure, few market outlets, limited technologies or unattractive resources or habitats. (Kalland, 2003:9)

Jag påminns nu om en incident då jag för 30 år sedan åkte buss från Pucallpa i Peru. Bussen gick upp mot Anderna genom ett vidunderligt vackert regnskogslandskap. Bussen var fylld av indianer och längs hela vägen kastade de ut skräpet genom fönstret. Till slut ställde jag mig upp och sade vad gör ni!? Ser ni inte hur vackert det är?

En ung tjej log mot mig och klappade tyst och ironiskt händerna. Jag satte mig ned och förstod att min ord inte nådde fram.

Erfarenheten stannade med mig och kommer till minnes när jag hör vissa antropologer och ekologer som upphöjer ursprungsbefolkningens kunskap och att den skulle trumfa den vetenskapliga blir jag betänksam. Dessutom, som Kalland skriver, kan vi inte utgå att bara för att vissa delar av befolkningen lyfter fram sin kulturs förståelse av ekosystemet och att de skulle leva i harmoni med sin miljö, att de också lever efter vad de påstår. Vi kan inte heller utgå ifrån, menar han, från att deras levda kunskap bygger på en ingående ekologisk kunskap. Kanske har den snarare utvecklats pragmatiskt i landskapet?

We cannot a priori assume that people’s perceptions and norms are mirrored in their actual behaviour. If such a connection is present this is not necessarily a result of ecological understanding and conscious conservation but might be a coincidental side effect of something else. (Kalland, 2003:12)

Snarare, fortsätter han, kan de använda detta för att hävda sin kulturs insikter för att upphöja den. Det gör alla kulturer, förutom den västerländska som i någon slags självplågan påstår att den enbart är destruktiv.

Jag tänkte på detta då jag läste i filosofen Christopher Prestons bok Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023). Den är tyvärr snart utläst. I alla fall beskriver han på ett ställe valforskning i Alaska och hur den dels är lokal och dels hur den kopplas till ett kollektivt vetenskapligt samtal som pågår över hela världen. En hypotes testas genom att en mängd olika forskare, genom sina discipliner, undersöker olika aspekter. Det är fantastiskt.

I den vetenskapliga metoden, genom experiment och jämförande av resultat finns något som höjer sig över kulturers sätt att inhämta kunskap. Man testar och prövar ständigt resultaten; ur det följer kunskap. Just genom denna metod finns det alltid en risk att skapa en motsättning mellan kosmologi, det vill säga hur man uppfattar världen, och det som empiriskt uppvisas. För kosmologin, hur vi tror att världen är ordnad, formas av den sociala konstruktion som vi är socialiserade in i. (Kosmologi och dess påverkan kommer jag att återkomma till.)

Eller låt mig uttrycka detta på ett annorlunda sätt. Immanuel Kant uppmanar oss i essän ”Vad är upplysningen?” till att våga lära, ”sapere aude”. Sapere är en böjning av verbet sapiō som har ett intressant kluster av betydelser.

Etymologiskt har det med att iaktta och pröva. Det fick senare betydelsen att smaka, men också att urskilja (sapio). Vad vi ser här är att förvisso befinner vi oss i en social konstruktion, men genom att iaktta, pröva och urskilja, det vill säga att följa upplysningens credo, att använda förståndet, kan vi förändra kosmologin till de inneboende villkoren som världen erbjuder oss.

Och det som vi märker när vi vågar veta är att vi i människor, genom vår volym totala handlande, påverkar våra livsbetingelser på ett negativt sätt. Det finns ingen Gud som här kan hjälpa oss utan det är våra gemensamma handlingar som påverkar processer som vi börjar att begripa oss på, men vars icke-linjära bana är i stort sätt omöjlig att förutspå.

Låt mig avsluta detta inlägg med en annan upplevelse från gårdagen. Jag kom på hällarna vid stenbrottet. Jag fick se en tornfalk och en kråka tumla omkring i luften. Varför vet jag inte?

Det var sannerligen en uppvisning i flygkonst och skillnad mellan hur de är uppbyggda kroppsligt. Det jag förvånas över är hur mycket mer flexibla kråkorna verkar vara i luften. Är det så?

Referenser:

Dudgeon, R.C., Berkes, F. (2003). Local Understandings of the Land: Traditional Ecological Knowledge and Indigenous Knowledge. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_4

Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.