Jag söker vargspår

För flera år sedan läste jag en bok av filosofen Baptiste Morizot. Jag blev helt betagen och läste två till så fort jag kom över dem. Hans böcker väver samman ekologi, filosofi och antropologi på ett väldigt kreativt sätt.

En av mina önskningar när jag började den här bloggen var att kunna intressera dig för honom. Men hans idéer kan verka så märkliga då de utgår från komplexa filosofiska resonemang om vår relation till naturen.

Då jag inte visste hur jag skulle kunna introducera honom struntade jag i att nämna honom. Det skulle krävas för mycket förarbete. I stället valde jag den popigare varianten med rewilding och utgick från naturvetenskapliga resonemang, fast som du har märkt har filosofin och antropologin varit närvarande. Så började jag ta upp kosmologier och gå igenom hur man kan fundera på det begreppet i förhållande till natur/kultur och plötsligt gick det upp för mig att nu har jag övergången. Så på sätt och vis kan man se dessa snart tre år av bloggande som en väg för att kunna presentera hans tankar.

Den första boken jag läste av honom var On the animal trail (2021). Det är en blandning av naturupplevelser, reseskildring och djuplodande resonemang om hur vi ska förstå varat. Jag kommer att avsluta inlägget med ett citat av honom som jag tänkte inleda med, men det krävde för mycket kringsnack så det kommer allra sist. Först vill jag ge bakgrund till citatet. (Som du kanske märker är jag orolig för att hans tankar ska vara helt främmande och stöta bort dig.)

Bokens tema är att genom att lära sig spåra kan man börja undersöka naturen omkring sig. En av de böcker som har inspirerat honom är en sydafrikansk antropolog som jag fick läst för ett tag sedan och som knockade mig totalt. Så låt mig börja där i stället.

Antropologen heter Louis Liebenberg och boken The art of tracking: The origin of science (1990). Boken utgår från Liebenbergs fältarbete bland !Xo, ett jägar- och samlarfolk i Kalahariöknen. Under sitt leverne där blev han intresserad av deras enorma kunskap om sin omgivning och färdigheter i att spåra. Detta ledde honom till tankar om att förmågan att spåra är en slags prototyp för hur vetenskapliga undersökningar görs. Det handlar om att samla kunskap för att kunna nedlägga ett byte/formulera en tes. I grunden skiljer sig de två inte om man ser till de kognitiva delarna.

I förordet skriver Liebenberg att föreställningen att naturen är som en öppen bok är fel. Snarare är krävs det kunskap, färdigheter och föreställningsförmåga för att kunna läsa naturens bok. Han utgår från spåraren som han menar måste bygga upp färdigheter genom erfarenheter. Det dock som han framför allt behöver göra är att bygga upp en förmåga att föreställa sig saker.

Det betyder att för att kunna tyda tecknen bland löven, för att ta en svensk skogskontext, krävs inte bara att man ser vad som är där utan vad det kan betyda. Det gör, skriver Liebenberg, att en stor del av tydningen sker genom att föreställa sig saker i huvudet, snarare än att enbart tolka de tecken som finns på marken.

Spåraren, skriver han, kan inte läsa allt i sanden utan måste kunna läsa in saker i sanden.

Trackers themselves cannot read everything in the sand. Rather, they must be able to read into the sand. To interpret tracks and signs trackers must project themselves into the position of the animal in order to create a hypothetical explanation of what the animal was doing. (Liebenberg, 1990:v)

Att spåra är därför väldigt mycket en kognitiv förmåga. Det är förmågan att kunna göra sig föreställningar om tecknen på marken, samt, och detta menar han är unikt för människan, förmågan att kunna föreställa oss hur djuret agerar.

Tracking is not strictly empirical, since it also involves the tracker’s imagination. Generally speaking, one may argue that science is not only a product of objective observation of the world through sense perception. It is also a product of the human imagination. A creative hypothesis is not found or discovered in the outside world, it comes from within the human mind. (Liebenberg, 1990:v)

Han gör en skillnad mellan systematisk spårning och spekulativ spårning. Det förra är att man samlar ihop det synliga i omgivningen och bildar sig en uppfattning om vart djuret är på väg. Det är väldigt ”lätt” i säg snöiga områden. Spåren förstörs inte lika lätt. De är tydliga i snön och det är bara att följa efter.

Det svåra sker i förhållanden som inte är lika tydliga som på en berghäll. Det kan finnas få tecken, som dock kan vara tillräckliga för en erfaren spårare för att kunna utläsa och föreställa sig vart djuret är på väg. Det viktiga här är att betänka att det krävs andra färdigheter som att kunna föreställa sig vad tecknen kan betyda. Man måste spekulera!

Men det är inte bara att hitta på utan man måste skapa sig en hypotes vilket leder till att man formar en idé som man testar. Man gör en deduktiv undersökning, skriver han.

The difference lies in the degree of skill, and  the skill required for systematic tracking depends on how difficult tracking  conditions are. In contrast to simple and systematic tracking, speculative  tracking is based on hypothetico-deductive reasoning, and  involves a fundamentally new way of thinking. (Liebenberg, 1990:29)

Här kan jag ge ett exempel från min egen spårningsfärdighet.

Den är kass och fylld av romantiska idéer. Jag gillar att åka till Rebbetuaröd på vintern då, i alla fall förr, var det en del av Linderödsreviret, Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Jag gick i snön i skogen och letade vargspår. Min käraste höll på att bli galen på mig då jag än en gång visade upp ett vargspår. Det är hund, suckade hon. Kom nu!

Det hör till saken också att i närheten är Agusa Vilthägn som tillhör Jägareförbundet Skåne, så det är många jägare med hundar i skogarna där omkring, se också Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa.

Låt oss återgå till mitt försök att introducera Baptist Morizot.

Och det kan vi göra genom att jämföra mig och Maggie. Hon söker framför allt med sitt luktsinne. Då det inte är snö eller lerigt vet jag inte vad hon har fått vittring på. Då får jag i stället följa henne och se om något senare dyker upp som ett grävlingsgryt, På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till.

Människor är framför allt seende jägare (Morizot, 2021), vilket betyder att vi måste tyda tecknen och tydandet av tecken betyder att det är en kognitiv process som sker i hjärnan.

Den kognitiva förmågan betyder inte bara att jag kan föreställa mig vart det potentiella bytet är utan det kan också skalas upp och skapa en kosmologi.

Vad jag menar är att vi ser tecken som vi sedan sätter i ett större sammanhang, som kan vara att spåra ett byte, förstå relativitetsteorin eller att skapa mening i tillvaron mellan olika delar. Det är alltså en grundläggande kognitiv förmåga som ger oss möjligheter att kunna skapa en bild av vår tillvaro som vi inte kan se här och nu.

Kärnfullt uttryckt är det vår kollektiva kognitiva förmåga som har kunnat skapa kunskap som vi har kunnat föras över till andra i generationer, det vill säga tack vare denna kognitiva förmåga har vi tillsammans skapat kulturer och kosmologier.

Då människor lever i olika geografiska delar kommer detta givetvis att göra att det skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Från början var kulturen väldigt lokalt förankrad, men med civilisationen har de förändrats. Det som en gång var väldigt konkret får snarare en symbolisk betydelse.

Bara för att något har en symbolisk betyder inte det att den är lätt att förändra eller att ta bort. Det sker dock med tiden. Symbolerna omformuleras och ibland till att det inte går att känna igen dess ursprung, trots att de är essentiella delar i kulturen.

Då civilisationer möts uppstår dialoger vilket också förändrar kulturer och kosmologier. Sammanfattningsvis skiljer sig kulturer och kosmologier mellan olika grupper beroende av omgivningen och erfarenheterna. I möten uppstår dialoger och omformuleringar.

Nya erfarenheter, ny kunskap kommer sakta att förändra kulturer och kosmologier. Det är här som Morizots tankar kommer in.

Han tar sin utgångspunkt i den förändring med faunan som sker i dagens Europa. Han, liksom jag, begrundar det med speciellt fokus på vargen som sprider sig alltmer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga. För det som sker i Europa är att inte bara vargen utan också en mängd rovdjur inte bara kommer tillbaka utan de ökar också. De finns bland oss och ibland skapar det konflikter, med till exempel vissa sätt att leva och försörja sig. Men också symboliska frågor väcks och frågor om landsbygd och tätort kommer till uttryck i föreställningar och åsikter om vargen, se Hångla inte med vargar.

Låt oss nu avslutningsvis för ihop de tankar som jag här har presenterat för att äntligen kunna presentera citatet.

Människan har förmågan att spåra djur genom att tolka synliga tecken i naturen och sedan kunna göra sig en föreställning om hur det beter sig. Denna förmåga har medfört att vi har kunnat skapa kosmologier som gör hela vår omgivning begriplig. En kosmologi är en blandning av gammalt bös från förr, kloka idéer om hur man bör bete sig och föreställningar om hur världen fungerar. Det skapar ett kunskaps- och värdesystem som formar hur vi beter oss och rättfärdigar varför vi handlar som vi gör.

Vad vi i detta ser är att många av de idéer som är formade kring rovdjuren bygger på ärvda erfarenheter från förr där kampen om överlevnad följde oss som skuggan. Så är det inte längre i väst och i många andra delar av världen. Det betyder att mycket av det som bygger upp vår förståelse om vår omgivning kommer ur idéer och föreställningar som är förlegade. De är dessutom väldigt destruktiva för vår miljö och klimatet. Det i sin tur leder till tanken att vi därför kunde utveckla en annorlunda kosmologi. Och det uppmanar han oss till.

Why not try to piece together a more likeable cosmology, through practices: by weaving together practices, sensibilities and ideas (because ideas alone do not change life so easily)? (Morizot, 2021:2)

Jag kommer nästa helg och framgent att pilla med dessa idéer som han framför. Och för att avsluta rekommenderar jag dig att läsa On the animal trail. Det är synd att den inte finns översatt och sprids i Sverige!

Referenser:

Liebenberg, Louis (1990) The art of tracking: The origin of science, Claremont, South Africa.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge