Gölgrodor, skadade träd och var är mina pengar?

Rolf Nylinder är flugfiskaren och jägmästaren som gör kortfilmer för Rewilding Sweden. De är finurliga och trevliga filmer som inleds med ord som Rewilding Sweden skadar träd, se Rolf’s Rewilding Journey, Pt. 2, ”Rewilding a Riverside Forest”. Därefter går han igenom varför de gör det. Genom att bränna på ett träd och att skada det så snabbar man på nedbrytningen som annars hade tagit så mycket längre tid. Det är således för att öka på variationen i habitaten, vilket gör att djur och organismer får mer utrymme.

Här låter det tekniskt. Rolfs fina beskrivning är mer poetiskt och de vackra bilderna förklarar det komplexa enkelt.

Det jag förundras över när jag ser dessa filmer är den samlade kunskap som har byggts upp med hjälp av forskning och som man sedan försöker använda för att skapa habitat till organismerna.

I artikeln Forskare skapar framtidens skogar på sin fastighet (Gustafsson, 2025) beskrivs det arbete som jägmästaren Harald Säll gör på sin skogsfastighet. Han testar sig fram för att bygga en kunskap som han sedan kan dela med sig av.

För honom var stormen Gudrun en ögonöppnare för vad som kan hända om man inte varierar träden på sina fastigheter. I intervjun berättar han om sin granne som blev av med stora delar av sitt innehav över en natt att han sålde av allt. Gunnar tror inte att han orkade mer.

Han orkade väl inte med allt det här stormfällda. (Gustafsson, 2025)

Det finns en tes som förs i reportaget som jag finner så intressant. Gunnar säger att det finns en ”kunskapsförmörkelse” i skogsdebatten. Denna förmörkelse sker genom att man inte för fram hela kunskapen i debatten utan snarare framställer det som understödjer vissa ståndpunkter. Till exempel menar han att bilden av skogarna framställs som något orört, när det snarare är tvärtom.

Han tycker att skogsdebatten ofta kännetecknas av en historielöshet där skogen framställs som något evigt, som alltid har funnits utan människans inblandning.

– Det är ett slags kunskapsförmörkelse där man undanhåller vissa saker, säger han och fortsätter:

– Det berättas att när man för 100 år sedan gick härifrån till grannbyn och sedan till nästa by så såg man skog på ett ställe, det var en runda på 6–7 kilometer.

Människorna har ständigt varit i skogen och förändrat. Det är också det som har gynnat vissa arter, som exempelvis fjärilar som är beroende av ängsmark, se till exempel Minskar den biologiska mångfalden?. Det är också därför som de arter som är beroende av de hävdade naturtyperna är mest drabbade.

Vad Rolf Nylinders filmer och intervjun med Gunnar Säll visar är att vi har otroligt mycket kunskap om skogens ekologi. Det har gjort att vi å ena sidan kan göra om en dunge vid en älv så att den passar faunan och å andra sidan har det gjort att vi har ett väldigt effektivt skogsbruk. Detta är färdigheter som har lärts in genom att studera och experimentera i skogen.

Nu till en konflikt som jag läste om där dessa två delar möts. Den jag vill inleda med är två systrar i norra Uppland som har en skogsfastighet som deras nu döda far har haft hand om. Under faderns levnad delade han in delar av skogen i ett naturreservat för att skydda gölgrodor, se Systrar döms till hyggesfritt – staten slipper betala (Aronsson, 2025).

Marken ligger intill ett naturreservat med en liten sjö. I sjön finns fridlysta gölgrodor och ett av reservatets viktigaste syften är att skydda grodorna. Och även om själva sjön är grodornas främsta habitat så övervintrar de i håligheter i marken i skogen runt sjön. 

De elva hektar som systrarna vill ta ner skulle störa gölgrodornas habitat och därför menar Skogsstyrelsen att de ska bruka skogspartiet genom plockhuggning i stället. Enligt Mellanskogs skötselexpert skapar det för stora risker ur brukarens perspektiv. Skogen är för enskiktad, vilket gör att yngre träd inte skulle kunna växa till sig.

Beståndet är enskiktat och saknar klenare och yngre träd som kan växa till sig efter en gallring samtidigt som kvarvarande äldre skog kommer att tappa i värde och tillväxt på grund av skador och ålder. (Aronsson, 2025)

Detta innebär att de inte alls kan få ut den förväntade summan för skogen. Dessutom får de inte ersättning av staten eftersom de kan bruka skogen, men inte på det sätt som enligt skötselexperten är möjligt.

Vad vi ser här är hur kunskaper om arter och färdigheter i att bruka möts och det blir en konflikt då två värderingar möts. Det ena är systrarnas önskan att få ersättning och det andra är gölgrodans förutsättningar för liv. Båda ingår i ett värdesystem där vi å ena sedan ser till ägarens rättigheter på den enskilda egendomen och å andra sidan en arts livsmöjligheter. Båda delarna är reglerade i lag som i det här fallet krockar. Jag förstår systrarnas frustration.

Låt mig nu ge en annan infallsvinkel. Som vi har sett har kunskapen och färdigheterna om ekologi och skogsbruk ökat. Vi ser också hur detta inverkar på egendom och vem som har mest rätt till egendomen. Är det gölgrodan eller systrarna? På vilket sätt är det möjligt att bruka egendomen så att både gölgrodan och systrarna kan få fördelarna?

Detta är kluriga funderingar och jag har svårt att uttrycka mig. För det jag har i åtanke är ett citat av den franske filosofen Baptiste Morizot. Jag nämnde honom i förra inlägget, Jag söker vargspår.

I boken Ways of being alive (2022) skriver han att hur vi i väst tänker om de mänskliga relationerna med den levande världen måste tänkas om.

What is at stake today is that our relations with the living world, with pollinating bees, ancient forests, farm animals, soil microfauna, and all the rest need to be reinvented: it is this consideration that we need to rethink. (2022:235)

Men hur ska relationerna tänkas om?

Ett sätt att se det på är att förändra lagarna, det vill säga den institution i samhället som reglerar hur vi beter oss i relationen till omgivningen. Fast vad vi ser i exemplet är att det är flera lagar som krockar här. Utifrån detta gör en tjänsteman ett lokalt beslut. Systrarna får bruka skogen, men de får endast göra det utifrån begränsade metoder, som inte tycks vara anpassade till markens förutsättningar och deras syfte med marken.

Sedan har vi skyddet av gölgrodan. Det är en del Art- och habitatdirektivet och är en del av ett åtgärdsprogram för att nå utsatta miljömål. Enligt artikeln om systrarna finns det endast 120 gölar och mindre sjöar där gölgrodan finns. Däremot finns den i stora delar av Europa.

I Sverige finns gölgrodan permanent i endast 120 gölar eller mindre sjöar, i huvudsak längs norra Upplandskusten. I Europa finns den i lövskogsbältet från franska Atlantkusten till en bra bit in i Ryssland. (Aronsson, 2025)

Enligt Wikipedia är den sårbar i Sverige, medan livskraftig globalt (gölgrodan).

Frågan som uppstår om jag fortsätter utifrån citatet av Morizot är att det också handlar om något annat. För om vi tar ovan stycken är den inte utrotningshotad globalt, däremot är den sårbar i Sverige, vilket beror på att den lever i en begränsad del av Sverige och i ett begränsat antal lokaler. Så vad är problemet kan man tycka? Låt systrarna avverka och så ser vi vad som händer med populationen i området. Men då riskerar vi att göra habitaten i Sverige till 119 i stället.

Det här inlägget börjar bli långt och här nöjer jag mig med att ställa frågor och ofärdiga tankar.

Här vill jag avsluta med en tanke om relationer. För både citatet av Morizot och systrarna talar om relationer till sin omgivning. För filosofen handlar det om ett teoretiskt resonemang om hur vi kan forma ett annorlunda sätt att se på vår omgivning och de organismerna. Enligt systrarna hade också fadern en relation till sin skog. De säger:

Pappa skötte skogen noga, gjorde inga stora kalavverkningar, lät skogen stå tills den blev gammal och gjorde vad han kunde för att bevara mångfalden. (Aronsson, 2025).

Samtidigt, berättar en av systrarna, var han bitter för att han blev tvingad att göra en del till ett reservat, ”Pappa var jättebitter över reservatet [för gölgrodorna], i tio år försökte han med alla medel att slippa det” (Aronsson, 2025). Han ville, fortsätter de, bruka marken på sitt sätt.

Skogens ålder är 120 år, så frågan är om man ska se den som gammal? Men det är inte det viktiga här utan just hur vi som samhälle ska ställa oss till vår omgivning?

Här kommer jag inte vidare i mina tankar. Tills nästa helg kommer en annat perspektiv som knyter an till det som Lars Lundqvist kommenterad i förra inlägget. Även detta har berört det, även om jag inte uttryckligen har nämt det.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2025). Systrar döms till hyggesfritt – staten slipper betala. ATL. Publicerad 251112 [Hämtad 251130]

Gustafsson, Martin (2025). Forskare skapar framtidens skogar på sin fastighet. ATL. [Hämtad 251130]

Morizot, Baptiste (2022). Ways of being alive. Cambridge: Polity Press

Wenche, Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.