Vi måste skjuta vargar

Du svarade inte på huvudfrågan. Skulle du fortsätta ströva fritt i de skogar som finns på Österlen även om en vargflock helt plötsligt skulle kunna dyka upp, ljudlöst utan förvarning, och attackera Maggie och dig? (Lars i kommentar till Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor)

Grundfrågan gällde om jag skulle ändra mitt beteende när jag är ute och går med Maggie här på Österlen om vargar etablerade sig. Jag svarade nej och förklarade min inställning. Vi bollade frågan mellan varandra, varav det ovan var en kommentar.

Det gick inte att mötas Personligen fick jag min åsikt klar för. Det är därför det är bra att diskutera. Vi hjälper varandra att klargöra vad vi menar för den andre och därmed blir det klarare för oss själva.

Flera frågor väcktes hos mig av diskussionen. Den första har jag nämnt redan då och då och jag har fått inspiration att fundera mer på den. Förra helgen körde jag hemåt från Värmland och lyssnade på en intervju med Helen Arusoo. Hon pratade med Tommy Serafinski på bloggen 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo (2024).

Där berättade hon att vargen numera är nationaldjur i Estland. Det stod lustigt nog mellan vargen och igelkotten.

Avsnittet är väl värt att lyssna på då det beskriver hur man kan förhindra att ett land splittras. I varje land finns det olika faktiska frågor som blir symboliskt viktiga för folk och som splittrar dem. Vargen är så i Sverige och i stora delar i Europa, men inte i Estland. Arusoo berättar att de arbetar aktivt för att motverka det. Ett sätt är att inte bortse från gruppers ilska.

För att ta ett exempel från min blogg som kan väcka ilska. Jag skriver att fårfarmare är få. De bidrar lite till ekonomin och det är framför allt ett livsstilsval. I detta gör jag ingen värdering, menar jag.

Men, som hon beskriver, livsstilsval eller inte, så är det att ignorera det trauma som folk genomgår när de får sina får rivna. Eller för att ta ett annat exempel, en jägare får sin jakthund ihjälbiten. I Tyskland, berättar hon, har de öppnat upp för trauma hantering hos dem som har fått sina djur ihjälbitna.

Det är genom att inte ignorera traumat och försöka att hitta vägar ur detta som Estland fick med sig både fårfarmare och jägare i sin omröstning och beslut om att göra vargen till ett nationaldjur.

En annan sak som hon nämnde är att Estland har aldrig varit utan varg. Dessutom har det alltid varit en viktig del av den estniska kulturen.

Här tror jag är en viktig del i inställningen till vargen och den anknyter till den diskussion som jag och Lars förde. För vad han talar om är om det invanda förändras och hur man reagerar på detta.

För en stor del av Västeuropas befolkning har vargen varit en ickefråga. Den utrotades och få saknade den. Nu är den tillbaka. Den har dessutom vuxit snabbt eftersom den är väldigt anpasslig och duktig på att föröka sig.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure. Mech & Boitani (2003:39f).

Det är därför som vi ser väldigt snabba ökningar i där vargen har återetablerat sig och det har den gjort i hela Europa. Numera finns den i alla Europas länder, förutom på de brittiska öarna.

Det som framför allt skiljer sig åt mellan länderna är antalet och här är Estland intressant. Där finns de över hela landet och även på öarna utanför kusten. Nedan här ser vi en översikt över det ungefärliga antalet i alla länderna.

Även om statistiken är något år gammal så ser vi att populationen ökar. Denna ökning har skett över några decennier och de som framför allt har fått uppleva det negativa i ökningen är de som bor på landet och framför allt längre från tätorterna.

Just ökningen vill jag beröra för den har ställt biologer och framför allt de som hanterar bevarande nya frågor. Vad gör vi nu?

Detta leder mig till en artikel som jag fick höra talas om på just Tommy Serafinski, 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson (2025). Här pratar svenska Hanna Pettersson som är samhällsvetare om artikeln hon har skrivit med Erica von Essen. Artikeln är väl värd att läsa och heter Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation (Pettersson & von Essen, 2025).

I artikeln diskuterar de Europa på ett övergripande plan och inte enskilda länder. Det är viktigt att ha med i diskussionen för till exempel i Sverige har vi tillsammans med Norge cirka 400 vargar. Det är en beräkning efter inventeringen förra vintern. Svensson et al, skriver att det är cirka 355 stycken i Sverige (2025). Inaveln är dock fortfarande hög, även om den sjunkit något.

Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i den skandinaviska populationen har beräknats till 0,21 (±0,09 SD) för vinterns familjegrupper, vilket är en minskning jämfört med förra säsongen (0,23 ±0,09 SD). (Svensson et al., 2025:5)

Låt oss återgå till artikeln så att jag inte helt går vilse här.

Bevarandebiologi, skriver de, har varit en krisberättelse, ”crisis narrative” och genast kom jag att tänka på bevarandebiologen Michael Soulé som beskrev det som en ”crisis disciplin”.

Det lustiga är här att när jag vill hitta ett inlägg om där jag hade skrivit om honom upptäckte jag att jag har redan nämnt denna artikel i Vargen i Europa, en framgångssaga. Då talade jag fram för allt om genetisk renhet. Attans!

Här märker läsaren hur långt mitt minne är ibland och att allt jag läser sätter sig inte. Intressant nog påmindes jag inte alls under läsningen av artikeln idag att jag hade läst den innan.

Nåväl. Låt mig gå tillbaka till början där jag inledde med hur vi ska hantera närvaron av varg och då utifrån det estniska perspektivet. För något som hon tar upp är att bevarandebiologi handlar i grunden om människan och hennes förhållande till faunan. Det handlar inte om vargens förhållande till människan. Frågan blir då hur vi som samhälle kan lära oss att förhålla oss till vargen och rovdjuren i stort?

Det här är en intressant fråga inte minst för att argumenten oftast utgår från ekologiska resonemang om hur den trofiska strukturen ska bevaras och att alfapredatorn kontrollerar de lägre nivåerna. Men, som Pettersson och von Essen skriver, så visar det sig att vargar genom sin färdighet att anpassa sig, snarare börjar utnyttja landskapet utifrån de mänskliga resurserna.

Wolves, like many other species, are increasingly adapting to human-dominated landscapes, utilizing human resources for survival. (Pettersson & von Essen, 2025:4)

Alltså, som jag tolkar det, varför kämpa med älgen om det finns enklare byten att få?

De talar för att det måste finnas en ärlighet i debatten och det var just det som man gjorde i Estland. Arusoo, från Estland, talar om licensjakten och hur viktig den är. Hon för fram ett argument som jag fann tankeväckande. Vargen är duktig på att föröka sig, vilket betyder att den kommer att nå ett tak då människorna inte längre tolererar antalet.

Det är således inte tal om en biologiskbärande nivå utan är en samhällelig fråga. Då de behöva jagas. Problemet med varg är att den är svårjagad och att det kräver färdigheter. Om man upphör med jakten förlorar man de färdigheterna. (Se Vargjakt: Samhällstjänst eller jaktdiktatur?).

Vi är åter tillbaka till våra vanor. För det handlar inte bara om att vilja gå ut med hunden i biotoper där varg vistas, utan också om färdigheterna om hur vi ska leva med dem i vår närhet.

Och att ha dem i vår närhet är inte bara viktigt för mig utan också för många andra i Sverige. Det kräver en kunskap om vargen och att utveckla den igen tar tid. Det tar tid då den förbjudna vanan att gå med okopplad hund i skogen måste upphöra eller att undvika att vänja vargen vid människor så att den förlorar sin rädsla. Och den sista punkten är, enligt Arusoo, ett argument för vargjakt. De måste lära sig att människan är farlig för dem.

Det blev ett okoncentrerat inlägg idag och så blir det ibland. Nu är det dags att gå ut med Maggie.

Referenser:

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Pettersson, Hanna L.; von Essen, Erica. (2025). Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation. Conservation Letters. Vol. 18:5. https://doi.org/10.1111/conl.13143

Serafinski, Tommy. (2024). 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo. Tommy’s Outdoors. Publicerad 240130 [251213]

Serafinski, Tommy. (2025). 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson. Tommy’s Outdoors. Publicerad 251209 [251213]

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Jensen, M. Ø., Milleret, C., Dupont, P., Bischof, R., Åkesson, M. & Flagstad, Ø. (2025) Bestandsovervåking av ulv vinteren 2024-2025. Inventering av varg vintern 2024-2025. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien. 1-2025.