Antropologi – Sida 4 – Förvilda Sverige

Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste.

Vi gick en annan väg, jag och Maggie. Tre stora hundar kom på vägen som vi brukar gå i Sandhammaren, vilket gjorde att jag ledde in oss på en väg jag förut inte hade upptäckt. Vi gick åt stranden, men jag hade fått klara order att vi inte fick gå ned på stranden. Vi ska och vandra i Marsfjällen och Maggie har fått ett medel mot mygg. Därför får hon inte bada på 48 timmar.

Den nya vägen gjorde att jag kom till vägen som löper innanför sanddynerna och går parallellt längs stranden. Vi gick motsols och i andra riktningen på den väg som vi alltid har gått. Jag sökte efter vägen tillbaka efter vi hade gått några kilometer. Det slog mig hur annorlunda det såg nu när vi gick i andra riktningen.

Vi kom till den väg som jag trodde vi brukar komma ned på, men där var en gatlampa som jag aldrig hade sett. Dock stod den bakom en björk, vilket fick mig att förmoda att jag därför aldrig hade sett den. Likväl var jag länge osäker på om vi verkligen gick rätt. Det gjorde vi.

En regnig dag i Bäckhalladalen. Maggie gillar inte sin regnkappa. Hon står på böljeslagsmärken då sandstenen nöttes av vågor under istiden.

Just den här förvirringen som jag upplevde använder jag som illustration för ett filosofiskt inlägg utifrån antropologen Roy A. Rappaports artikel ”On cognized models” (1988[1977]) i Ecology, meaning, and religion (1988[1977]). Jag har tidigare berört denna rika text i inläggen Hemlös i den bästa av alla världar och Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv. Först i söndags läste jag ut den och redan då tänkte jag beröra den i Vad oroade härmsångaren?, men valde att inte mangla på med fler uppslag. Det är något som mer än en av mina läsare har kritiserat mig för.

Här tänker jag koncentrera mig på meningsskapande. För den som är intresserad av Rappaports tankar kring föreställningar och biologiska förutsättningar rekommenderar jag att läsa de tidigare inläggen.

Inne bland ekar i Stenshuvuds nationalpark har Maggie lagt sig demonstrativt. Hon vill till stranden, men den är förbjuden för hundar under sommaren.

För Rappaport finns det tre begrepp som är sammankopplade och som är en del av meningsskapande. Det är betydelse (”meaning”), betydelsefull (”meaningful”), samt heliga postulat (”ultimate sacred postulate).

Betydelse, menar han, är något som markerar en skillnad. Det betyder att jag lägger märke till det genom att det avviker från det andra. Det har en betydelse som ännu inte är definierad, vilket betyder att den är inte placerad i ett sammanhang. Ordet ”hund” betyder något annat än ”katt”. Det är det grundläggande sättet för oss att undersöka vår omgivning. Den ger oss informationsbitar som kan ge oss en förståelse för ett större sammanhang. Utan det större sammanhanget förstår vi bara att hund skiljer sig från katt.

För att betydelser ska bli betydelsefulla, måste vi börja ställa frågan vad något betyder. Vilken mening har det? Problemet med den frågan är att då upptäcker vi plötsligt att vi har en komplex massa av information som måste inordnas i ett system för att det ska bli betydelsefullt. För att kunna göra detta, menar Rappaport, måste vi gå från att se skillnader till att se likheter.

Låt oss ta katt och hund som exempel. Först ser vi att det finns en skillnad mellan dem, men om vi i stället begrundar likheterna så ser vi att det är två däggdjur som är nära anknutna till mänskliga samhällen. Vi gör skillnad mellan vilda och tama katter och hundar. I västvärlden ses de inte som ätbara, trots att de är proteinkällor. I västvärlden är de betydelsefulla som sällskapsdjur.

Rappaport, menar att det finns olika nivåer av betydelse. Den lägre nivån pekar på skillnader: en hund och en katt. Den högre nivån pekar på likheterna: de är båda sällskapsdjur.

Den högsta betydelsenivån är det som abstrakt kallas för det heliga postulatet. Det kan innehålla obskyra fraser som ”varat självt”, ”det rena varat” eller ”upplevelsen av varat”. Rappaport pekar på det märkliga i att trots att fraserna i sig är innehållslösa och egentligen borde vara betydelselösa, så pekar det mot något som ger våra liv mening. Det är det som skapar identitet.

För att sammanfatta är den lägsta nivån då vi ser till skillnader. På den högre nivån finner vi likheter. Den högsta nivån är det som ger oss identitet.

Maggie vill mot Östersjön i Stenshuvuds nationalpark.

Ett samhälle får sina föreställningar genom att se till det betydelsefulla. Det innebär att olika betydelseskillnader har undersökts utifrån det som binder dem samman och ur det skapas något betydelsefullt. Här ser vi hur det kan skilja sig inom och mellan samhällen eftersom det som är betydelsefullt kan vara olika för olika grupper.

Jag skriver ”grupper” då föreställningar konstrueras i ett samhälle genom en samling människors enar sig om likheterna och olikheterna mellan olika saker. Detta i sin tur skapar en struktur. I den strukturen bildas ”lagar” som regleras av dem i gruppen (Piaget, 1971). För att ett samhälle ska kunna enas på ett djupare plan krävs det, enligt Rappaport, heliga postulatet som ger enhet och identitet. Han skriver att det moderna samhället saknar i högre grad heliga postulat än traditionellare samhällen.

[M]odern society is rather worse off with respect to meaningfulness than traditional society. (Rappaport, 1988:128).

Han menar att det beror på att det finns en inneboende förstörelse av mening genom utvecklingen av hur vi söker och skapar kunskap genom naturvetenskapen och hur våra sociala strukturer ser ut.

Skillnaden mellan traditionella och moderna samhällen är dess kapacitet att fördela kunskap, skriver han. I många traditionella samhällen delar man upp kunskapen och olika grupper får ta del av den. Genom initiationsriter får man lära sig den. De som inte har genomgått riterna får inte heller kunskapen. I västvärlden har vi skola som alla är förpliktade att gå för att den grundläggande kunskapen ska finnas i hela samhället. Men utöver den börjar kunskap skilja sig åt mellan grupper, dels mellan dem som har gått på universitet eller inte, dels vad man har läst på universitetet och så vidare.

Det moderna samhället är således inte bara uppdelat i grupper som har sin kunskap om vad som är betydelsefullt, utan kunskapen är också väldigt olika beroende på vilken grupp som man tillhör. Ännu en skillnad är att den inte ses som stabil utan i ständig utveckling. Det är det som har gjort att moderna samhällen ständigt förändras och på radikala sätt under historiens gång.

Staden Mainz i Tyskland är vackrare än grannstaden Wiesbaden.

Som nämnts så är även kunskapen olika i traditionella samhällen, däremot har de enande ritualer, skriver Rappaport. I dessa ritualer deltar hela samhället. Symbolerna i ritualen pekar mot det heliga postulatet och därför sker det en enande identifiering med de andra och det skapas en tillhörighet till samhället.

Även i Sverige har vi ritualer, men de är urlakade och framför allt inte sammanlänkande. Möjligen firar en grupp vänner midsommar tillsammans eller en gemensam midsommarstång reses, men det är en ritual tom på symboler. Hyllningen till naturen och frodighet har dolts. Jul har blivit en samlingspunkt för familj att äta och ge presenter. Få minns eller tänker på att det är för att minnas Jesus födelse då Gud blev kött för att senare offra sig för våra synder och befria människan från den synd som sammanlänkade alla människor med Adam och Evas brott mot Gud.

Vad julens kommers pekar på är att det heliga postulatet har bytts ut mot Mammon. Pengarna är det som styr. Det betyder att vad som är värdefullt i ett samhället är inte knutet till den högsta nivån utan till dess värde i pengar.

För mig är dessa sakta döende och livfulla träd heliga. En bok som har lämnats kvar av *Svea skog* i ekoparken Raslången

Pengar blir ett universalt sätt att mäta värde och det knyts inte till heliga postulat. Värdet blir därför ständigt förhandlingsbart mellan olika intressen och grupper. Dess värde urholkas därmed, skriver Rappaport och påstår att om ett värde mäts i pengar förloras dess objektiva värde. Vad menar han med det?

Låt oss ta bokträdet på bilden ovan. För Svea skog har det förlorat sitt monetära värde genom att den endast står där och bryts ned. Men för de organismer som är beroende av att människor låter dessa bokar stå kvar är de livsnödvändiga oberoende av dess värde för människor. Därför, menar Rappaport, att om allt mäts i pengar utan att vara knutet till en högre ordning så är det livshotande mot allt liv.

[I]t threatens life itself. Decisions made in terms of simple-minded monetary considerations, freed from surveillance of higher-order meanings, are in their very nature unmindful of the uniqueness and incommensurability of elements in the objective world upon which life depends, and the deployment of large amounts of mindless energy under the guidance of money is almost bound to be brutal and destructive. (Rappaport, 1988:131)

Avslutningsvis låt oss knyta ihop de tre sätten att se på betydelse med kunskap. I ett litet samhälle som identifierar sig med den högsta nivå av mening, så kommer föreställningarna att formas utifrån det högsta, vilket ger meningsfullhet. Det betyder att kunskapen är formad efter det som är betydelsefullt. I ett litet samhälle är den spridd till stora delar och delas av de olika grupperna.

I ett stort samhälle fördelas kunskapen olika, vilket ger olika möjligheter till de olika grupperingarna att ta till sig kunskap. Om det inte heller finns något enande uppkommer substitut som pengar, vilket definierar värde. Därmed definieras också allt utifrån pengar.

Här håller jag med Rappaport om att det skapar ett samhälle som blir värdelöst eftersom allt endast är en fråga om förhandling mellan individer och grupper, utan att se till djupare värden. Det riskerar därmed att underminera vårt samhälle, då naturens grundbetingelser, som är det som ger oss våra överlevnadsmöjligheter, har frigjorts från våra föreställningar om vad som gör det möjligt för oss att leva. Naturen blir då i grunden en vara att köpa och sälja.

Som jag nämnde i inledningen så ska vi och vandra i fjällen. För mig är det ett sätt att knyta an till det heliga postulatet. Och detta är just typiskt för vår tid, att utgå från mig. Likväl är jag, liksom Rappaport, skeptisk till om det är möjligt att rikta oss mot det högsta värdet i denna värld där vi är medvetna om att kunskapen kan förändras med nya rön. Det skapar en osäkerhet. Likväl är jag övertygad om att vi måste söka efter det högre värdet och att vi inte får stanna i Mammons tomhet.

I naturen upplever jag det som inte kan köpas för pengar, även om vägen dit kan vara beroende av pengar. I umgänget med naturen kan en relation skapas. Det är i relationen som vi inte ser till skillnaderna utan till likheterna. Det är där vi kan finna enheten och det heliga. Det är i relationen som vi kan våga tro på det heliga och därmed kämpa för det. Det är i relationen som vi kan komma undan Mammons makt då vi upplever att det inte längre är förhandlingsbart utan livsnödvändigt.

Renfana, knöltistel, blåklint och mycket annat på obebyggd tomt.

Referenser:

Piaget, Jean (1971). Structuralism. London: Routledge

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Jag tror inte på Gud och ändå är jag fångad i religiösa föreställningar

Ibland stöter jag på saker som får andra saker att få ett nytt sammanhang. Sålunda skedde idag när jag läste i antropologen Robin Dunbars bok Religionernas uppkomst (2023). I verket undersöker han hur ett evolutionärt perspektiv kan förklara varför religioner existerar. Hans ingång är funktionellt, och han ifrågasätter de som menar att religioner är något ”maladaptivt”.

För mig känns det orimligt att något som kostar så mycket i form av tid, känslor och pengar som religion skulle vara helt maladaptivt eller meningslöst. Evolutionen är helt enkelt inte så ineffektiv. (2023:65).

För honom är religion ett komplext fenomen, där många olika delar sammanfaller, varav vissa har varit till fördel för människans utveckling.

Den stora vinsten, enligt honom, är dock att den bringar sammanhållning och ju större gruppen människor är desto viktigare är den för att gruppen ska kunna fungera sammanhållande och samarbeta med varandra. Sammanhållning och samarbete ska här förstås neutralt, det vill säga det är inte viktigt om sammanhållningen och samarbetet är av ljuv kärlek eller rädsla för bestraffning. Funktionen är att gruppen håller samman och arbetar tillsammans.

Här tänker jag dock inte främst inrikta mig på den funktionen utan undersöka ett annat av perspektiven som han tar upp och det är ”vetenskap”. Begreppet ska förstås i en vid mening. Religionen tilldelar oss samhällets föreställningar får vi också en förklaring till hur den miljö som vi befinner oss i fungerar. Den är alltså en del av hur vi socialiseras till att kunna leva ihop med andra och förstå vår tillvaro.

Dunbar för fram en figur (se nedan) för att förstå hur religionens funktioner skapar olika effekter vilka är meningsfulla för människan. Det tre stora delarna är att religion kan bringa hälsa, vetenskap och gruppsammanhållning. Med de tjocka strecken understryker han att det är gruppsammanhållning som är viktigast. Det ska förstås som en kedja.

Individer lever i en farlig värld som det förekommer yttre hot. Mot de yttre hoten skyddar gruppstorleken. Ju större gruppen är desto viktigare är gruppsammanhållningen för att utan den kan gruppen inte samarbeta.

Figur 2, Dunbar, 2023:91. I det här sammanhanget är det inte viktigt hur strecken ser ut.

Det som jag här kommer att koncentrera mig på är vetenskap och yttre hot och hur sammanhållning bryts upp.

Vetenskap bygger på att förklara varför saker är som de är. Som jag tidigare skrev handlar det här inte främst om den naturvetenskapliga metoden med sin hypotes, experiment och teori, utan snarare om axiom och postulat, som fungerar förklarande utan att behöva bevisas (se Hemlös i den bästa av alla världar och Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor).

Med denna längre inledning har vi kommit till den tanke som inte släppte mig efter jag hade sett figuren och fått den förklarad för mig.

För det är nu vi kommer till en av de stora konflikterna i vårt samhälle, vilket på många sätt skapar brist på sammanhållning. Jag tror att det religionsvetenskapliga sättet att undersöka den bringar viss klarhet i vad den grundar sig i. Det jag talar om är debatten om klimat- och miljöförändringen.

Jag skiljer på klimat och miljö, vilket många tyvärr inte gör i debatten. Skälet är att de är delvis sammanhängande, men en miljö kan förändras på grund av andra orsaker än att klimatet är inblandat. Ekonomin är en stor del i hur Sveriges miljö gestaltar sig, med stora åkrar och enhetliga skogar. Jag använder ekonomin som exempel då det visar att den lokala miljön är påverkad av föreställningar om hur livet fungerar lokalt. Bilden nedan på parken är också ett exempel på hur vi formar vår omgivning utifrån de föreställningar som vi har utifrån hur vi anser att det borde se ut.

En äng i Simrishamn. Tidigare hade man förmodligen bemödat sig att göra detta till en grön enhetlig gräsmatta, medan nu handlar det om att tukta mindre och låta olika arter blomma.

Robin Dunbar skriver att människan har ständigt varit utsatta för klimat- och miljöförändringar. De tvingar samhällen att ändra på föreställningar. Detta vill jag undersöka utifrån figuren ovan.

Vi påminner oss om hur den ser ut. Från ”religion” går det en pil lodrätt mot ”gruppsammanhållning” och en pil vågrätt åt vänster mot ”vetenskap”. Från ”vetenskap” går det en lodrät pil mot ”yttre hot” och från den till ”gruppstorlek” och i sin tur vågrätt höger når vi åter igen ”gruppsammanhållning”. Vi har således en cirkel. I cirkelns mitt finns ”eliter”, som i sin tur är kopplad till ”samarbete” vilket är gruppsammanhållningens syfte.

Låt oss nu börja mitt resonemang om hur jag kopplar detta till debatten om klimat- och miljöförändringarna som pågår och vi börjar i ”vetenskap”.

Vetenskap är de samlade föreställningarna som gör att vi kan förstå världen. De måste inte överensstämma med de ekologiska förutsättningarna. Så länge som det inte sker några negativa förändringar kommer vetenskapen/föreställningarna inte att ifrågasättas. Gud är på vår sida/vi kan lita på eliterna som förklarar vetenskapen/föreställningarna.

I vår tid är ord som är Gud meningslösa. Världen är avförtrollad och det finns inga vattenandar som vi kan offra till. Så frågan är varför jag menar att religionsvetenskapliga begrepp förklarar samhällskonflikten bättre än att bara konstatera att det står mellan korkade och intelligenta? Du väljer sida vilka som är endera.

Jo för att den naturvetenskapliga metoden har förändrat hur vi förstår det som sker. Det betyder att den kan dels ge nya förklaringar till förändringar i klimatet och miljön, dels ifrågasätter delar av den de föreställningar som vi har. Utifrån den naturvetenskapliga metoden kan det påvisas att de yttre hoten inte kommer från vilda djur eller farsoter utan från vårt sätt att leva.

Det betyder att naturvetenskapliga metodens resultat gör att de gamla eliterna kan ifrågasättas. Bland forskarna finns jordmånen för en ny elit, men utan en enhetlig lära. Ur den gruppen ser vissa chansen att bli en del av prästerskapet, alltså de som förklarar hur vi bör leva så att Gud/naturen är i harmoni.

Så för att sammanfatta ser vi å ena sidan att det växer fram en ny vetenskap/kunskap/föreställningar, å andra sidan har vi en total misstro hos många gentemot den gamla elitens sätt att förklara tillvaron.

Om vi fortsätter i figurens kedja ser vi hur sammanhållningen försämras och olika delar väljer att gruppera om sig. En blick på omvärlden visar att grupper skaffar sig egna eliter.

Men det grundläggande för mig är att det är fortfarande sker utifrån föreställningar. Religionen/den gemensamma föreställningen är rejält skadeskjuten. Vi lever i ett postmodernt samhälle, där vissa definieras kunskap endast utifrån maktanspråk, snarare än bäring i empiri insamlad genom forskning.

Varför skapas denna konflikt i upplysningens tid då kunskapen skulle utveckla oss till en ny vacker värld Problemet är att vår miljö är oändligt komplex och för att kunna leva i den behöver vi föreställningar som är relativt stabila. Naturvetenskapen å sin sida bygger vetenskap långsamt och grunden i det bygget är samtal utifrån publicerade artiklar och monografier. Naturvetenskapen är därför en process, som i sig inte är stabil utan utgår från paradigm.

Sammanfattningsvis menar jag att religionsvetenskapen kan förklara så oerhört mycket av dagens tillstånd. För vi lever i föreställningar om hur det fungerar, varav flera är riktiga. Men vi ser också hur delar av vårt levnadssätt, grundat i våra föreställningar, är destruktiva för det sätt som vi önskar leva, alltså i fred och välmående. För snarare än att vara den vetande apan (homo sapiens) så är vi den kultiverade apan (homo culturalis). För även om vi har lämnat den förtrollade världen, så är vi trots det förbannade till att endast se skenet av tinget-i-sig och inte hur det egentligen är.

Referenser:

Dunbar, R. I. M. (2023). Om religionernas uppkomst. Stockholm: Fri tanke

Hemlös i den bästa av alla världar

Talgoxarna har lämnat boet. Det verkar inte som något nytt par flyttar in i fågelholken.

Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack en kopp kaffe. Gråsparvarna höll koll på om jag hade lämnat smulor från mazarinen jag hade ätit. I kastanjen brötade en kaja högljutt.

För en vecka sedan tittade den flygberedda talgoxen ut ur holken.

Jag satt och funderade på världsåskådningar och naturen. Jag har tidigare tagit upp antropologen Clifford Geertz (2000/1973) påstående om att världsåskådningar är den samling idéer som gör att vi kan begripliggöra det vi ser omkring oss. Det är det som gör att vi uppfattar en ordning, se Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda.

I antropologen Roy A. Rappaports essä ”On cognized model” (1988[1977]) inför han en lite annorlunda beskrivning av världsåskådning då han undersöker det som grundlägger vår världsåskådning. Han för fram två begrepp som fick mig att fundera kring varför vi ständigt gör utredningar.

Innan jag nämner dem vill jag kort ange bakgrunden till mitt perspektiv på tillvaron. Jag har försökt att argumentera för att det finns inneboende värden i naturen och jag påstår fortfarande det även om jag har svårt att föra det i bevisning. Jag tror att det är omöjligt, men jag tänker inte ge mig.

Däremot menar jag att det är möjligt att peka på att det finns gränser för hur det är möjligt att agera innan livsmiljön blir omöjlig för ett väldigt stort antal organismer.

Var det gränserna är diskuteras utifrån ett vetenskapligt perspektiv. I det perspektivet utgår man från teorier som hämtas utifrån tolkad data som följer av gjorda experiment. Då de endast kan göras i en liten skala, är det ytterst svårt att skala upp dem till att kunna påstå att de kan generaliseras. Därmed uppstår denna diskussion. Det finns dem som gör gällande att diskussionen är över och följande bokrecension ”The climate crisis is solvable, but human rights must trump profits” (Otto, 2024) i Nature är ett exempel på detta.

För att begrunda denna diskussion vill jag nu hänvisa till Rappaports två begrepp, kosmologiska axiom (”cosmological axioms”) och heliga postulat (han kallar det för ”ultimate sacred postulates”, men jag tar bort ”ultimate”) (1988[1977]). Jag skulle vilja beskriva de som två underliggande strukturer som skapar vår världsåskådning.

Axiom definieras följande i Svensk ordbok: ”grundläggande sats som inte bevisas” (2021). Postulat skiljer sig något och lyder: ”sats som förutsätts gälla utan att bevisas och som tillsammans med andra liknande satser utgör grundvalen för något filosofiskt system eller dylikt, och som andra satser kan härledas ur” (2021). Axiom och postulat behöver man inte bevisa, vilket är problematiskt utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Axiomatisk kosmologi beskriver han som de antaganden som handlar om hur vi ser på hur de grundläggande relationerna i universum förhåller sig till varandra. De skiljer sig från mellan olika kulturer, men inom den västerländska världsåskådningen är den relativt enhetlig.

Det betyder att olika kulturer kan ha olika syn på hur relationer är mellan olika varelser och entiteter, till exempel det naturliga och det övernaturliga eller skillnaden mellan djur och människor.

”[C]osmological axioms” /…/ refer to assumptions concerning the fundamental structure of the universe or, to put it differently, to refer to paradigmatic relationships in accordance with which the cosmos is constructed.” (1988:118).

Enligt de kristliga kosmologiska axiomen har Gud skapat världen, liksom människans skapade till Hans avbild. Adam skapade inte djuren, däremot namngav han dem. Det betyder att Gud och människans relation liknar den mellan människa och djur. Det är således en hierarkisk ordning mellan Gud och människa, som liknar den mellan människorna och djuren.

Utifrån detta kan man se relationen Gud/människa och människa/djur som att Gud skapar människan och härskar över människan, medan människor namnger djuren och gör dem därför synliga i kategorier. Likaså kan man tolka det som att det bör finnas ett omhändertagande av djuren på samma sätt som Gud tar hand om människan.

Världsåskådningen berättar hur människorna i kulturen bör bete sig genom att det blir en bestämmelse för hur ordningen är och som därmed inte ifrågasätts. En kosmologisk ordning kan förändras, men om den heliggörs berättar den om heliga värden som inte ska ifrågasättas. Så det heliga postulatet skiljer sig från det kosmologiska axiomet genom att det heliggör ordningen.

För att illustrera detta tar jag ett annat kristligt exempel. Genom att Gud skapar människorna till man och kvinna får det konsekvenser. Det betyder att även om normer förändras i dagens samhälle finns det många kristna som inte går med på införande av fler könsdefinitioner eller att man har en tydlig hållning till sexualitet.

Här kommer ett exempel från katolska kyrkan kring homosexualitet där man menar att äktenskapet endast bör ske mellan man och kvinna.

Sexualiteten är en del av vår mänsklighet, av vår personlighet. Men den är inte avsedd för den enskildes njutnings skull, utan som en gåva mellan makarna, en gåva som rymmer öppenheten för nytt liv. Den hör med andra ord hemma i det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Detta innebär inte en nedvärdering av sexualiteten, utan visar att den är något viktigt, värdigt och heligt. (Stockholms katolska stift, u.å.)

Jag är fascinerad av hur strandängen delar in sig i partier. Andra delar är fyllda av ryssgubbar som luktar gott

Skälet till att jag lyfter fram det kristliga är för att visa på att en gång fanns det i västvärlden en tydlig ordning för hur naturen och samhället skulle förstås.

Här menar jag inte att man förstod det bokstavligt utan snarare symboliskt. (Fundamentalismen och bokstavstolkningen är en modern uppfinning.) Symboliken var formad utifrån de axiom som man hämtade ur bibelns skapelseberättelse. Den gav en förståelse för och värden för hur universum skulle tolkas. Med tiden bröts den sönder genom upptäckter och förändringar i tankesätt.

Idag har vi inte längre tydliga kosmologiska axiom eller heliga postulat. Vi lever i en värld som upptäcks genom naturvetenskapen, snarare än kategoriseras utifrån en humanistisk syn. Därför görs det ständigt utredningar som till exempel Naturvårdsverkets rapport Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (2024). Vad man försöker att göra är att utreda hur man bör göra utifrån gällande kunskap och därigenom försöka nå ett konsensus. Men jag skulle vilja påstå att det inte går att finna konsensus eftersom axiomen och postulaten inte längre existerar. Inte heller går de att finna utifrån den naturvetenskapliga metoden, då den främst vill kvantifiera allting.

Vi är helt enkelt vilsna och därför blir det särintressen som går in och pekar på sina behov. Eller så utgår utredarna från samerna som fortfarande har axiom och postulat, men försöker knyta an dem till ett sekulärt Sverige som har förbundit sig till överstatliga direktiv.

Här vill jag knyta tillbaka till mitt förra inlägg Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv där jag skrev om de sammansatta föreställningar som existerar bredvid varandra i vårt samhälle. Jag menar att vi lever i värld utan värden. Genom att undersöka vår omvärld söker vi efter nya. Det pågår många olika diskussioner. Detta liknar antikens värld där filosofer dels höll på med fysik, dels med metafysik. För dem var det tydligt att de två hörde ihop. I vårt samhälle tycks det härska något slags konsensus att det är endast fysiken som råder.

Det gör oss väldigt fattiga. För det är utifrån kosmologiska axiom och heliga postulat som vi kan bringa förståelse och mening i vår tillvaro. En utredning kan guida myndigheter, men om de inte är förankrade i en världsåskådning som inte är alltför splittrad, kommer väldigt många att utgå från sin egen närsynta åskådning.

För mig boendes vid Östersjön är det tydligt, för snart kommer övergödningen åter att visa sig genom algblomningen. Vi vet vad den beror på och att vårt sätt att leva bidrar till den. Ändå görs ingenting. När vårt hem sakta förstörs genom hur vi lever i vår miljö, då visar det hur vilsna och nihilistiska vi faktiskt är. Vi är utan värden. Vi är hemlösa.

Referenser:

Axiom (2021). https://svenska.se/tre/?sok=axiom&pz=1 [hämtat 240616]

Geertz, Clifford. (2000[1973]). The interpretation of cultures: selected essays. 2000 ed. New York: Basic Books

Naturvårdsverket (2024). Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen.

Otto, Friederike (2024). ”The climate crisis is solvable, but human rights must trump profits” Nature. 630, 551-553. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-01762-6

Postulat (2021). https://svenska.se/tre/?sok=postulat&pz=1 [hämtat 240616]

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Stockholms katolska stift (u.å.). Vad säger katolska kyrkan om homosexualitet? [hämtat 240616]

Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor

Regnet hade upphört. Jag och Maggie var blöta. Vi stod på promenadvägen vid Tommararpsån. Hon väntade på medan jag sökte med kikaren efter näktergalen. Så såg jag den sitta på en gren i ett spensligt träd hitom ån och sjunga, halvt dold av ett löv. Denne lille tätting som sjunger så ljudligt och som håller sig så dold i buskaget tillät mig äntligen få syn på den. Jag översvallades av lyckokänslor.

Nu är en tid av fågelsång, även om den raskt minskar då reviren är hävdade och ungarna kommer. I vår trädgård hör vi pipen från fågelholkarna. När jag sitter och röker pipa kommer talgoxen till boet i kastanjen. Jag sneglar för att den inte ska tro att jag har sett den. Så flyger den in. I lagerhäggen är ett annat bo. Jag tror det är ärtsångaren som häckar där.

Igår (24/5) såg jag äntligen tornseglarna. Kastanjens blommor lockar insekter. Oklippta delar i trädgården står i full blom.

En dag när jag gick längs med Tommarpsån fångade ”Merlin appen” upp åtta olika fåglar. Jag har äntligen lärt mig hur trädgårdssångaren låter. Fortfarande är jag osäker på svarthättan, men så vet jag att den härmar och att det är den klara sången på slutet som jag måste vänta på.

Det är en fröjd att vandra ute i naturen i dessa tider och promenaderna låter mig släppa majstressen från skolan. Så mycket som ska göras och så lite tid. Men näktergalens sång tillåter mig inte att fångas upp av tankar. Den överröstar dem. Bakom fotbollsplanerna ned mot Tommarpsån är det tätt mellan reviren.

Alla dessa arter kräver sitt habitat. Vid ån är det öppen äng för att fånga insekter, men också slutet buskage som skyddar dem mot rovfåglar som sparvhöken. Ute över fälten glider glador och ormvråkar. De delar av åkrarna som översvämmades har inte återhämtat sig. De får stå i träda i år.

Under morgonen fortsatte jag att läsa antrolopologen Roy Rappaports artikel ”Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism” (1977 [1988]). Det är en diskussion kring den kritik som Rappaport fick mot sitt verk Pigs for the ancestors (1968). En sak fångade min uppmärksamhet, vilket jag kort vill nämna här för att sedan kunna återkomma till det i senare sammanhang.

Rappaport gjorde sitt fältarbete en litet samhälle i Papa Nya Guinea. Där undersökte han hur anpassat deras levnadssätt var utifrån de ekologiska förutsättningarna. Han menade sig se att de hade infört ritualer för att reglera delar i sin kultur som hotade deras möjligheter att leva där. För att undersöka det utgick han från två begreppen föreställningar (the cognized model) och möjlighetsbetingelser (operational model) (1988[1977]:70) . Det handlar om vilka föreställningar och vilka möjlighetsbetingelser som vi människor har. I det här sammanhanget syftar det på en miljös bärkapacitet, till exempel hur många näktergalar kan häcka längs med Tommarpsån?

Det beror på en mängd faktorer och alla är de kopplade till organismernas överlevnadsmöjligheter i det ekosystem som de är en del av.

Tidigare har jag använt mig av nedan figur för att visa på hur det sociala systemet och ekosystemet är sammanlänkade genom energi, material och information som flödar mellan dem. Det finns en ömsesidig anpassning dem emellan. Föreställningarna ingår i det sociala systemet, medan möjlighetsbetingelserna, förenklat, utgår från ekosystemet.

Anpassningen mellan de olika delarna är inte optimal och Rappaport skriver: ”Adaptation is not a maximizing process” (1988[1977]:71), vilket betyder att det finns en hel del rörlighet och flexibilitet.

Ett annat sätt att uttrycka det på är att skilja på önskningar och behov. En människa har vissa önskningar, men dessa kan skilja sig från hennes behov. Jag kan önska mig en chokladkaka, för att jag är hungrig, men egentligen borde jag äta ett nyttigare mellanmål. Våra önskningar är kopplade till våra föreställningar och kultur, medan behoven till vår biologiska natur. För att ta ett enkelt exempel från figuren ovan finns det föreställningar om att eliminera cancer och andra sjukdomar i vårt samhälle (sociala system), vilket är att inte vilja se till de faktiska möjlighetsbetingelserna.

Föreställningarna och möjlighetsbetingelserna är således sammankopplade, men de är inte desamma.

När jag läste detta skedde en förändring i mitt tänkande. Förut har jag alltid utgått från möjlighetsbetingelserna som det som avgör vilka föreställningar som ett samhälle kan ha. Jag såg det således som något som gick nedifrån och upp.

Rappaport skiljer dem i stället åt och ser dem som två olika modeller för att kunna förstå verkligheten. Möjlighetsbetingelserna förblir då i ett töcken, medan föreställningarna är de som utgör vår förmåga till att uppfatta vad som är relevant i vår omgivning. Det relevanta är därmed kulturellt styrt. Ett samhälle kan därför vara bättre eller sämre anpassat till dess möjlighetsbetingelser.

Vad vi här då kan fånga upp är att när föreställningarna förlorar länken till möjlighetsbetingelserna kan det under en tid fortfarande fungera. Men det är bara en tidsfråga tills det sociala systemet bryts ned utifrån att ekosystemet, som är där resurserna finns, inte längre är bärkraftigt.

Frågan som jag avslutningsvis ställer mig innan jag och Maggie ska gå ut är just var bärkraften är i vårt samhälle? Hur harmonierade är våra föreställningar med möjlighetsbetingelserna?

På bilderna ovan ser vi konsekvenserna efter vinterns stormar. Vad som inte syns är de hus som står byggda ovanför branten. De byggdes utifrån föreställningen att stormar inte kommer från öster. Det är ett exempel på hur sårbart ett samhälle kan vara för oförutsedda förändringar och disharmoniska föreställningar.

Referenser:

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Rappaport, Roy A. (1968). Pigs for the ancestors: ritual in the ecology of a New Guinea people. New Haven, Conn.: Yale U.P.

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism. Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books. Ss. 43–95

Samexistera med vargar! Kanske…

För elva år sedan var utredningen SOU 2013:60 färdig. Titeln på utredningen är Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. I sammanfattningen läser vi att rovdjuren ökar allt mer. Majoriteten av svenskarna, skriver utredningen, är nöjda med att rovdjuren ökar, men det finns problem då tillfredsställelsen med vargen skiljer sig mellan landsbygd och stad. Ett av syftet är därför att undersöka hur samexistensen kan öka, framför allt med vargen.

Merparten av utredningens rekommendationer handlar därför om hur rovdjurspolitiken och dess förvaltning bör utvecklas i syfte att åstadkomma en förvaltning som innebär förbättrade möjligheter för samexistens mellan rovdjur, i synnerhet varg, och människor och dess näringar, inte minst landsbygdsnäringar.
S. 9 SOU 2013:60

Det finns ytterligare skäl till varför utredningen gjordes och det är för att EU kommissionen har varit kritisk till svensk rovdjurs förvaltning, främst vargen. Därför har utredarna velat balansera å ena sidan att öka ”förtroendet för svensk rovdjurspolitik” samt att arbeta för att ”Sverige uppfyller kraven i EU:s art- och habitatdirektiv” (s. 10).

Vi ser att det inte är någon lätt uppgift som de ställdes inför. Å ena sidan ska europeisk kommissionen vara nöjd utifrån de uppsatta direktiv och å andra sidan ska befolkningen som påverkas av vargens närvaro vara nöjda.

Hur denna förnöjdhet styrs är beroende av vilka kriterier som styr. EU kommissionen utgår från riktlinjer som dels är styrda av Bern konventionen, dels Art- och habitatdirektivet, men har utarbetats av LCIE, Large Carnivore Initiative for Europe. ”Riktlinjerna har utarbetats av en arbetsgrupp inom ”Large Carnivore Initative for Europe” (LCIE) (s. 50).

Enligt författarna till utredningen medger kommissionen att det kan uppkomma konflikter mellan rovdjur och människor när de återvänder. Likaså påtalar de att det är svårt för enskilda länder att nå upp till kraven.

Som skäl till att det behövs särskilda riktlinjer anger kommissionen att det är svårt för enskilda medlemsländer att nå upp till de krav art- och habitatdirektivet ställer när det gäller arter med låga populationstätheter och gränsöverskridande populationer. Kommissionen framhåller också att när rovdjuren återvänder till platser där de inte har funnits på mycket länge är risken stor för konflikter mellan rovdjur och människor.
S. 50, SOU 2013:60

Detta skrevs 2013 och de efterföljande åren har visat på att konflikten har ökat. Till exempel hör jag i en intervju med Karl Hedin att man ”drabbas av varg” (Se Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden på youtube, 2021 ). Man har infört nya mininivåer för varg, från 300 till 170 stycken läser jag in Jaktjournalen, se ”Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen” (Moilanen, 2022). I en debattartikeln ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam” (Anstrell et al. 2023) i Svensk Jakt skriver moderater:

Moderaterna driver en tydlig linje, såväl i riksdagen som lokalt, för att få till stånd förändringar i den rådande rovdjurspolitiken i syfte att minska djurägarnas problem.
”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”

Jag har återkommande skrivit om denna konflikt och idag tänkte jag utgå från begreppet kultur som jag ofta återkommer till, men som jag vill fördjupa. För det är i från kulturen som vi hämtar våra värderingar och det är det som styr hur vi ser på vår omgivning.

Här vill jag använda två begrepp som antropologen Ray A. Rappaport diskuterar i Ecology, meaning and religion (1988[1979]). För att bättre förstå begreppen är det bra att veta att han arbetade i Papa New Guinea och Polynesien. Han begrundade vilken ekologisk påverkan som skedde när människornas spred sig i Stilla havet. Han ville se dels hur de påverkade ekosystemen, dels hur det i sin tur påverkade deras kultur. Essän som jag läste igår heter ”Aspects of man’s influence upon island ecosystem: alteration and control” och presenterades vid en konferens 1961.

Han skriver att människornas migration ska ses som jämförbara med andra djurpopulationer som etablerar sig i ekosystem. En population definierar han som en samling av samma art som befinner sig i ett område och som utnyttjar ett eller flera ekosystems resurser.

A population, human or not, may be defined as an aggregate of organisms that belong to the same species, occupy a common habitat, and have in common certain distinctive means whereby they exploit one or more niches in one or more ecosystems.
Rappaport 1988:4

De förstår miljön som de befinner sig i utifrån sin kultur, vilket betyder att de har format och ordnat de olika delarna i betydelsebärande kategorier. För att ta ett exempel så har jag i min trädgård två slags träd: fruktträd och andra träd. Av plommonträdets frukt gör jag sylt. Kastanjen ger mig skugga och jag gillar att luta mig mot dess stam, dricka en kopp kaffe och röka min pipa. De olika träden har jag kategoriserat på ett sätt som passar mig och flera av delarna överensstämmer med många andra.

Polynesierna kom ständigt till nya miljöer vilket gjorde att de ställdes inför olika utmaningar. Vad är ätbart och vad vill man äta? Dels finns det olika kostregler och preferenser som de för med sig som styr vad de vill äta. Men det är också viktigt att veta vilka fiskar som inte är giftiga. Då atollerna är stabila biotoper utvecklar fiskarna sig annorlunda beroende på sin miljö. Det innebär att vissa fiskar är giftiga i en atoll medan i andra inte alls.

Vad vi ser är två olika sätt som styr hur de kategoriserade miljöerna. Rappaport är förtjust i ett tekniskt språk och beskriver dem som operativ miljö (operational environment) och medvetandegjord miljö (cognized environment). Om en fiskart är giftig eller inte är en del av den operativa miljön, vilket styr om den är möjlig eller inte att äta. Den kognitiva miljön styr om de vill äta en viss ätlig växt eller inte. Det styrs alltså av kulturella regler. De två grundkategorierna formar således miljön utifrån delvis lika, men också särskiljande kategorier.

The operational and cognized environments will include many of the same elements, but they may differ extensively in the structuring of relationships between elements.
Rappaport 1988:6

Just detta sätt att förstå hur människor kulturellt delar upp miljön hjälper mig att kunna analyser varför rovdjurskonflikten har uppstått.

Det är genom att se till de olika delkulturella aspekterna som vi kan se varför kommissionen, stadsbor och de som lever med rovdjuren har olika sätt att se på rovdjuren. Vad jag menar med ”delkulturella” är att på det stora hela är vår kultur i stort sett densamma, men det finns skillnader. Dessa uppkommer beroende på var vi bor och hur vi lever våra liv.

Jag funderade på detta medan jag åkte till Sandhammaren med Maggie idag. För om vi delar upp vår miljö i en operativ del och en medvetandegjord del ser vi att de delvis överlappar, som Rappaport skriver, men de är inte de samma.

Det som Rappaports begrepp visar för analysen är att om den operativa miljön förändras, som att rovdjuren sprider sig i EU, vilket vi inte har varit vana vid, så kommer det att påverka den medvetandegjorda miljön.

Låt mig ge två exempel för att jämföra, granbarkborren och vargen. Om du inte är skogsägare eller skogsnördig som jag tror jag inte att granbarkborrens spridande påverkar hur du ser på miljön och det trots dess påverkan på samhällsekonomin. 2018 dödade dess verkningar cirka 32 miljoner kubikmeter gran till ett värde av cirka 14 miljarder kronor, skriver Skogsstyrelsen (2023). Vargen däremot väcker ett mycket större gensvar och åsikterna om dess närvaro slår split i samhället.

Spliten bygger på att i medvetandegörandet och kategoriserandet som pågår nu så finns det olika djupa föreställningar och känslor som påverkar hur och var rovdjuren ska inplaceras. Dessutom pågår det en kamp om vilken grupps perspektiv som ska dominera.

I kategoriserandet utgår man från de tillgängliga språken och talande för vår tid är att det vetenskapliga språket är det som framhålls. I en annan tid hade ett poetiskt och mytologiskt språk använts.

Problemet med det vetenskapliga språket är att det också är nytt, vilket leder till ett möte mellan gamla och nya föreställningarna. Kunskapen som kommer ur forskningen är knuten till många olika naturvetenskapliga ämnen, som biologi och ekologi, samhällskunskap och antropologi. Människor som inte behärskar det tas inte på allvar. Likaså menar vissa att människor som inte bor på landsbygden och har djur ska inte tas på allvar. Likväl är det en fråga om nationellt och lokalt självbestämmande, som jag tar upp i EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

I inlägget Vargfrågan handlar inte om konflikten mellan stad och land menade jag att man inte skulle se det som en konflikt mellan människor utan genom bytesdjuren. Det var ett försök att se det utifrån den operativa miljön. Men det perspektivet bortsåg från den medvetandegjorda miljön och de nuvarande föreställningarna som styr.

Så för att kort sammanfatta så handlar det om värderingsfrågor utifrån de rådande föreställningarna och den rådande operativa miljön. Själv arbetar jag arbetar för att vargen och rovdjuren ska bli mer accepterade. Det kräver ett långt och tålmodigt samtal från båda sidorna. För den operativa miljön erbjuder många men ett begränsat antal möjligheter. För första gången i vår historia så finns forskningen där som grund i samtalet, men den är inte entydig och den kan inte bestämma, utan enbart ger data.

För att avsluta inlägget kan inte låta bli att inte återberätta det som jag läste om tsembagafolket på Papa New Guinea (Rappaport, 1988). Innan de skulle strida med varandra åt de massor av grisfett blandat med salt. Sedan möttes de under molnfri himmel med solen gassande på ett fält och slogs med sina vapen. Men de kunde inte slåss för länge för grisfettet blandat med saltet gjorde dem utmattade efter ett tag. Striden var tvungen att upphöra. Detta gjorde de för att striden inte skulle pågå alltför länge och för att minimera skador och dråp. Det finns en hel del att lära av dem.

Referenser:

Anstrell, Alexandra et al. (2023). ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”. Svensk Jakt. Publicerad 230427 (Hämtat 240414)

Jaktjournalen (u.å.). Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden.

Moilanen, Mikael (2022). Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen. Jaktjournalen. Publicerat 220518 (Hämtat 240414)

Rappaport, Roy A. (1988[1979]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books

Skogsstyrelsen (2023). Nu svärmar granbarkborren – torr sommar kan ge nya miljardförluster för skogsägare. Publicerat 230516 (Hämtat 240414)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Döda vargen! Varför då?

Ännu har inte löven spruckit ut i kastanjen eller i pilen i trädgården så jag ser hur råkorna och kajorna i håller på bokarna i Brunnsparken, Simrishamn. Igår kväll satt jag med min pipa och ett glas vin på altanen och iakttog dem. Jag tyckte mig se en sparvhök som de snabbt jagade bort.

Råkor och kajor är kråkfåglar och är intelligenta. De skiljer sig från andra kråkfåglar då de har stora kolonier. Som jag såg samarbetar de om en rovfågel närmar sig. När jag är ute och går med Maggie ser jag inte sällan renpickade kajor och råkor som ligger i gräset. Med all rätta skyddar de sina kolonier.

Jag kom att tänka på relationen rovdjur och människor där jag satt med pipan och hörde deras skränande som blandades med koltrastarnas drillande. Min utgångspunkt var just hur råkorna hade gått ihop och jagat bort hotet.

Under mina och Maggies promenader har jag ofta sett ofta hur fåglar jagar bort rovfåglar. Trutar jagar iväg gladorna som glider mot deras bon. En sparvhök som jagades av måsar när den försökte ta sig över vattnet under förflyttningen norrut. Det som skiljer råkorna från dem är att råkorna gjorde det kollektivt.

Vad, tänkte jag, är det som skiljer oss ifrån råkorna och kajorna när det kommer till att skydda våra bofästen?

Det jag kom att tänka på är hur vår hjärna är strukturerad och att den strukturen gör att vi snarare skiljer oss från andra djur i grader än är helt olika.

Hjärnan består av tre lager som är sammankopplade och de lagren påverkar oss i olika grad. I figuren nedan ser vi hjärnans olika delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och hjärnbarken.

Reptilhjärnan har vi gemensamt med till exempel krokodiler och handlar framför allt om instinkter för att kunna överleva. Det limbiska systemets funktioner handlar om minne, känslor. Det är även där som vi lär oss. Hjärnbarken är det yttre lager där tal, logik och beräkning och liknande möjliggörs. Alla delar har fåglarna även om den är konstituerad annorlunda.

Figur hämtad från The triune braine (Wikipedia, u.å.)

Min poäng med detta är att genom att studera hur till exempel råkor beter sig kan vi se hur delar av vårt beteende har sin grund i vår natur (arvet), snarare än kulturen (miljön). Det i sin tur gör vårt beteende bygger på hur våra hjärnor fungerar och det formar hur vi tänker om och upplever vår omgivning. Jag tror att detta är grundstenen till den konflikt som pågår i Sverige och EU när det kommer till rovdjuren.

Detta såg jag än en gång exempel på då jag för några dagar sedan såg jag Döda varg (2024) på SVT. I tevestudion satt Torbjörn Larsson, ordförande för den europeiska jägarfederationen (FACE), Benny Gäfvert, rovdjursexpert på Världsnaturfonden (WWF) diskuterade vargens närvaro i Europa med journalisten Caroline Salzinger och programledaren Rebecca Randhawa. Torbjörn Larsson och Benny Gäfvert kunde inte mötas i sina perspektiv, trots att de båda är fårbönder och bor på landet.

En del av skälet till detta, menar jag, beror på kulturen, för det är den som formar oss människor till hur vi beter oss. Liksom råkorna agerar vi på hot, men det som formar hur vi bör agera på hot är kulturen.

De östliga stormarna har frilagt rötter och stenar runt lönnarna som växer vid stranden i Kivik.

Just denna kombination natur och kultur är intressant i rovdjursfrågan. Å ena sidan har vi här konflikten mellan stad och land. De vars uppehälle riskeras av rovdjuren kommer att uppleva sig hotade. Det innebär att äldre strukturer i hjärnan arbetar. Eftersom de är baserade på överlevnad kommer de att vara starkare än de yngre delarna som frontalloben där vår förmåga att fatta beslut är koncentrerad.

Frontalloben sitter bakom pannbenet och är den del i hjärnan som utvecklas under längst tid hos människor. Även andra djur har den, men det är långt mycket större hos människor. Typ vid 25 år är den färdigutvecklad hos människor.

Det innebär, skriver primatologen och neurologen Robert Sapolsky (2017), att det är den del av hjärnan som är minst styrd av gener och mest formad av våra erfarenheter.

Because it is the last to mature, by definition the frontal cortex is the brain region least constrained by genes and most sculpted by experience. This must be so, to be the supremely complex social species that we are. Ironically, it seems that the genetic program of human brain development has evolved to, as much as possible, free the frontal cortex from genes.
Sapolsky, 2017:198.

Där fler träd står finns det ett större rotsystem som gör att sanden stannar kvar och sanden dras inte med vågorna i lika hög grad. Detta är 100 meter söder om ovan bild.

Det som jag har skrivit hitintills är att vi människor endast skiljer oss gradvis från andra djur och det betyder att vi i mycket mindre grad är styrda av vårt tänkande än vad många skulle vilja. Det som ständigt viskar till oss är om vi är under hot eller inte. Torbjörn Larsson, ordföranden för den europeiska jägarfederationen, lyfte hela tiden upplevelsen och känslan i programmet. Han menade att bor man på landet så upplever många rovdjuren som ett hot. Bor man långt från rovdjur gör man inte detta i lika hög grad och därför är man mer benägen att vara positiv till rovdjuren (se Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, SOU 2013:60).

Grundläggande i min tes är att det handlar inte i grunden om rationella argument för de som bor nära eller långt borta från rovdjuren utan hur stor upplevelsen av hot är. Hot, i sin tur, är kopplat till äldre delar av hjärnan som inte är styrda av argumentation. Vi kan styra delvis hur vi reagerar genom frontalloben, men det mesta sker på omedvetna plan i oss. Att vi sedan motiverar vårt handlande utifrån rationella argument är efterhandskonstruktioner (Reber, 1993).

Samma bild från ovan fast på södersidan. Där ser vi även hur revet har skyddat växtligheten på stranden från stormvågorna

Ju mer forskning på hjärnan som görs ju mindre kommer de fram till att vi agerar utifrån väl uttänkta planer. Snarare är det vår natur och miljö som har format oss. I miljön ingår kulturen och det är den stora skillnaden mellan olika människogrupper. Det är också den som det som formar hur vi upplever naturen omkring oss. Det betyder att olika kulturer upplever naturen på olika sätt. Jag har tagit upp olika aspekter på detta under kategorin antropologi och jag kommer ständigt att återkomma till detta.

Avslutningsvis kan man fråga sig varför jag menar att det är viktigt att ständigt ha begreppet kultur med sig när man funderar kring naturen?

Jo, för att det är kulturen i kombination med naturen, våra instinkter och perceptionsförmåga, som formar hur vi upplever miljön vi rör oss i. Kulturen är begränsad av vår biologi, det vill säga hur vi är konstituerade. Men det är kulturen som samlar den kunskap som vi förmedlar till våra avkommor. Till exempelvis har vi skapat kulturer för hur vi ska agera då vi är hotade så att vi inte urskiljningslöst hackar ihjäl en inkräktare. De kanske vill handla med oss?!

Kulturen har sammanfattningsvis format hur vi interagerar med vår omvärld utifrån de biologiska möjligheter som vi har.

Eftersom rovdjuren, framför allt vargen, på många år inte har varit en del av stora delar av svenska och europeiska faunan pågår det en diskussion om hur de ska kunna ingå i vår närmiljö. Det är en diskussion utifrån perspektiv som ekologi, ekonomi och sociologi.

Vad jag menar är att om vi glömmer bort eller bortser ifrån människans biologi och hur den påverkar hur vi lever är det omöjligt att förstå hur vi ska kunna förändra samhället så att den vetenskapliga metoden är möjlig att inkorporera i samhället. Det är nämligen genom den vetenskapliga metoden som vi kan undersöka vår kultur och påbörja förändringen av det som på sikt förstör vår livsmiljö.

I morgon ämnar jag fördjupa detta ytterligare.

Referenser:

Reber, Arthur S. (1993). Implicit learning and tacit knowledge: an essay on the cognitive unconscious. New York: Oxford Univ. Press

Sapolsky, Robert M. (2017). Behave: the biology of humans at our best and worst. New York, New York: Penguin Press (Kindle ed.)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Triune brain. In Wikipedia, The Free Encyclopedia. Hämtad 06:38, April 13, 2024, from https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Triune_brain&oldid=1194869184

Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?

Jag och J satt igår i Österskens äppelodlingen på de bänkar som Diego har satt upp en bit upp. Han är ägaren till Östersken, som ligger på väg till Kiviks musteri. Vi blickade ut över Hanöbukten. J. inventerar fåglar och har jobbat i decennier som fågelguide i Sydamerika. Vi såg mycket hämpling, årets första ladusvala och annat som rörde sig på årets första riktiga vårdag. Maggie låg vid mina fötter.

Vi pratade om skillnaden mellan att ha en närhet till Naturen och att inte bara se till det enskilda. Han är förvisso inventerare, men har hela sitt liv varit fågelskådare. Han är väl medveten om hur det enskilda kan skymma helheten. Det var rogivande att sitta där. Senare skulle vi gå upp till huset.

Där stod vi på balkongen, såg tranor, en fiskgjuse (han inte jag). I tujan höll kungsfåglar till. En rödhake rörde sig hela tiden i buskarna. Då och då undrade han om jag hörde vilken fågel det var. En spillkråka, en taltrast. Och där såg han en svarthätta. ”Årets första!” ”Hör du den mindre hackspetten?” undrade han.

En inventerare ser till de enskilda arterna. Hur många är de? Var rör de sig? Likväl J han inte den ”religiösa” upplevelsen av att vara en del av Naturen.

Klibbtickor och andra som växer på den fallna björken.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg Det finns troll i ekosystemet finns det något som något avförtrollande i att ständigt se till detaljerna, till funktioner och enskilda arter. Likväl ger det ”tekniska” kunnandet andra ingångar och fördjupar. Jag tänkte på detta idag när jag gick norr om Kivik.

Jag mindes ett skriftligt samtal som jag och Lars Lundqvist hade till inlägget Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen. Han kritiserade att jag använde ord som ”minne”, ”korridor” och ”monokultur”. Det sista ordet är ett tydligt ställningstagande menade han jag ”godvilligt accepterar språkbruket från den sida som kritiserar exv skogsbruket” och fortsätter:

Du beskriver skogarna som ”monokulturer” men, som jag uppfattar det, utan reflektera över vad ordet egentligen betyder och i vilken mån det är tillämpbart på svensk skog. Begreppet ”ekologiskt minne” är ett liknande begrepp. Förrädiskt därför att det riskerar att leda tankarna fel.
Lundqvists kommentar till Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen.

Jag håller med om ordens vikt och att dem vi väljer att använda också berättar vad vi själva tycker. Men de berättar inte bara om vad vi tycker utan också om hur vi förmedlar vår förståelse av vår omgivning. Viktigast av allt är att de också är de verktyg till hur vi förstår vår miljö.

Hans, med den fina bloggen Liv i fri luft, skriver i kommentaren till gårdagens inlägg att i vår förståelse av miljön skapas kunskap och att det blir ett arv som vi för vidare.

H0 eller H1, din egen känsla och innerliga reaktion på det du upplever, smått och stort, kan ingen ta ifrån dig. Det arvet är lika viktigt som kunskap att föra vidare.
Hans i kommentar till Det finns troll i ekosystemet.

Det som slog mig när jag gick där utanför Kivik var att i grunden är det olika språk som vi nyttjar och i språket skapar vi förståelse och kunskap. Genom att använda ord som ”minne” i ett landskap förmedlar vi inte bara en förståelse för hur det en gång såg ut, men också de förutsättningar som en miljö har. Det blir inte bara en biotop med ”variation och komplexitet”, som Skogstyrelsen förklarar begreppet, se biotoptyper (u.å.). Genom att beteckna de olika växtstadierna på granarna i dungen med H1, H2 etc. kan vi se vad som har varit och vart det är på väg.

Tillbaka till samtalet med J. Vi satt på baksidan av Diegos hus. Det var varmt. Vi samtalade om hur få det är som är villiga att ställa om sin livsstil för att vi ska minska exploateringen av vår miljö. J. beskrev det som ett maskineri som bara fortsätter. Jag, som antropolog, utgick ifrån kulturen och hur den ger oss vår förståelse för vår omgivning och rättfärdigar varför vi lever på ett visst sätt. Det är kulturen som berättar för oss hur vi bör leva. Även om vi använde olika ord var vi eniga om att sättet som vi levde på inte var hållbart.

Spökgarn och tampar som har drivit upp på land efter stormen Babette. Se Spökgarn – flytande dödsfällor (Naturskyddsföreningen, u.å.).

Med dessa tankar gick jag och Maggie till min kusins fina bokhandel Östhem som ligger utanför Rörum. Vi gick genom nationalparken Stenshuvud. Vi kom till alkärret. Maggie ville bada. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Detta kan hon hålla på med hur länge som helst, så jag avbröt och fortsatte.

Jag ville inte komma fram när bokhandeln hade stängt så jag skyndade på. Så såg jag två stycken som stod alldeles stilla en bit framför oss. Jag förstod att det var något som de lyssnade till. Så jag stannade och då hörde jag grodornas sång. I vår framfart att ta oss fram hade jag missat att höra dem trots att de var så ljudliga.

Och när vi stod där, Maggie i vattnet, så förstod jag problemet. Vi stannar inte upp. Maskineriet bara fortsätter om vi inte ifrågasätter det. Kulturen får oss att tro att allt bör vara som det alltid ha varit. Men så är det inte.

Det är när vi stannar upp och kan höra grodornas sång som vi kan uppleva Naturen, som vi kan ge oss tid att fånga upp det som viskas språklöst och ändå förståeligt. Alkärret är ingen vacker plats. Det är inte spektakulärt som på toppen av Stenshuvud blick ut över landskapet. Men det är vid platser som alkärret som vi upplever det myller av liv som har gjort denna plats värd att bevara.

Om vi kan förmå oss att stanna upp och inte bara ta för givet, utan hela tiden vilja lära oss genom känsla, genom läsning och framför allt genom att lära oss olika språk och ord för att beskriva det vi ser, så kan vi komma åt det som är värdefullt för oss. Det kommer att skilja sig åt mellan oss. För språket vi använder berättar olika saker för oss. Det är när vi ser det som inte går att översätta mellan språken som lär oss hur mångfaldigt Naturen är. Och vi vill inte att det ska bli så fattigt att vi inte kan fånga anden som ”blåser vart den vill”.

Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Så är det också med var och en som är född av Anden.”
Joh. 3:8 (På grekiska och hebreiska är vind och ande samma ord.)

Referenser:

Biotoptyper (u.å.). Skogsstyrelsen.

Spökgarn – flytande dödsfällor (u.å.) Naturskyddsföreningen.

Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?

Det är typiskt tjafs och agendan hos deltagarna är illa dold. Jaktjournalen vill att Rovdjursföreningen ska sluta få tillträde till ”rovdjursförvaltningens innersta rum” (Moilanen, 2024a). Rovdjursföreningen är enligt Moilanen en liten organisation med endast 4500 medlemmar och ”de utövar [ett] stort inflytande över rovdjurspolitiken” (Moilanen, 2024a).

Det är grunden till artikeln Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns (Moilanen, 2024a). Att jag nämner den här är att det finns ett par intressanta delar i den som kopplar samman mina funderingar och Lars Lundqvist kritik av dem.

Han skriver i en kommentar till inlägget Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda:

På vilket sätt menar du att de som bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö påverkas av besluten att det ska finnas en ordentlig vargstam i Värmland eller gott om björn i Västerbotten?

Samtalet ingår i en större diskussion om vad det är som ligger till grund till varför vi har rovdjur i Sverige och vilka bör fatta besluten. Låt oss fortsätta diskussionen utifrån Moilanens artikel. Ingressen passar ämnet och lyder:

Rovdjursföreningen fortsätter kampanja mot lodjursjakten och lägger återigen fram ett påstående som inte stämmer. Föreningen hävdar att lodjuret har en viktig ekologisk roll, eftersom det jagar selektivt och tar gamla, sjuka och svaga djur. Men det skulle lodjuren inte kunna överleva på. Sanningen är i stället att den tar alla typer av rådjur och till och med nästan kan tömma områden på rådjur.
Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns (Moilanen, 2024a)

Nyckelfrasen är ”en viktig ekologisk roll”.

Insekterna bildar ett vackert mönster på stammen.

Artikeln kommer i anslutning till forskningsartikeln ”Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer” (Andrén & Liberg, 2024). Rådjur är en av lodjurens huvudföda. Lodjuren är fantastiska jägare. De smyger på rådjuren, snarare än vargen som jagar. Då lodjuren inte har funnits under en lång tid i södra Sverige har rådjuren ökat. När de sedan återvände till de södra delarna har de med stor effektivitet kunnat döda rådjuren och minskat deras antal. Se också Jaktjournalens artikel Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel (Moilanen, 2024b).

I ingressen skriver Moilanen kärnfullt:

När lodjursfamiljer rensat markerna på rådjur tar bytesdjuren slut. Då är det lodjurens tur att bli färre på grund av matbristen.
Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel (Moilanen, 2024b)

Vad Andrén och Liberg har gjort är att jämföra antalet rådjur (bytesdjur) och lodjur (rovdjur) för att se hur de påverkar varandra. De har sedan fört in datan i en matematisk modell. Resultaten redovisas i artikeln och de kommer fram till att relationen dem emellan ingår en dynamisk cykel där de påverkar varandras antal genom tillgången på bytesantalet och rovdjursantalet. När det är många rådjur ökar antalet lodjur genom större kullar, vilket i sin tur ökar jakttrycket på rådjur. Därför minskar antalet rådjur, vilket kommer att påverka antalet lodjur i och med att det finns färre bytesdjur.

I ett tidigare inlägg beskrev jag detta förhållande med hjälp av en kula som befinner sig mellan två höjder. Den kommer att röra sig i endera riktning för att sedan trilla över på andra sidan när förhållandet påverkas. Se Varsamhet är ledordet.

Vad vi ser är en återkopplingsprocess där faktorer (rovdjur, byte) påverkar andra faktorer (hur många rovdjur och bytesdjur det finns) vilket skapar ett system. Finns det många byten kommer det att påverka antalet rovdjur, som sedan påverkar antalet byten och deras närvaro skapar en återkopplingssystem. Andrén och Liberg visar i sin artikeln att det återkopplingen pågår i cykler, för att sedan krascha efter 30 år.

Vad har då detta med mitt samtal med Lars? Jo, frågan som ställs är om det finns ett inneboende värde i de olika arternas närvaro. Minns ovan att Rovdjursföreningen menar, enligt Moilanen, att lodjuren fyller en viktig ekologisk roll och Rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant svarar i artikeln att det är för att de jagar selektivt och att de tar de långsammare rådjuren.

Att påstå att något fyller en viktig ekologisk roll är att göra en värdering. Det är att tolka den data som finns tillgänglig. Det är här vi kan återvända till samtalet mellan mig och Lars. För det handlar om frågan om det finns ett inneboende värde i att det finns en stark vargstam i Värmland om jag bor i Simrishamn? Att besvara den frågan kräver en världsåskådning.

Som jag skrev igår påverkas våra åsikter av den världsåskådning som vi har (Geertz, 2000/1973). Den världsåskådningen kommer att påverka hur jag tolkar världen som jag lever i. Den är meningsskapande. Filosofer har kritiserat detta då de menar att man tillför ett bör i varat, det vill säga att bara för att något är på ett visst sätt, måste inte det betyda att ett bör följer ur det.

Om vi återgår till relationen mellan rådjuren och lodjuren så ser vi att det pågår en återkoppling mellan dem. Många rådjur ökar antalet lodjur. Många lodjur minskar antalet rådjur. Detta betyder inte nödvändigtvis att vi kan härleda ett bör ur detta. Att påstå att lodjur bör finnas för de tar de långsammare rådjuren är att införa en värderande faktor i relationen lodjur/rådjur. Det stöder inte datan, enligt Andrén och Liberg utifrån deras undersökning.

Vildsvinen har bökat upp i kohagen i Bäckhalladalen.

För att införa ett bör måste vi ingå i en världsåskådning. Det är att införa värden i ett system snarare än att utgå från systemet, för att uttrycka mig abstrakt. Det innebär att vi träder in i religionens domäner. Antropologen Clifford Geertz uttrycker det följande i ”Ethos, world view, and the analysis och sacred symbols” (2000/1973):

The source of its moral vitality is conceived to lie in the fidelity with which it expresses the fundamental nature of reality.
Geertz, 2000:126

Det är i vår världsåskådning som vi hämtar den moraliska kraften (”moral vitality”) och det är därigenom som vi skapar mening i naturen. Vi tar in datan och utifrån den kan vi tolka. I detta kan vi komma fram till olika tolkningar, men de måste (bör) utgå från vad faktan tycks påvisa. Det är ur detta som vi formar vår förståelse och ett meningsfyllt universum. Vi inför värderingar för hur något bör vara.

Eftersom samtalet mellan mig och Lars från utgår En ny rovdjursförvaltning (Prop. 2008/09:210) vill jag hänvisa till vad de skriver om de ”biologiska förutsättningar för stora rovdjur att etablera sig Sverige” (s. 21). Det finns ”goda biologiska förutsättningar” för att ha en stor rovdjursstam. Men om det är möjligt handlar om ”hur vi värderar biologisk mångfald” (Prop. 2008/09:210, s. 21.). De erkänner således att en del av frågan utgår från värderingar.

Så låt mig då återknyta till Lars fråga om hur resten av Sverige påverkas av en ”ordentlig vargstam i Värmland” eller ”gott om björn i Västerbotten”? Det finns flera biologiska argument som jag kan använda för att motivera detta, men till syvende och sist är det en värderingsfråga. Så låt mig uttrycka mig värderande.

Tack och lov sprider sig vargen, lodjuret och björnen i landet. Den koncentreras inte enbart i starkt begränsade geografiska regioner. Här i Skåne finns det både varg och lodjur. Om endast lokala beslut hade format deras rörelsemöjligheter är det inte säkert att de hade nått hit. Jag instämmer därför i Proposition 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning:

Sverige ska ha livskraftiga stammar av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn och varje art ska finnas inom artens naturliga utbredningsområde.
S. 8, Prop. 2008/09:210.

Referenser:

Andrén, Henrik; Liber, Olof. (2024). Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer. Ecological Monographs. Vol. 94:1. https://doi.org/10.1002/ecm.1594

Geertz, Clifford. (2000[1973]). The interpretation of cultures: selected essays. 2000 ed. New York: Basic Books

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Moilanen, Mikael (2024a). Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns. Jaktjournalen. Publicerad 240314 (hämtad 240329).

Moilanen, Mikael (2024b). Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel. Jaktjournalen. Publicerad 240209 (hämtad 240329).

Prop. 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning

Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda.

Människor tolkar information snarare än processar den, skriver Mayer i “The search for insight” (1996). Att vi tolkar betyder att vi försöker foga in informationen i redan fungerande kategorier. Det är då som den först blir begriplig för oss. Fungerar inte kategorierna skapar det oro tills vi kommer på hur det skulle kunna fungera, vilket skapar förändring.

Skillnaden mellan att räkna ut och tolka kan enklast illustreras med att fundera på vad ett rum är. Uträknat är det 3, som i tre dimensioner. Men tolkat kan vi se till andra värden som trivsamhet, officiellt, främmande, bekant och så vidare. På samma sätt är det när vi rör oss i naturen. Vi tolkar den information som vi tar emot i våra sinnen och för in dem i våra föreställningar.

Låt mig ge några triviala exempel från gårdagens promenad med Maggie.

Vi var i Agusa och gick norrut. Maggie var försiktig. Jag tror det berodde på att vi har varit där när de har jagat. Hon är väldigt skotträdd. Nu sköt ingen, likväl tog det lite tid för henne att lugna ned sig. Vi kom in på skogsvägen som leder till Rebbetuaröd. Timmerstaplar med bokträd stod vid vägen. Några fåglar väckte min uppmärksamhet. Det var två stenknäckar. Hon ledde mig av skogsvägen och först förstod jag inte vad som skedde. Så upptäckte jag att hon följde ett vildsvinsspår. Fast så upptäckte jag att hon var snarare på väg ned till en bäck. Hon älskar när vi kastar pinnar i vattnet som hon kan hämta. Hela tiden tolkade jag hennes beteende utifrån kunskapen om hennes beteende.

Under promenaden förundrades jag över hur mycket gran de hade tagit ned. Däremot hade de låtit bok och björk stå kvar. Delar som tidigare hade varit mörka lystes nu upp.

Just att vi tolkar vår miljö är grundläggande för att förstå mänskligt beteende. Tolkningen ingår i en världsåskådning och om den inte överensstämmer med skapas frustration och ångest. Under tider i mänsklighetens historia har vi förmått oss att överge ren tolkning till att också testa hypoteser och experimentera för att se om de överensstämde med verkligheten. Utifrån resultaten har vi senare kunnat utveckla vår kultur och världsåskådning.

Antropologen Clifford Geertz (2000/1973) skriver att en världsåskådning är den bild av hur saker är, koncept om naturen, av självet och samhället. Det är föreställningen om världens ordning.

It contains their most comprehensive ideas of order.
Geertz, 2000:127

Jag hade detta i åtanke när jag avslutade om hur rovdjuren håller på att förändra vår syn på tillvaron i gårdagens inlägg, EU sätter ramar. Det är bra för vargen.. Än mer tänkte jag på det då jag läste Lars kommentarer till inlägget.

I alla de utredningar och propositioner som jag har läst om rovdjuren återkommer konflikten mellan dem och människorna. Låt oss ta En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210 där de skriver att det är ”vad vi människor anser som acceptabelt” som begränsar rovdjurens antal och utbredning. Vad som påverkar det är till exempel ”näringsverksamhet, friluftsliv och värdering av biologisk mångfald.

Såväl i Sverige som i våra grannländer medger de biologiska förhållandena goda förutsättningar för stora rovdjur att etablera sig. Det som sätter gränserna för rovdjurens antal och utbredning är avvägningen mellan vad vi människor anser som acceptabelt när det gäller påverkan och konflikter med bl.a. näringsverksamhet och friluftsliv och hur vi värderar biologisk mångfald.
S. 21, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

De talar om värderingar och de grundar sig i den världsåskådning som vi har.

Världsåskådningar förändras långsamt och framför allt inte bara för att lagar och regler skapas. Vi är tolkande djur som bearbetar information utifrån vanor och rutiner. Detta är något som politikerna förstår och fem år efter proposition 2008/09:210 stod en utredning klar, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60).

I den skriver de uttryckligen att politiken har lyckats i rovdjurspolitiken om vi ser till rovdjuren. De har ökat och spridits över stora delar av landet. Men den har misslyckats när det kommer till en stor del av medborgarnas upplevelser av rovdjurens närvaro.

Landsbygdsnäringar som t.ex. rennäring, fäbodbruk, fårnäring och jakt anser sig ha begränsade möjligheter att påverka sin egen situation. De anser att lagstiftningen alltför ensidigt tar ställning för rovdjuren och i alltför begränsad omfattning tar hänsyn till landsbygdsnäringarna och jakten.
S. 9, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg SOU 2013:60

Detta misslyckande kan ses på flera sätt, men en sak som är viktig att understryka är att det inte handlar om pengar. Det handlar inte om en beräkning utan om upplevelser. Rivna får är något mer än en kostnadsfråga. Det handlar om hur man tolkar att röra sig ute i naturen. Det handlar inte om verklig risk utan upplevd risk. Vi tolkar vår omgivning, vilket påverkas av den världsåskådning som vi har.

Detta tror jag också är väldigt viktigt för att förstå den konflikt som begränsar möjligheterna till kommunikation mellan hur vi ser på rovdjuren. Problemet är att detta även tar sig uttryck i hur vi ser på hur Sverige styrs. Författarna till rapporten skriver att förtroendet för riksdagen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna minskar.

Förtroendet hos befolkningen för hur riksdagen och de förvaltande myndigheterna hanterar rovdjurspolitiken och dess förvaltning är bristfälligt.
S. 9, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg SOU 2013:60

Finns inte förtroendet där finns det dem som kommer att ta lagen i egna händer. Tjuvjakt är en sådan handling. I Proposition 2008/09:210 tar de upp detta och skriver att problemet är att när tjuvjakt bedrivs på rovdjur är benägenheten hos lokalbefolkningen att gå till polisen mindre.

Ett stort problem är att allmänheten inte är polisen lika behjälplig med tips och iakttagelser när det gäller illegal jakt på rovdjur som när det gäller annan illegal jakt.
S. 58, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

Detta motstånd får andra problem.

I propositionen menar de att en del av lösningen till problemet skulle kunna vara att regionalisera beslutsfattandet i högre utsträckning.

Detta har man gjort och det innebär att Naturvårdsverket delegerar delar av ansvaret på förvaltningen av rovdjuren.

Innan detta beslut fattades var det flera instanser som kritiserade förslaget och menade att risken för otillbörlig påverkan skulle kunna uppstå. Det var inte bara organisationer om Djurens rätt och Rovdjursföreningen, utan också åklagarmyndigheten och Riskpolisstyrelsen.

Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen har anfört att det finns risk för att obehörig påverkan ökar vid en regional förvaltning och att en regional förvaltning därför inte bör inkludera de rovdjur som har ogynnsam bevarandestatus. Även Brottsförebyggande rådet har anfört att en ökad regionalisering av förvaltningen kan medföra en risk för otillbörlig påverkan på handläggande tjänstemän. Svenska rovdjursföreningen och Djurens rätt har avstyrkt en ökad regionalisering av förvaltningen och anfört att det kan medföra en ökad risk för otillbörlig påverkan.
S. 23, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

Dit jag vill komma med det här inlägget är att vi människor har en världsåskådning som bygger på den kultur som vi kommer ur. Den skiljer sig delvis inom landet och mellan människor. Den är viktig och framför allt visar den att vi människor inte är datamaskiner som endast följer den information som delges oss utan vi tolkar den utifrån de koncept och föreställningar som vi har, alltså vår världsåskådning.

Rovdjuren som har spritt sig så framgångsrikt i hela riket och som har skapat så stora konflikter visar på vikten att förstå detta. Att sätta ramverk i regeringen eller i EU hjälper föga om det inte följer med den rådande världsåskådningen.

I framtiden kommer synen på rovdjur att vara annorlunda. Att det nu pågår diskussioner är en del av den processen. Min förhoppning är att synen kommer att vara mycket mer positiv än nu. För även om rovdjuren sprider sig friskt så är det väldigt många som inte är nöjda med situationen.

Referenser:

Geertz, Clifford. (2000[1973]). The interpretation of cultures: selected essays. 2000 ed. New York: Basic Books

Mayer, Richard E. 1996). ”The search for insight: Grappling with Gestalt psychology’s unanswered questions”. ss 3-32 ur Sternberg, Robert J. & Davidson, Janet E. (red.) (1996). The nature of insight. Cambridge, Mass.: MIT Press, paperback

Prop. 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är

På väg från Sandhammaren såg jag havsörnen ute på fältet. Det var några hundra meter från Gislövshammar, på fältet. Jag vände bilen, körde tillbaka till platsen och stannade. Den åt något och brydde sig föga om mig. Det var en årsgammal örn. De yngre fåglarna, berättade en erfaren fågelskådare en gång för mig, tenderar att vara mindre rädda. Rädslan kommer med åldern.

Havsörnen höll på att utrotas från Sverige. Det var miljögifter, PCB och DDT, som gjorde att deras fortplantning hotades. De förbjöds och numera växer havsörnarnas antal. Förutom att det är vackra och mäktiga fåglar, visar också deras återväxt på att samlade åtgärder kan ge resultat.

Skälet till att jag inleder med detta är att jag sedan gårdagen har ägnat min uppmärksamhet åt en ö i Stockholms skärgård, Gisslingö. Där frodas mufflonfåren som jag nämnde i Det är jobbigt med demokrati. Hur de har kommit dit vet ingen, men en privatperson som driver ett jaktföretag har anklagats för att ha fört dit dem. Han har friats i rätten.

De som först uppmärksammade mufflonfåren och privatpersonen i media är Tidningen Skärgården, se Stora problem med vilt på Gisslingö (Augustsson, 2022) och Strid kring jakttorn på Gisslingö (Augustsson, 2023). Där kan vi läsa om turerna kring mannen som bedriver jaktföretaget Roslagens Jakt & Vilt.

När mufflonfår upptäcktes 2014 på ön anmäldes detta till polisen som menade att man inte kunde göra något, se artikeln Betalat för reservat med mufflon i (Aronsson, 2023) ATL. Just arten är intressant då de är väldigt stationära, vilket betyder att sannolikheten att de har gått över isen är låg. Någon måste ha fört dit dem.

Utifrån informationen som finns tillgänglig verkar en eller flera personer har tagit mufflonfår till Gisslingö. Där härjar de fritt. Försök att lokalbefolkningen att åtgärda detta leder ingenstans, medan ägaren till jaktbolaget tjänar pengar på deras närvaro. Länstyrelsen väljer att avvakta:

I reservatsbeslutet från 2015 skriver länsstyrelsen också att de då inte ansåg att det behövdes någon reglering av viltstammarna, men att de skulle följa hur viltet påverkade naturvärdena i reservatet.
Aronsson, 2023

En krattek kunde en gång bred ut sig, men nu har tallen i öster vuxit sig stor och bred. Den fångar upp ljuset och eken får allt mindre ljus.

Medan jag läste detta började jag begrunda vad ett samhälle är. Här har vi en privatperson som agerar på ett sätt som inte tycks gagna någon annan än honom. Hur bör ett samhälle agera i slika fall?

Igår skrev jag att vi håller på att civiliseras till döds i Sverige. Civilisation kommer från latinets civis som betyder typ stadsbo. Att vara civiliserad skulle då vara att man har slagit sig ned i en stad och blivit en del av gemenskapen där.

Ett samhälle skiljer sig från staden och civilisationen. Enligt SAOB är ordet ett fornsvenskt ord som betyder att hålla samman. Igår skickade mig en vän ett latinskt ordstäv: Non nobis solum. Det betyder: inte för oss själva ensamma. Jag tänker mig att det kan vara en bra definition på samhälle. Den politiske tänkaren Cicero förknippas med citatet och skriver i sammanhanget att vi människor är skapade för att kunna hjälpa varandra och ”vi bör följa naturen som vår ledare till detta mål” (Om plikterna, 1:22; 2021:57). Cicero skrev detta då han såg hur Julius Caesar tog makten i Rom och den gamla republiken försvann för det som skulle bli kejsartiden.

Gustaf Regnér frågar sig 1803 vad ett samhälle är i dess allmännaste betydelse och besvarar det med att det är att arbeta för det gemensamma bästa.

Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa.
Första begreppen av de nödigaste vettenskaper. Till svenska barns tjänst. (1803) (SAOB)

Ett samhälle behöver inte bara vara en ansamling av människor. Det kan också vara en koloni vampyrfladdermöss. Grundläggande i ett livskraftigt samhälle är att det inte finns parasiter. Natur- och samhällsvetare har upptäckt att i de flesta icke-hierarkiska samhällen finns det institutioner som reglerar parasiterna, eller free riders som de kallas i litteraturen.

Blodsugande fladdermössen är intressanta eftersom de delar med sig av blodet till de alla ungarna i kolonin. De gör det så länge som de ser att de andra honorna gör det samma. I ett experiment fångade forskarna in en hona och tömde henne på blodet i munnen. Snart upptäckte de andra honorna att hon inte matade deras ungar och slutade helt sonika att mata hennes (Garter & Wilkinson, 2013). I ett fungerande samhälle finns det således ett samarbete.

I Robert Axelrods bok The evolution of cooperation (1984/2006) diskuterar han den grundläggande frågan om vad har jag att vinna på att gå in i ett samarbete eller att avbryta det. Han menar att om det handlar om att upprätta ett samarbete över tid gäller det att inte utnyttja sina fördelar för då riskerar hela samarbetet på att bryta samman. Därför tenderar deltagare att bestraffa dem som inte samarbetar för att få dem att inte avvika. I boken tar han upp många intressanta exempel som till exempel att i Första världskrigets skyttegravar tenderade soldaterna på båda sidorna att sikta för att inte döda. Men om om någon från den ena sidan bröt mot denna upprättade överenskommelse sköt man en tid för att döda tills en ny pakt uppstod.

Om ett samhälle bygger på samverkan och en del av parten inte anser att det är rättvist uppstår det konflikter. I äldre tiders samhällen bestraffades parasiterna hårt, men det gjorde att även de som kanske var oskyldiga råkade illa ut. I vårt samhälle har vi därför upprättat lagar så att enbart anklagelser inte räcker. Det måste också kunna bevisas. Kan brott inte bevisas eller för den delen att det bara upplevs som orättvist uppstår ytterst svåra situationer. Konflikten mellan älgjägare och skogsägare är ett sådant, se till exempel Success by agreement?Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy (Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023).

I studien beskriver Sjölander-Lindqvist et al. skogen som ett utrymme där flera delar kommer samman. Det är inte bara älg, jägare och skogsägare utan även biologisk mångfald och människor som promenerar. Det finns således en mängd olika sociokulturella värden som möts i skogen.

[F]orest space, which is an important setting not only for moose but also for meat provision, wood production, agriculture, biodiversity and opportunities for human recreation. This provides a management situation where balancing of the various ecological, climatic, economic and socio-cultural values is difficult.
(Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023:326)

För att kunna undersöka problematiken emellan olika grupper som tillbringar tid i naturen kan vi se till nedan figur från Vilt, människa, samhälle (Danell & Bergström, 2010). I Sverige har vi allemansrätt vilket betyder att marken, både privat och allmän, fritt får utnyttjas, dock inom vissa parametrar. Nyttjandet är således reglerat, medan tillträdet är öppet. Om en skogsägare vill avverka över 0,5 hektar måste det godkännas.* Om man får jaga eller inte är reglerat inte bara efter ägodom, utan också tid på året och även geografiska områden.

*(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)*

Om vi återvänder till Gisslingö i Stockholms skärgård har någon släppt ut mufflonfår och även kronhjortar. De har med tiden förökat sig och bestånden hålls inte ned av jakten. De utfodras, men äter också i trädgårdar, betar ned de skyddade dvärgbjörkarna. Grannarna störs. Däremot får de inget skydd från Länsstyrelsen. Den enda som tycks vinna på detta är ägaren till Roslagens Jakt & Vilt som erbjuder viltjakter.

Om vi utgår från frågan om motståndskraft som jag tog upp igår och funderar på hur ett sådant samhälle kan se ut, så bygger det i grunden på samarbete över tid. Om det samarbetet ansträngs för mycket kommer det att ske fler och fler avhoppare. Om vi följer litteraturen, som Axelrod, kommer vi även att få uppleva när de som inte följer samarbetet och inte får sitt straff av samhällets institutioner kommer att bli bestraffade på andra vis.

Men detta är främst ingen politisk utan en antropologisk blogg som i grunden handlar om rewilding. Från början tog jag upp mufflonfåren med anledning av den rewilding som delar i jägarkåren har ägnat sig åt. Gisslingsö är inget enskilt exempel utan de finns även i utanför Uppsala och Vara, se Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas (Westin, 2020).

Den rewildingrörelse i Europa som är seriös, utgår från undersökningar och tillstånd, inte från handlingar på eget bevåg. Det är en vilja att i samklang med samhällena utveckla inte bara det ekologiska utan även att med lokalbefolkningen kunna skapa något som bidrar till det gemensammas bästa, naturen och människorna.

*Tack Lars för kommentar. ”Föryngringsavverkning om minst 0,5 hektar ska du anmäla till Skogsstyrelsen senast sex veckor i förväg. Detsamma gäller avverkning för annat ändamål än virkesproduktion. Du behöver inte skicka in en anmälan om avverkning vid röjning eller gallring.” Skogstyrelsen

Referenser:

Aronsson, Ulf (2023). Betalat för reservat med mufflon i ATL. Publicerad 231012 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2022). Stora problem med vilt på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 221109 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2023). Strid kring jakttorn på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 230329 (hämtad 240128)

Axelrod, Robert (2006[1984]). The evolution of cooperation. London: Penguin

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Carter, Gerald G.; Wilkinson, Gerald S. (2013). Food sharing in vampire bats: reciprocal help predicts donations more than relatedness or harassment. Proceedings of the royal society b: Biological sciences. Vol. 280:1753. https://doi.org/10.1098/rspb.2012.2573

Cicero, Marcus Tullius (2021). Om plikterna. Göteborg: Daidalos

Sjölander-Lindqvist, Anneli; Hansson-Forman, Katarina; Sandström, Camilla (2023). Success by agreement? Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy. Environmental policy and government. Vol: 33:3, ss.325–335. https://doi.org/10.1002/eet.2033

Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Samhälle (tryckår 1964).

Westin, Eva (2020). Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas. ATL. Publicerad 201026 (Hämtad 240128).

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…