Kategori: Böcker

Blädningsbruk: En handbok

I en kommentar till inlägget Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning? kritiserade Lars Lundqvist, docent i skogsskötsel vid SLU, mig för att överta skogbrukskritikernas språkbruk. I den diskussionen bad jag om boktips. Två av böckerna har jag nu läst och den tredje är snart avklarad.

I Ta bort de gamla flottlederna diskuterar jag rekommendationen Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011). I Ska EU ge tusan i den svenska skogen? nämner jag Skogsbruk på samhällets villkor: Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Enander, 2007). Den boken läser jag inte lika snabbt som de andra och ännu har jag en bit kvar. Den tredje boken är Blädningsbruk: En handbok (Lundqvist, 2023). Det är en trevlig och lättläst bok och kring den tänkte jag reflektera idag.

För att göra det tänker jag använda mig av Karl-Göran Enanders bok Skogsbruk på samhällets villkor (2007) för jag tror man måste se Lundqvist handbok i ett historiskt sammanhang. Jag har, som sagt, ännu inte läst ut Enanders bok, men avdelning 2 ”Skogskötsel och skogspolitik 1900–1950” (Enander, 2007) fanns hela tiden i bakhuvudet när jag läste Lundqvists bok.

Låt oss inleda med att två grafer från Naturvårdsverket som beskriver hur två olika aspekter av den svenska skogen. Den första på tillväxten och avverkningen, medan den andra grafen visar på virkesförrådet.

Den första visar tre kurvor där den gröna är den totala tillväxten, uttryckt i miljoner kubikmeter. Den bruna linjen är avverkningen av levande träd. Som vi ser speglar de delvis varandra. Den ljus gröna visar den naturliga avgången, vilket betyder de träd som har dött naturligt. Puckeln mellan 2001 och 2007 utgår jag ifrån har att göra med stormen Gudrun och efterföljderna.

Den gröna kurvan visar hur skogens tillväxt har utvecklats sedan 1956. Den bruna visar avverkningen av levande träd. Träden som har dött naturligt är den ljusgröna linjen. Tillväxt och avverkningar i skogen (Naturvårdsverket, 2023a)

I den andra grafen från Naturvårdsverket ser vi hur virkesförrådet har ökat sedan 1955. Återigen är det miljoner kubikmeter som visas i y:axeln. Som vi ser har det ökat betydligt. Naturvårdsverket skriver:

Virkesförrådet i den svenska skogen, vilket är mängden levande träd, har ökat stadigt sedan 1920-talet. Detta är mycket tack vare förbättrad skogsskötsel som gjort att skogen växer bättre och tätare, liksom växtförädling som förbättrat plantmaterialet.

Årligt virkesförråd i skogen (Naturvårdsverket, 2023b)
Den gröna kurvan är ”Virkesförråd exkl. skyddade områden” och den kortare är med de skyddade områdena, Årligt virkesförråd i skogen (Naturvårdsverket, 2023b).

Varför har det svenska virkesförrådet ökat så mycket under de senaste 70 åren?

I Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011) beskrivs hur den svenska skogen blev värdefull och hur det gjorde att den började avverkas i en hög skala. Till en början tog man de grövsta träden för att sedan ta de tunnare, så kallad timmerblädning. Framför allt i Norrland skapade detta glesa skogar och hedliknande landskap.

I 1903 års skogsvårdslag ville man åtgärda detta genom att införa återväxtplikt. Det gick inte särskilt bra och dessutom hindrade det inte att man tog allt yngre skog, vilket gjorde att man med lagändringar 1918, 1923 och 1948 började skydda ung och medelålders skog. (Se Enander, 2007).

Återväxtplikten innebar att man framför allt utgick från att skogarna skulle självföryngras genom de frön som låg i marken. Detta skedde inte. Man började också plantera, men inte heller det hjälpte de glesa skogarna. Problemet är nämligen som Lundqvist (2023) skriver att majoriteten av trädarterna som växer i Sverige är pionjärarter.

[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag. De är helt anpassade till skogsbränder och liknande väldigt starka störningar. Det är dessa trädslag som kom först när inlandsisen drog sig tillbaka för tio tusen år sedan . De hade förmågan att kolonisera den kala marken då och de fungerar fortfarande på samma sätt.

Lundqvist, 2023:17f.

Granen klarar av att växa i skuggan av andra arter och kan därför växa i flera skikt. Andra arter trängs in av dem som växer snabbare och dör. På bilden nedan ser vi hur bokarna tränger in eken och tar ljuset från den, vilket kommer att döda den.

Stenshuvud.

För att råda bot på de glesa skogarna och det minskade virkesförrådet började man införa trakthyggesbruk. Att mekaniseringen också började på 1950-talet bidrog till att göra det möjligt i en ny skala. Detta innebär att träden planteras samtidigt vilket gör att de inte konkurrerar om ljuset utan växer i jämnhöjd och på så sätt skapas dessa likartade skogspartierna. I inlägget som jag inledde med kallade jag dem för monokulturer, vilket Lars kritiserade med för.

Ett exempel på hur det kan se ut. Vid Rebbetuaröd.

Framför allt miljörörelsen, men också allmänheten i stort ser negativt på kalhyggena. Likaså har kunskapen tillkommit att många arter missgynnas av skogsbrukets metoder. Därför börjar man sedan en tid tillbaka allt mer tala om ”hyggesfritt”. Från 1993 har även en ny skogsvårdslag tillkommit där miljön ska ha en lika viktig del som produktionen:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Skogsvårdslagen §1

Blädning är en del av ett hyggesfritt skogsbruk och innebär att skogen befinner sig i olika växtfaser, i skikt. Det i sin tur betyder att många arter som inte klarar av för snabba förändringar kan överleva.

I blädningsbruk bär marken alltid en sluten skog och det finns en lång obruten kontinuitet av stora träd. De enskilda blädningarna [att man tar ner enskilda träd] innebär dessutom betydligt svagare störningar än slutavverkning och det obrutna krontaket ger ett annat ljusklimat nere vid marken. Allt det är gynnsamt för störningskänsliga arter.

Lundqvist, 2023:68.

Det låter ju prima, men problemet är dock just att trädslagen i Sverige är framför allt pionjärarter. Rovdriften av Sveriges skogar lärde oss att det inte räckte med att trycka ned ett frö i marken så kom ett träd upp. I alla fall inte om vi vill att virkesförrådet ska vara högt även i framtiden. (Se Ja till skogen… Nej till skogsbruk).

Två artiklar i ATL visar på det trixiga i situationen när man vill ändra bruket.

I Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt (Sennerdal, 2023) berättar skogsägaren Helena Johansson att olika delar av skogen hon och hennes syster äger kommer att brukas olika. Förändringarna de tänker göra kommer också att göras över tid.

Luckorna runt ekarna ska utvidgas, liksom andra lövinslag och tall. I övrigt får granbestånden växa klart. Men när det är dags att avverka ska fröträd av gran sparas för att få fram en självföryngring och lövträd och tall ska gynnas. Behöver den naturliga föryngringen hjälp så får det även bli lite stödplantering av till exempel tall.

Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt (Sennerdal, 2023)

I en annan artikel förklarar Lars-Erik och Sonja Levin hur de satsar på grövre timmer, att det ska vara hyggesfritt och blandbestånd, men nämner just granen som gärna tar över.

Lars-Erik Levin och Sonja Levin vill gärna att den del av skogen som sköts hyggesfritt ska vara blandbestånd med relativt stort inslag av tall för att minska risken för stormskador, röta och granbarkborre. Men granen tar allt mer överhanden samtidigt som viltet går hårt åt den tallföryngring som kommer.

Här kombineras trakthyggesbruk och hyggesfritt (Gustafsson, 2023)

Att ställa om ett skogsbruk tar tid. För att blädningsbruk ska kunna fungera, skriver Lundqvist, krävs ett 200 års perspektiv. Inom ekonomi talar man om ledtider och i skogen är det väldigt långa sådana. Gör man fel i början av processen ser vi att det tar många decennier innan det upptäcks och kan åtgärdas.

Avslutningsvis är jag väldigt tacksam för dessa bokrekommendationer. De är givande utifrån mitt kunskapsbildning. I det större perspektivet är det framför viktigt i diskussionen kring hur vi ser på Sveriges natur och hur vi föreställer oss den i framtiden. Vi måste dels se till dess historia och hur vi har nyttjat och brukat den, dels se till dess förutsättningar. För det är endast i den kombinationen kunskap och förutsättningarna som vi kan realistisk gå framåt.

Tack Lars för att du hjälper mig i mitt bildande.

Referenser:

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

Gustafsson, Martin (2023). Här kombineras trakthyggesbruk och hyggesfritt. ATL. Publicerad 230506 (Hämtad 240326)

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand

Naturvårdsverket (2023a). Tillväxt och avverkningar i skogen.Granskad 230815 (Hämtad 240326)

Naturvårdsverket (2023b). Årligt virkesförråd i skogen. Granskad 230815 (Hämtad 240326)

Sennerdal, Birgitta (2024). Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt. ATL. Publicerad 240318 (Hämtad 240326)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

Ett Bohuslän med stenhuggare, vilda strejker och människans ombytliga tillvaro

Algot Boman föddes 1877 på Malmön i Bohusläns skärgård. I Stenhuggarminnen (1973) berättar han om sitt brokiga liv. Hans far kom från Skaraborg och hade låtit sig värvas av Kullgrensbolaget. De hade kungjort i kyrkor att de utbildade stenhuggare och betalade resan till Bohuslän, samt uppehållet. De fick även 50 kronor i lärpengar efter avslutad 3 månaders utbildning. På Malmön gifte sig Algots far sig med en dotter till en fiskare.

Mollösund

Till en början gjorde man finsten, men under Dansk-Tyska kriget 1867–68 blev det högkonjunktur för gravvårdar. Monument gjordes för de ”fallna storkrigarna” (1973, s. 77). Fadern arbetade på olika stenbrott. De gjorde socklar och trappor till kyrkor. När gatstenstillverkningen satte igång när finstensbranschen blev dålig. Då flyttade man till Hjälmedal för att sedan röra på sig mot Lysekil. Där gjorde fadern gravvårdar och sonen Algot fick hjälpa till.

1887–88 fyllde man igen Kyrkoviksbukten med stenskrot. I området pågick det gatstensbrytning som hade beställts av Malmö stad. En strejk utbröt. Det är första gången som Algot hör talas om socialister av läraren som var från Småland och ursäktade sin sena ankomst med att han hade blivit uppehållen av strejkande stenhuggare. ”Barn! Ni har fått vänta på mej, ty de var en del strejkande stenhuggare här å ville ha arbete. Å ni förstår att ja hade allt arbete till dom, men det är inte skäl i att hjälpa Socialister [sic].” (1973, s. 81).

Gatstenen går det sämre för men då börjar man tillverka byggsten. Förläggaren för firman heter Apenheim. Stenbrottet var i Lahälla, inne i Brofjorden. Fadern tog arbete där, men familjen flyttade inte. Till Lysekil kommer firman V.E. Molin. De hade en beställning från Berlin och måtten var preciserade. För att fylla upp med arbetade kom många stenhuggare från Småland.

Mollösund

Efter konfirmationen går Algot till sjöss. 1894 började han arbeta på ”berget” och på vintrarna arbetar han i magasinen för att ”den stora sillrushen” pågår (1973, s. 83). Därefter inleds en lågkonjunktur och Algot tar sig till Malmön där han arbetar i ett storbrott. Han bodde inneboende i en fiskarfamilj, som beskrivs som arbetsamma och duktiga. En av de han arbetar med är från Småland och skickar hem sin lön till sin familj som tar hand om ett litet jordbruk. ”Knutsson en aktad och nykter man slet som ett djur i Klondyke (Malmön)” (1973, s. 84). Nöjeslivet består av kortspel och sprit. Ungdomarna består av två grupper stenhuggare och fiskare. Man bråkar om flickorna. Han lämnar Malmön med sina besparingar och köper sig en vadlott i vadlaget ”Rövarne”, dvs. han får delta i fisket, se Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke (Jansson, 1996). Under fyra år är han fiskare och stenhuggare om vart annat.

1896 bildas stenhuggarfackföreningen av två hemvändare från USA. De två männen Tengren och Axel Johansson har med sig verktyg och specialkunskap från sin tid på andra sidan Atlanten. Han lär sig tekniken och blir utskrattad av smeden när han arbetar i Brastad.

Efter militärtjänst bildar han familj. De börjar i Lysekil, men tillgången på berg är dålig så de flyttar till Ingeröd på Härnäset i Bro socken. De köper en tomt och bygger ett hus. Fiskandet blir nu en hobby.

Mollösund

Arbetet i brotten börjar regleras av fackföreningarna. Tio timmars arbetstid och det får inte förekomma artificiellt ljus. 1904 blir det lockout och strejk under lönerörelsen. Tillresta strejkare och strejkbrytare tillkommer. Militär och polis tillkallas. Algot är medlem och kassör i Härnäset avdelning 14. 1908 är det ny strejk. De sympatistrejkar med transportarbetarförbundet. Återigen tillkallas strejkbrytare och strejkande reser dit. Tumult utbryter. Kanonbåten Skäggald är där. Kanoner avfyras och matroser avfyrar en salva.

Strejkerna återkommer under åren fram till Första världskriget. Under kriget skogsplanterar man Bohuslän. Att koka tran av sillen krävde mycket bränsle. Efter kriget tillkommer en ny teknik bland stenhuggarna. En god tid inträder som avslutas 1926. Lönerörelsen sätter igång. Lockout och strejker påbörjas. Många permitteras och avskedas. (Boman, 1973).

Hovenäset. Minnesmärken från stenhuggarna.

Vad vi ser i texten är hur förutsättningarna hela tiden förändrades för Algot. Livet i Bohuslän var inte konstant. Det som sker långt bort i Berlin påverkar det lokala. Sillens rörelser påverkar förmågan till överlevnad. Jag har tidigare tagit upp Bohusläns förändringar i följande inlägg Motståndskraften minskar när nedärvd kunskap försvinner. Delvis är det ett väl idealistiskt inlägg.

Texten kommer från ett arbete jag gjorde om stenhuggare under min utbildning till historielärare. Det mesta kom inte med i den slutgiltiga versionen av arbetet med den nätta titeln: Är samarbete bra?: En fallstudie av Bohusläns Kooperativa Stenindustris etablering som stenleverantör till Hamburg 1926 utifrån Robert Axelrods samarbetsteori. (Redemo, 2017).

Jag kom att tänka på arbetet under läsningen av The problem of nature: environment, culture, and European expansion (Arnold, 1996) då han beskriver hur Amerika sågs som en frontlinje dit de europeiska nybyggarna med sin kultur kom och förändrade landskapet. Han beskriver hur många tidigare historiker har menat att en kultur lär sig att leva i ett landskap och sedan finner en balans. Även dessa historiker har en idealistisk bild av människans förmåga att interagera med sin miljö. Som jag tidigare har nämnt ser vi inte naturen utan gör oss föreställningar om den, se Naturen: det vilda och det tämjda del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda del 2.

Referenser:

Arnold, David (1996). The problem of nature: environment, culture, and European expansion. Oxford: Blackwell

Boman, A. (1973). ”Då gatstenshuggning började i Bohuslän. i M. Rehnberg, Stenhuggarminnen: Svenskt liv och arbete n:r 31”, Malung: Nordiska museet, ss. 76-98.

Jansson, Hasse (1996). Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke. Populär historia. Publicerad på nätet 010315 (hämtad 240324)

Ta bort de gamla flottlederna

Arbetet i skogen var hårt förr. Du hade blivit kontrakterad för att hugga ned en del i skogen med några andra. Du började i januari för då var tjälen tillräckligt djup i Jämtland. Förhoppningsvis hade någon arbetat på platsen redan innan du kom dit för då fanns det möjligen en liten stuga. Om det inte var så fick du bygga dig en. Du fick betalt när det var färdigt och du fick betalt per dag. Livet var hårt som skogsarbetare.

Skogsarbetare vid sin enkla övernattningskoja. Okänt vart bilden är tagen.

På rekommendation läste jag Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011) och jag kan verkligen rekommendera den vidare. Den berättar om skogen från istidens Sverige tills idag, med fokus på Jämtland. Den fokuserar framför allt på industrialiseringen och genom skogen kan vi läsare följa hur Sverige har utvecklats från att ha varit ett fattigt land till ett av världens rikaste.

Den väckte många tankar och några vill jag dryfta här. Det första är diskussionen om guldet och som så ofta i historien om norra Sveriges är det olika saker som åsyftas. Stjernström hänvisar till det som så många andra som diskuterar Norrland gör och det är riksrådet Carl Bondes entusiastiska kommentar till Axel Oxenstierna:

Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn.

Citerat från Stjernström, 2011:40.

Man hade hittat silver i Nasafjäll. Med detta blev det tyvärr inte mycket med det och framför allt inte något Västindien. Det guld som man däremot hittade var skogen. Jag minns Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) där Linda möter jägmästaren som pekar på berget och säger att där finns det guld, men vad hon inte förstår är att det är skogen och inte metallen som åsyftas.

För att kunna utvinna detta guld i Jämtland måste man förändra en hel del. För det är långt från hamnarna i öster, som Sundsvall. Men det är andra saker som måste på plats och det är att industrialiseringen måste komma igång. Sverige var sent. Andra hälften av 1800-talet brukar man tala om och det som framför allt påbörjade det var att man kunde utnyttja vattenkraften för sågverken.

Stjernström jämför industriella revolutionen med jordbruksrevolutionen, alltså yngre stenåldern, när människor slog sig ned permanent för att odla. Båda dessa har förändrat livet på jorden på ett drastiskt sätt.

Sedan jordbruksrevolutionen hade människor varit beroende av att ha en lite odlingsmark. Man levde inte i ett penningsystem utan var helt beroende av det som jorden och omgivningen gav. Skogen var till för energi i form av mat och ved. Man anpassade sig till det som ekosystemet kunde bidra med och det var en samanpassning (coadaptation).

Marten, 2001:97

Ett problem som hindrade industrialiseringen var hur egendomarna var konstruerade. Då var de uppdelade i små åkerlappar som i sig var svåra att ge mer än förhoppningsvis mat så att man överlevde. Detta förändrades genom politiska beslut så att markerna blev enhetligare, vilket i sin tur gjorde att det var möjligt att inhägna sin del, vilket i sin tur gjorde att man kunde förädla växterna på ett helt nytt sätt. Detta gjorde att vissa bönder började kunna få ett överskott. Eftersom de fick mer att äta, överlevde fler barn och därmed ökade befolkningen.

Liknande saker skedde med skogen. I en samfälld skog, som ägdes av flera personer, innebar att alla var tvungna att vara överens om skogen skulle fällas. Men, skriver Stjernström ”[a]tt skogen överläts i enskild ägo underlättade sannolikt skogsaffärerna” (2011:54). Därför bröt man upp allmänningarna och gav enskilda personer den som egendom, avvittring. Nu räckte det att en av delägarna ville avverka för att resten skulle tvingas gå med på det. Det innebar att skogsköpare köpte av en person för att sedan kunna betvinga de andra. Guldet började kunna brytas.

Bara för att man kan hugga ned träd betyder inte att de är värdefulla i sig utan de måste ingå i ett större system. De måste kunna transporteras till sågverken för att sedan kunna förädlas till varor som såldes på världsmarknaden. Vad vi märker här är att det sociala systemet som hade utvecklats och anpassat sig till det lokala ekosystemet, nu ingick i ett större system.

I nedan figur som utgår från ett lantbruk, men som vi anpassar till ett skogsbruk, ser vi hur det kommunicerar med en marknadsekonomi. De små köps upp av de större vilket innebär att de ingår företagsvärlden. Skogen börjar förändras till marknadens önskningar, se nedan hur strandägandet anpassas. Då en ny produktionsmängd uppstår börjar man reglera på ett nytt sätt. Regleringen kommer att anpassas över tid, genom förändringar i skogsvårdslagen. Intressant nog kommer det att dröja fram till 1950-talet tills en verklig mekanisering sker. Sågen blir till motorsåg och till slut försvinner även hästen.

Marten, 2001:102

Hästen och möjligheterna för transport ur skogen knyter an till flottningen som pågick längs Indalsälven till 1969 då man samlade sig för att avsluta en epok som gick i graven just på grund av mekaniseringen. Här talar jag om lastbilarna som nu helt tog över timmertransporterna.

Jag hade hört om flottning och läst om att man hade förändrat förlopp och annat för att undvika bröten, det vill säga stockar som fastnade och bildade fång av timmer, ”Djävulens plockepinn” (2011:110). I Stjernströms bok lär vi oss hur ”[s]trandägarna förlorar sin vetorätt” (2011:107) 1880 och den allmänna flottleden blir ”samhälleligt tvingande” (2011:108), vilket betyder att flottningen av timret blir överordnat allt.

En flottledernas infrastruktur byggs upp genom ”stenbränning”, dvs. att få bort stenar som kan skapa brötar; ”rännor”, vilka grävdes genom myr- och ängsmarker; ”styranordningar”, som styrväggar som gjorde så att timret flöt i mitten och att strömmen blev djupare; ”dammar” som reglerade vattnets hastighet och flöde (2011:98–101).

På fotot ser vi hur en ränna har byggts i strandbanken. Fotot är förmodligen från Indalsälven. Fotografering – 22 maj 1954 (För fler fotons se den fantastiska samlingen på Digitalt Museum.

Vad vi ser är alltså hur inte bara Indalsälven utan egentligen alla Sveriges älvar har anpassats till människans behov. Det var alltså ingen samverkan (coadaptation) med ekosystemet utan en förändring som har förstört för en mängder av organismer. I vissa delar är det dammar som ger el till Sverige, men i stora delar är det flottningens infrastruktur som inte längre fyller sitt syfte.

– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna. /…/.

Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Mycket av detta, menar jag, bör återställas.

Arbetet sker redan som till exempel Rewilding Sweden som arbetar med Pite- och Råneälv i Lappland, se Rewilding rivers in Lapland – a community-based approach tillsammans med bland annat SCA, se Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. Det finns också andra som Svea Skog som har börjat riva de gamla flottlederna för att fisk och andra organismer som flodmusslor ska kunna frodas i floder och älvar.

I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Henrik Persson, för Rewilding Sweden, som leder arbetet med återställningen av Råne- och Piteälv citeras med orden som jag tror att vi alla kan stämma in i:

– Återförvildning handlar till stor del om att få naturen att åter kunna stå på egna ben, och utan en fungerande hydrologi, alltså vattnets väg genom landskapet, blir detta svårt. För det är trots allt hydrologin som är grunden till biologin, alltså växtlighetens sammansättning och utbredning liksom djurens livsmiljöer. Vår ledstjärna är därför att skapa ”vildare vattenskap”, säger Henrik.

Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark

Att vi har råd att återställa och låta delar av vårt landskap bli ”vildare” kan vi tacka våra förfäders slit. De skapade förutsättningarna för att bygga vårt välstånd.

Jag tackar Lars Lundqvist för boktipset.

Referenser:

Lidman, Sara (1958). Regnspiran. Stockholm: Bonnier

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SCA (2023). Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. SCA. Publicerad 231221 (hämtad 240312).

Svea Skog (2020). Så skapas liv åt lax, harr och öring. Svea Skog. Senast uppdaterad 200504 (hämtad 240312)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

Bevarandebiologins inställning till människan

Det har ännu inte ljusnat ute. Maggie ligger i soffan och efter morgonläsningen tumlar tankarna omkring. Jag ska göra ett försök att påbörja en slags etisk diskussion som jag tänker föra under veckan. Vi får se hur långt jag kommer. Först behöver jag etablera ett par teser eller i alla fall ett par utgångspunkter.

Tankarna kretsar kring bevarandebiologi och tar sin utgångspunkt ur två generationer av tänkare. De kommer ur olika discipliner, vilket delvis påverkar hur de tänker.

Den framlidne biologen Michael Soulé som jag ofta har återkommit till skriver i artikeln The ”new conservation” (2013/2014) om en ny generation som framhåller att bevarande går att kombinera med ekonomisk tillväxt. Till detta är han djupt kritisk.

Because its goal it to supplant the biological diversity–based model of traditional conservation with something entirely different, namely an economic growth–based or humanitarian movement, it does not deserve to be labeled conservation.

Soulé, 2014:345

Den artikel som hans kritik framför allt tar sin utgång i är artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012). Han menar att de i sin diskussion utgår från människans behov för att därefter se hur de kan samverka med naturen. Soulé fortsätter och skriver att de nya bevararna (conservationists) utgår från att bevarandet av biologisk mångfald har förlorat kontakten med vanligt folks ekonomiska verklighet.

Lugnås

Personligen är jag tveksam till mycket av hans kritik av flera anledningar. Om vi börjar med ovan nämnda artikel i som publicerades av The Breakthrough Institute så handlar den om ett antal olika trådar. Deras första argument är att väldigt mycket av jorden är redan skyddad, upp till 13% vid publikationen, påstår de. Informationen hämtar de från World Database on Protected Areas – WDPA. Jag kan inte avgöra hur mycket som stämmer av det. Poängen däremot handlar om det verkligen är nödvändigt att skydda så stora områden?

För, fortsätter författarna, även om vi skyddar vackra områden så fortsätter förstörelsen av andra områden. Det borde betyda, menar de, att ett nytt tänkande snarare är nödvändigt, där vi inte främst utgår från bevarande utan ser hur samhället kan formas så att det samlever med naturen. Detta är en tanke som jag själv stöder och bloggens titel syftar just på detta. Hur det ska se ut kräver att en mängd olika parter jämkas med den kunskap som finns tillgänglig.

Det är här nästa del i Soulés kritik kommer in. I verk som Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011), vilket han kritiserar och det senare verket The new wild: why invasive species will be nature’s salvation (Pearce, 2015) ifrågasätts mycket av bevarandebiologernas arbete. Dels kritiserar de alarmismen, men också den fruktlösa kampen mot miljöförändringarna. De menar till och med att i vissa fall kan man bejaka dem, lägg märke till ”saving” och ”salvation” i undertitlarna. Jag rekommenderar båda böckerna.

Innan vi kommer till avslutningen vill jag understryka att alla författarna som nämns är djupt kritiska till det som sker med den biologiska mångfalden och oroar sig för miljöförstörelsen som pågår över hela världen. Samtidigt, framhåller de, att det finns väldigt mycket data som visar att naturen är tåligare än vad många av den äldre skolans bevarandebiologer vill medge. Fred Pearce utgår till exempel från forskningsrapporter och skriver i artikeln Biodiversity in logged forests far higher than once believed (2013) att biodiversiteten i den brukade tropiska regnskog inte är så låg som många har påstått.

Övergiven byggnad i Berlin

I diskussionen om bevarande är inte datan entydig, vilket visar på att vi inte enbart kan stirra oss blinda på siffror. Likväl är det ur datan som en stor del av kunskapen kommer och utifrån den måste vi göra tolkningar.

Antropocen har flera olika betydelser, men följer ur förståelsen att arten homosapiens påverkar Gaia mer än någon annan enskild organism någonsin har gjort. Detta, menar jag och andra, skapar etiska frågor som vi ständigt måste återkomma till. Redan i en av sina första artiklar om bevarandebiologi påpekar Soulé att det inte bara är en fråga om data utan om värden.

Ute har det ljusnat, även om dagen ser ut att bli grå. Jag har fört ett teoretiskt samtal om naturen. Nu är det dags att ge sig av ut och njuta av den, trots det gråa. Stövlarna ska hållas leriga.

Referenser:

IUCN and UNEP-WCMC (2020), The World Database on Protected Areas (WDPA) [https://www.protectedplanet.net/en/search-areas?filters%5Bdb_type%5D%5B%5D=wdpa&geo_type=region], [08/2020], Cambridge, UK: UNEP-WCMC. Available at: http://www.protectedplanet.net.

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Marvier, Michelle; Kaveira, Peter; Lalasz, Robert (2012). Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility. The Breakthrough Institute. https://thebreakthrough.org/journal/issue-2/conservation-in-the-anthropocene. (Hämtat 231028)

Pearce, Fred. (2013). Biodiversity in logged forests far higher than once believed. Yale Environment 360. Publicerad 130307 (hämtad 231028)

Pearce, Fred. (2015). The new wild: why invasive species will be nature’s salvation. Boston: Beacon Press

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Soulé, Michael E. (2014/2013). The ”new conservation”. Ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 345–50.

Det var en havsörn.

Kajor, måsar och trutar gjorde skenattacker mot den stora fågeln som kom in från Östersjön vid Tobisvik. Jag och Maggie gick utanför campingen. Ibland skymdes fågeln av björken. Jag stod vid kröken av Tommarpsån. De kom närmare. Först trodde jag det var en glada, sedan en ormvråk, men storleken var fel. Ju närmre de kom desto mer exalterad blev jag. Det måste vara en örn, tänkte jag, medan jag sökte efter tecknen på dess kropp.

Idag är jag tämligen säker på att det var en ung havsörn. I klorna hade den en ålliknande fisk och de mindre fåglarna omkring gjorde allt vad de kunde för att örnen skulle tappa fisken. De försvann över Tobisborg och vi gick vidare in mot Simrishamn.

För den uppmärksamme finns den där hela tiden. Naturen och djuren som en räv som plötsligt går över spåren när man väntar på tåget. Sedan jag började skåda fågel har jag upptäckt minst ett trettiotal som jag utan möda får syn på. Under de år då jag kryssade fåglar kom jag upp i över hundra och det utan att ens försöka. Det enda som behövdes var att inte gå runt med musik eller podd i öronen.

Maggie studerar bäverspåren vid ingången till ett bäverbo i ett Natura 2000 i Skövde.

Uppmärksamheten föder nyfikenhet och det leder till en ökad uppmärksamhet. Ingen stannade och frågade vad jag kikade efter. Ingen tittade ens upp och då missade de kampen om fisken som pågick ovanför deras huvuden.

Aldo Leopold (1949) skriver om vildmarken, om det orörda, där han fritt kan röra sig och skjuta gås när han vill. Han sörjer den orörda naturens försvinnande. Det var en dröm han närde. I Hans Lidmans bok Pärlugglans skog (1960) är det människorna och djuren som ständigt befinner sig i närheten av varandra. Det finns en irritation hos många. Enok som nästan dör under jakten efter en järv eller Lenabo-Anders som kastar bort sina knivar i snön i sin irritation över lavskrikorna som stör honom när han lastar timmer. Lidman rör sig från djurens till människornas perspektiv.

Blåhammaren i Jämtland

I artiklarna ”Conservation biology: Its scope and its challenge” (Soulé & Wilcox, 1980 /2014) och ”What is conservation biology?” (Soulé, 1985) har perspektivet ånyo skiftat och det är det allomfattande ögat som blickar ut över en natur vars beståndsdelar har försvunnit. I båda artiklarna försöker författarna reda ut vad bevarandebiologi är. I deras tankar utgår de från att det finns en världsomfattande kris i naturen vilket gör att bevarandebiologin just uppkommer som ännu ett fält inom biologins många förgreningar. Nu fyrtio år senare ser vi än tydligare hur det håller på att utveckla sig.

Det som dock är viktigt i deras texter är att de försöker nysta i vad vi, som kollektiv, verkligen vill och det är ingen lätt fråga även om vissa ständigt talar om handling. Vad ska vi prioritera? I Sverige har vi planterat in myskoxar. De klarar sig knappt. Ska de skyddas? Vad är det viktiga? Orkidén Knärot var en nyckelart som tydde på gammelskog, nu diskuteras det om den verkligen ska skyddas, se Är det rimligt att förbjuda skogsbruk där knärot hittas?.

Soulé skriver två normativa postulat som jag menar är viktiga: En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). Ur de normativa påståendena uppkommer en rad problem att ta hänsyn till. Flera av dem har jag tagit upp på den här bloggen (se de om utdöendeskuld) och här vill jag kort beröra skyddad natur.

Det stora problemet som Soulé tar upp är de geografiska ytorna. Är den skyddade naturen för liten uppkommer problem som till exempel att sjukdomar sprider sig lätt. Därför förespråkar han stora arealer, men då kommer vi in på den brukade marken, som gran- och veteåkrar och bebyggelse. Det är här som jag tror att en kombination behövs, där vissa delar lämnas orörda (t.ex. Natura 2000), andra tas om hand i syfte att bevara mångfalden och däremellan bör det finns korridorer. Här kan vanliga villaägare göra mycket och liksom vissa förväntar att lantbrukaren ska lämna en del av sin åker, så borde även villaägarna göra detta, se Nature’s best hope (Tallamy, 2019).

Det är viktigt att vi ständigt har de olika perspektiven i åtanke när vi samtalar om naturen i ett samhälls- och biologiskt perspektiv. Jag valde att skriva samhälle först då det är den bofasta människan som bestämmer över de andra arternas miljö, allt från villaägaren, kommunpolitikern, till något bolag. Det är här som Soulés ord om varför normativa postulat är viktiga. Genom att ha vissa grundläggande postulat som vägleder tänkandet kan det också fokuseras och inte bli lika uppdelat. Han skriver att ekologer ständigt hamnar i svårigheter när de postulerar att ekologisk mångfald är bra. Även de hamnar i svårigheter när de väger det ena mot det andra.

When pressed, however, ecologists cannot prove that their preferences for natural diversity should be the standard for managing habitats.

2014:42/1985

Själv tror jag inte att varken vetenskap eller postulat räcker utan det måste finnas en upplevelse av att tillhöra naturen, att vara nyfiken på naturen omkring oss. Då menar jag inte att var och en ska önska sig en egen vildmark, utan jag tror att det räcker med att uppmärksamma det fantastiska omkring oss.

Man kan börja med att räkna hur många fåglar som man får syn på under en promenad, blommor som växer i diket eller lavar på en ekstam. I stället för att använda musik- och poddcastappar kan man använda sin mobiltelefon som hjälpmedel för att få ett namn på det vi ser eller hör. Det benämnda finns för oss.

Det handlar om var och vad som vi uppmärksammar. För plötsligt är det där, som när jag en gång tittade upp och fick se en alldeles vit hermelin stå och uppmärksamma mig innan den snabbt slank ned i ett hål. För det är inte bara vi som ser organismerna. De ser även oss.

Referenser:

Leopold, Aldo (1986/1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Lidman, Hans (1960). Pärlugglans skog. Stockholm: LT

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology? BioScience, 35(11): 727–34.

Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press

Soulé, Michael E. & Wilcox, Bruce E. (1980/2014). Conservation biology: Its scope and its challenge. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 19–30.

Tallamy, Douglas W. (2019). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Om vår fristad

Sommarkväll vid Svartån (1961) inleder Hans Lidman med påståendet att alla söker vi oss en fristad, en plats att dra oss undan till.

Det kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.

Lidman, 1961:7

Under min tid i Henån var det en bergsknalle. Jag gick på högstadiet, läste mycket och sökte mig sedan ut i skogen. Jag hade en specifik väg jag gick för att nå bergsknallen. Precis väster om stallet gick en stig in i skogen. Det var som en öppen port kantad av unggranar för att sedan komma in i en sal av högvuxna furor som det gick en bäck igenom. Ljuset var skymt och jag fortsatte upp längs slänten tills jag kom till en glänta som egentligen var ett hygge.

Igenom hygget gick en skogsväg och på andra sidan var en tio meter hög klippvägg som jag följde tills jag kunde klättra upp för att nå platån.

Ibland fortsatte jag djupare in i skogen, men innan jag återvände hem gick jag upp till bergsknallen. Där hälsade jag på en tanig och lavbevuxen björk. Sedan gick jag ut på knallen för att titta på utsikten. Oftast tittade jag söderut över skogen. Jag ville inte se Henån. Där trivdes jag inte. Jag ville bort.

Bilden är från någon annan plats.

Som vuxen återvände jag till den platsen. Tafatt hälsade jag på björken och tittade ut över nejden. Borta var all den själsliga tillhörighet som jag hade upplevt. Brottet med den jag hade varit och den jag var, minnet och nuet, hade klippts av.

Lidmans bok väckte detta minne. Jag lånade hem hans bok efter jag hade läst i Aldo Leopolds bok A Sand county almanac and Sketches here and there (1949). Jag hade hört talas om Lidman och funderade på om han och Leopold liknade varandra.

Likheterna är det ständigt omnämnandet av djur och växter, de korta målande beskrivningarna av platserna och placerandet av sig själv i landskapet. De berättar om sin tillhörighet till naturen, men på olika sätt. Leopold lyfter blicken och placerar platsen i ett större sammanhang. Lidman rör sig vidare i landskapet.

Svartån är ensamhetens å, slagugglans hemvist, de stora äventyrens vatten. Den ligger svept i vildnadens täta mystik, gömd och glömd av de flesta.

Här händer det att älgen går ner och badar en solvarm julidag, hit söker sig utter och mink för att frossa på läcker småöring, här slår spillkråkan sin trumvirvel i ekoklar försommarmorgon.

Lidman, 1961:25
Den gamla kvarnen i Varnhem

Leopold berättar om berget Escudilla i Arizona. Där levde en gammal grizzlybjörn. Ingen hade sett den, men då och då kom den och dödade någon ko från boskapshjordarna som strövade fritt på sluttningarna.

Old Bigfoot was a robber-baron, and Escudilla was his castle. Each spring when the warm winds had softened the shadows on the snow, the old grizzly crawled out of his hibernation den in the rock slides and, descending the mountain, bashed in the head of a cow.

Leopold s. 142 i Ballantine (1986)

Ingen såg någonsin björnen, berättar han, men tiden förändrades. Motorvägen nådde snart till denna avlägsna del och cowboysen som bodde där med sin livstil började förstå att nya tider hägrade. En statligt anställd jägare kom till platsen för att döda grizzlyn. Efter olika försök lyckades han genom att spänna upp ett självutlösande gevär. Grizzlybjörnens huvud skickas till National Museum där vetenskapsmännen diskuterade den latinska beteckningen.

The Congressmen who voted money to clear the ranges of bears were the sons of the pioneers. They acclaimed the superior virtues of the frontiersman, but they strove with might and main to make an end of the frontier.

Leopold s. 145 i Ballantine (1986)

Dessutom, fortsätter han, politikerna som skickade jägaren förstod inte att något mer än bara björnen dog på berget Escudilla. Dess själ dog. ”It’s only a mountain now.” (1986:145).

Sommarkväll vid Svartån är befolkad av djur och växter, skrev jag inledningsvis och Lidman berättar små ögonblicksbilder om dessa, som gärdsmygen som matar gökungen eller ekorren som klättrar upp på en barkbit som flyter i ån. Det är inga ovanliga djur utan är något som vi alla kan uppleva om vi ger oss ut i naturen. Det behöver inte vara långt eller exotiskt. Det kan vara en liten park med några bokträd en aftonkväll där fladdermusen jagar insekter, som platsen där jag rastar Maggie på kvällen. Många nätter hörs kattugglan. Då kan man stanna till några sekunder extra även om Maggie drar och vill hem.

Nu syns Jupiter på natthimlen i öster.

Referenser:

Leopold, Aldo (1986/1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Lidman, Hans (1961). Sommarkväll vid Svartån. Stockholm: LT

Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.
Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.
Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.
Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Hur mycket bör förvildas?

Återigen var vi i Tivedens nationalpark. Vi vandrade österut. Det är en klippig terräng, där man går upp på klipporna eller ner i sänkorna. Det är lätt att tappa bort sig om det inte hade varit för de märkta lederna.

I en sänka på väg upp mot Trollkyrka lade jag märke till de döda granarna. Granbarkborren hade gynnats av torkan, svärmat och dödat granarna i området. Det var första gången som jag såg en förändring i naturen här i Tiveden.

Det mesta som sker pågår bortom min syn, men så sker en stor förändring och tankarna börjar kretsa kring är detta normalt eller inte. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt på ett kalhygge, men inte ser hur det sedan växer till sig.

Tiveden

Jag mindes det när jag läste kapitlet ”What is rewilding?” i den fina boken The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). De beskrev att organismer kan återvända till miljöer som medger deras närvaro, men det tar tid. De måste få tid att hitta tillbaka. Om vi överför det på ett svenskt exempel kan vi ta den tretåiga hackspetten som gärna äter granbarkborrar. Men de måste få tid att hitta till utbrottet och det betyder givetvis att de redan måste finnas inom rimligt avstånd. För en skogsbrukare blir detta en ekonomisk fråga, då han riskerar att förlora framtida stora inkomster. Samtidigt kan det uppstå en balans i skogen mellan predatoren tretåig hackspett och granbarkborrsutbrott, vilket i ett längre perspektiv kan gynna denna skogsdel.

En fråga som uppkommer i samtalen om rewilding är hur mycket som bör överlämnas och hur de ska kunna ske. Jag har tidigare tagit upp frågan (se t.ex. Rewilding och övergivet land). Men först vill jag ge en kort och egentligen alldeles för enkel förklaring till rewildingkonceptet (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer för en utförligare förklaring).

Miljöer som är ekologiskt utarmade kan återigen berikas om vissa funktioner återinförs (se Funktion, nisch och stjärtänder). Det innebär att om slyn har tagit över det övergivna landskapet kan betare som visenter leda till att landskapet öppnas upp igen. Genom vildsvin kan jorden bökas upp och genom rovdjur som varg betas inte landskapet för hårt då bytesdjuren tvingas röra på sig.

Poängen här är att se de olika organismerna som funktioner som skapar en ny ekologiskt sammansatt miljö (novel ecosystems) där biotoper uppstår som kan medge organismers återkomst. Det handlar därför inte om att återställa utan om att skapa en miljö som kan bereda väg för arter. För att fortsätta med det tidigare exemplet kan granbarkborrens framfart innebära att den tretåiga hackspetten återvänder.

Frågan är då hur stora dessa arealer bör vara och hur mycket kan människan stå tillbaka? På egendomen Knepp, berättar författarna, att eftersom det inte finns rovdjur är de tvungna att själva avliva boskap och grisar om de blir för många. Det är dock inget problem, påpekar de, då det ger dem en inkomst. I ett gigantiskt område som Serengeti där alla delarna finns i den näringsväven är detta inte nödvändigt.

På bilden nedan ser vi hur storleken påverkar hur mycket mänsklig styrning krävs. Ett litet kräver mer och ett stort mindre.

De små områdena kräver större styrning. Rewildingområden kräver dock mindre. (Tree & Burrell, 2023:40)

Nummer 7 är ett intressant exempel på hur vissa av de hårdföraste rewildarna var tvungna att stå tillbaka. Det är Oostvaarderplassen i Nederländerna och är ett område på 5550 hektar.

I det området införde man hästrasen konik, kronhjort och heck-boskap. Men man hade inga rovdjur vilket innebär att de förökade sig oförhindrat, maten tog slut och de började svälta. Att se utmärglade hästar längs motorvägen in mot Amsterdam skapade upprorsstämning och folk började köpa hö och mata dem. Det gjorde att man beslutade sig för att istället slaktade en del av dem för att hämma tillväxten.

På nästa bild ser vi hur olika styrningen är beroende på dels storlek, men också på hur många funktioner som fungerar i näringsväven. Finns det rovdjur? Är det bara vegetation? Är det tamboskap? Allt detta spelar in i hur mycket som människor bör vara en del av området.

På vänstersidan ser vi hur styrningen ökar ju mindre området är och ju färre funktioner som fungerar, medan på högersidan ser vi att ju större området är och ju fler funktioner som är intakta så minskar inblandningen. (Tree & Burrell, 2023:42)

Poängen med rewilding, eller förvildning som jag kallar det, handlar inte om att köra bort människor och inte heller att överlämna naturen helt åt dess inneboende processer utan det är ett koncept för att berika fattiga ekosystem, men också att välja ut områden i olika storlek för att kunna göra detta. I fallet med egendomen Knepp har de själva beslutat att ställa om. I fallet Oostvaarderplassen var det med staten och det har numera blivit en nationalpark.

Så hur mycket bör förvildas? Det är upp till ägarna av marken. Men som Tree och Burrell (Tree, 2019) märkte handlar det också om att bjuda in de lokala för att minska på den kritik som kan byggas upp i samhället. Att vara en del av det lokala samhället är också något som Rewilding Europe arbetar med, se till exempel Nature-based economies.

Avslutningsfrågan är om det är ett puristernas försök att skapa orörd vildmark (se Gästinlägg – att skapa konstgjord vildmark)? Hos vissa är det ja, men hos flertalet är det snarare ett sätt att skapa villkor för arterna att kunna återvända till det som var ett ekologiskt utarmat landskap och se vad som sker.

Referenser:

Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC