Sillen lägger sin rom i grunt vatten. Honan kan lägga upp till 50’000 romkorn. Äggläggningen kan ske både på våren och på hösten. När romkornen kläcks och larverna kommer ut är värmeberoende. Det kan ta mellan 1–3 veckor och det skiljer sig om det är östersjösill eller om den lever i västerhavet. Larverna äter plankton (Fiskbasen/sill, u.å.).
Som jag inleder med i Rewilding, sill och träsk i Wolgast är planktonen och algerna, som larverna lever av, ljusberoende till skillnad från romkläckningen som är temperaturberoende. Det har således skett en samevolution emellan dessa organismer. Dagens klimatförändringar påverkar det förhållandet genom att det blir varmare i vattnet tidigare på året, medan dagsljuset inte följer den rytmen. Det uppstår således en avvikelse mellan larverna och algernas rytm, vilket påverkar larvernas överlevnadschanser negativt. När de behöver mat, finns den inte.
Sambandet mellan att ljuset och temperaturerna följer säsongerna och samspelet mellan arterna och säsongerna kallas för fenologi. Eller som Eric Post och Michael Avery skriver i ”Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change” (2019):
[P]henology may be regarded as the seasonal timing of expression of life-history traits concerned with growth, reproduction, and survival (2019:43).
Mellan sillen och algerna börjar det ske en fenologisk avvikelse. Algerna följer årets ljus, medan sillarverna följer årets temperaturförändringar. Det här är en del av effekterna av klimatförändringarna. Det sker förändringar vilket ökar trycket på arter att kunna anpassa sig till de förändrade villkoren eller försvinna.
Långt där borta skymtar Östersjön från Norra Brösarps backar.
I Förringar jag klimatförändringen? skrev jag att jag skulle försöka fördjupa mig i vad klimatförändringar är och vad det innebär. I dagens inlägg begrundar jag med hjälp av sillen hur komplext det är.
Det viktiga begreppet för det fortsatta resonemanget är trofisk kaskad i artikelns titel.
Trofisk har med föda och hur energi fördelas i systemet. Så nedan vi har olika trofiska nivåer, se mitten spalten: rovfiskar, sill, växtätare och tång. Kaskader sker då de olika delarna påverkas indirekt av olika faktorer som om de växtätande organismerna försvinner kommer tången att kunna breda ut sig, vilket påverkar sillen som äter det växtätande organismerna…
Figuren nedan illustrerar vissa utvalda delar i ett ekosystem. I det finns det en mängd olika faktor som påverkar varandra. Forskarna här valde ut faktorer som temperatur, hur ljust vattnet är, salthalten, rovfiskar och växtätande fiskar och andra organismer. Pilarna visar på hur de påverkar de olika delarna. Det rödskrivna har jag lagt till för att förtydliga vad de olika rutorna syftar på och vi koncentrerar oss på vänster- och centerspalten. Den som blir nyfiken kan följa länken ovan för en djupare presentation.
Om vi för in klimatförändringen så påverkar det i första hand temperaturen. Det blir varmare. Vissa arter gynnas, andra missgynnas och andra får ingen direkt effekt. Men då allt hör ihop sker trofiska kaskader.
Författarna skriver:
These losses often trigger trophic cascades (indirect effects of predators on non-adjacent trophic levels) with far-reaching effects on ecosystem functions and processes, including diversity, atmosphere composition and biogeochemical cycling. (Donadini et al. 2017)
Om vi synar vänstra övre hörnet i figuren ser vi att temperaturen är kopplad till rovfiskarna, sillen, växtätarna, de epifytiska algerna, dvs. tång, samt fosfor som framför allt kommer från lantbrukets åkrar. Fosfor ökar växtförmågan i havet.
Temperaturförändringar påverkar således hela ekosystemet både direkt genom att sillens rom kläcks tidigare, och indirekt genom att ett stort antal dör då larverna inte längre är synkroniserade med algtillväxten som är beroende av ljuset.
En liten rödhake som jag stötte på i Tjörnedala.
För att avsluta detta tämligen tekniska inlägg vill jag framhålla hur komplext det är att förstå sig på klimatförändringar och hur det påverkar. Mitt sätt för att göra det gripbart är att pilla isär det i mindre bitar och se hur de passar in i det större systemet. Det är därför jag använde mig av sillen. Den hjälper mig att försöka att få en överblick på de olika delarna som direkt och indirekt hör ihop.
På liknande sätt bidrar begreppet fenologi. När jag lärde mig det idag kunde jag föra ihop figuren som jag första gången fick syn på för åtta år sedan. Dessutom fick jag ett begrepp för det som R. berättade för mig om sillen på restaurangen i Wolgast, se inledningen till detta inlägg samt Rewilding, sill och träsk i Wolgast.
I morgon tänkte jag begrunda vitsippan och fenologin.
Referenser:
Donadi, S; Austin, Å.N., Bergström, U, Eriksson, B.K.; Hansen, JP; Jacobson, P; Sundblad, G; van Regteren, M; Eklöf, JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Post, Eric; Avery, Michael. (2019). Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change. ss. 42–54. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press
Igår kom regnet. Det har varit torrt i markerna. Det var efterlängtat. Vi gick ut och promenerade i området med Maggie, men innan rundan var klar tyckte hon att vi skulle gå hem. Då vi båda var blöta, var vi inte svårövertalade. Det blev en dag på soffan med läsning. Själv läste jag ut Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Han är den som leder arbetet på ön Isle Royal i Lake Superior i USA.
Lite bakgrund tarvas för den som inte är insatt Isle Royal och framför allt dess betydelse för kunskapen om vargen. Som du ser på bilden nedan är det en stor ö som ligger långt från fastlandet. Till den ön har både älg och varg emigrerat då isen har lagt sig på Lake Superior. Sedan 1958 har biologer studerat interaktionen mellan älg och varg på ön. Det innebär, skriver Vucetich, att det är den längsta studie som har gjorts på förhållandet mellan rov- och bytesdjur.
Screenshot från Google maps
Den som satte i gång projektet var Durward Allen och den som framför allt inledde studiet på plats var David Mech, en person som jag ofta har refererat till på bloggen i samband med vargdiskussioner. Avstampet för det här blogginlägget är bokens titel som handlar om balans och om det finns en balans mellan bytes- och rovdjuren, i det här fallet mellan varg och älg. Mech och Allen menade detta och Vucetich ifrågasätter det.
Vucetich kom decennier efter dem och det är viktigt att förstå för den fortsatta diskussionen. En annan viktig sak är att påståendet om en naturlig balans i naturen har spridit sig över världen och den har fastnat. Jag har ofta själv varit inne och snokat på dessa idéer, dock utan att dra slutsatsen att världen vore bättre utan människan, en sanslös tanke. Nedan följer ett svenskt exempel.
En tordyvel
Allen och Mech berättade om sina slutsatser 1963 i National Geographic och snart spred sig idéen. För i idéen, menar Vucetich, finns det en hel del problem, varav det största är att bara människan låter naturen vara så kommer en naturlig balans att uppstå.
I och med deras påstående, som stöddes av data, startades, skriver Vucetich, en av de mest knepiga och ärevördiga idéer som har skapats om naturen.
When Allen and Mech explained how wolves and moose had struck a reasonably good balance, they invoked one of the most venerable, consequential, agitated, and tangled ideas ever concieved about nature: balance of nature. (Vucetich, 2024:93
Frågan om hur Mech och Allen kom fram till att det fanns en balans mellan antalet älg och varg gör att vi måste presentera deras metod. I detta måste vi också minnas att de utvecklade metoderna efterhand genom att se vad som var görligt och inte.
Vad de gjorde var att de flög med flygplan fram och tillbaka över ön och försökte räkna antalet vargar och älgar. Varje års antal kunde sedan jämföras från år till år. I detta finns det naturligtvis en stor osäkerhet.
Att minnas är att detta är innan undersökning av DNA kunde göras. Man samlade in avföringen från vargen och även rester av dödade älgar. De gånger man hittade vargkadaver samlades även den in. Detta har gjort att senare har man kunnat skapa säkrare data.
En vit cikoria
Men låt oss inte gå in i detta nu utan snarare att titta på datan. För minns att de satte igång projektet 1958 och 1963 såg de mönstret i den insamlade datan.
Men innan dess bör vi ha klart för oss vad som menas med en natur i balans.
Väldigt enkelt förklarat: finns det många bytesdjur kommer rovdjursstammen att växa. Med ökat antal rovdjur kommer de att få fler avkommor. Det ökar trycket på bytesdjuren, vilket leder till att det blir färre bytesdjur, ergo kommer det att bli mindre mat för rovdjuren, vilket leder till att de dör. Därmed kan bytesdjuren återhämta sig och så fortsätter det.
Nedan följer en av deras grafer där de gör en beräkning på utvecklingen.
Den svarta heldragna linjen är lodjuren som minskar när rådjuren i området minskar, vilket leder till att rådjuren ökar. Det i sin tur leder till att lodjuren ökar. De prickade linjerna är beräkningarna och som vi ser i grafen så följer de varandra åt. Rådjuren ökar och snart ökar lodjursstammen, vilket leder till en minskning. Beräkningarna följer från en 30:årig studie.
Del ur figur 4, (Andrén & Liberg, 2024)
Detta tycks ju tala om att det finns en balans! Problemet med Andréns och Libergs studie är att de utgår från tendenser, men inte från de tillfälligheter som kan uppstå. Låt oss återgå till Isle Royal för att ge exempel på tillfälligheter som kan påverka en utveckling.
Nedan följer en tidsserie från 1959 till 2019. Om det fanns en balans skulle relationen varg och älg likna grafen ovan av Andrén och Liberg. Frågan är om det gör det?
Att ha i åtanke är att som mest var det nästan 50 vargar, medan älgstammen är så mycket större, där de sällan är under 1000 stycken.
Vid första anblicken tycks det stämma. Runt 1970 ökar både varg- och älgstammen, vilket leder till att den senare minskar. Samtidigt ser vi i mitten av 1970-talet ökar vargstammen, trots att älgstammen går ned, för att plötsligt störtdyka. Likaså ser vi hur älgstammen på 2010-talet ökar, medan vargstammen minskar. 2019 sker det dock något med vargstammen. Den stiger kraftigt.
Hur ska man tolka detta? Varför dog det så många vargar i slutet av 1970-talet? hur kunde de plötsligt börja öka så mycket 2019?
Vucetich, 2024:146
En tillfällighet: I slutet av 1970-talet kom det en grupp människor till ön. Deras hundar bajsade och i avföringen var det parvovirus. Det är ett väldigt farligt virus, som hundar (Canis lupus familiaris) vaccineras emot. Men vargen, (Canis lupus) är inte vaccinerad mot detta och de började plötsligt dö i snabb takt. Forskarna hade svårt att förstå vad som skedde.
En annan faktor: Antalet vargar påverkas inte bara av tillgången på bytesdjur utan också av kamp om revir. På Isle Royal innebar det att vissa varggrupper utplånades av andra varggrupper. Det i sin tur gjorde att de blev färre och färre. Problemet som uppstod då är att för få vargar är det väldigt svårt att döda en älg. De är väldigt farliga djur. Det i sin tur gjorde att färre vargar överlevde och till slut var det bara två kvar.
En faktor: Klimatförändringarna. För att vargen och älgen ska kunna ta sig till Isle Royal måste isen lägga sig, men klimatförändringarna har gjort att det ytterst sällan blir så kallt att ett istäcke bildas på Lake Superior. Det gör att vargstammen alltmer sällan kan få ett naturligt inflöde av nya vargar som kan bidra till gensammansättningen.
Det var också bristen på is som ledde det till slut till att man tog vargar från fastlandet och placerade dem på ön. Det är alltså den ökningen som vi ser 2019.
Att tillägga är att de nya vargarna döda de vargarna som hade överlevt, samt även varandra, vilket vi ser på minskningen som skedde.
Vad vi ser i en till synes enkel graf så finns det väldigt mycket dolt. Faktorerna som påverkar är inte tydliga för forskarna. Slutsatser dras på grunder som är osäkra. Är slutsatsen i enlighet med kulturen kan den sprida sig snabbt och befästas i det allmänna medvetandet.
Utanför Brösarp
Frågan som uppstår är när vi kan framföra en slutsats? Vucetich skriver tänkvärt att hade de slutat att fundera på vad som hände, varför det hände och varför det hände hade en felaktig föreställning överlevt.
Faran, skriver han, är att iaktta under en kort tid är att man blir alltmer övertygad och utvecklar en felaktig idé. Han skriver att kanske hade det till och med varit bättre att inte iaktta alls.
Had we stopped watching at any point along the way, we would have been quite happy to carry thoughts that were quite wrong. The danger in paying attention for only a short while is developing a strong sense for an erroneous idea. It might be better to have not paid attention at all. (2024:193)
Ett bokträd.
Hitintills har jag inte velat dra paralleller till Sverige, då jag har tänkt att spara det till nästa inlägg. Trots det kan jag inte låta bli att nämna en diskussion som Jägarnas riksförbund satte igång för precis ett år sedan. De kritiserade svenska vargforskares påstående om dold illegal jakt. Om detta skrev jag till exempel om i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?, se även debattartikeln i Altinget ”Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna” (Larsson & Gustafsson, 2024).
Jag har personligen varit starkt kritisk till hur jägarförbunden har kritiserat påståenden om pågående tjuvjakt, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Vucetich bok har givit mig fog att begrunda mina ställningstaganden.
Avslutningsvis vill jag verkligen rekommendera Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Det var skogsekologen Dan Binkley som rekommenderade mig den och jag kan inte annat göra än att rekommendera den till dig som intresserar dig för vargen och människans syn på naturen.
Vucetich, John A. (2024). Restoring the Balance what wolves tell us about our relationship with nature. Paperback edition. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press
Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)
Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.
En gammal ek.
Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.
Lavar på hällen, denna urtida symbios mellan de första livsformerna, alg och svamp.
Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.
Här testar ett frö (ljung?) om betingelserna är de rätta för överlevnad. Jorden är torr och sprucken.
För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:
I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.
Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?
Grässtrån i en vertikal skreva. Bristen på vatten har stängt dess porer och den håller på att torka bort.
Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.
Här ser vi hur betingelserna ger olika möjligheter för olika organismer. På klipporna finns olika lavar, medan i skrevorna och de skyddade områdena kan kärlväxter som ljung och tall växa.
När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.
Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.
I denna lilla skreva i norrläge och skyddat från solen växer mossor. Rhizoiderna (rotliknande delar) fungerar som svampar som håller kvar vattnet. Den här blommar med gametofyterna som står upp. Det är alltså inga kärl för att för att samla vatten utan i ”blommorna” bildas könsceller (gameter) så de kan föröka sig.
Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.
Tofsmesen märkte inte min närvaro.
Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.
Mossa, som inte är kärlväxter, och en ormbunke som har utvecklat rötter och kärlsträngar som gör att de kan stå upp och transportera vatten.
Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.
Här har de utvecklat groddkoppar för att kunna föröka sig med endast en genuppsättning (haploid)Här har de utvecklat ”palmer” vilket gör att de förökar sig genom sexuell reproduktion (diploid).
På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.
Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.
Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?
Här ser vi ormbunkar som reser sig ur mossan. Vi ser gametofyter som sticker upp från väggmossa (?).
Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.
Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.
En gärdsmyg. De svarta strecken visar var den sitter.
Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.
Aspen är en angiosperm, alltså gömfröiga växter som kom efter gymnospermerna.
Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.
Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.
Mossa, gymnosperm och angiosperm
Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.
Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.
Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.
Referenser:
Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.
Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Är du inte för rewilding längre? undrade personen jag pratade med. Han har följt min blogg sedan start.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Frågan kändes så definitiv. Är du för eller emot rewilding? När jag funderar nu kring frågan och försöker formulera något slags svar så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Hela bloggen bygger på ett utforskande, ett personligt bildningsprojekt, som tog sin början långt innan bloggen började. Specifikt när är inte relevant. Vad jag däremot hade i åtanke från början var att bygga en grundläggande kunskap så att jag inte bara skulle tycka en massa.
Då jag är en person som gärna är konträr och snarare vill utforska det som ifrågasätter det allmänna tyckandet, vill jag också kunna ha en kunskap som gör mitt ifrågasättande relevant.
Som alla bildningsresor har det förändrat mig och gjort att jag ser på min omvärld på ett litet annorlunda sätt. Jag upptäcker andra saker nu. Som när jag för några dagar sedan var ute och gick i solskenet efter jobbet.
Det var ingen ek. Det var en ask.
Jag gick på stigen längs med Åbackarna i Simrishamn. Vid sidan av stigen är en brant slänt åt öster där det växer lövträd, mycket bok. Men så såg jag ett nästan dött träd. Bokträdens kronor ringade in det tätt (se ovan). Jag tittade på den skrovliga barken och tänkte först att det var en ek. Men något gjorde mig osäker. Jag tror det var färgen på barken, så jag kikade upp i kronan och såg på de få knopparna att det inte alls var en ek.
Tanken att det var en ask kom till mig. Jag googlade ”ask” på måfå. Tittade på bilderna och använde kikaren för att jämföra knopparna. Jag hade rätt. Det var en ask. Det var första gången jag veterligen har sett en. Vad var det som fick mig att associera stammen med ask? Jag vet inte.
Jag fortsatte längs stigen och fick se ännu en skrovlig stam, som avvek dels på grund av barken, men framför allt bristen på löv. Var det också en ask? Det var det.
Jag mindes en krönika i Godmorgon Världen, där författaren Göran Rosenberg talade om Askdöden (Rosenberg, 2016) i Sverige.
En mindre dramatiska benämning är askskottsjukan (Roberge, 2024). Det är en svamp som angriper askarna. Cornelia Roberge, programchef för SLU Riksskogstaxeringen, skriver att under en inventering, var stora mängder angripna av askarna. I Litauen är 60-80% angripna.
Under åren 2009 och 2010 genomfördes vår inventering. Mer än 50% av ask grövre än 10 cm i brösthöjd uppvisade betydande kronutglesning. Ungefär 30% av askarna hade svåra skador eller var döda.
Göran Rosenberg påpekade i krönikan att har man väl fått syn på dessa döende askar ser man dem överallt, ”[j]ag har under några år nu försökt låta bli att se de döda eller döende askträden i landskapet, men har ögat väl fått syn på dem ser det snart inget annat än de kala grenarna som spretar fram ur lövverken och de gråvita luckorna av förtorkade stammar i lövridåerna” (2016). Så var det nu då jag fick jag syn på den längs med hela vägen.
Angripen ask bland lönn och bok.
Men låt mig kort återvända till inledningsfrågan: Är jag för rewilding eller inte? Det är omöjligt att svara på. Däremot har en romantisk tanke om rewilding lett mig till ekologins underbara domäner, se Romantiken drev mig till rewilding. Likaså har jag blivit mer luttrad och det enkla har blivit komplext.
För kopplat till rewilding är också mitt friluftsintresse. Jag är en skogsvandrare som alltid haft en ambivalent syn på skogsbruket.
En dröm är att äga skog och där någonstans började jag att försöka läsa på och började följa i skogsbruksdebatten och avskyn mot kalhyggen som många uppvisade, i alla fall på ena sidan. Den konträre i mig började undersöka skogsbruket, se andra perspektiv, samtalade och utmanades av framför allt skogsbruksexperten Lars Lundqvist som jag ofta samtalar med här på bloggen.
Gång på gång upplevde jag kunskapsbristen hos mig och de ogenomtänkta och framför allt okunniga argumenten. Detta har lett mig till att ströva vidare och förstå lite till och uppleva okunskapens vidder där jag visserligen kan urskilja vissa delar i landskapet.
Idag stötte jag på ett nytt begrepp, den hemiborela skogen.
I artikeln möts flera av de perspektiven som jag ständigt återkommer till i bloggen. Dels de olika perspektiven som skogsindustrin och bevarandebiologerna har, dels det politiska där befattningshavarna ska hitta någon slags balans mellan vetenskap, ekonomi och samhälleliga synvinklar. Det jag fastnade för var hur dagens brukande av skogen sägs efterlikna det dynamiska ekosystemet i skogen. Även det är något som jag, framför allt den senaste tiden har återkommit till, se till exempel Tillbaka till Tjörnedala och frågorna om biologisk mångfald.
Ett askskott slår ut
Här vill jag utveckla det som jag tidigare har skrivit med utgångspunkt från Manton et al.’s artikel för att visa hur jag ständigt återkommer till delar som jag tidigare har skrivit om med ny information fördjupar det jag kan och framför allt väcker frågor.
Låt oss inleda med en skogsutvecklingsstadier. I artikeln (Manton et al., 2025) utgår de från fyra delar. Det första är direkt efter någon stor störning har skett. Förutsättningar har uppstått för att en ny skog ska kunna utveckla sig, sammansatt med de arter som lyckas etablera sig eller som planteras. I det andra stadiet benämns medelåldern och då är all mark upptagen av någon växt. Under den här tiden dör vissa träd vilket ger plats för nya individer som intar de platser där tillfälle ges, vilket är den tredje stadiet. Det fjärde stadiet ett skogsområde där träd i olika åldrar står, varav vissa är döda, medan andra lyckas ta sig upp i de öppningar som bildas. Marken har en hög mängd död ved.
Här vid Tommarpsån ser vi död ved och träd som befinner sig i olika åldrar vilka skapar en undervegetation.
Den här fyra olika stadier påverkar en skogs arv, hur den ser ut, vilket jag tar upp i Är ”rewilding” seriöst?. En skogs arv skapar de förutsättningar för hur skogen utvecklas. Dock, beroende på området, skapas nya förutsättningar och olika ofta. För att diskutera detta vill jag återvända till en kär figur som jag senare ska visa i ett nytt perspektiv och det är figuren från från Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023).
Där visar Hannerz och Simonsson hur olika delar av en skog har påverkats olika av störningar som eld och stormar. Skogen indelas utifrån störningsfrekvensen i fyra delar, ofta (eldhärjad), ibland (eldhärjad), sällan (eldhärjad), samt aldrig (eldhärjad), på engelska kallat ASIO för ”Absent, Seldom, Intermediate and Often”(Manton et al., 2025). Elden sker ofta på torrare och utsatta platser högre upp i landskapet, medan egentligen aldrig i de lägre blötare delarna.
(Hannerz & Simonsson, 2023:81)
Som jag avslutade stycket innan bilden så har eldfrekvensen mycket med höjdskillnaderna i landskapet att göra. Men i figuren ser vi inte topografin tydligt. I Manton et al’s artikel illustrerar de detta tydligt i nedan figur.
Begreppen ska strax förklaras, men låt oss först se hur topografin skapar olika skogsområden, med sina olika förutsättningar för både bevarande och brukande.
Om vi går från vänster till höger så är de lägre delarna där där aldrig eller sällan brinner då det är blötare. Då sediment samlas i sänkan är det också bördigare där. I mitten är det bördigt, medan längst till höger är det torrt och näringsfattigare.
(Manton et al., 2025)
Detta skapar också förutsättningar för olika sätt att bruka skogen. I bilden ser vi att den vänstra delen har färre uttag, mittendelen har stora uttag, medan i den högra delen där det är torrare och näringsfattigare är uttaget mindre.
Enligt författarna finns det tre störningsmekanismer (”disturbance regimes”) gap dynamics, succession och cohort dynamics.
Gap dynamics är när det sker en lokal förändring som att ett eller några träd faller vilket öppnar upp trädkronorna. På bilden nedan ser vi hur två träd har fallit, vilket öppnar upp trädtaket.
Stenshuvud Nationalpark
Succession, eller följdordning som jag översätter det till svenska är när ett större område har öppnats upp på grund av en större störning som till exempel en eld eller ett kalhygge. Det innebär att fröbanken i jorden får sin chans och att pionjärer som blåser in utnyttjar de öppna förhållandena. Som på nedan bild där det nakna jordtäcket ger otaliga chansen på grund av att de etablerade arterna är borta.
Vid Tommarpsån
Cohort dynamics är när en art eller en grupp arter gynnas eller missgynnas av de lokala förhållandena. Det är områden som är magrare och torrare. Det skapar enhetligare områden eftersom det oftare sker störningar som brandhärjningar. Eller så kan ett insektsutbrott ske på de magrare och torrare markerna under ett år som är varmare än vanligt. Ett annat exempel är att en svamp kommer in som arterna inte har skydd emot. På bilden nedan ser vi från Dalby Söderskog där almsjukan har härjat, vilket har givit chansen för andra arter.
De fallna almarna.
På något sätt ska jag närma mig slutet i detta vildvuxna inlägg för om vi tittar på bilden ovan ser vi till höger i bilden en bred alm som ligger och bryts ned. Det är detrivorerna, nedbrytare som insekter och svampar som tar del av energin som är lagrad i dess ved. Få träd i den brukade skogen när den åldern. Manton et al. visar i sin artikel hur tidigt som de olika träden skördas, vilket leder till att de inte når den genomsnittsålder som de annars hade möjlighet att nå.
De gröna staplarna är respektive arts förväntade livslängd och de rosa är skördeåldern. I detta ingår inte nedbrytningsprocessen som kan ta många hundra år till. Det gör att många arter inte erbjuds livsutrymme i de brukade skogarna, se Erbjuds biologisk mångfald?.
(Manton et al., 2025)
Att enbart skylla på skogsbruket är att missa de biologiska förutsättningarna. Som vi ser bland staplarna är den förväntade livslängden på en ask 300 år, men på grund av askskottssjukan blir de sällan så gamla. Nedan ser vi en som kanske klarar av att överleva, men de döende runt omkring pekar på dåliga förutsättningar.
Avslutningsvis efter denna exposé över hur skogar utvecklas och hur olika saker påverkar, vill jag återkomma till frågan om jag fortfarande är för rewilding. Jag vill inleda med att jag är nöjd med att jag inte namngav bloggen med detta koncept utan skrev ”förvilda” i stället. Som jag ofta har återkommit till är även denna tanke komplex, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?. För vad som är vilt eller inte är något som delvis kommer inifrån. Det är tanken om något som vill sig självt. Det är den grundläggande biologiska processen som genomsyrar allt: viljan till liv.
En ung ask.
Så nu återvänder vi till dagen då jag upptäckte askarna. Innan jag gick hemåt över Kristianstadsvägen fick jag syn på denna ungplanta, en ask som i solen hade brett ut sina blad.
Det var en vacker syn. Jag stod kvar och tittade andaktsfullt på den. För även om dess ursprung är ett frö som föll på en plats med gynnsamma förhållanden, vilket satte igång en process, så var det objektivt vilja till liv. Inte som en medveten tanke utan som en kraft som framträdde och som sökte sin manifestation.
Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.
Parksnäckan på bilden är högst 2 cm.
Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.
Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.
Det är enklare att fotografera parksnäckor är humlor.
Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.
Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.
Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)
Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.
I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.
We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)
Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.
Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.
Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.
Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).
Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.
Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.
På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.
Insekthål
Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.
Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.
Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.
Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.
Ännu ett försök att fotografera en humlan.
Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.
I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.
Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.
Jag ligger där ringen är.
Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?
För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.
Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.
I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.
Figur 5.4 (Lomolino et al. 2018:106)
Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.
Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.
Figur 5.10 (Lomolino et al. 2018:112)
Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).
Figur 5.11 (Lomolino et al. 2018:112)
Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.
Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.
I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.
”rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol”
Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.
Beeby & Brennan, 2008:120
För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.
Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).
If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)
För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).
(Hannerz & Simonsson, 2023:81)
Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).
Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.
Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.
På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.
Referenser:
Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press
Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press
Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury
Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press
Förra året vandrade vi i Marsfjällen. Vandringen började vid Kittelfjäll och sedan gick det uppåt genom en gammal gransskog upp mot Bleriksstugen. Minnet av den vandringen kom tillbaka efter jag läste om boreala skogar i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (Woodward, 2003).
Som jag skrev igår (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”) begrundar jag frågan som Lars ställde till mig i Städer är fyllda av biologisk mångfald. Hur, frågade han mig, ser en ”trofisk struktur ut som inte fungerar”? Detta har gjort att jag har fördjupat mig i begreppet biom. Begreppet syftar på växtregioner som har utvecklat en liknande struktur på grund av klimatet.
Terrestrial biomes are recognized when similar structure has developed under similar regional climatic conditions. (Woodward, 2003:1)
Den liknande strukturen uppkommer evolutionärt då förutsättningar för att överleva formar de arter som överlever. Jag kommer gå in på detta djupare nedan. Här vill jag dock stanna upp kort för att ge en kort bakgrund till biomens utveckling och hur geografi påverkar de arter som lever där.
På en höjd vid myren ser vi hur den nedbrutna björkstammen ger näring till otaliga örter som glänser i solljuset
I Biogeography: Biological diversity across time and space (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2018) skriver författarna att man skiljer mellan endemiska och kosmopolitiska arter.
Endemiska är de som endast befinner sig på en plats, medan de kosmopolitiska har spridit sig över jorden. Att de har kunnat sprida sig går vi inte in på nu, utan det som jag vill visa är att det finns olika hinder som hindrar arter från att sprida sig överallt. En av dem är klimatet och en annan är geografiska förutsättningar.
Ett sätt att illustrera det på är nedan karta. Som vi ser finns det olika regioner, där man har sett likheter mellan olika däggdjur. De tjocka linjerna är där de geografiska skillnader i landskapet har skapat förutsättningar som har lett till ett annorlunda urval. Tänk på att detta är en väldigt förenklad bild och ska endast illustrera att det finns olika regioner som påverkar artsammansättningen.
Figur A (Lomolino et al. 2018:323)
Ett annat sätt att se på det är att se på mångfalden av arter och hur tätt de finns. Här kommer vi att se hur olika fördelade de är och att det finns vissa zoner där mångfalden är hög. Vad vi ser på kartan är att ju längre norrut och söderut man kommer ju mindre arter finns det och runt ekvatorn är mångfalden hög. Ju mörkare färg ju högre arttäthet.
Figur 14:38 (Lomolino et al. 2018:564)
Ytterligare en faktor är värd att nämna och det är istiden som har påverkat hur stor den biologiska mångfalden är. Till exempel är artsammansättningen av träd lägre i norra Europa då isen skrapade rent fram till Alperna. Det andra är att då klimatet blir mildare börjar arter att röra sig norrut. Det enklaste exemplet är fåglar.
Vi brukar säga att fåglarna flyttar tillbaka från Afrika, men egentligen är det tvärtom. De rörde sig norrut i takt med att isen drog sig tillbaka, men flyttade tillbaka under de kalla månaderna.
Låt oss nu gå tillbaka till biomen och de trofiska strukturerna (näringsväven). Igår nämnde jag ytterst kort om lövskogarnas arter. Flera av de arterna delas med den nordliga delarna.
I den intressanta artikeln ”Valuing common species” (Gaston, 2010) skriver Kevin J. Gaston att det finns ett antal arter som som är väldigt vanliga och det gör att vi tenderar att glömma bort deras roll i ekosystemet. Han menar att de strukturerar upp miljön och ger miljön dess förutsättningar. Nedan följer en beskrivning av de vanliga arterna i de nordliga skogarna och hur de strukturerar miljön. Här koncentrerar jag mig på granen.
I förgrunden är en myr och längs med fjällkanten växer granen i ett skikt.
Boreala eller nordliga skogar, skriver Woodward, karakteriseras av vissa saker. Vintrarna är kalla och somrarna kan vara varma. Kontrasten gör att det är få trädarter som överlever. Trädslagen som dominerar är gran och tall. Barren gör att de kan ta maximalt med solljus för att kunna få i gång fotosyntesen. Skogarna har framför allt ett övre skikt för solljuset och ett substrat, där det växer en lågt buskage, samt örter, lavar och mossor.
Här ser vi en öppning vid stigen och björk och rönn får utrymme att växa.
Skogarna är mosaikartade då olika förutsättningen styr möjligheterna för växterna. Det är kylan, jordmånen och tillgången på näring. Det finns myrar och djupare skogar. Det som förr styrde växtcykeln var framför allt eld, skriver Woodward, då den öppnar upp, ger näring och plats för pionjärarter som björk. De växer cirka 150 år, men deras frön kan inte växa i den nu täta skogen, vilket gör att granen tar över. När granarna tar över minskar kvävet i marken, vilket minskar konkurrensen med de andra växterna.
På grund av kylan och att barren bryts ned långsamt minskar kvävet i marken allt mer. Under perioden 125 till 200 år får granen allt mindre näring, vilket gör den mindre motståndskraftig för insekts- och sjukdomsangrepp. De dör och återigen öppnas trädkronan upp. Ljuset faller ned på marken och värmer den, vilket ökar nedbrytningsprocessen och kvävet ökar i marken. Marken blir också torrare, vilket ökar risken för eld. Den högre kvävehalten och den öppna ytan ger möjlighet för björken och aspens frön att gro. Så börjar cykeln ånyo.
Bredvid stubben av en torrakan växer en rönn.
Förhållandena gör att det är ett väldigt begränsat antal arter som klarar av att överleva. Det är olika hjortarter som älg och rådjur (primärkonsumenter), rovdjur som varg, björn och lodjur (toppkonsumenter). Det finns även mindre rovdjur som rödräv och vesslor, för att nämna två.
Det här är en slänt i västläge, där det rinner en jokk. Det är tätt buskage av gråvide och björkträd, med en älg som förvånat tittar på oss.
Igår lovade jag ett mindre tekniskt inlägg och istället blev det en beskrivning. Skälet är den ständiga undran som väcks ju mer jag lär mig. Det finns så mycket som jag vill ta med, olika faktorer som spelar in och grundläggande delar som jag förr inte tänkte på och som jag nu vill dela med mig av.
Inlägget som jag kommenterar avslutade jag med frågan: ”Vad är det som jag inte förstår?”. På det svarade Lars att i grunden handlar det om att jag börjar begripa att den bild som sprids om biologisk mångfald är väldigt förenklad.
Jag tror att du har börjat förstå att den förenklade, starkt polariserande bild som miljörörelsen förmedlar inte stämmer med verkligheten, eftersom alla dom miljontals arter som finns här på jorden inte strävar efter att skapa nåt slags perfekta ekosystem, utan de dyker bara upp och lever och förökar sig där förhållandena råkar passa dom, utan nån storstilad plan. Lars Lundqvist, Städer är fyllda av biologisk mångfald.
En hermelin i Marsfjällen
Förvisso är den förenklad, men det är inte bara miljörörelsen som förenklar för att sprida sitt budskap. Likaså gör till exempel PM Nilsson och Anders Gustafsson, som jag inledde med igår. För det är komplext och ju mer jag läser på, vistas ute i naturen och samtalar, ju mer undrandes blir jag.
Men så tänker jag på igår då jag stod i Sandhammaren inne i tallskogen. Jag såg några bofinkar jaga varandra. Där var grönsiskor. Så hörde jag svartmes. Då stod jag inte i undran utan förundran över det vackra som jag fick uppleva omkring mig. För att kunna fånga ögonblicket fick hindra Maggie som ville fortsätta ned till stranden.
Och här har vi något som jag tror är viktigt. Det är endast vi människor som har den inneboende förmågan att stanna upp, ta in och njuta av skönheten i vår omgivning. Det har inte de andra organismerna.
Måhända är det bara ett ögonblick i tidens ström, men likväl är det ett heligt ögonblick, som endast människan har möjligheten att uppleva.
Referenser:
Kevin J. Gaston (2010) Valuing Common Species. Science. 327: 154-155. DOI:10.1126/science.1182818
Lomolino, Mark V.; Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood
PM Nilsson ondgör sig i en krönika i Dagens industri. Han skriver att knäroten ”är utan konkurrens den mäktigaste blomman i landet” (Nilsson, 2025). Den växer överallt, är vanlig och ändå fridlyst och dessutom rödlistad vilket hindrar avverkning av skog om den är närvarande, se Skyddet av knärot är onaturligt.
I ledartexten ”Artskyddet har haft en ny cirkusföreställning” (Gustafsson, 2025) i ATL skriver Anders Gustafsson att häckande lavskrikor hindrar en avverkning som ett ”engagerat skogsägarpar utanför Bollnäs” ville göra.
I båda fallen handlar det om artskyddet som är knutet till EU:s art- och habitatdirektiv, vilket handlar om att skydda inte bara arter utan också de områden de befinner sig i.
Direktivet är inget nytt utan antogs 1992 av EU rådet. Skälet, skriver de i direktiv 92/43/EEG, alltså Art- och habitatdirektivet, till det är för det ”pågår en ständig försämring av livsmiljöerna” och att alltfler vilda arter är hotade.
På medlemsstaternas europeiska territorium pågår en ständig försämring av livsmiljöerna, och ett ökande antal vilda arter är allvarligt hotade. Eftersom de hotade livsmiljöerna och arterna utgör en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, är det nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att bevara dem. Direktiv 92/43/EEG
Var är det som har varit och grävt här?
Frågan varför det skulle vara viktigt att se till vissa arter och deras habitat tarvar en relativt teknisk genomgång som jag ämnar göra i resten av texten. Detta knyter också samman med Lars fråga i kommentarerna i Städer är fyllda av biologisk mångfald. Han skrev följande:
Du skriver om ”en fungerande trofisk struktur”. Hur ser en trofisk struktur ut som inte fungerar? Ur vems eller vilkas synvinkel fungerar den inte, och vad betyder ”fungera” i detta sammanhang?
Jag skulle även koncentrera mig på den trofiska strukturen ”i skogsmark”, då jag påpekade att Östersjön är ett ypperligt exempel på ett habitat som inte fungerar. För att kunna göra detta vill jag gå väldigt grundligt tillväga. Då jag menar att det är enklare att bygga ett resonemang om alla delarna är tydliga.
Så för att gå vidare vill jag dela upp detta i två delar. Idag tänker jag utgå från lövskog och i morgon barrskog. Skälet är att de har olika förutsättningar, även om de trofiska strukturerna finns där i båda.
Ekar
Ett annat ord för trofisk struktur är näringsväv, även om det förra ser till hur det är uppdelat, medan det senare fokuserar på hur det hör ihop.
För mig är ord viktiga och då är det bra att utgå från deras ursprung. Trofisk kommer från grekiskans τροφή (trofe) som betyder näring. Det i sin tur kommer från verbet τρέφω (tréfō) som betyder att få att växa och upprätthålla.
Låt oss titta på följande illustration från Vem gör vad i ett ekosystem?. Det är lektionsmaterial utvecklat Skogslabbet från SLU. I den ser vi hur en de olika arterna i en lövskog kan delas fyra nivåer, vilket bildar en struktur.
I grunden handlar det om hur energi (näring) fördelas i systemet. Solenergin fångas upp av producenterna. De tar upp solenergin och bildar fotosyntes. Energin omvandlas till gröna blad som konsumeras av växtätare. Energin omvandlas så att till exempel haren i exemplet kan leva. Den i sin tur äts upp av lodjuret, vilket gör att energin ånyo omvandlas. De tre övre delarna bryts sedan ned av svampar, insekter, vilket gör att energin kan fortsätta att cirkulera i systemet.
Nedbrytare som kärnkrös (?) gör att trädstammen blir en del av förnan, som sedan än mer bryts ned och skapar den näringsrika jorden i bokskogen.
För att kunna fördjupa resonemanget vill jag stanna upp vid begreppet system och undersöka den tanke som har format idén om dessa påverkanssystem, vilket ekosystem är. Jag vill börja i dess mest abstrakta form som Donella H. Meadows presenterar i Thinking in systems: a primer (2008).
Hon definierar system som ett sammankopplade delar som åstadkommer något.
A system is an interconnected set of elements that is coherently organized in a way that achieves something. (Meadows, 2008:11)
Hon delar upp det i tre delar: element, sammanlänkningar (interconnections) och funktioner eller syften. Skillnaden, menar hon, mellan funktioner och syften är att det senare är kopplat till mänskliga system. Syfte är till exempel ett fotbollslag. Det har spelare, tränare, spelplan och en boll (element), som är sammanlänkat av spelregler, tränarens strategi, spelarnas kommunikation. Det har som syfte att vinna matcher för att slutligen vinna turneringen.
Ekosystemet har inget syfte, med det har olika funktioner som gör att det kan upprätthållas. Funktionerna hittar man genom att studera dess beteende, det vill säga vad det är som sker i ett system. Beteendet uppkommer genom återkopplingsloopar.
I ett systemteoretiskt tänkande, skriver hon, är det inte de enskilda elementen som är det viktigaste att koncentrera sig på utan snarare att se till hur de är sammanlänkade, då det ger dem roller i systemet. Det betyder att om förhållandet eller sammanlänkningen förändras kommer det att påverka systemet.
Det är på grund av att det finns återkopplingar som upprätthåller systemet. Det i sin tur betyder att om funktionerna ändras så kommer systemet att ändras. Det är dynamiskt.
Changing relationships usually changes system behavior. (Meadows, 2008:17)
Beteende ska här förstås som det som sker. För att illustrera detta vill jag använda mig av en bild som beskriver vad en population är för att sedan peka på hur den kan bete sig. Den ska läsas från vänster till höger. Populationen upprätthålls genom sammanlänkningen och återkopplingslooparna mellan födsel och död.
En population förökar sig genom födslar. Det betyder att ju högre populationen är desto mer kommer den att öka (återkopplingsloopen R). Men en population påverkas inte bara av hur många som föds utan också hur många som dör (återkopplingsloopen B).
(Meadows, 2008:42)
Beteendet uppkommer i samverkan mellan hur många som föds och hur många som dör. Så om vi tittar på den mänskliga populationen så är systemets beteende att den ökar den på grund av olika samverkande funktioner. I ovan del ser vi bara två funktioner, fertilitet och mortalitet. Men de funktionerna antalet kan vi givetvis öka och det är då vi återvänder till de trofiska strukturerna.
Forskarna menar att rådjurspopulationen påverkas av närvaron av lodjur. Det skapar ett beteende (mitt begrepp) i formandet av en cykel där en populationen lodjur (toppkonsument) påverkar rådjurens population (primärkonsument). De menar också att den drivande faktorn i populationen är antalet lodjur.
The outcome of lynx–roe deer dynamic was most sensitive to lynx numerical response. (Andrén & Liberg, 2024)
Om vi tittar i nedan figur så ser vi dels hur de olika populationerna påverkar varandra, samt det beteende (se respektive punktlinje) som forskarna menar sig se, alltså att få lodjur (svart linje) ökar rådjurspopulationen (röd linje) , medan många lodjur minskar rådjurspopulationen.
Del av figur 4 (Andrén & Liberg, 2024)
Nu har vi bara ägnat oss åt konsumenterna och inte tagit upp producenterna. Då rådjuren äter växter kommer mängden av de arterna att påverkas av konsumenternas relation. Så rådjuret som inriktar sig på örter och gräs kommer att påverka de olika artsammansättningarna av dem.
En ek
Det är dags att avsluta och återvända till Lars invändning för att sedan se till PM Nilssons och Anders Gustafssons kommentarer om de enskilda arterna, samt de lagar som påverkar avverkning. Tyvärr blev det inte så specifikt lövskog som jag hade planerat, vilket jag hoppas komma tillbaka till i morgon.
Lars undrade vad en ”fungerande trofisk struktur” är och vad som menas med ”fungera”. Han har en poäng i att stanna upp när jag använde ordet ”fungera” och jag är tacksam för detta då formuleringen är slarvig. Låt oss med terminologin från inlägget dela upp det i två delar.
Låt oss först se en fungerande trofisk struktur som en sammanlänkning av element som skapar ett dynamiskt system. Den trofiska strukturen består av element som står i relation till varandra. Hur de är sammanlänkade och artsammansättningen kommer att skapa beteenden och därmed kommer vi till den andra delen.
Vad är det för beteende som sker utifrån den sammansättning av arter och de funktioner som de tillför systemet? Som vi såg bidrar en hög lodjurspopulation till att rådjurspopulationen kommer att minska. Det i sin tur kommer att göra att vissa örter som rådjuren konsumerar växer. Att skriva att det är en fungerande trofisk uttrycker egentligen inget. Likväl är detta grunden i att förstå funktionerna med de olika elementen i biologisk mångfald och det var där jag började min begrundan i Städer är fyllda av biologisk mångfald.
Det är här vi kommer in Nilssons och Gustafssons kritik av art- och habitatdirektivet. De inriktar sig på enskilda arter, snarare än att se till habitatet (systemet) som de ingår i. Vad diskussionen de för gör, menar jag, är att skymma skogen för träden, alltså de bligar endast på arter (enskilda element) än att se till hur de elementen sammanlänkas i ett system.
Eller nej, nu är jag slarvig igen. De är mer sofistikerade än så även om de för en förenklad retorik genom att lyfta fram det enskilda.
Vad de i grunden pekar på är att knäroten och lavskrikan påverkar beteendet i systemet som skog och skogsbruket ingår i. I det ingår element och sammanlänkningar som till exempel, träd, skog, äganderätt, kapital, lagar och så vidare. Men för att inte helt snurra bort mig, så avslutar jag här.
Där är en pilgrimsfalk, säger jag och pekar upp i luften över byggnanderna medan vi går från Groeningemuseum i Brügge, Belgien. De andra tittar, ser bara duvor och börjar skoja med mig. Men jag ger mig inte, trots att jag aldrig har sett någon pilgrimsfalk innan.
Att jag tänker på pilgrimsfalken är för att M. hade berättat att de bor i klocktornet på Onze-Lieve-Vrouwekerk. De har gjort en lucka där den kan häcka.
Jag tittar upp mot tornet och ser att den landar där och lockar. För att bekräfta att jag har rätt spelar jag in det med appen Merlin bird ID (rekommenderas till alla!). Och visst har jag rätt! De tvingas ge sig och jag är nöjd med att äntligen kunna kryssa den på min lista.
En annan dag står jag på gården till Sint-Janshospitaal och ser den segla ovan taken. I ett lönlöst försök prövar jag att fotografera den, så den får bli ett kärt minne.
Onze-Lieve-Vrouwekerk i bakgrunden. Fotot är taget från Sint-Janshospitaal.
Sint-Janshospitaal är ett museum som en gång i tiden var ett hospital, ett härbärge där fattiga människor kunde övernatta när de kom till Brügge. Sedan blev det ett riktigt sjukhus, för att sedan bli ett museum dit man kan gå och se konst.
Ett konstverk som berörde mig, ja oss alla som var med, var Patricia Piccininis verk Bron. En kvinna håller en hybrid mellan en gris och en kvinna i sina armar. Allt är väldigt verkligt och en av mina elever kunde inte låta bli att ta på griskvinnan, vilket ledde till en utskällning av personalen. Verket undersöker hänsyn och omvårdnad för den andre. Var går/bör gränsen gå för vår omtanke?
Bron av Patricia Piccinini
Här kommer den i en annan vinkel.
Bron av Patricia Piccinini
Pilgrimsfalken och monstret för ihop två teman som jag begrundar med den här bloggen. Monstret ställer frågan om hur vi ska dra gränser och vår relation till vår miljö.
Vår tid är annorlunda från förr. Förvisso levde vi närmre djuren, men de var inte husdjur som vi hade avlat till att vara söta och anpassat till ett liv i hus. Det var djur som vi hade för vår överlevnad, så att vi inte skulle svälta och som möjligen kunde leda till att några av dess produkter kunde bidra till att vi kunde komma över andra varor. Kon kunde ge smör eller ost, för att välja två produkter. Grisen som hölls på gården slaktades i december och kunde förhoppningsvis låta oss överleva vintern.
Vi var beroende av djuren på ett annat sätt. Likaså har människan lärt sig att avla djuren för våra behov. Boskap tämjdes tillräckligt för att de inte skulle vara farliga i vår närhet. Bort försvann uroxen och kvar blev Holstein-Frisisk nötboskap med dagens överdimensionerade juver som ger oss mjölk som vi kan göra ost och smör av och som håller våra landskap öppna.
Kanalen i Brügge.
På bilden ovan ser vi hur landskapet har formats till våra behov. Av de vattenfyllda fälten har det skapats kanaler och på den torrlagda marken har de byggt tegelhus. Jag vet inte om det gäller i Brügge, men till exempel Amsterdams byggnader står på norska timmerpålar som håller uppe byggnaderna.
I dessa miljöer är det endast vissa arter som kan anpassa sig. Vid vattenbrynet ser vi gröna alger. Det var pilgrimsfalkar, duvor, svarta kråkor, skator och bland annat svanar.
Det är inte bara en knölsvan utan också en fiskmås och en tårpil. I bakgrunden ser vi Onze-Lieve-Vrouwekerk.
Fåglarna som jag nämnde ovanför bilden är anpassade till mänsklig samvaro, liksom de är från olika delar i näringsväven.
Pilgrimsfalken är en rovfågel som tar duvor. De i sin tur äter frön och brödbitar som vi sprider omkring oss. Knölsvanen äter av algerna som växer i kanalerna. Algerna lever av fotosyntes. De har således sina olika platser i näringsväven (den trofiska strukturen).
Dessa fyra nivåer är grunden i ett ekosystem där energin från solen omvandlas till alger som äts av växtätarna, som i sin tur äts av köttätarna. Det är också grunden i den biologiska mångfalden som bygger på att olika organismer hittar sina nischer där de kan överleva.
Brügges
Städerna är urbana ekosystem, skriver Susan L. Woodward i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (2003) som domineras av människor. I städerna finns det många olika habitat, vilket också skapar en stor variation. På bilden ovan ser vi olika träd, lavar, mossor, krukväxter och andra växter, som de på tegelväggen. Jag har redan skrivit om fåglarna.
Städer, skriver Woodward, har på det stora hela fler arter än den omgivande landsbygden på grund av just de olika habitaten och de nischer som de skapar.
Indeed, cities overall may have a higher number of species in comparison to surrounding rural areas because of their diversity of habitats, particularly small-scale ones. (2003:376).
Städerna formar inte bara de lokala ekosystemen utan också de omgivande. Runt omkring Brügge breder fälten ut sig där de odlar spannmål eller bedriver boskapsskötsel. Rikedomen som Brügge anskaffade sig under medeltiden berodde dels på att det var en handelsstad med anknytning till hela västvärlden, dels på fälten runt omkring som kunde föda städerna.
Nedan ser vi en bild som jag tog upp i Ta bort de gamla flottlederna. Vad vi ser på bilden är hur det sociala systemet ingår i ekosystemen. Det är lantbruket som gör att städerna kan leva. De är beroende av vad ekosystemen kan bibringa. Det rurala ingår i agroekosystemet, ett biom som liksom städerna är format av människan utifrån hennes behov.
Marten, 2001:102
Det är ett ekosystem, skriver Woodward, som endast kan upprätthållas genom fortgående mänsklig styrning. Lantbrukarna har genom allt ökad kunskap kunnat skapa högavkastande åkrar. Detta bildar ett öppet system, då grödorna skördas och därför måste ny näring tillföras för att kunna upprätthålla bördigheten. Grödorna, skriver hon, brukar vara genetiskt enhetliga så att de kan planteras och skördas av maskiner.
Just denna omformning av grödornas genetiska sammansättning eller minskningen av de olika djurarterna, som de ovan nämnda holstein-frisiska nötboskapen skapar en lägre biologisk mångfald, än förr då många olika raser användes. Landskapets har färre biologiska habitat än städerna.
Det är denna omställning som har gjort att städerna har kunnat behålla sin höga befolkning, då man har kunnat skapa ett högavkastande produktionssätt som sedan kan fördelas effektivt till världens olika hörn.
Ett exempel på detta ser vi nedan. Musslor är lite av en nationalrätt i Belgien, men förvånande nog kommer de inte från Belgien utan ifrån Nederländerna där de odlas. Städerna är beroende av sin omgivning, inte tvärtom.
Tyvärr har de selleri till sina musslor, en av få grödor som jag absolut inte gillar.
Avslutningsvis så vill jag förklara varför jag funderar och utforskar begreppet biologisk mångfald, samt varför jag ämnar återkomma till detta i de närmaste inläggen. För frågan om vad som är biologisk mångfald är klurig, i alla fall för mig. Varför är den viktig? Vad betyder den?
Jag menar att frågan om varför det är viktigt eller inte med många arter måste ses i ett större sammanhang. Annars är det omöjligt att begripa. Ta till exempel frågan om varför det inte bara påstås att det är viktigt att det finns många arter utan att också vilka arter har betydelse?
Det hela knyter tillbaka till samtalet som jag och Lars Lundqvist har fört i kommentarerna till olika inlägg. Nu senast var det mitt påstående, nedan inom citattecknen, om att de svenska skogarna är biologiskt fattiga, varpå han svarade att de är de inte alls.
”Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. ”
Frågan som jag kommer att bära med mig är om jag verkligen har fel och vad innebär det att något är biologiskt fattigt eller rikt? För som vi såg ovan så tenderar de urbana ekosystemen att, till synes, vara biologiskt rika, till skillnad från de agroekosystemen omkring städerna.
Vad är det som jag inte förstår?
Referenser:
Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood
Fiskaren som kom in dundrade om idioterna som satte upp reglerna som hindrade honom från att fiska. Jag stod bakom bardisken och fyllde upp hans öl. Han var en sann karaktär och omtyckt i samhället. När han var i land söp han och till havs rörde han inte en droppe. I andra ändan av baren satt tillfälligtvis en fiskeinspektör från Marstrand. Han berättade senare att fiskaren inte var problemet. Med sin lilla båt åsamkade han ingen skada. Det var de stora fiskeflottorna som var problemet.
Igår satt jag och lyssnade på ett föredrag från några forskare om tillståndet i Östersjön. Även de sade att det är de stora fiskeflottorna som är problemet och inte de mindre båtarna som fiskar nära kusten. Hon som höll föredraget pekade på fiskebåten utanför i hamnen och sade att även om den ser stor ut så är de som dammsuger Östersjön stora som finlandsfärjor.
Det jag tog med mig från föredraget är hur sammansatt problemet är där en mängd olika faktorer påverkar varandra. Låt oss inleda med att få en överblick över Östersjön och hur stort geografiskt område påverkar det. Vi ser på bilden hur vattendragen hela vägen från Slovakien eller Belarus påverkar Östersjön.
För att förstå en del av problemen i Östersjön är det värt att minnas att den är endast 8000 år gammal. Den enda öppningen till Kattegatt, Nordsjön och Atlanten är Öresund. Ju längre norrut man åker ju mindre salt är vattnet. Många älvar rinner ut i Östersjön. Det är bräckt vatten och, berättade forskarna igår, detta förhållande gör att det finns en ganska begränsat antal organismer i Östersjön. Det gör att ekosystemen i de olika delarna är väldigt sköra.
På bilden ovan ser vi inte bara Östersjön utan också de faktorer som bidrar till övergödningen av Östersjön. Den största faktorn är jordbruket, men i alla fall i Sverige är näringsspillet mycket mindre än vad det var innan. Lantbrukarna blir allt skickligare på att minska spillet.
Även om det har skett en bättring på tillflödet av näring vilket ökar på övergödningen så finns det en skuld som kommer att ta lång tid att betala. Stora delar av Östersjön har döda bottnar. Det betyder att det inte finns något syre där. Det gynnar bakterier som kan leva i de miljöerna. På bilden nedan ser vi utbredningen av de döda bottnarna.
Ett ekosystem bygger på hur de olika arterna agerar i en biotop. För dem handlar det om överlevnad och förökning och därför behöver de kunna utnyttja de resurser som finns.
På bilden nedan ser vi två tillstånd. Det ena är ett övergött system där näringstillförseln har gynnat vissa arter som har kunnat reproducera sig så mycket att sikten har blivit sämre. Det är mycket växtplankton och trådalger. Vi ser hur de bryts ned och därmed förbrukas det redan låga syre som finns i vattnet, vilket leder till de döda bottnarna. På den andra bilden ser vi att fler arter är gynnade av den klara sikten. Då vattnet är klar kan fler arter överleva i de olika skikten.
Som jag tidigare skrev är det sammansatt och för att kunna visa hur Östersjöns ekosystem består av olika delar som påverkar varandra ska vi titta på torsken.
Det går inte bra för torsken i Östersjön utan den är hotad av både övergödningen och fisket. För att få en första överblick kan vi se årets fiskekvoter och därefter 2015.
Kvoterna i år för torskfiske i västra Östersjön 266 ton på EU:nivå och 41 ton för svensk:nivå. Det är en minskning på 22%. För torskfiske i östra Östersjön är kvoten för svensk del 100 ton, EU:totalen 430 ton och det är en minskning med 28 %, se Kvoter i Östersjön (Havs- och vattenmyndigheten, 2024). För 10 år sedan var den svenska kvoten i västra delen 2 473 ton och EU:totalen 15 900 ton, medan för den östra var den svenska kvoten 11 969 ton och EU:kvoten 51 429 ton, se Kvoter i Östersjön 2015 (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).
Om vi istället tittar över tid så kan vi se att på 1980-talet var det andra tider. Då fanns det enorma mängder torsk i Östersjön. Om vi ser på graferna nedan ser vi överst den östra torsken, därefter den västra och nederst strömmingen. Som vi ser i framför allt den östra torsken så ökar den enormt från 1975 och en tio års period framåt för att sedan kraftigt minska. Som vi ser minskar strömmingen under denna tid, vilket delvis beror på att det är en bytesfisk för torsken.
Delar av figur 18.2 (Hammer et al. 2008)
Vad berodde det på? Jo det har att göra med de olika näringsnivåerna. För att illustrera det ska vi titta på följande bild från The decline of cod in the Baltic Sea: A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery (Birgersson et al., 2022). Där ser vi hur torsken äter strömming och skarpsill, vilka i sin tur äter zooplankton, som i sin tur äter fytoplankton. De senare lever av fotosyntes. De fyra nivåerna är sammankopplade. I bilden är dock en ytterligare nivå inte med och det är gråsälen och människan. Gråsälen hade drabbats hårt av PCB och hade under 1970-talet minskat rejält och människans fisketeknologi och fiskeflotta har utvecklats betydligt.
figur 2, Birgersson et al, 2022:21
Det finns ytterligare ett skäl till varför torsken ökade och det är just den ökade näringen som började sippra ned från ett jordbruk som använde allt mer gödningsmedel. Detta ökade näringen i Östersjön gynnar växtplankton eller rättare sagt fytoplanktonen.
Om de ökar leder det till att zooplanktonen ökar, vilket i sin tur leder till att strömming och skarpsill ökar för att i sin tur torsken. Men som vi såg i figur 18.2 leder det ökade torskbeståndet till att strömmingen minskar.
Med tiden blev det för mycket av det goda och då näring hela tiden tillfördes och fytoplankton ökade och de andra arterna inte hängde med och det skedde ett överfiske vilket rubbade sammansättningen, så har det kort sagt inte blivit bra.
Ekosystem hänger ihop genom återkopplingar som får kedjeeffekter som är svåra att överblicka. För att kunna analysera vad som sker i ett ekosystem måste man finna alla de olika faktorerna för att därefter analysera hur de påverkar varandra. Det är på det sättet som kunskap ökar, samtidigt som det är en långsam process där olika delar är olika överens om hur det hela hänger ihop.
Avslutningsvis låt oss återvända till fiskaren som jag bekantade mig med då jag säsongsjobbade på Västkusten och återknyta till det samtal som jag och Lars Lundqvist hade i Naturvetarna blir vårt nya prästerskap. I kritiken av mitt inlägg påpekar han att de mänskliga samhällena är ett skörare ekosystemen, ”mänskliga samhällen i grunden är sårbarare än våra extremt tåliga ekosystem”.
Delvis tror jag att vår diskussion utgår från en falsk tudelning mellan de mänskliga samhällena och ekosystemen. Vad vi ser med fiskaren så är han beroende av att det finns fisk inom rimligt avstånd för hans mindre båt. Jag som bartender var beroende av att sådana som han ville köpa en öl eller tolv och det gamla fiskesamhället hade blivit ett slags museum för en svunnen tid då de som bodde där kunde leva av det som havet gav. Det kunde ytterst få göra numera. Fisken som vi sålde kom från Göteborg och hade fiskats av industritrålarna.
Vad vi ser är att det som binder ihop våra liv de somrarna är fisken i haven. Samhället är en del av ekosystemet och är inte tudelat.
Från Mollösund.
Sist här i inlägget vill jag rekommendera boken Rewilding the Sea: how to save our oceans (Clover, 2023). I den ger han journalisten Charles Clover olika exempel på hur skyddade områden gör att livet i havet återigen kan frodas. Han inleder med tonfisken, som nu sedan några år tillbaka är åter vid Sveriges kuster.
Ekosystemen är starka om de inte trycket på dem är för stort. Östersjön är ett exempel på ett illa tilltygat ekosystem, må vi verka för att det förändras till det bättre.
Clover, Charles (2023). Rewilding the Sea: how to save our oceans. London: Witness Books
Hammer, C., Von Dorrien C., Ernst, P., Grohsler, T., Koster, F., MacKenzie, B., Mollmann, C., Wegner, G., and Zimmermann, C. 2008. ”Fish Stock Development under Hydrographic and Hydrochemical Aspects, the History of Baltic Sea Fisheries and Its Management.” In State and evolution of the Baltic Sea, 1952–2005. A Detailed 50-Year Survey of Meteorology and Climate, Physics, Chemistry, Biology, and Marine Environment, pp. 543-581. Ed. by R. Feistel, N. Günther, and N. Wasmund. John Wiley & Sons. Inc., New Jersey. 712 pp.
Havs- och vattenmyndigheten (2016). Kvoter i Östersjön 2015. Publicerat 160104, uppdaterad 180312 [Hämtat 250322].
Havs- och vattenmyndigheten (2024). Kvoter i Östersjön. Uppdaterad 241106 [hämtat 250322].
Vi stod på skogsvägen. Jag hörde tre spillkråkor kalla på varandra. Snett ovanför mig var en flock kungsfågel som snabbt rörde sig i grenverket. Skogen här var ett gallrat granbestånd. Jag var full av funderingar. Här var skogen så enformig och ändå upplevde jag dessa fåglars närvaro.
Efter gallringen hade man lämnat grenar på marken. Jag fortsatte fram en bit, för att sedan sätta mig ned på en kort stock och stoppa årets första pipa. Efter jag hade tänt den spred jag hundgodis till Maggie.
Där jag såg kungsfåglarna.
En bit bort stod ett annat granbeståndet tätt. På andra sidan skogsvägen var det gallrat. På vägen som löpte parallellt med den vi nu hade gått på stod tall och björk. Längs vallen till hagen stod gamla bokar. I en hög tall hade en mellan hackspett kallat. I bland bokarna vid Verkaån hade blåmesar jagat varandra.
Vår promenad med pilar och allt.
Vi var på väg tillbaka efter att ha gått från Andrarum till Hallamölla. Vi hade parkerat vid Andrarum för att titta på alunskiffret, men jag ville göra det efter promenaden.
Det var ännu en utflykt för att upptäcka en del av Kambrium. Alunskiffer är lersediment som har packats samman i skikt. Lena Björk skriver i Vibrerande urtid att ”[e]n enda centimeter i höjdled motsvarar 2000 år av jordliv” (2003:19).
Vi står inför flera miljoner år.
När vi hade kommit hit var vi trötta och jag kaffesugen. Liksom i Listarum hade jag svårt att bli entusiastisk (se För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!). Jag tog ändå ännu ett kort på något som skulle kunna vara ett fossilspår, men jag var tveksam. Vi återvände till bilen. Maggie var rejält smutsig.
I centrum i bilden, i det svarta, är ett avtryck. Är det ett fossilspår av någon organism? Förmodligen inte.
Vägen mellan Andrarum och Hallamölla har olika skogspartier. Ännu hade inte löven börjat komma, men fågellivet var i gång. Den sista biten innan Hallamölla hade stängts av då bokträdens rötter i de sandiga slänterna hade givit med sig. De låg över Verkaån och vi fick klätta över dem. En tunn stam var helt deformerad.
Är det efter klängväxter?
För första gången i mitt liv var vi ensamma vid Hallamölla. Annars brukar det vara fullt av folk där. Maggie gick ut på isen i kanten. Jag höll i kopplet så att hon inte skulle ramla i.
Hallamöllan. Här stod en gång en kvarn.
Låt oss återvända till platsen där jag satt och rökte pipa och såg mig omkring. På många sätt är det här en väldigt fin plats. Kanske inte just där jag satt, men området som helhet. Det är varierat. Ängar blandas med gamla bokar, tall med björk och längre bort från Verkaån är det granbestånd i olika åldrar.
Likväl var jag betänksam. Vad är biologisk mångfald? undrade jag. Hemma låg Emil Nilssons bok Rävbacken: hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin (2024) nästan utläst. Den handlar om hur han, frun och några grannar ställer om en granbevuxen kulle till en äng. Med hjälp av motorsåg, lie och kor öppnar de upp kullen. I boken beskriver han hur blommor och örter börjar sprida sig. Flera av dem har legat som frön i backen väntandes på att de rätta förhållandena skulle uppstå igen.
Människor kan både göra ett landskap enformigt som i granbeståndet som jag satt i eller skapa mångfald omkring sig. Men varför är det viktigt med mångfald? Jag vill kunna motivera det för mig själv, så att det inte bara blir ett slagord där jag redan efter två meningar börjar stappla och söka efter ord.
Verkaån vid Andrarum. En storskrake simmar vid stockarna i ån.
Biologisk mångfald handlar inte bara om att det finns en mängd arter, utan också fördelningen av dem (red. Campbell, 2015). Det ska finnas olika arter, men också många av dem. Av vissa arter kommer det att finnas fler av, medan andra mindre.
Fördelningen av arter i ett ekosystem bör också vara förenade i olika trofiska nivåer, rovdjur och bytesdjur, växter och nedbrytare. Emellan dessa fyra nivåer färdas det energi. Växterna tar emot solljus vilket får dem att växa. Gräs och örter äts till exempel av rådjur som i sin tur äts av till exempel lodjur. Nedbrytare som svampar gör att till exempel träd multnar ned och blir till jord. (red. Campbell, 2015).
Verkaån i österled från bron vid Andrarum.
De olika trofiska nivåerna påverkar varandra. Det innebär att om en viss nivå fattas så kommer resten av systemet att påverkas. Ett enkelt exempel är att om det inte finns rovdjur kommer växtätarna att öka. I inlägget Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat? beskriver jag relationen mellan lodjur och rådjur.
Så lodjuret kontrollerar rådjuret så att de inte betar för mycket vilket gör ett område inte överbetas. Ta bort lodjuret och rådjuret kan beta för mycket. På samma sätt om det finns för många lodjur kommer rådjuren att minska. Försvinner betestrycket kommer vissa örter att ta över vilket gör att andra missgynnas. Den biologiska mångfalden uppstår när det finns en mängd olika arter som påverkar varandra på olika sätt. Arterna kan placeras in i de olika nivåerna.
Att minnas i allt detta är att det är en process, så det är ingen balans som uppstår. I stället talar man om oscillationer, en slags pendelrörelse som rör sig i olika längd upp och ned. Så i nedan graf ser vi hur relationen mellan lodjur och rådjur har förändrats genom oscillationer samt de trender som viltekologerna Henrik Andrén och Olof Liber menar sig se över 100 år framåt, se Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer (2024).
Del ur figur 4, (Andrén & Liberg, 2024)
Låt oss än en gång återvända till piprökaren på stocken. Betyder detta att jag ska förvänta mig att se fullt av lodjur och rådjur och en massa blommor omkring mig för att jag ska förstå vad biologisk mångfald är? Nej, utan vad jag försöker beskriva är en grundläggande förståelse för vad som bygger upp ett ekosystem där de olika nivåerna gör att energi kan röra sig dem emellan.
För att visa hur komplext det är använder jag en illustration från Donadi et al. (2017). I mitten ser vi de fyra trofiska nivåerna och sedan ytterligare påverkansfaktorer. Nu gäller detta i Östersjön och liknande kan även ses i andra biotoper.
Figur 4, Donadini et al. 2017.
Avslutningsvis kan se det i perspektivet att de olika organismerna som lever är beroende av att de kan fånga upp energi. Så om vi avslutar vid stocken ser vi hur de som har gallrat skogspartiet har lämnat kvar grenar vilka kommer att brytas ned av olika organismer. Genom nedbrytningen kommer energin i träet dem till del och fördelas i miljön. Ett träds nedbrytningen sker långsamt vilket gör att olika organismer som lavar och insekter kan ta del av energin under väldigt lång tid.
Det betyder att ju längre som nedbrytningen pågår så kommer allt fler organismer som lever av olika stadier av trädets nedbrytning att kunna leva. I en skog där många träd får stå kvar kommer allt fler insekter, mossar och lavar att kunna leva. Det är därför som det är viktigt att det finns gamla träd och många av dem. Men det jag såg var minimalt med död ved, det vill säga att tillgänglig energi är nära noll för egentlig allt är uttaget av ägarna.
Pipan var upprökt. Maggie var otålig. Det var dags att gå tillbaka till bilen och äntligen titta på alunskifferväggen och få uppleva Kambrium.
Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach.. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
Donadi S, Austin Å.N., Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. (2017). ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Nilsson, Emil (2024). Rävbacken: hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin. Stockholm: Natur & kultur
