Ekosystem – Sida 2 – Förvilda Sverige

För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!

Jag håller en sten i min hand och studerar den med luppen. En enhetlig grå yta. Jag slänger den på marken. Jag står i ett stenbrott i Listarum i östra Skåne. Det är kallt. Solen skiner. En flock vitkindade gäss flyger förbi. Snö ligger kvar i skuggorna och botten av stenbrottet ligger under vatten som är istäckt. Jag förstår att geologin är inte för mig.

Jag har tagit mig hit efter att ha läst att stenen är från Ordovicium i Lena Björks Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner (2003). Hon skriver ”Stenhögarna är inget mindre än uråldrigt havsbottenslam, 470 miljoner år gammalt. Bergarten kallas Komstadskalksten efter förekomsten i närliggande Komstad.” (2003:25). Hon skriver också att ”platsen är värd ett besök, som en hållplats på resan genom årmiljonerna” (2003:25).

Så är det säkert, men när jag står här, upplever jag inte alls samma nyfikna entusiasm som jag upplevde i Vik, där jag hade gått dagen innan med Maggie, se Hundpromenad i Kambrium. Hon är förresten inte med mig utan är hemma med matte. Igår upptäckte vi att hon hade fått urinvägsinfektion. Hon höll på att driva oss till vansinne då hon ständigt var tvungen att gå ut och kissa. Jag skäms över min låga empati när jag bara vill sova.

Jag går tillbaka till bilen. Tjurkalvar är ute. Det luktar koskit och upptrampad lera. Ifrån grenverket hör jag blåmes och talgoxe. Jag passerar förbi höbalar som står och ruttnar och funderar på varför de bara står där. På en annan plats står det gult lysande höbalar och lyser i solen. En torraka har vackra gångar från insekter som nu syns när barken har trillat av.

I Björks bok får man en överblick över den skånska berggrunden. Och om vi tittar på bilden nedan ser vi sandstenen från Kambrium går nordväst från Simrishamn. På kartan ser vi att Komstad är utmärkt, strax norr om den byn är Listarum.

När jag kör därifrån tänker jag på att jag återigen hade jag hamnat i en återvändsgränd. Min kunskap fattades för att jag skulle kunna få några insikter från stenbrottet.

Just att erkänna sina kunskapsbrister tror jag är viktigt. Likaså är det också viktigt att se vad sina kunskaper leder fram till för föreställningar. Att jag ofta begrundar detta beror på att jag är lärare och i min förmedling av kunskap så bör jag vara medveten om förkunskaper. Men på senare tiden har det blivit allt mer viktigt då jag har blivit alltmer medveten om hur mycket som folk slänger sig med formuleringar som att ”vetenskapen säger det”. Alltför ofta handlar det snarare om att få sin verklighetsbild bekräftad och ena sig med den grupp som man man upplever sig tillhöra.

Här ska jag inte gå in i ännu en utvikning i vetenskapsteorin, utan vill bara avsluta tankegången med att vi befinner oss i en tid då vår kunskap, snarare borde mana till eftertanke och försiktighet. För trots vinningarna är vi väldigt ignoranta.

En flock vildsvin som passerade vägen och fortsatte norrut över åkern.

Innan jag kom till Listarum hade jag besökt Hörjelgården mellan Sjöbo och Tommelilla. Naturskyddsföreningen i Skåne sköter om denna lilla naturpärla i Österlen och deras mål är att bedriva ”praktisk naturvård i form av skötsel och återskapande av värdefulla biotoper från 1700-talets skånska kulturlandskap. Markvården syftar till att dels behålla de naturvärden som finns, dels öka utrymmet för trängda arter som är beroende av traditionell hävd.” (Naturskyddsföreningen u.å.)

Hörjelgården är en liten ö omgiven av åkrar. Den ligger inte längs huvudlederna. Jag kommer från Stora Vanstadsvägen där stora gårdar, mindre hästgårdar och en del övergivna kåkar kantar vägen.

Då jag går ur bilen möts jag av en nötväckas sång. Min blick går mot dungen i söder. I skyn ser jag röda glador. Jag går på den två kilometer korta leden och kommer in på en stubbskottsäng. På hemsidan beskrivs de som ”Stubbskottsängen utgjorde en mosaik av öppna slåtterytor och grupper av träd och buskar varav flertalet basalhöggs med en kort omloppstid, normalt mellan 10-25 år.” (Se Projekt Stubbskottsäng på följande länk).

På bilden nedan ser du hur de har kapat trädet och låter sedan skotten växa. De kunde sedan användas till gärdesgårdar, bränsle och annat. Men det intressanta är den biologiska process som sker under omloppstiden. Trädens rötter sträcker sig djupt ned i marken och tar upp näring, liksom från löven från träden faller och bildar fallförna. Detta bildar en cirkulation av växtnäring. En annan process sätts igång då stubbskotten röjs för då dör finrötterna, vilket frigör näring till den omgivande jorden.

I samband med skörden av stubbskotten aktiveras markens mikro-flora och -fauna och mycket finrötter dör som en anpassning till den minskade biomassa som finns att försörja ovan jord. Härigenom kommer näringsämnen fria i marken och dessa kan utnyttjas av gräs och örter.

Jag gick längs med bäcken på bilden ovan. Det var fridfullt. Här och där stod det skyltar som guidade mig i landskapet. Jag gick i utmarken, det vill säga den del av marken som inte odlades och där djuren gick förr. De höll undan slyn som annars skulle växa upp. När jag gick längs med gränsen till inägan slog skott på mina ben.

Mina tankar gick till arbetet som Naturskyddsföreningen bedriver här på denna ö i landskapet av modernt jordbruk. En gård som denna kunde möjligen föda en familj i produktionssamhället, men i vårt konsumtionssamhälle är det inte möjligt. På många sätt är det en lyx att kunna bedriva denna gård. Själv kan jag gå här på min lediga tid då jag kan köpa mat i affären, snarare än att leva på svältkost tills det återigen finns mat att skörda.

Skott gör att ängen snabbt växer igen med sly.

Jag fortsätter i utmarkerna och kommer in i den norra delen. Där står bokar och ekar. Det är naturbetesmark. I skötselplanen (Lundwall, 2011) läser jag att den har aldrig varit odlad eller gödslad. Det finns en damm för salamandrar och lövgrodor. Den är nu isbelagd.

En kvartett av ek och bok får mig att stanna till. De växer tätt och ändå har de lyckats få tillräckligt med näring och ljus för att kunna växa sig höga.

Jag hör spillkråkan som alltid gör mig så glad. Grenverket skymmer den så jag går förbi hagtornsbuskarna för att få syn på den. Och där uppe på en gren i en bok ser jag den. Jag ser också ett bo som tycks nyhackat, men jag tror inte att det tillhör spillkråkan utan snarare någon annan hackspett. Det är för litet.

Spillkråkan får syn på mig och rör sig bort från mig. Jag blir lite skamsen för att jag störde den.

På väg mot bilen hör jag fågelsång som jag känner igen, men som jag inte kan placera. Med Merlin Bird app ID får jag reda på att det är grönfink. Jag stannar kvar i hagen och lyssnar och försöker memorera den. Några dagar senare hör jag samma sång i vårt kvarter. Ett litet glädjeskott går igenom mig, som om jag fått högsta poäng på ett glosförhör. På inrådan av J. försöker jag nämligen att jobba in fågelsången nu då de är få. I maj är det så mycket svårare. Var gång jag hör rätt, blir jag lika glad och minnet befästs.

Eftertänksamt kör jag ifrån Hörjelgården. Jag lyssnar på Naturpodden där de Åsa Ranung och Jörgen Sundin berättar om ett naturpolitiskt ramverk. Hon är från WWF och han är från Naturskyddsföreningen. De menar att med hjälp av ett ramverk kan man ange naturpolitiska mål och råd för att kunna rikta politiken och utvärdera regeringens insatser.

Det naturpolitiska ramverket som vi föreslår består av ett naturpolitiskt mål, en naturlag som ger riktningen för politiken och ett naturpolitiskt råd som kan stödja och utvärdera regeringens insatser kring naturen. Naturpodden

Och låt oss avslutningsvis begrunda tanken kring ramverk i samband med det som jag skrev ovan om kunskap och kunskapsbrister, föreställningar och identitet.

Det svenska samhället är en slags totalitet av oss alla och vi befinner oss på olika platser mentalt och fysiskt. Vi formas av dem som vi pratar med och den information som vi får till oss. Den leder oss i olika riktningar. Det är här som jag ser ett ramverk som viktigt. Det för oss tillbaka till det som vi har definierat som viktigt och förklarar för oss varför det är viktigt.

Genom att definiera vad som är viktigt, inte bara för oss här och nu, utan för framtiden, genom att skapa artlistor som visar hur hotade arter är och genom att viga en del av våra resurser till att bevara dem, kan vi utifrån ett ramverk forma en blocköverskridande naturpolitik som vägleder oss in i framtiden. Ramverket bildar en grund att kunna jämföra och diskutera med då ny kunskap tillkommer eller behöver omformulera tidigare föreställningar.

Om vi tar Hörjelgården som är en ö av biologisk mångfald i ett landskap som är likriktat efter några få grödor som är ämnade för människorna. För spillkråkan, nötväckan och gladorna är ön bara en del av ett större landskap. Men för fläcklungört och kalvnosen som växer där så är rummet väldigt litet och begränsat. De befinner sig på en ö som de inte kan komma ifrån. De är inte som vildsvinen som jag såg utanför Spjutstorp som bara klampar på.

Ramverket kan hjälpa oss att definiera varför Hörjelgården är viktig, trots dess plats i ett bördigt naturlandskap.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Lundwall, Ulf (2011). Skötselplan för Hörjelgården. Naturskyddsföreningen i Skåne.

Naturskyddsföreningen (u.å.). Hörjelgården: Gården, markerna, arterna, forskning. [hämtat 250223]

Nilsson, Emil V. (2025). Naturpodden: Åsa Ranung och Jörgen Sundin om ett naturpolitiskt ramverk. Naturpodden. Publicerat 250130 [hämtat 250223].

Hundpromenad i Stenshuvud Nationalpark och klimatförändringarnas möjliga inverkan och påverkan

Vi gick upp mot sumpskogen i stället för att gå ned till Hälleviken. Maggie drar så mycket när vi går mot vattnet och jag var nyfiken på den nordvästra delen, väster om stigen. J. stannade mig.

Hör du? sade han och jag hörde någon slags hackspett.

Spillkråka?

Nej.

Gröngöling?

Ja, svarade han. Du hör det på att sången sjunker i slutet. Spillkråkans sång är rak.

Vi gick sydväst om Stenshuvud och diskuterade vad blädning och plockhuggning var. Jag försökte förklara och han ställde frågor. Jag önskade att jag hade Blädningsbruk: En handbok (Lundqvist, 2023) med mig för att slippa vara så otydlig. (Se inlägg Blädningsbruk: En handbok).

Det handlar om, förklarade jag, att det är endast gran som klarar av växa i skuggan av andra träd. Ek, björk och tall är pionjärarter. Blädningsbruk handlar om att skapa en skiktad skog. Titta här omkring oss. Det är två skikt. Dels de uppväxta bokarna och de som väntar på sin chans.

Lundqvist skriver att det handlar om att alltid ha en sluten skog där man endast tar ned enskilda träd.

I blädningsbruk bär marken alltid en sluten skog och det finns en lång obruten kontinuitet av stora träd. De enskilda blädningarna [att man tar ner enskilda träd] innebär dessutom betydligt svagare störningar än slutavverkning och det obrutna krontaket ger ett annat ljusklimat nere vid marken. Allt det är gynnsamt för störningskänsliga arter. (Lundqvist, 2023:68).

Vi viker av mot en av ängarna och går längs en ås. Söder om oss är det översvämmat. Jag slår hål på isen med foten och Maggie dricker.

Stenshuvud var förr en utmark där man lät djuren beta. Skogen användes också för att få virke. Träden är relativt unga då området skottskog, stubbskottsskog och ängar (Naturvårdsverket, 2004).

En klibbal i sumpskogen. Hackspettar har sökt efter insekter.

Vi går längs en svagt upptrampad stig. Maggie tvekar, men hon får inte bestämma. Det är något som stör henne. Kanske är det vildsvinen? Senare hittar hon ett ruttet kadaver, men då är hon luktar hon nyfiket på det.

Det går långsamt. Vi stannar vid de vindfallna träden. Vi söker efter tickor och lavar. På ett träd hittar vi tegelticka som har trängt sig upp ur barken på en fallen sälg.

J. stannar mig. Hör du? Det är tre fåglar som sjunger.

Jag hör en hackspetts pickande, ser och hör en koltrast, men jag vet inte vad det envetna lätet är. Han förklarar att det är en nötväcka.

Stenshuvud, berättar han är en liten nationalpark. Den främsta anledningen till dess existens är avenboken. Han visar mig dem. Längs de raka stammarna, som skiftar med ränder, växer det utskjutna grenar. Det är deras kännetecken.

I Skötselplanen för Stenshuvud nationalpark (Naturvårdsverket, 2004) läser jag att de började växa sig höga när betestrycket minskade i skogen. Här och där står det hagmarkskogsträd. De är de stora ekarna och bokarna som har fått breda ut sig, men som nu trängs av yngre träd. Se bilden på boken nedan som har fått breda ut sig och nu kommer ynglingarna och tränger sig allt tätare inpå.

Vi fortsätter vår korta men intensiva promenad för ständigt stannar vi och undersöker stammarna med luppen. Med hjälp av mobiltelefonerna söker vi efter arten. Maggie blir uttråkad, men hon är tålmodig med mig, framför allt när jag mutar henne med hundgodis.

Att lära sig arter är att lära känna miljön. Det är upptäcka vad som finns, men det är också ett sätt att testa sina föreställningar och undersöka sin kunskap. Ta tegeltickan som exempel. Det är en saprotrof, vilket betyder att den lever på död ved. På Artportalen läser jag att den finns i ”Löv- och blandskog. Döda, stående stammar av lövträd, särskilt sälg” (tegelticka Daedaleopsis confragosa).

Det är en oansenlig svamp och inte alls hotad. ”Livskraftig” står det i Artportalen.

Tegelticka (Jag märker nu att fokus ligger lite fel.)

Länge brydde jag mig inte om det jag såg omkring mig. För mig var det viktigast att vara ute i skogen, men med tiden blir det allt mer viktigt för mig att se vad som finns omkring mig.

Det finns en högre syfte med det och det knyter an till vad jag har skrivit om tidigare, att vi har våra föreställningar som oftast bygger på en intuitiva intryck snarare än kunskap, se Vi är mäktiga som gudar men med begränsad kunskap. Andrew Shtulman skriver i ”Science v. Intuition: Why it is difficult for scientific knowledge to take root” (2014) om två begrepp knowledge enrichment (utöka sin kunskap) och conceptual change (förändrade föreställningar). Som jag tidigare har nämnt är det senare ytterst mycket svårare då det kräver en ontologisk förändring, alltså en skiftande verklighetsuppfattning (Klahr et al, 2019), se också Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?.

Insektshål, svampsporer och stammens vridning.

Det som jag och J. gjorde var att utöka vår kunskap och det var inget som ruckade vår förståelse av hur vi förstår naturen. För mig har detta närmande till naturen varit en stegvis process, där jag har fått min förståelse förändrad. Genom läsandet har jag också tvingats att se hur styrd jag är av metaforer, det vill säga bilder hjälper mig att fånga in vad det är jag tycker mig se, vilket jag nämner i bland annat Förundran inifrån en älgmage. Där tar jag upp Daniel B. Botkins bok Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990) där han går igenom olika metaforer som har styrt vår syn på naturen.

En sådan metafor som styr och stör mycket av miljödebatten är att naturen söker sin balans. Det finns ingen balans i naturen. Den är en process där organismer genom naturligt urval lyckas eller inte att anpassa sig till en föränderlig miljö. En art är resultatet av den processen och den bygger på att fler dör än överlever.

I Shtulmans bok Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong (2017) tar han upp vad det naturliga urvalet är och berättar om ett experiment där de frågade studenter vilken illustration som bäst beskriver det naturliga urvalet. Är det en bild där en liten giraff står bredvid två långhalsade giraffer, en där den korthalsade giraffen ligger och sover eller en där den är ett skelett? Eleverna tenderade att välja den andra.

Det är den tredje bilden till höger som är rätt. För de bäst anpassade lyckas överleva, medan de andra dör utan att kunna föröka sig. (Shtulman, 2017:218)

Botkin skriver i Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990) att det sätt som vi kommer undan dessa falska metaforer är att vi återgår till grundforskningen. Men problemet med detta, skriver författarna till ”Climate change Science, impacts, and opportunities” (Chester, Hilty & Cross, 2012) är att de snabba klimatförändringar som nu sker skapar nya scenarion som tidigare förändringar inte hjälper oss att förstå.

Problemet som Chester et al. framför är just våra föreställningar, men de som går under beteckningarna shifting baseline, eller förskjuten normalitet som Sverdrup-Thygeson använder i Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023). Chester et al. tar upp två sidor av den förskjutna normaliteten. Det ena är att klimatförändringarna skapar verkligen annorlunda förutsättningar. Det andra är den psykologiska effekten som bygger på att våra föreställningar förändras. Vi vänjer oss helt enkelt.

För att motstå detta krävs empirisk data. Hur såg det ut på den här platsen för hundra eller två hundra år sedan? Utifrån datan, skriver de, krävs det även att göra filosofiska tolkningar och moraliska bedömningar.

The answer will require empirical data, philosophical interpretation, and moral judgment, and consequently it is one of the most challenging questions facing the conservation community today. (Chester et al., 2012:8f)

Så låt oss avsluta i Stenshuvud nationalpark. En del av kunskapsinhämtandet bygger på att gå runt och undersöka hur det ser ut på platsen, att inhämta empirisk data. Det andra är att undersöka förändringen över tid. Som vi såg så har avenboken kunnat sprida sig när betandet minskade.

Om en person kunde resa i tiden och förflyttade sig från 1925 till 2025 skulle hon uppleva en väldigt annorlunda natur. Kanske skulle hon känna sig helt främmande och till och med tycka att det inte längre var omhändertaget?

Att uppmärksamt vandra runt i landskapet är lärorikt, men med det får vi inte glömma att vi endast ser en ögonblicksbild av ett landskap i ständig förändring. Den förändringen följer dock inte människans tidsförståelse utan andra. Det är därför vi ständigt bör bevaka vad det är för föreställningar som guidar ochs styr vår uppfattning av vår miljö.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Chester, Charles C.; Hilty, Jodi A. & Cross, Molly S. (2012). Climate change Science, impacts, and opportunities. Ur Climate and Conservation: Landscape and Seascape Science, Planning, and Action. red. Hilty, Jodi A., Chester, Charles C. & Cross, Molly S. Washington, DC: Island Press/Center for Resource Economics. Ss. 3–15.

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand

Naturvårdsverket (2004). Skötselplan för Stenshuvud nationalpark.

Shtulman, Andrew (2014). Science v. Intuition: Why it is difficult for scientific knowledge to take root. Skeptic Magazine. Publicerad 140319 [Hämtad 250216].

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Den primitiva människan försöker förstå naturen.

Maggie och jag kommer på ut på vägen och västerut mot parkeringen vid Sandhammaren. Hon går och nosar och jag tittar mig omkring medan tankarna rör sig. Så ser jag gullkrös växa på några nedblåsta tjocka grenar. Det svenska namnet är långt borta och istället säger jag det engelska namnet witches’ butter för mig. Gullkrös har inte fastnat på samma sätt. Jag brukar säga namnen högt för mig själv för att arters namn bättre ska förbli i minnet.

Den gula geléliknande svampen lyser upp den gråa stammen. Den är lätt att känna igen.

De små gula kropparna växer ur stammen. Tydligen parasiterar de på skinnsvampar. Dessa i sin tur beskrivs som patogener som orsakar sjukdomar på växter.

Att jag tar upp dessa är ett försök på att illustrera hur vi varseblir förändring i naturen. Med förändring menar jag här den skillnad som gör skillnad, för att uttrycka mig likt systemteoretikern Gregory Bateson. Jag har tidigare tagit upp hans idéer kring information och system i Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?.

Här syftar jag på fantastiska förmåga att upptäcka det som gör skillnad i naturen, alltså det som sticker ut. Om det inte finns något som sticker ut tillräckligt mycket upptäcker vi det inte. Vad vi upptäcker är också kopplat till det vi redan vet och det som vi förväntar oss att se. Förväntningarna i sin tur styrs dels av den kunskap vi har och dels av de föreställningar som vi har.

Jag skriver abstrakt och ska nu bli konkretare då dessa tankar följer ur ett samtal som jag hade med Lars Lundqvist till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss, där han tar upp begreppen kausalitet och skokastik. Det förra är att det finns en tydlig orsak och verkan. Stokastik å andra sidan syftar på tillfälligheter som påverkar förloppet.

Apropå din fundering om förklaringen till den avvikande fläcken i bilderna, den förutsätter en idé om kausalitet, att det alltid finns en logisk förklaring, en orsak till allt som är och finns. Och det gör det ju, såvitt vi vet, i princip, fast nästan aldrig så enkelt som vi vill tro för att världen ska bli begriplig för oss. Därför har man infört idén om stokasticitet, alltså en form av slumpmässig variation som gör att vi slipper förklara allt det som påverkar världen omkring oss, eftersom det alltid finns konstiga avvikelser från det vanligaste. 17 november, 2024 kl. 13:40

Då jag ständigt är på utkik efter insekters åverkningar på trädstammar upptäcker jag ständigt dessa hål i barken.

Här kommer vi till det begrepp som jag styr mina steg emot. Låt mig byta ut kausalitet kort med determinism då jag vill nämna kapitlet ”Wolf Behavior: Reproductive, Social, and Intelligent” (Packard, 2003) jag läste för länge sedan. Nu upptäckte jag att hon redan har nämnts i Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra., men nåväl.

I kapitlet skriver hon att det finns beteenden i vargars beteende som är relativt oförändrade (deterministiska) och de som är föränderliga (stokastiska).

“those aspects that are relatively unchanging” (deterministic) and “those aspects that do change” (stochastic). (Packard, 2003:134).

Det deterministiska utgår från tanken att det finns en naturlig utveckling som följer inneboende regler, vilket leder till ett förutsägbart förlopp. Tanken är alltså att genom att hitta dessa regler i naturen så kan man förutse hur förloppet kommer att löpa. Det finns en slags ordning i naturen. Detta är en tanke sedan upplysning där universum ses som en maskin, se Förundran inifrån en älgmage och Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990).

Däremot, skriver Packard, framträder ordningen utifrån det stokastiska perspektivet endast vid specifika tillfällen som ett uttryck för tillfälliga händelser. Att ”ordningen” upprätthålls utgår egentligen från sannolikheter.

In contrast, from the stochastic perspective, order is apparent only at a specific time as a reflection of chance events. The dynamic changes between relatively steady states are characterized in terms of probabilities. (Packard, 2003:134)

Efter vindiga dagar framträder små sanddynor och när ljuset faller i en specifik vinkel framträder dessa kontraster mellan ljus och mörker. Är fenomenet förutbestämt (deterministiskt) eller tillfälligt (stokastiskt)?

I samtalet med Lars enade vi oss kring tankar om att naturen är inte helt nyckfull och godtycklig och att över tid är den föränderligt.

Frågan väcktes återigen i mig då jag läste några kapitel i Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005). Det ena kapitlet behandlade proveniensvalet och det andra contortatallen.

Proveniens syftar på fröets härkomst och detta är viktigt då det anger dess förutsättningar att kunna utveckla sig i en viss miljö. Återkommande skriver han att Sverige är relativt artfattigt. Det betyder att framför allt Norrlands klimat och geografi medför stora begränsningar för vad som kan växa där. Det finns deterministiska faktorer för vad som kan växa.

Skogsindustrin har därför utvecklat en vetskap i över hundra år om om och var det fungerar att plantera en tallart eller inte genom experiment. Problemet är att hur det fungerar eller inte är svårt att utröna på grund av att trädens tid och människans tid inte överensstämmer. Människan utgår alltid utifrån sin tidsförståelse och trädens är annorlunda.

Om tallen planteras fel kan det ta lång tid innan det upptäcks. Dessutom är det svårt att tolka vad det beror på, det vill säga att förstå de de deterministiska faktorerna. Därför utvecklade de genom olika experiment en kunskap om ”skogsodlingsplatser” vilka de skapade olika ”regler” kring (Se Hagner, 2005:147). Reglerna tillkom trögt genom bittra erfarenheter med ”den röde djävulen”.

Den röda djävulen är egentligen gremmeniellasvampen, vars angrepp känns igen på de röda döda kronorna, därav det mytologiska namnet. Den finns överallt och dess verkan är inte så allvarlig för skogsägaren. Men om tallen stressas kan svampen växa högre upp i tallen och nå topparna, vilket riskerar att döda den.

Det gudomliga skenet i den bistra blåsten.

Det börjar bli dags att nå finalen i detta långa och vindlande inlägg och det är just hur man ska skilja mellan stokastiken och determinismen. CSA, som Stig Hagner arbetade för, började experimentera med contortatallar efter han gjorde resor till Nordamerika på 1960-talet. Han lade märke till att contortatallen växte under likande villkor som tallarna i SCA:s områden. Det borde betyda att de skulle kunna växa även i Sverige. Att de dessutom växte snabbare än den svenska tallen, var den verkliga fördelen. Men att plantera in en främmande art i Sverige var inte populärt i många läger.

Men innan jag kommer till impopulariteten, så vill jag kort sammanfatta med att understryka att det finns determinism, alltså inneboende regler för hur tallarter växer. Men det sker ständigt dessa mer eller mindre sannolika förändringar som påverkar dessa regler tillfälligt (eller permanent?), det vill säga stokastiska händelser.

Åren 1984 till 1987 var just en sådan tid. Framför allt 1987 var ett ovanligt kallt år. Det kallaste året på 100 år. När sedan snön smälte, förblev smältvattnet i markerna vilket gjorde att tallar som kräver torrare marker stressades. Återigen visade sig den röda djävulen, också nu på contortatallen. Det gav ved i till konflikten mellan de som var emot contortatallen och inte. Enligt Hagner infördes därför vissa lagar som medförde att denna trädart planterades i mycket mindre grad, det vill säga utifrån stokastiska händelser.

Så vad är då poängen med detta filosofiska, tekniska och biologiska inlägg? Jo, att just genom människans begränsade tidshorisont, vår instinkt att se det som avviker och förmåga att inlemma detta i system, så har vi en bristande förmåga att kunna se verklighetens beskaffenhet. Ja, om det ens finns något sådant?!

Jag menar på att detta är framför allt en villfarelse och en hybris som existerar i det västerländska naturvetenskapliga perspektivet, vilket kommer ur tanken att naturen är som en maskin, vars funktioner det gäller att hitta, för att få den att fungera perfekt. Samtidigt har vi en primitiv del som ser all förändring som en potentiell risk och därför tenderar vi att bli väldigt oroliga då förändringarna riskerar att förändra det som vi är vana vid. Och när vi möter det ovanliga, men inte det onaturliga, framträder den primitiva människan* i oss som talar om järtecken och jordens undergång.

Frågan är alltid hur mycket vi ska lyssna på den primitiva människan? Själv försöker jag att hålla honom under strikta tyglar, då jag lätt fångas av hans rädsla inför det ovanliga.

*Se Carl Gustav Jungs kapitel i antropologen Paul Radins bok The trickster: a study in American mythology (1956).

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Radin, Paul (1956). The trickster: a study in American mythology. London: Routledge and Keagan Paul

Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss

Jag befann mig i Transkei i Sydafrika och i dörren stod en sangoma, en häxa, och tittade på mig. Hon for plötsligt fram och välkomnade mig med en kram. Men märkligt nog tog hon överallt på mig. Jag hade först blivit väldigt glad av välkomnandet och sedan förvånad över att hon tog överallt på mig. Så slog det mig att hon förmodligen sökte efter vapen. För varför skulle jag en västerlänning vilja besöka henne?

Hon kunde inte veta att det var en ren tillfällighet, att jag hade åkt till Transkei för att bo på The Kraal, ta det lugnt, äta gott och sedan resa vidare.

Ägaren hette Dylan och var en speciell person. Han gick med gipsad arm då han hade blivit skjuten i armen. Han hade alltid på sig ett höftskynke och en urtvättad tshirt. En dag kom ut ut sin lerhyffa med vita pärlband runt ledern och en annorlunda kort käpp.

Jag undrade vad det var för. Han sa att han gick i lära hos en sangoma. Genast frågade jag om jag fick följa med och det fick jag. Så stod jag utanför långhuset och väntade på att sangoman skulle dyka upp. Livets små tillfälligheter som kommer om man är öppen för ögonblicket.

Efter välkomnandet gick vi i omgivningen. Dylan var med, några barn och en kvinna med ett spädbarn på höften. Vi gick runt på gräsytorna. Då och då såg hon en växt som hon sade till en pojke med en grävkäpp att gräva upp. Efteråt gick vi in i långhuset. Där fick barnen tillreda växterna.

Särskilt minns jag de små lökarna som krossades i en stenmortel. De skulle bota huvudvärk. Man tog lite i handen, drog in doften och så skulle huvudvärken färdas till bakhuvudet och sedan försvinna. De alla gjorde det utan jag och Dylan. Effekten var nämligen att det starka sköt rakt upp i huvudet vilket gjorde att de tog sig om huvudet. Det var som en knockout. Så att jag och Dylan inte ville göra det hade sina orsaker. Men så lätt skulle han inte komma undan.

Han rörde lite i det med sina fingrar, doftade lätt, men inget hände. För mig erkände han att fejkade. Sangoman, som inte förstod engelska, tittade förvånat på honom då hennes medicin inte gav något resultat och gav honom mer. Han försökte, men inte den gången heller. Men detta gjorde att han bara fick mer. Han skulle inte komma undan. Så han drog in doften och tjong sa det och han hostade till av styrkan. Jag skrattade.

Att jag mindes denna underbara resa kom sig av en text jag läste i International Journal of Wilderness som behandlade hur yorubafolket tänker kring vildmark, Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding (Adesawe, 2023). Han skriver att medan vildmark i väst förknippas med det som är obebott och orörda områden som ska bevaras. Deras syfte är för rekreation. För yorubafolket i Nigeria är det väldigt annorlunda.

I vildmarken har man helgedomar som symboliserar det förhållande som man har till vildmarken, sina förfäder och till sitt eget folk. Det är en del av samhället och ses som en del dit man går för att genomgå olika riter, för att kunna hitta sin plats i samhället.

While the Western view often associates wilderness with uninhabited and untouched areas for recreational and preservation purposes, the Yorùbá people hold a distinct understanding. For them, wilderness is not only a designated space for communal enjoyment and biocultural conservation but also an ancestral abode. This belief is evident in the presence of shrines within certain wilderness areas, symbolizing a connection between the Yorùbá people, their ancestors, and the wilderness. In addition, wilderness areas have traditionally served as important sites for rites of passage and the preparation of younger generations, particularly young males, for their future roles. (Adesawe, 2023)

Det är just relationen eller förhållandet som jag tycker är intressant. För, som jag så ofta nämner, bygger tillvaron på att vi skapar relationer med vår omgivning. Som sangoman som hade en så stor kunskap om de olika växterna som doldes i omgivningen. Det blir ett förhållande som inte bygger på en tillflykt utan som en del i samhället, fast då med en annorlunda funktion. Det är där som kunskap överförs som man sedan kan använda i det vanliga livet.

During these formative experiences, young males would join older men on extended hunting expeditions that could last for days or even weeks. These expeditions served as opportunities to impart valuable skills, such as strength, resilience, and the ability to provide for oneself and the community. The wilderness became a classroom where knowledge was passed down through generations, ensuring the continuity of critical cultural practices. (Adesawe, 2023)

Förhållandet innebär också att det inte ses som separat och således inte som en plats som är orörd. Det är en inkorporerad del i samhället, ett klassrum för yngre generationer och en miljö för att överföra kunskap från de äldre till de yngre.

Adesawe skriver att vildmarken är inte någon separat entitet från människan, utan tvärtom det är ett koncept som är skapat av människan och ett slags mänskligt brukande.

Wilderness is not a separate entity; it is a part of the larger interconnected mosaic that interacts with and enhances other elements. Human use is not excluded from wilderness; in fact, wilderness is a concept created by humans and a form of human use. (Adesawe, 2023)

Det skiljer sig väldigt mycket från den vision som ekologen Janet McMahon ger i sin bild av biologisk mångfald. Hon skriver i artikeln ”Biodiversity: The language of wilderness” (McMahon, 2021) publicerad på hemsidan Northeast Wilderness Trust.

Hon beskriver att vildmarken kan ge oss en blick på inte bara att se vad skogen kan vara utan också vad den kan bli. Det är därigenom som vi kan lära oss skogens språk. Vi kan lära oss hur de svarar på klimatförändringar och hur hälsosamma ekologiska system fungerar. För henne handlar det om en ekologisk amnesi, att vi i vårt samhälle har glömt bort hur skogens mångfald egentligen ser ut.

Today, wilderness areas provide the only opportunities to see not only what forests were, but what they could be. Without these ecological baselines we cannot learn the full living language of forests—whether through discovery of the countless species that live there, understanding how a healthy forest functions and responds to a changing climate, or learning how to manage forests in a truly sustainable way. (McMahon, 2021)

För henne är det kopplat till det europeisk-amerikanska perspektivet där vi ser naturen som en separat del från oss, en plats som vi kan studera, använda och utnyttja. Samhället, skriver hon, har förlorat förståelsen om den sammanlänkning som är sanningen för urbefolkningarna.

Part of this amnesia stems from the Euro-American tendency to separate humans from the natural world and to compartmentalize and fragment what we study, use, and exploit. Society at large has lost the foundational understanding of interconnectedness in time and space that is a basic truth for most indigenous peoples. (McMahon, 2021)

Tallen övergår i björk. De gräsbevuxna sandynorna får ett nytt växttäcke. Jag stannar upp och njuter av skönheten i kontrasten.

Är det verkligen så att urbefolkningar har en grundläggande förståelse för hur sammanlänkade vi är i tiden och rymden? Utan att gå in i detta på ett djupare plan så kan vi konstatera att så är det nödvändigtvis inte. Däremot skiljer sig det naturvetenskapliga synsättet från andra sätt att uppfatta vår omgivning. För den som är nyfiken på detta rekommenderar jag antropologen Philippe Descolas banbrytande verk Beyond nature and culture (2013) där han går igenom det som McMahon och andra likt henne påstår genom att undersöka ett otal andra kulturer och samhällen.

Likväl vill jag stanna upp här, för jag är samtidigt väldigt sympatisk till andemeningen i det som McMahon skriver. Man behöver inte dra in urbefolkningars sätt att se eller inte se på tillvaron, det räcker med att se hur en stor del av vår natur är fattigare på arter, vilket till stor del beror på hur vi förändrar landskapet för människans behov. Det är först nu som det uppenbaras genom forskning och samlandet av kunskap hur förödande det är.

Maggie fick vänta medan jag intog kontrasten från det omgivande. Var det här en helig plats? Nej, jag började fundera på vad det var för betingelser som gjorde att just denna lilla ö såg så annorlunda ut. Men jag fann inga svar, lät tanken tystna medan vi gick vidare.

Och det är här jag funderar på yoruba och hur de har byggt helgedomar ute i bushen och hur det skapar ett förhållande till omgivningen. Där finns det ritualer som förbinder och upprätthåller deras relation till det obebyggda. Men tillåt mig att fråga om inte platser som Njupeskär och Stenshuvud är helgedomar i vår kultur? Ja, är inte våra nationalparker ett sätt för oss att upprätthålla vår relation med speciella platser dit vi kan åka för att påminna oss om skönheten?

Avslutningsvis vill jag återknyta till det som William Cronon skriver i essän ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (1996) som jag gick igenom i gårdagens inlägg Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?. Han skriver att om vi envisas med att särskilja vissa områden som vildmark, som områden som ska vara oberörda, som vill sig självt eller ”wilderness meant ‘will-of-the-land’” som Northeast Wilderness Trust skriver på sin sida, så missar vi det vilda i vår egen omgivning. Vi blir ouppmärksamma på hur det nära och vardagliga uppvisar rikedomar.

Som bilderna ovan som visar en promenad som jag och Maggie gjorde i Sandhammaren. Vi gick spontant en annnan väg än den vi brukar gå och fick se hur växtligheten skiftade, ljuset föll annorlunda, för att sedan fortsätta mot stranden. Det vilda behöver inte skilja sig mer än så och det hittar vi i den vardagliga omgivningen, bara vi är uppmärksamma.

Referenser:

Adesawe, Ezekiel (2023). Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding. International Journal of Wilderness. 29:2 [Hämtad 241117].

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

McMahon, Janet (2021) ”Biodiversity: The language of wilderness”. Northeast Wilderness Trust [hämtad 241117]

Northeast Wilderness Trust (u.å.) About. [Hämtad 241117]

För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser!

Mannen stod lutad på sina gångstavar och tittade in i dungen. Bakom honom stod en dam. Jag och Maggie strosade mot dem och nyfiken som jag är frågade jag om de såg något speciellt.

Nej, svarade mannen. Vi är bara så förvånade att vi inte har sett eller hört någon fågel.

Förr, fyllde kvinnan i, såg vi ibland rådjur.

Det är för mycket människor här i Bäckhalladalen, halvskojade jag.

Vi fortsatte vår färd. Maggie ville bada i dammen. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Vi var på väg till heden nordväst om Bäckhalladalen. Det var länge sedan vi var där. Medan vi gick hörde vi något som lät som en visselpipa. Det förvånade mig. Är det någon fotbollsklubb som tränar intervaller? tänkte jag.

Maggie stannade och luktade. Det var ett hål ned i marken vid en björk. Nyskvätt jord låg framför hålet. Jag undrade vad det var. Det var för stort för en skogsmus. Kan en räv ta sig ned där? Men så nära gångstigen?

Överhuvudtaget är jag fascinerad av dessa hål. För som ett djur luckrar upp kan också andra organismer utnyttja. Som det hålet som vi hade gått förbi en bit ned. Där tror jag det var en mus. Det som jag framför allt intresserade mig för var insektshålen i vallen ovanför.

Man ser insektshålen mellan rötterna i den gråa sandjorden.

När vi kom en bit vidare hörde jag massor av högfrekvent fågelläte. Jag stannade upp och fick se både talgoxe och blåmes fara mellan björk, bok och gran. Att jag nämner högfrekvent är just för att vissa fåglars läte är så högt att över en viss ålder kan man inte höra dem längre. Kungsfågeln är den fågel som man först tenderar att sluta höra och då upptäcker man inte att det är fullt av dem. Så kanske jag kan tillägga att paret som vi träffade var närmre pensionsåldern.

Det slog mig hur vi ständigt utgår från våra egna upplevelser då vi försöker bestämma om något är normalt eller inte. Det kalla för baseline syndrom och jag tar upp det i Rosenfinken och shifting baseline syndrom. Och det fick mig att minnas artiklarna om ekologi som jag hade ströläst innan vi gav oss ut. Jag var väldigt kritisk till dem då de handlade om modeller och förutsägelser. Forskarna samlade ihop data och byggde upp olika scenarior. De talade om baslinje och i en artikel angav de holocen som den ekologiska balans som bevarandebiologin borde utgå ifrån.

Jag är kritisk till dessa modeller då de utgår från teoretiska scenarion som tycks bli argument i en debatt om ekologin och om hur det borde vara. Men holocen var innan istiden och när isen försvann påbörjades en ny cykel. Det blev ett nytt ekosystem, som utvecklades utifrån de förutsättningar och sammansättningar som uppstod här i norra Europa. Men de är också lärorika och väcker tankar.

För landskap befinner sig i olika tillstånd och frågan är vilket som är det ”rätta”?I artikeln ”Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding” (Hoeks et al., 2023) ifrågasätter forskarna om det är meningsfullt att tala om en ”base line”. De pekar dels på rewildingprojekt där man snarare ser det som ett nytt ekosystem som skapas. Det andra är att just genom klimatförändringarna så finns det all anledning att snarare se till hur de kan utvecklas än olika mål.

The success of rewilding projects may be more meaningfully measured by focusing on the increases in ecological integrity and complexity, irrespective of the hypothetical original (baseline) state. This is also relevant in the prospect of accelerated rates of climate change and wide variations in ecological rates of change, making it increasingly difficult to rely fixed target states for management strategies. (Hoeks et al., 2023:1523).

Maggie står på en sten och tittar in mot Bäckhalladalens skogliga del.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad. Jag tittade på björkarna som växte i olika stadier. Maggie stannade där en annan stig leder ut ur skogen. Jag höll emot. Så stod vi där ett tag och väntade ut varandra. Jag hörde något som lät som en hackspett, men i stället fick jag se en ekorre hoppa mellan träden. Ånyo hörde jag visslandet, men det var ingen människa; det var en ormvråk. Det fick mig just att tänka på hur annorlunda jag måste uppleva min promenad än paret jag hade stött på.

Till slut vann jag viljekampen och vi gick vidare. Frågan om hur vi ska se på ekosystemen kom tillbaka. För jag tror verkligen inte att man kan tala om att systemet bör befinna sig i ett tillstånd, då i grunden befinner det sig i en ständigt förändring. Framför allt hör i den nordliga hemisfären. Här till skillnad från i regnskogen är väldigt många arter beroende av radikala förändringar, som en brand eller en storm.

Vi kom upp till kanten av heden. Där var en flock steglitser, dessa vackra fina och högfrekvent ljudliga fåglar som far så fort man kommer för nära eller vill begrunda deras skönhet med kikaren.

Heden upprätthålls genom att man låter kor och får vandra fritt på somrarna. De betar och håller ned växtligheten så att arter som har anpassat sig till det öppna landskapet ska kunna överleva. Flera tror att Europa såg mer ut som det här landskapet än enbart skog. Många hjortdjur och andra klövdjur betade och skapade öppna landskap. Pollenfynd i sjöar stödjer tesen.

Heden är också ett exempel på hur det är människornas val och livsstil som formar landskapet. Ceaușu et al. avslutar artikeln Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe (2015) med en reflektion kring varför vi bör förvalta vissa habitat, likt heden som jag och Maggie strosade på.

De tar upp Michael Soulé som menar att det är på grund av de inneboende värdena, något som jag stödjer, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Peter Kareiva och Michelle Marvier, nämner de, som enligt dem menar att vi måste se ekosystemen som knutna till människorna och hur vi förändrar ekosystem, se också mitt inlägg Nej, ingen massutrotning, men…. Rewilding, däremot, skriver de, håller med om att människan har förändrat ekosystemen, men att man kan minska människans tryck och verka för att etablera den naturliga dynamiken i den biologiska mångfalden.

Conservation management in the face of anthropogenic change represents an issue of global importance. Soulé argues that the role of conservation should be to protect nature for its intrinsic value and ensure protection for the least disturbed ecosystems. Kareiva and Marvier suggest instead that conservation should focus on human modified systems because ecological dynamics are tightly connected to human dynamics. A rewilding approach recognizes that the majority of ecosystems have been modified by humans, but identifies opportunities for decreasing the human pressure on ecosystems and restoring the more natural biodiversity dynamics and ecosystem services associated with wilderness. (Ceaușu, et al. 2015:1024)

Personligen ser jag dessa tre perspektiv som kompletterande. Även om jag har svårt att argumentera för ett inneboende värde i ett ekosystem, så menar jag att det är nödvändigt. Likväl ser jag att väldigt många ekosystem, som till exempel heden är beroende av människors ingripande genom att låta boskap beta där. För ekosystem är dynamiska komplexa system, som är beroende av den dynamik som uppstår i relationen mellan olika organismer.

Gerald Marten skriver i Human ecology: basic concepts for sustainable development (2001) om att ett system kan vara olika stabilt genom att illustrera det med en kula som befinner sig i ett tillstånd där den har olika möjligheter. Är systemet stabilt rullar den tillbaka, men är det instabilt fungerar inte återkopplingssystemet och den hamnar i ett nytt tillstånd, se Varsamhet är ledordet.

Ett habitat är ett ekosystem, vilket består av en mängd olika organismer som påverkar varandra. Enkelt uttryckt håller rovdjuren ned betesdjuren så att de inte blir för många och när rovdjuren har dödat för många minskar de i sin tur eftersom det inte finns tillräckligt med bytesdjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.

Men hur många organismer är tillräckligt? I artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valiente-Banuet et al., 2015) undersöker forskarna detta utifrån en modell som bygger på att det inte är x art som är viktigast eller att det finns väldigt många utan det viktigaste är vilken/vilka funktion/er som de innehar i systemet.

[A]lthough most previous studies on the biodiversity–ecosystem functioning paradigm have focused exclusively on species richness, our novel analytical approach reveals the relevance of considering the species interaction balance as a critical indicator of ecosystem health.(Valiente-Banuet et al., 2015:305)

Vi är alltså långt från Michael Soulés tankar om ett inneboende värde utan här handlar det om deras instrumentella värde. I modellen utgår de från två stadier, orört och förstört habitat och en skala däremellan. Sedan undersöker de antalet arter och hur antalet förändras genom habitatförändringarna.

Vad de fokuserar på är således inte framför allt, antalet arter utan vilka arter som försvinner. Tanken som de utgår ifrån är att arter fyller olika funktioner, varav vissa arter har en större funktion för upprätthållandet av olika funktioner för interaktionen mellan de olika arterna. Det betyder att vissa arter, genom sin funktion, är viktigare än andra för mängden arter som överlever i habitatet.

Dessa kallas för nyckelarter (keystone interactions), då deras närvaro ökar möjligheterna för andra arter att leva. Så till exempel om rådjur betar skotten på olika trädarter så förhindrar de dem från att växa upp, vilket skyddar de ljusberoende arterna. Andra arters funktion kan tillföra en stabilitet (additive interactions) åt systemet, medan andra är redundanta (redundant interactions), då de gör varken till eller från. (Valiente-Banuet et al., 2015:303).

Så låt oss ta ett enkelt exempel från mina bilder på djurs boingångar. Nedan är ett hål jag stötte på under en promenad i Sandhammaren. Vad det är för ett djur vet jag inte. Men genom att det har öppnat upp i mossan har den blottlagt sand där insekter kan ha sina bon. Men inte bara det, den leder också ned vatten i jorden, vilket gör att det stannar kvar i landskapet.

Är det en skogsmus ingång? Tuggade ekollon ligger framför. I vallen är det hål för humlor och andra insekter.

Så vad vi ser är att djur kan ha många funktioner utöver sin existens. I illustratören Jeroen Helmers ser vi det som bäst hur de olika organismerna interagerar i ett ekosystem och möjliggör andras existens, se The art of rewilding: an interview with Jeroen Helmer.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad och jag tänkte på att visst jag kan vara kritisk mot dessa modeller, men de fyller en funktion genom att visa på samband som jag inte kan upptäcka om de inte vägleder mina iakttagelser.

Nu har jag skrivit så långt att det är dags att avsluta med att berätta att jag gick ned mig både i ett kärr och fick en stöt på ett elstängsel. Så det var en händelserik promenad utöver alla funderingarna som pågick medan jag iakttog och kontemplerade landskapet som vi gick igenom.

Referenser:

Ceaușu, Silvia; Hofmann, Max; Navarro, Laetitia M.; Carver, Steve; Verburg, Peter H.; Pereira, Henrique M. (2015) Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe, Conservation Biology, Volume 29, No. 4, 1017–1027, DOI: 10.1111/cobi.12533

Hoeks, S.; Huijbregts, M. A. J.; Boonman, C. C. F.; Faurby, S.; Svenning, J.-C.; Harfoot, M. B. J.; Santini, L. (2023). Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding. Diversity and Distributions, 29, 1512–1526. https://doi.org/10.1111/ddi.13786

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307. https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356

Varför vill du inte ha varg i din närhet?

Under veckan kom jag att börja fundera på kultur, föreställningar och förmågan att se det vi har inför oss. Tanken föddes dels ur tankar kring invasiva och inhemska arter som jag läste om i Kjell Danells nyutkomna bok Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det? (2024).

Det fick mig att plocka fram Edmund Leach bok Social anthropology (1982), som jag för tillfället läser. Där beskriver han hur vi fördelar och kategoriserar vår omgivning i motsatsord, som i Danells exempel inhemsk/invasiv. Detta typiska mänskliga beteende, som har blivit allt viktigare i vetenskapen, fascinerar mig då det å ena sidan utökar kunskapen, men å andra sidan tycks bli så detaljerat att jag har svårt att förstå syftet. Se till exempel nedan den taxonomiska kartan för världens nu levande fåglar. Allt har systematiserats och flyttats om.

Taxonomi kan visserligen hjälpa till att förstå evolutionen, men förflyttningen av tornsvalor till seglarfamiljen så att de fick namnet tornseglare till att det blir en alltmer tillkämpad systematiken blir för mig svårbegriplig, läs till exempel ”Fågelträdets grenar flyttas runt” (Stervander, 2024) i Vår fågelvärld.

Mångfalden av alla de moderna fåglarna, figur 2.09 (Lovette, 2016:18)

Att DNA har hjälpt oss att undersöka genomet är spännande och inte hade vi lärt oss vad konvergent evolution var om inte genomet hade undersökts; kanske måste jag erkänna dess nytta?

Konvergens är att organismer utvecklas parallellt till att likna varandra trots att de inte är besläktade. Därför liknar hussvalan och tornseglaren varandra trots att de har olika härkomst. Tornseglaren är till exempel närmare besläktad med kolibrin än med hussvalan.

Nåväl jag förlorar mig i sidospår för det var i grunden en kommentar av Leach som stannade kvar i mig. Han skriver att de upptäcktsresande, som Marco Polo och Ibn Battuta, beskriver trovärdigt verkligheten så länge som de själva har upplevt det, men tenderar att införa fantastiska berättelser om det som de vill berätta men inte har sett och som har kommit deras väg medelst hörsägen.

Och det här stannade kvar i mig då jag började begrunda varför vi har så stora skillnader mellan kulturers föreställningsvärldar. För människan är fysiologiskt väldigt lik i hur hon varseblir verkligheten och frågan är hur olika hon kan förnimma den egentligen? Det är här kulturen kommer in genom att den formar hur vi ska uppfatta det som ses som vetbegärligt, men som vi inte alltid har förstahandskunskap om. Till det kan också läggas att det fantastiska som de skrev om var för dem rimligt, det ingick i deras världsbild. Så även om de inte hade sett hundmänniskor utgick de från att de existerade och således kunde de berätta om det utan att vara rädda för att bli utskrattade.

Det är här jag tycker att nämnandet av Marco Polo och de andra kända upptäcktsresande är så intressant och förmodligen överensstämmande med oss alla. Ju mer förstahandskunskap vi har desto mer begriper vi vår omgivnings beskaffenhet. Att jag väljer ”begriper” är för att det går tillbaka på något som vi kan gripa tag i och som vi därför har direkt kunskap om.

På Hönö. Här stod jag och lyssnade på nötskrikan.

Den brittiske neuroforskaren Karl Friston skriver att en allmän föreställning bland neurologer är att se hjärnan som ”a constructive or predictive organ that actively generates predictions of its sensory inputs using an internal or generative model” (Friston, 2012). Han syftar på en tanke som har blivit alltmer framträdande och det är att hjärnan försöker hela tiden förutse vad omgivningen och utgår från modeller. Dessa är dels en del av hjärnmaskineriet, dels en del av erfarenheterna.

Så till en början tar vi in information som värderas av de inneboende modellerna och senare kommer vi att bli duktigare på det. Det är därför som en störning i maskineriet kan skapa stora svårigheter då den stör den inkommande signalerna och möjligheten att dra verklighetsanpassade slutsatser.

Förutsägelseprocessen innebär att vi fångar upp signalerna som kommer emot oss och jämför dem med de inneboende modellerna. I dessa modeller, menar Friston (2012) att det finns en värdehierarki. Helt ny information eller information som inte överensstämmer med modellerna kommer med svårighet att erkännas som giltig. Evolutionärt bygger det på att vi kan inte ge samma betydelse till all information utan fokuserar på det relevanta. Det som är förutsägelseprocessen bedömer som irrelevant upptäcker vi inte ens eller avfärdar. Det förenklar livet, men det skapar också bekräftelsebias, vilket betyder att vi söker efter information som bekräftar vår uppfattning, snarare än det som säger emot den. Det är en automatisk process och sker alltså undermedvetet. Det kräver mycket energi för att ta in ny information, det kan mina elever bekräfta.

Viktigt att förstå är att vi människor delar modellerna då de har blivit en del av vår genome under evolutionen. Så även om vi stöter på en folk som yanömami från inre Amazonas så kommer våra modellerna för att uppfatta verkligheten vara desamma, även om våra föreställningar kommer att skilja sig åt. Så att peka på en viss växt och säga att den heter si och så och är ätlig eller inte kommer inte att skilja sig åt. Men om vi säger att den får man inte äta på grund av ett tabu, då är det snarare kulturen som uttrycker sig.

Vetenskapen i grunden bygger på att skaffa sig vetskap om vår omgivning. Den naturvetenskapliga metoden bygger på att testa modeller för att se om de överensstämmer med våra uppfattningar. Det är något som vi alla gör, vilket betyder att vi alla har förmågan och utnyttjar den för att bättre kunna anpassa oss efter livsförutsättningarna.

I detta finns det dock föreställningar som inte är testade mer än att det är en överenskommelse som gjordes för länge sedan och som sedan blev så naturlig att den blev ovedersäglig. Eftersom något inte ifrågasätts och inte diskuteras, så blir det en sanning. Ny information blir då i stort sett omöjlig att ta till sig.

Det är här som jag vill återgå dels till det som Leach säger om det som vi ser och det som vi hör om. Den kunskap som vi har om det som vi ser är lätt att diskutera eftersom den är framför oss. Växten är giftig och om du inte tror mig så kan du testa. Men om det som vi inte ser och sällan upplever blir det svårare att diskutera då det är behäftat med en massa föreställningar, som inte nödvändigtvis är den senaste kunskapen. Ofta består den också av ärvda och ogenomtänkta föreställningar.

Så för att avsluta detta resonemang är det dags att återkomma till Danells bok om de nykomna däggdjuren. För i tanken på nykomlingar eller inte så finns det föreställningar om hur den svenska naturen är beskaffad. Vad är naturligt och onaturligt här? Husmusen är från Indien och kom förmodligen till Sverige först under medeltiden i en skeppslast. Brunråttan rapporteras först om på 1780-talet i hamnstädernas lagerlokaler. Vildsvinen förekom naturligt i Sverige, utrotades för att sedan återkomma genom att de rymde från godsen där de hade placerats i hägn för jakt.

Vargen utrotades, invandrade norrifrån under 1980-talet och framåt för att sedan sprida sig framför allt i södra Norrland, Svealand och norra Götaland. Eller borde jag skriva ”återkom”? För tillhör den faunan eller inte? Tillhör dovhjorten faunan eller inte? Den inplanterades under 1500-talet för jakt.

Och kanske här är det dags att avsluta med en tanke som delvis kommer från en artikeln ”Rovdjur i fara” (Hörlin, 2024) i Tidningen Djurskyddet. För att kunna göra det vill jag påminna om att både vildsvinet och dovhjorten placerades av jägare. Det finns andra arter att nämna här, som mufflonfår eller det misslyckade försöket att etablera kanadahjort (wapiti). Poängen är dock att jägarna, denna lilla grupp på 2,7 % av Sveriges befolkning, bestämmer som kollektiv oerhört mycket i Sverige. Tänk att hela viltförvaltningen utgår från jaktlagen, som utformats utifrån hur jakten får ske i Sverige. Som nämns i inlägget Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika skiljer det sig från andra delar av Europa, som till exempel Nederländerna.

Problemet är här att i exemplet med vargen och rovdjuren överhuvudtaget är att det är proportionerligt få personer som jägarförbunden, samt LRF, som driver frågan om rovdjurens vara eller inte vara i Sveriges fauna.

Problemet är inte att de driver frågan, utan att andra delar av Sveriges befolkning snarare utgår från sina föreställningar om rovdjuren och låter sig formas av dem vars åsikter överensstämmer med de egna. Och det gäller både rovdjursälskare och rovdjurhatare.

Vad vi behöver är därför en debatt som inte bara utgår från tillåtet att jaga eller inte eller rivna får eller inte, utan att vi söker kunskap som utgår från den samlade ekologiska kunskapen om hållbara ekosystem. Det gör att vi kan forma våra föreställningar utifrån vetskap och inte från hörsägen. Det i sin tur gör att vi kan bilda oss vår egna uppfattning och slipper vara beroende av det som sägs i bruset. Vi måste helt enkelt bilda oss!

Referenser:

Danell, Kjell (2024). Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det?. Möklinta: Gidlunds förlag

Friston, Karl (2012). Prediction, perception and agency. International Journal of Psychophysiology. Vol 83, nr 2:248–252. https://doi.org/10.1016/j.ijpsycho.2011.11.014

Hörlin, Katarina (2024). Rovdjur i fara. Tidningen Djurskyddet. Nr 3:17

Leach, Edmund (1982). Social anthropology. New York: Oxford U.P.

Lovette, Irby J. (2016). Avian diversity and classification. Ss. 7–62. Brunner, Rebecca M.; Class Freeman, Alexandra; Bridwell, Myrah A. & Thompson, Mya E. (red.) (2016). Handbook of Bird Biology. Third Edition Chichester: John Wiley & Sons

Stervander, Martin. (2024) Fågelträdets grenar flyttas runt. Vår fågelvärld. Nr 5: 18–24.

Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit

Aldrig har vädret varit så klart. Jag står på stranden i Sandhammaren och ser ut över Östersjön. Bornholm syns klart och tegelröda Hammershus där sjörövare gav sig av tecknar sig tydligt. Jag ser vindkraftverk sydväst om ön som jag inte har sett innan. Några ejderstreck flyger förbi och tre prutgäss stryker närmre kusten. De är på väg till Nordsjön för att tillbringa vintern där. Några badar också. Jag blir själv sugen då jag ser hur kristallklart vattnet är.

I gårdagens inlägg Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut visade jag nedna översikt hur klövdjuren är fördelade i södra delen av Sverige. På den kan vi se att Österlen där jag bor och där Sandhammaren (Ystads kommun) är har inga älgar alls. Däremot är det fullt av vildsvin, som jag nämner i Det är jobbigt med demokrati. (Det där med älgarna stämmer inte riktigt då vi har sett älg där i år. Även de andra klövdjuren håller till här.)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det intressanta med Sandhammaren är att det är som en liten skoglig ö i ett jordbrukslandskap. Älgarna som har levt där har således en ytterst liten yta att röra sig på. Förvisso kan de ge sig ut på fälten, men då möts de av både inhägnade hagar och åkrar. De är fångna där. Det är ett exempel på en utdöendeskuld, då älgar inte kan komma dit och de kan inte komma därifrån. De älgar som förökar sig har således en väldigt begränsad genpool.

Människan tar plats och våra verkningar får konsekvenser. I inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats tar Gunnar Lindén, som arbetar med naturvårdsfrågor på LRF, upp detta. Han för fram att på många platser har människan förändrat villkoren för arterna så att det inte längre är möjligt att föröka sig på de platserna. Han ger exemplet att när skogarna började röjas för 150 år sedan lämnade man inte kvar död ved, vilket förhindrar de arter som är beroende av ett visst förruttnelsestadium eller ett träds ålder att föröka sig.

Likväl finns det lämningar i marken. H. Henry Janzen beskriver det som att jorden minns i artikeln ”The soil remembers” (2016). I inlägget Den andre varje månad: Tiden beskriver jag artikeln närmare. I boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (Yeo, 2024) beskrivs två exempel på detta som jag vill nämna. Det ena är hur det i vattendrag samlas fröer. Många av dem ligger i en slags dvala och väntar på de rätta förhållandena då de kan börja gro.

Jag minns den varma sommaren 2018 när jag var ute och gick. En damm nedanför en liten sluttning hade torkat ut och där hade fröerna börjat gro och liten blomsterbädd hade blivit till. Ett annat exempel som Yeo tar upp är hur vi faktiskt förändrar förhållandena. I en ekskog i centrala Frankrike upptäckte forskarna att de förändringar i marken som romarna hade gjort för 2000 år sedan fortfarande bestod, vilket man kunde se i de olika växterna som växte där (Dambrine et al., 2007).

Bålgetingar har tagit över ett gammalt hackspettsbo. Det svarta i vänstra nederdelen är sprängticka.

I inlägget Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar tog jag upp Oliver Rackhams bok Woodlands (2015[2006]) där han beskriver hur skogsplantager, som han kallar dem, förändrar grundförutsättningarna i marken. Vissa arter överlever och breder ut sig under furorna, medan andra inte klarar av att anpassa sig till förändringen.

De förändringar som människor gör, skapar frågan kring ”referenslandskap” som Lindén tar upp. Om en ekskog i centrala Frankrike som stått orörd sedan romartiden fortfarande visar spår av människors odlande finns det anledning att begrunda de föreställningar vi har om den lokala ekologin.

Lindén tar också upp begreppet invandringskredit som jag också har nämnt i Vi har en utrotningsskuld att betala!. Det innebär att genom de förflyttningar som sker genom frön som vinden för med sig, de som fastnar i djurens päls eller de som drivs med vattnet, så kan organismer etablera sig på nya platser. Där skapar de en ny sammansättning av växter. För de arter som inte driver med vinden så behövs det korridorer och som vi minns på satellitbilden från sydöstra spetsen av Skåne så finns det inga korridorer för älgar att röra på sig. De blir fast där.

Vi ser här hur växter etablerar sig när vattnet drar sig tillbaka.

Det är här jag vill upprepa idéerna med rewilding. Genom att ha vissa kärnmiljöer och därur ha korridorer som sprider sig i landskapet så kan vi undvika utdöendeskulder. Organismer som är beroende av skydd kan då röra sig igenom växtligheten istället för att hindras av öppna fält.

Ett sätt i Skåne är att skapa buskage längs med fälten och vägarna. Detta skulle dessutom förhindra den flygsnö som drar ut över vägarna på vintrarna och som förhindrar trafiken.

Vad historien visar är att det finns egentligen inga referenslandskap eller något stadium då allt var som det skulle. Däremot ser vi att genom att ett landskap har de olika delarna i den näringsväven så skapas ett dynamiskt system som är tåliga mot snabba förändringar. Dessutom skapar det en rikare naturupplevelse då man kan stöta på älg, vildsvin eller bålgetingar i ett gammalt hackspettbo.

Skälet till att jag stannade till vid hackspettboet och fann bålgetingarna var att jag var nyfiken på vad som hade hänt där under året. På så sätt försöker jag upprätthålla relationen till landskapet jag rör mig i.

Referenser:

Dambrine, Etienne; Dupouey, Jean-Luc; Laure, Laüt. (2007). Present Forest Biodiversity Patterns in France Related to Former Roman Agriculture. Ecology 88, no. 6: 1430–39, https://doi.org/10.1890/05-1314.

Janzen, Henry H. (2016). The soil remembers. Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Lindén, Gunnar (2018). Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats. Naturvård med mina ögon: En blogg om naturvård ur olika perspektiv. Publicerad 180914 [hämtad 241006]

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar.

Jag minns klätterträden från då jag var liten. Ett i Hällebäck var en stor bok som jag gillade att klättra upp i. Det stod nedanför vår tomt vid en brant. För att ta sig till skolbussen bar vi tvungna att gå nedför branten genom en bokskog. Jag tyckte mycket om att tillbringa tid där.

Stora träd som har sträckt som har sträckt ut sina grenar får mig att vilja klättra upp där. Jag tycker om att sätta mig vid deras stam och meditera. Ett lugn sprider sig i kroppen, som om den renar min oro och ger mig styrka att gå vidare. Förr brukade jag alltid leta upp ett sådant träd för att regelbundet gå förbi det när jag var ute och promenerade.

I böcker om skogen läser jag om dessa träd och i mina inlägg skyndar jag mig alltid att tillägga hur de är viktiga för de olika organismerna. Inte sällan har jag nämnt att eken har närmare 1000 organismer som är beroende av dem. Man kan höra det på namn som ekoxen.

I Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung berättar jag om ett möte med en samling ekar och den närmast andliga upplevelse som jag upplevde då jag stötte på dem. De stod i utkanten av en hage. Vid en senare promenad där tog jag kort på dem.

För mig har dessa träd varit ett argument för att låta skogen vara, men som vanligt när kunskap fattas tenderar fantasin och fixa idéer att ta överhanden.

Idag stötte jag på följande ord ”Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood” (Rackham, 2015:31) som fick mig att stanna upp i läsningen. Jag läste dem om och om igen, som om det Oliver Rackham skrev inte riktigt fastnade.

Han skriver att träd blir sällan gamla då andra träd inte tillåter dem att långsamt dö. Då man hittar dessa träd är det ett säkert tecken på att det inte är en orörd skog utan tvärtom.

[T]rees seldom grow old in woodland: if woodmen do not cut them down, competition from neighbouring trees forbids them to live through a long period of decline. Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood. (Rackham, 2015:31)

Och om vi tittar på bilden nedan från Stenshuvudsnationalpark ser vi hur eken omringas av bokträden och sakta trängs undan.

Att eken en gång fick breda ut sig berodde på att boskap betade här, men sedan har bokträden tagit över och börjar täcka för ljustillgången.

Ett sidokommentar är att Rackham skriver att förr var eken inte lika ljusberoende utan växte tätare, men något epigenetiskt tycks ha skett.

Så ser vi också på bilden från Snogeholm hur tätt de växer. Fast, det ska tilläggas att jag vet inte hur gammal hagen är och de står på en höjd. Dessutom förmodar jag att hur de växer är egentligen skott som har tillåtits att växa fritt av tidigare ägare.

Rackhams ord fick mig just att fundera över mina föreställningar och hur överensstämmande de är med ekologins förutsättningar. Lars skriver i en kommentar till gårdagens inlägg Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer” att kalhyggen alltid har varit hatade, men att skälen till varför skiljer sig. Kanske det stämmer? Poängen är att hatat pekar mot något djupt i oss.

Det andra jag tänker på är att jag hänvisar till artikeln Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation (Berglund & Kuuluvainen, 2021) där de talar om en representativ skog från den nordliga hemisfären. Och frågan som inställer sig är vad som är en ”representativ boreal skog”?

Oliver Rackham som var landskapshistoriker och ekolog är mycket kritisk till dylika påståenden. Han skriver att jakten på jungfruskogen, alltså en skog som inte har påverkats av människan är likt jakten på den primitiva människan. Det är en fantom.

It is debatable whether ‘virgin forest’ or ‘primæval forest’, unaffected by mankind, exists anywhere in the world, or whether it is one of those phantoms, like ‘primitive man’, that haunt the scholarly imagination. (2015:23).

Så vad betyder detta avslutningsvis? Kommer jag att förneka dessa andliga upplevelser och kalla dem skrock och okunnighet? Absolut inte! För vad dessa känslor talar om är just om möten med det heliga och att det inte är något som bara är en del av mig. Förvisso är det en del av mig då det är jag som upplever det, men det är i mötet med något utanför mig, i det vackra, ja i förnimmelsen av skönheten, som det heliga och jag sammanträffar.

Likväl kommer jag att vara försiktigare då jag talar om hur organismerna bör vara för det är något som är bortom min kunskap.

Men, vad detta också visar är vilken roll som människan har i att erbjuda organismer en plats just genom hur de agerar i miljön. Vi är således, som Rackham, skriver på ett ställe, en del av ekologin, även om vår påverkan kanske är indirekt, som när vi dödade alla de stora djuren.

Men the overkill hypothesis (Martins, 2005) tillhör ett annat inlägg.

Läs också Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig för vidare tankar om hur vi upplever det yttre genom våra inre föreställningar.

Referenser:

Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3

Martin, Paul S. (2005) Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”

Vi befinner oss i Sandhammaren och följer en djurstig. Det är soligt så jag vet i vilken riktning vi ska gå. Växtligheten på marken varierar mellan mossa, gräs och blåbärsplättar. Det är inte flackt utan de gamla sanddynerna gör att vi hela tiden rör oss upp och ned. Det är många tallar och ekar. Då och då kan jag stanna till och titta på en ek eller en tall. Något har väckt min uppmärksamhet. Det kan vara hur ljuset faller, insekter som har bearbetat barken eller hur mossan eller lavarna växer. Sällan stannar jag länge. Kanske tar jag en bild. Oftast lämnar jag med en fundering som jag sedan glömmer bort.

Under morgonen läste jag i den rekommmenderade boken Ever green: saving big forests to save the planet (Reid & Lovejoy, 2022). I ett kapitel diskuterar de urinvånare som inte har ord för skog eller abstrakta begrepp som natur. I stället beskriver de vad de ser väldigt detaljerat utifrån hur deras egen erfarenhet hör ihop med vad de ser.

På maybrat, ett av över tusen språk i Papua Guinea, betyder ordet toof ett område som används väldigt mycket och som kan förändras till en trädgård. Dit går man för att jaga och samla.

Toof, Yumte explained, “is the forest that people are touching very often and someday they can convert into traditional garden or crops. They explore it for hunting and collecting.” (Reid & Lovejoy, 2022:115).

Redan i ordets beskrivning märker vi att det snarare handlar om vilken relation de har till platsen än till en beskrivning av hur platsen ser ut.

Relationer talar om tillhörighet och hur den skapas med tiden. Den fördjupas genom händelser som blir till minnen och berättelser. Detta pågår ofta i generationer och på så sätt växer kunskapen och förbindelsen till platsen.

Det får mig att minnas kommentarerna mellan mig och Lars i inlägget Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt, där han kritiserade mig för ständigt tala om natur som en enhet. I en av de senare kommentarerna till inlägget skriver han:

Jag är medveten om att mycket av den mänskliga tanketraditionen bygger på den tanken [att dela upp i natur och kultur], men när jaktlaget samlas för att jaga älg om några veckor så åker vi inte ut i ”naturen” för att jaga. Ingen i jaktlaget skulle uttrycka sig så. Vi pratar om vägar, skogsbestånd, myrar, kraftledningar, pass, berg, osv.

Reid och Lovejoy pekar på att hellre än att det är ”den mänskliga tanketraditionen” att dela upp i abstrakta begrepp som betyder allt och ingenting, så är det ”mänskligare” att förklara med ord sin relation till en plats. Som om jag i stället för att säga Sandhammaren skriver ”dit vi åker för att spåra med Maggie och att leka med henne på stranden”. För det är just därför som vi åker dit. Norr om Brösarp är ”dit vi åker för att plocka kantareller”.

*Maggie nosar efter något en dag i december förra året*.

Förbindelsen till en plats förändras med tiden och i dagens samhälle finns det några tendenser som oroar mig. Det ena är hur många jag ser som endast befinner sig fysiskt på platsen, men som promenerar med hörlurar. Detta utestänger platsen. Då hör man inte att näktergalen har anlänt på senvåren, samt att man endast hör den vid några specifika platser. Det ska vara buskigt så att de kan gömma sig i det täta grenverket. Man hör inte sävsångaren som är vid Tommarpsån. Eller som nu när man mest hör talgoxar och blåmesar, då svarthättan har lämnat oss. Hösten är här.

Teknologin bryter vår förbindelse till vår omgivning. Fast å andra sidan hjälper den mig att höra vilken sångare som hörs.

Det andra som jag funderar på är just det vetenskapliga och abstrakta språket som Lars kritiserade mig för. Även det avbryter förbindelsen, men på ett försåtligt sätt. Jag tänkte på detta när jag idag läste om houstyfolket i Alaska som kallar grizzlybjörnarna för skogens trädgårdsmästare. När de tar upp laxen ur älvarna och släpper de halvätna kropparna i Alaskas skogar sprids kväve i markerna. Det är en fin beskrivning av en del av ekosystemets olika delfunktioner.

Vad intetsägande dessa begrepp är. Och jag tänker på hur mycket mer den berättar om skogen och hur den ser ut i Alaska längs älvarna. Och jag jämför den artikeln ”Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation” (Berglund & Kuuluvainen, 2021) som jag läste idag och hur lite den berättar om skogen på det norra halvklotet.

I artikeln berättar de om hur vi ska förstå förutsättningarna för hur en skog bör bevaras utifrån begreppet baseline. Det senare är tanken om att hitta ett tillstånd i naturen som är det naturligaste för att sedan utgå från det i bevarandet av skogen.

The conditions of boreal forests prior to intensive human usage are important as baselines for ecosystem management and biodiversity conservation. This refers to conditions where, while acknowledging that humans have to some degree probably been omnipresent in all boreal forests throughout history, human influence has been negligible and the natural forest dynamics and structure have prevailed. (Berglund & Kuuluvainen, 2021, ref. borttagna).

I citatet och i hela artikeln har den enskilda platsen tagits bort i ett försök att beskriva förutsättningarna för att bevara den boreala skogen. De beskriver processerna som sker i skogen på norra halvklotet som en variation mellan dynamiken och strukturerna över tid. För att sedan påpeka att det sker genom en samverkan mellan hur störningar påverkar utvecklingen.

Variability in forest dynamics and structure in a given landscape over time results from the interplay between various disturbances and diverse post-disturbance successional pathways. Disturbances vary in form (fire, flooding, wind, insect outbreaks, etc.), size, spatial configuration, frequency (return interval), and severity. (Berglund & Kuuluvainen, 2021, ref. borttagna).

Ingenstans får man syn på relationen mellan laxar och björnar. Ett annat sätt, som är mer likt Sverige, vore att fundera på hur relation mellan blåbärssnåren och älgen. Har älgen tillräckligt mycket att äta? Finns det varg? (Se Jägarna, älgen och vargen, del 2).

Det som beskrivs i citaten är ingen skog och alla. Alla förbindelser till en given plats har tagits bort.

Förvisso är jag något orättvis emot denna artikel. Den syftar till att kritisera ett äldre sätt att se på hur skogen på norra halvklotet fungerade till hur ny forskning visar att tidigare modeller inte stämmer. Men den får illustrera vårt förfrämligande förhållande till vår omgivning.

Småtallarna håller sig fast i sandynen. På andra sidan växer det endast gräs som klarar av den näringsfattiga sanden. På den här sidan av dynen växer ljungen, skyddad från vinden.

Varför jag oroar för hörlurarna är självklart, medan fruktan för det abstrakta språket är nog underligare? Skälet är just att förbindelsen upphör. För att något ska bli viktigt och inte bara ett sätt för att visa upp sig så måste något ha betydelse. Man måste ha en relation. För utan det så är man bara en tid av den tillfälliga tidsandan, av samhällets nyck.

Det abstrakta språket och den naturvetenskapliga undersökningen är viktig. Den har hjälpt mig personligen att förstå vad det är jag ser, men det förblir ytligt om det inte kopplas till en plats som jag bryr mig om. Det naturvetenskapliga språket är ett verktyg för att förstå vad som sker, men det är utan värde. Det värdefulla skapas i förbindningen till platsen och den uppstår i närvaron och i berättelserna som man förknippar med platsen.

Avslutningsvis så har jag valt ordet förbindelse med omsorg då det är en betydelse av ordet religion. För religionen pekar på vad vi förbinder oss med och således vad som är viktigt för oss. För den urbaniserade människan innesluten i sina hörlurars värld upphör samhörigheten till sin omgivning. En vacker ek, blir endast en estetisk upplevelse, snarare än den relation som den har med tusen andra organismer. För naturvetaren ser man endast till de tusen organismerna, men glömmer bort skönheten i att få stå i dess närvaro. Då blir det endast tomma ritualer på samma sätt som när vi inte längre upprätthåller förbindelsen till Gud så dör guden. Ritualerna kan visserligen leva kvar länge. Men till slut upphör den och symboler som Guds lamm blir betydelselösa och då blir kyrkorna endast vackra byggnader utan ande.

Referenser:

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.

Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt

Föräldrarna klagade och ville få giftermålet hävt. Det var på 1620-talet och deras dotter hade gift sig med Bengt, en rik änkeman. Problemet var att deras dotter fick göra manssysslorna i hans hushåll, medan han höll sig till kvinnosysslorna, som att mjölka korna. Det skulle enligt dåtidens kultur en man inte syssla med. Det var att degradera sig. Domkyrkokapitlet höll med föräldrarna om det olämpliga och tillät dem att skiljas. (Sandén, 2015).

Att det var kvinnorna som skötte mjölkningen var en uppdelning som fortsatte i Sverige fram tills den stora urbaniseringen på 1920-talet. Tidigare hette det ”deja” och sedan ”mejerska”, men under industrialiseringen och centraliseringen av mjölkbranschen försvann de kvinnliga beteckningarna och den manliga yrkestiteln ”mejerist” tog över. (Sommestad, 1992).

Detta tänkande skiljde sig från USA där de svenska emigranterna inte mötte denna yrkesuppdelning. Där höll männen i mjölkningen, men där så var också mejeribranschen tidigt en del av industrialiseringen. (Sommestad, 1992).

Industrialiseringen förändrar synen på djuren. Under 1920- och 1930-talet pågår en enorm förändring av jordbruket i Sverige. Man rationaliserar och centraliserar. I en uppsats Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939–1943? (Redemo, 2017) visar jag att under sju år, från 1938 till 1945, försvann 12 mejerier i Skaraborg i moderniseringens namn.

Det var en ny tid och man ville bort från det förlegade och bakvända. I mina anteckningar citerar jag en riksdagsmän och konsulenter som yttrade sig på Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening: Riksdagsman A.S. Fält uttrycker följande: ”När jag övergick från industrin till jordbruket, hade jag lärt mig organisationens betydelse. Jag kunde icke fatta efterblivenheten bland jordbrukarna i fråga om tillvaratagandet av deras intressen.” Riksdagsman J. Onsjö säger följande: ”Om jordbrukarna skola kunna hävda sin ställning, så måste de begagna sig av den moderna tidens medel. /…/ [D]et som nu sker i jordbrukets historia, det liknar det som skedde, då byalagen sprängdes och skiftesreformen genomfördes. Den reformen var av grundläggande betydelse för hela vårt ekonomiska liv.”Angående organisering påpekar konsulent Bohman: ”Detta är den enda kontentan, som jordbrukare, vilken är med sin tid, kan komma till idag.”

I Lena Sommestads avhandling Från mejerska till mejerist (1992) talar hon om en maskuliniseringsprocess som pågår i det svenska samhället där män tar över flera av de kvinnliga yrkena. Det jag fokuserar på är hur naturen glöms bort och tekniken tar över. Så till exempel beskrivs restaureringen av Vedums Andelsmejeri i Skara-Postens artikel ”Vedums andelsmejeri är nu hypermodernt”(1940) med fraser som: ”Exteriören gör ett funktionalistiskt och rationellt intryck.”I texten skriver journalisten: ”Man kan emellertid genast konstatera att allt är ultramodernt, flott och stiligt, och det är rostfritt i största möjliga utsträckning.”

Vad vi ser är hur Sverige ”rationaliseras” och ”effektiviseras” för att tåla moderniseringen. I ett annat inlägg har jag tagit upp hur det sker liknande saker i skogen, se Ta bort de gamla flottlederna. Idag tar vi det för givet. Det är ett normalt sätt att tänka för oss.

Det är här jag vill återvända till vad jag skrev om i lördags Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig. Läs gärna den texten först för att förstå det fortsatta resonemanget.

Kort är dock att kulturen formar hur vi upplever världen. När vi föds har vi en kognitiv disposition så att vi ska kunna anpassa oss till livsbetingelserna som vi kommer att möta. Då alla miljöer är annorlunda finns formas vi efter den miljö som vi växer upp i, vilket gör att den blir helt naturlig för oss. Vi bildar ”kartor” för hur världen fungerar som sedan vägleder oss (se Damasio, 2012 & Clark, 2016). Det är också därför som domkyrkokapitlet går med på skilsmässan på 1620-talet utifrån föreställningen (kartan) att en man som vill mjölka kor är inte sund.

Vad vi ser i föreställningen att kvinnor sköter korna och männen fälten är att man tänker och formar sin värld utifrån naturen. Människorna kategoriserar naturen utifrån kulturella beteckningar och på så sätt blir den betydelsefull (Rapport, 1988), se Vågar vi tro på en högre mening? Vi kanske måste för en tydlig förklaring av begreppen. Detta är inte bara typiskt för 1600-talets Sverige utan för människans tillvaro tills brottet som skedde med upplysningen, industrialiseringen och sedan ökade med urbaniseringen.

Jan Svenungsson den åttonde skorstenen i Wanås.

Genom att vi blir allt mer främmande för naturen, så försvinner också de värden som förknippades med naturen. De heliga lundarna blev ekar till skeppsbygge, älvarna som gav fisk formades till flottleder och i trädgården planterar vi främmande arter för deras skönhet utan att se dem som en del i ett ekosystem. Ekologen Paul Shepard menar till och med att det påverkar vår intelligens negativt i boken Thinking animals: animals and the development of human intelligence (1998[1978]).

Om vi ser till hur vår kognition anpassar sig till den faktiska miljö och kultur som vi lever i menar jag att han har en poäng. Den teknologiska miljön är formade efter människans behov och anpassad efter hennes förmåga. Den kan vara komplicerad, men den är inte komplex. Den kräver inte ett möte med det ”andra”, det som inte är oss.

Det vilda väcker våra instinkter och kräver en förmåga att anpassa oss efter det okontrollerbara. Det handlar inte om strömtillgång eller om det finns trådlöst. Vi måste kommunicera med en natur som inte förtydligar och tillrättalägger utan som kräver vår uppmärksamhet och förmåga till slutledning. Men vi vet inte om slutledningen är rätt, då det inte är något program som startar eller en buss som kommer i tid. Vi fortsätter vår vandring i det vilda med vetskapen att det fungerade för stunden och vi får se om vår erfarenhet kan bli till en lärdom.

Så för att sammanfatta och avsluta så ser vi hur Sverige har moderniserats och är urbaniserat. Föreställningar om att vissa yrken endast skulle utföras av ett visst kön har övergivits. Att slika föreställningar har försvunnit är inte negativt, men de talar också om en förlust och det är att vi inte längre ser naturen som en symboler som berättar för oss om vårt samhälle. Våra föreställningar kommer från maskinen och teknologin och det gör att vi tappar kontakten med naturen.

Ännu har vi rötter i det förgångna. Min mormors farmor var mejerska. Men hur många minns hur nära landsbygden är i svensk historia? Vad sker när vi blir alltmer främmande för naturen och det som inte kan kontrolleras? Vi kanske helt enkelt blir dummare och förlorar den visdom som endast kan vinnas genom att leva i det komplexa, där livserfarenheter görs, vilka är smärtsamma, men som man också kommer över, då överlevnaden kräver det.

Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt. Genom att överlämna oss till teknologin, samtidigt som vi förlorar naturen, riskerar våra själar. Det är jag övertygad om.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Sandén, Annika (2015). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. 2. uppl. Stockholm: Atlantis

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Sommestad, L. (1992). Från mejerska till mejerist. Lund: Arkiv förlag.

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…