Hundpromenad – Sida 3 – Förvilda Sverige

Hundpromenad i Kambrium

Det var hisnande vackert att gå ned från busshållplatsen i Vik mot Östersjön. Det var kallt. Luften var klar. Havet var blåare än jag någonsin har sett det.

Maggie drog för att jag skulle skynda på stegen. Hon ville bada. Planen var att gå från Vik längs med kusten till Simrishamn och skälet var för att undersöka klipporna längs med stranden.

Dagen innan hade jag läst att de var från Kambrium, tidsåldern för en halvmiljard år sedan. Nu skulle jag titta efter spårfossiler, alltså de spår som organismer hade gjort då Skåne befann sig i södra Chile. Inspirationen till vandringen kom från boken Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner (Björk, 2003) som jag hade sprungit på då jag besökte geovetenskapliga biblioteket i Lund dagen innan.

Vi gick genom den gamla fiskebyn där husen står tätt, men livet är dött på vintern. Förr levde fiskare och sjökaptener här. Nu är det dyra sommarstugor och det lilla samhället har till och med två golfbanor. Efter husen svängde vi ned genom dungen av alträd som löper mellan klippstranden och Skåneleden söderut. Jag gick försiktigt. Is täckte stenar och klippor.

De kambriska klipporna med sin kråksten.

Kråksten kallas klipporna i folkmun för de många maskhålen som täcker ytan. Det var dessa spårfossiler som jag ville undersöka.

Kambrium är den tid då organismer utvecklades från att vara encelliga till flercelliga. Vissa talar om den kambriska explosionen. I boken Wonderful Life: The Burgess Shale and the Nature of History (2007[1989]) skriver paleontologen Stephen Jay Gould om den mångfald av kambriska organismer som det finns spår av. Han menar att fossilerna pekar på de olika vägar som evolutionen hade kunnat ta och påstår att om vi kunde gå tillbaka till den tiden och börjat om, hade kanske organismernas utveckling kunnat ta en annan väg.

Här där vi går finns det dock bara spår efter dessa maskar. I stenblocken ser man fortfarande spåren efter deras gångar.

Medan Maggie springer runt går jag försiktigt för att inte halka. Ett svanpar simmar utanför klipporna. Några fiskare står med sina kastspö en bit bort.

Jag har gått här förr, men då visste jag inte vad det var jag såg. Då var vi på väg mot ”Prästens badkar”, en formation i klipporna, som i folkmun hade gjorts för att den lokala prästen skulle ha någonstans att ta sig ett dopp. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilken plats som menas. Kanske är min fantasi för fattig?

Maggie undrar varför jag inte kastar någon pinne till henne.

Ovan nämnde jag Chile och Skåne i samma sammanhang. Och det tåls att upprepas för en halv miljard år sedan så befann sig i Sverige i den södra hemisfären. Med tiden har landsändan flyttats med de tektoniska plattorna allt mer norrut. Då var den här delen också en strand.

Lena Björk berättar att på ”land levde endast bakterier, men i fuktiga partier fanns möjligen mattor av alger.” (2003:14). Livet, fortsätter hon, fanns framför allt i havet. Livet vid strandlinjen var oroligt av vågorna och därför var det främst organismer som maskar, men också armfotingar och musslor.

Här ser vi hur många spår det är efter maskarna.

I stenblocken kan man se de olika tidsepokerna. Sandstenen pressades ned av ny sand som lade sig ovan på. Det finns lager som inte visar några spår alls och teorin är att en storm kunde skölja ut sanden och tömma den på liv. Livet vid stranden var inte ofarligt. Nedan ser vi exempel på lagren.

”Vissa lager av sandstenen saknar maskhål. Sådana laget vittnar om en storm som ödelade bottenytan för ungefär 530 miljoner år sedan.” (Björk, 2003:15)

Vi går vidare. Det är så mycket att ta in och utöver det lilla jag har läst i Björks bok, så vet jag ingenting.

Jag tittar med min lupp på sandstenen. Lagren som visar sig med sina ränder är vackra. Jag studerar lavarterna som växer på västsidan av blocken där inte vågorna kommer åt.

Följer man skrevorna ser man hur små lavar rotar sig. Sedan så sprider de sig. Tittar man med luppen ser de inte så skarpa ut i kanterna utan de är runda.

Den gula xanthoria aureola och vit dagglav

Intrycken som jag inte förmår sortera gör att jag blir alldeles snurrig. Det är en slags frustration som fyller min kropp. Jag kan inte längre njuta och övermättnad tystar nyfikenheten. Jag är fortfarande alldeles för okunnig.

Därför går vi vidare, men inte innan Maggie får hämta en pinne i vattnet bland stenar och tång.

Vi kommer upp på Skåneleden. Stranden avskiljs med snår av nyponbuskar. På sina ställen har en stig hackats fram. Maggie drar för att gå ned, men kommer när jag kallar på henne med orden ”inte dit”. Snåren fångar upp den kalla vinden. Det är ett annat mikroklimat där vi går, längs med kohagar där råkor går och letar mask då tjälen tinar i solen och en äppelodling.

I träd sitter blåmesar och talgoxar. De sjunger att våren är här. När vi går över spången till Tjörnedalen ser jag några gravänder landa i vattnet. Våren är verkligen på väg, vad än kylan berättar.

Sammanvuxna ekar vid stranden i Tjörnedalen.

Jag stannar och tittar ut över vattnet. Jag ser flockar av gräsänder och knipor. Ännu längre ut tycker jag mig skönja alfåglar. De är alltid lite för långt ut för min kikare.

Vi går genom kohagen. Ännu är korna inte utsläppta. Vi möter andra som promenerar norrut. Frustrationen börjar släppa nu när vi rör på oss. Längs stranden står enskilda alnar. Jag stannar och kikar utåt, men fortfarande är jag inte säker på att det är alfågel som jag ser där ute.

En skäggdopping simmar förbi.

I Tjörnedalen ser jag många rödhakar. Här på Österlen övervintrar många, men myckenheten får mig att tro att flera av dem har kommit tillbaka söderifrån för att bereda plats för häckning.

I Baskemölla dricker jag av källan. Det goda vattnet som strömmar rakt ur berget smakar gott. I hamnen ser jag två knipor och… är det en smådopping? Jag går närmare. Jo, det är det. Trion håller sig längst in i hamnen där det ligger ett tunt istäcke.

Vi fortsätter stegen mot Simrishamn och går genom ännu en kohage. Deras betande gör att ängarna förblir öppna och inte växer igen av sly.

Norr om Simrishamn kommer vi till vårhallarna. De flata klipporna går ut i vattnet och täcks av bladtång och den röda ullsläken.

Bladtång och ullsläke norr om Vårhallarna.

Här låter jag Maggie springa och hämta en pinne i vattenbrynet. Jag funderar på om det är samma slags sandsten som i Vik, men de typiska maskhålen finns inte här.

En stenvall likt en förstenad drakes stjärt löper upp från vattnet. Det kan ju inte vara sandsten, tänker jag. Samtidigt förstår jag inte varför det skulle vara väldigt annorlunda sten här. Men slika tankar tyder mer på den okunniges vilja att kategorisera det han inte vet något om, än om någon insikt.

Vi börjar närma oss slutet på vandringen och jag tänker på hur landskapet öppnar upp sig ju mer man kunskap som man besitter. På samma sätt är det ödmjukande då jag märker hur begränsad min kunskap är.

Landskapet låter oss inte bara ana Kambrium utan berättar om närtida historia, då landskapet nyttjades av fiskebönderna som bodde längs med kusten. På stenstränderna ser man spåren där de tog bort sten för att kunna komma in med sina ekor utan att skada skrovet mot de vassa stenarna.

Längs med stranden ser man dessa anläggningsplatser som påminner om livsstilen förr.

Från Vårhallarna vill jag skynda på stegen. Vi är båda lunchhungriga. Men i Tobisvik stannar jag vid Tommarpsån. En spillkråkas kall fångar min uppmärksamhet. Jag spanar längs med åstranden och upp bland bokträden på åbackarna. Ingenstans skymtar jag den. Men vad som istället fångar min uppmärksamhet är en bergfinkshanne som sitter på en gren. De kommer söderut för att äta av bokollonen på vintern.

Hemma skriver jag en lista med alla fåglar som jag har sett: gråsparv, rödhake, spillkråka, gravand, knipor,, smådopping, alfågel, blåmes, talgoxe, knölsvan, gräsand, bergfink och skäggdopping.

Förundrad dricker jag en kopp kaffe. Livet är rikt.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Gould, Stephen Jay (2007[1989]). Wonderful life: the Burgess Shale and the nature of history. New York: Norton

Hundpromenad i Stenshuvud Nationalpark och klimatförändringarnas möjliga inverkan och påverkan

Vi gick upp mot sumpskogen i stället för att gå ned till Hälleviken. Maggie drar så mycket när vi går mot vattnet och jag var nyfiken på den nordvästra delen, väster om stigen. J. stannade mig.

Hör du? sade han och jag hörde någon slags hackspett.

Spillkråka?

Nej.

Gröngöling?

Ja, svarade han. Du hör det på att sången sjunker i slutet. Spillkråkans sång är rak.

Vi gick sydväst om Stenshuvud och diskuterade vad blädning och plockhuggning var. Jag försökte förklara och han ställde frågor. Jag önskade att jag hade Blädningsbruk: En handbok (Lundqvist, 2023) med mig för att slippa vara så otydlig. (Se inlägg Blädningsbruk: En handbok).

Det handlar om, förklarade jag, att det är endast gran som klarar av växa i skuggan av andra träd. Ek, björk och tall är pionjärarter. Blädningsbruk handlar om att skapa en skiktad skog. Titta här omkring oss. Det är två skikt. Dels de uppväxta bokarna och de som väntar på sin chans.

Lundqvist skriver att det handlar om att alltid ha en sluten skog där man endast tar ned enskilda träd.

I blädningsbruk bär marken alltid en sluten skog och det finns en lång obruten kontinuitet av stora träd. De enskilda blädningarna [att man tar ner enskilda träd] innebär dessutom betydligt svagare störningar än slutavverkning och det obrutna krontaket ger ett annat ljusklimat nere vid marken. Allt det är gynnsamt för störningskänsliga arter. (Lundqvist, 2023:68).

Vi viker av mot en av ängarna och går längs en ås. Söder om oss är det översvämmat. Jag slår hål på isen med foten och Maggie dricker.

Stenshuvud var förr en utmark där man lät djuren beta. Skogen användes också för att få virke. Träden är relativt unga då området skottskog, stubbskottsskog och ängar (Naturvårdsverket, 2004).

En klibbal i sumpskogen. Hackspettar har sökt efter insekter.

Vi går längs en svagt upptrampad stig. Maggie tvekar, men hon får inte bestämma. Det är något som stör henne. Kanske är det vildsvinen? Senare hittar hon ett ruttet kadaver, men då är hon luktar hon nyfiket på det.

Det går långsamt. Vi stannar vid de vindfallna träden. Vi söker efter tickor och lavar. På ett träd hittar vi tegelticka som har trängt sig upp ur barken på en fallen sälg.

J. stannar mig. Hör du? Det är tre fåglar som sjunger.

Jag hör en hackspetts pickande, ser och hör en koltrast, men jag vet inte vad det envetna lätet är. Han förklarar att det är en nötväcka.

Stenshuvud, berättar han är en liten nationalpark. Den främsta anledningen till dess existens är avenboken. Han visar mig dem. Längs de raka stammarna, som skiftar med ränder, växer det utskjutna grenar. Det är deras kännetecken.

I Skötselplanen för Stenshuvud nationalpark (Naturvårdsverket, 2004) läser jag att de började växa sig höga när betestrycket minskade i skogen. Här och där står det hagmarkskogsträd. De är de stora ekarna och bokarna som har fått breda ut sig, men som nu trängs av yngre träd. Se bilden på boken nedan som har fått breda ut sig och nu kommer ynglingarna och tränger sig allt tätare inpå.

Vi fortsätter vår korta men intensiva promenad för ständigt stannar vi och undersöker stammarna med luppen. Med hjälp av mobiltelefonerna söker vi efter arten. Maggie blir uttråkad, men hon är tålmodig med mig, framför allt när jag mutar henne med hundgodis.

Att lära sig arter är att lära känna miljön. Det är upptäcka vad som finns, men det är också ett sätt att testa sina föreställningar och undersöka sin kunskap. Ta tegeltickan som exempel. Det är en saprotrof, vilket betyder att den lever på död ved. På Artportalen läser jag att den finns i ”Löv- och blandskog. Döda, stående stammar av lövträd, särskilt sälg” (tegelticka Daedaleopsis confragosa).

Det är en oansenlig svamp och inte alls hotad. ”Livskraftig” står det i Artportalen.

Tegelticka (Jag märker nu att fokus ligger lite fel.)

Länge brydde jag mig inte om det jag såg omkring mig. För mig var det viktigast att vara ute i skogen, men med tiden blir det allt mer viktigt för mig att se vad som finns omkring mig.

Det finns en högre syfte med det och det knyter an till vad jag har skrivit om tidigare, att vi har våra föreställningar som oftast bygger på en intuitiva intryck snarare än kunskap, se Vi är mäktiga som gudar men med begränsad kunskap. Andrew Shtulman skriver i ”Science v. Intuition: Why it is difficult for scientific knowledge to take root” (2014) om två begrepp knowledge enrichment (utöka sin kunskap) och conceptual change (förändrade föreställningar). Som jag tidigare har nämnt är det senare ytterst mycket svårare då det kräver en ontologisk förändring, alltså en skiftande verklighetsuppfattning (Klahr et al, 2019), se också Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?.

Insektshål, svampsporer och stammens vridning.

Det som jag och J. gjorde var att utöka vår kunskap och det var inget som ruckade vår förståelse av hur vi förstår naturen. För mig har detta närmande till naturen varit en stegvis process, där jag har fått min förståelse förändrad. Genom läsandet har jag också tvingats att se hur styrd jag är av metaforer, det vill säga bilder hjälper mig att fånga in vad det är jag tycker mig se, vilket jag nämner i bland annat Förundran inifrån en älgmage. Där tar jag upp Daniel B. Botkins bok Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990) där han går igenom olika metaforer som har styrt vår syn på naturen.

En sådan metafor som styr och stör mycket av miljödebatten är att naturen söker sin balans. Det finns ingen balans i naturen. Den är en process där organismer genom naturligt urval lyckas eller inte att anpassa sig till en föränderlig miljö. En art är resultatet av den processen och den bygger på att fler dör än överlever.

I Shtulmans bok Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong (2017) tar han upp vad det naturliga urvalet är och berättar om ett experiment där de frågade studenter vilken illustration som bäst beskriver det naturliga urvalet. Är det en bild där en liten giraff står bredvid två långhalsade giraffer, en där den korthalsade giraffen ligger och sover eller en där den är ett skelett? Eleverna tenderade att välja den andra.

Det är den tredje bilden till höger som är rätt. För de bäst anpassade lyckas överleva, medan de andra dör utan att kunna föröka sig. (Shtulman, 2017:218)

Botkin skriver i Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990) att det sätt som vi kommer undan dessa falska metaforer är att vi återgår till grundforskningen. Men problemet med detta, skriver författarna till ”Climate change Science, impacts, and opportunities” (Chester, Hilty & Cross, 2012) är att de snabba klimatförändringar som nu sker skapar nya scenarion som tidigare förändringar inte hjälper oss att förstå.

Problemet som Chester et al. framför är just våra föreställningar, men de som går under beteckningarna shifting baseline, eller förskjuten normalitet som Sverdrup-Thygeson använder i Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023). Chester et al. tar upp två sidor av den förskjutna normaliteten. Det ena är att klimatförändringarna skapar verkligen annorlunda förutsättningar. Det andra är den psykologiska effekten som bygger på att våra föreställningar förändras. Vi vänjer oss helt enkelt.

För att motstå detta krävs empirisk data. Hur såg det ut på den här platsen för hundra eller två hundra år sedan? Utifrån datan, skriver de, krävs det även att göra filosofiska tolkningar och moraliska bedömningar.

The answer will require empirical data, philosophical interpretation, and moral judgment, and consequently it is one of the most challenging questions facing the conservation community today. (Chester et al., 2012:8f)

Så låt oss avsluta i Stenshuvud nationalpark. En del av kunskapsinhämtandet bygger på att gå runt och undersöka hur det ser ut på platsen, att inhämta empirisk data. Det andra är att undersöka förändringen över tid. Som vi såg så har avenboken kunnat sprida sig när betandet minskade.

Om en person kunde resa i tiden och förflyttade sig från 1925 till 2025 skulle hon uppleva en väldigt annorlunda natur. Kanske skulle hon känna sig helt främmande och till och med tycka att det inte längre var omhändertaget?

Att uppmärksamt vandra runt i landskapet är lärorikt, men med det får vi inte glömma att vi endast ser en ögonblicksbild av ett landskap i ständig förändring. Den förändringen följer dock inte människans tidsförståelse utan andra. Det är därför vi ständigt bör bevaka vad det är för föreställningar som guidar ochs styr vår uppfattning av vår miljö.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Chester, Charles C.; Hilty, Jodi A. & Cross, Molly S. (2012). Climate change Science, impacts, and opportunities. Ur Climate and Conservation: Landscape and Seascape Science, Planning, and Action. red. Hilty, Jodi A., Chester, Charles C. & Cross, Molly S. Washington, DC: Island Press/Center for Resource Economics. Ss. 3–15.

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand

Naturvårdsverket (2004). Skötselplan för Stenshuvud nationalpark.

Shtulman, Andrew (2014). Science v. Intuition: Why it is difficult for scientific knowledge to take root. Skeptic Magazine. Publicerad 140319 [Hämtad 250216].

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Hundpromenad längs med Voxnan. Vi möter Karl Marx och direktör Gräslund

Vi ska vandra längs med Voxnan i Hälsingland.

Solen skiner och vi befinner oss vid dammen i Runemo för att ta oss längs med flottarleden till Söräng. Vid den här delen av Voxnan syns det tydligt hur de förändrade älven för att anpassa den till att frakta timmer från de skogarna ned till kusten. I Bollnäs möter hon Ljusnan för att sedan rinna ut Bottenhavet i bruksorten Ljusne. Där låg sågverken och där var utskeppningshamnen i Orrskärsviken.

Längs med vägen står det skyltar utmärkta som berättar om vad vi bör lägga märke till i Voxnan, såsom stenkistor vilka ledde timret rätt så att det inte fastnar i där älven är grund eller kröker sig.

På andra sidan ser vi en stenkista som leder timret ned i strömmen.

Det är en trivsam vandring. Vi går genom löv- och barrskogspartier. Längs med älven står villorna och även en stor hästgård där de tränar travhästar.

Medan vi går där funderar jag på hur de har förändrat älvens förlopp. Egentligen är den för grund, men man gjorde den djupare. Likväl var det perioder då den var för låg för att kunna flotta timret. Även denna augustidag är vattnet lågt. När timret kom var man tvungen att se till att det inte fastnade innanför stenarna utan höll sig i den strida mittfåran. Se bilden nedan.

Här ser vi hur stenblocken ligger som en mur för att leda timret rätt.

Vi sätter oss ned, dricker kaffe och äter smörgåsar. Maggie får bada där det är grunt. Hon är ändå ganska feg och vågar sig inte ut där strömmen är strid.

Vi har mycket att tacka dessa förfäder till oss. De byggde upp ett Sverige som har gått från att vara ett av Europas fattigaste till rikaste länder. Vad vi ser där vi går är hur man förändrade landskapet till människans behov.

Här är ett smalt parti som säkerligen skapade brötar, platser där timret ansamlades och ibland behövde man använda dynamit för att få loss det.

Just denna välfärd har gjort att vi har lång semester och kan njuta av skönheten i landskapet i maklig gångtakt. Men välfärden har inte bara kommit av att innovativa personer har kunnat utnyttja våra resurser utan också att lagar har gjort att de har fått dela med sig av sitt överskott. Ägandet har jämkats med fördelning.

Att jag kom att sommarens vandring kom sig av en begrundan som liksom ebb och flod kommer upp i mig då jag funderar över historiens förändring.

Det handlar om effektivisering och centralisering och hur vår kultur formas utifrån detta. I grunden, slår det mig, är det en marxistisk tankegång som handlar om hur ändamålet formar våra handlingar och genom våra handlingar förändrar vi vår omgivning.

Karl Marx skriver i inledningen av kapitlet till ”Arbetsprocess och värdeskapande process” i Kapitalet del 1 (1867) att arbetet är ”ett samspel mellan människa och natur” och hon blir en ”naturkraft” i hennes ändamålsenliga verksamhet. Men, och det här tycker jag är en intressant tanke, människan förändrar också därigenom sin egen natur.

Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet. Hon sätter de naturkrafter i rörelse, som hennes kropp är utrustad med, armar och ben, hand och hjärna, för att tillägna sig naturmaterialet i en för henne själv användbar form. Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. (Marx, 1867)

Här ser vi hur de skapade en kanal för att timret inte skulle hamna i de grundare partierna.

Det är just denna förändring som jag begrundade medan jag låg kvar i sängen i morse. Förändringen kan drivas på av enskilda, men oftast är det den samlade kraften i tidsandan som är pådrivande och de enskilda anpassar sig till betingelserna. Så under min utbildning till historielärare undersökte jag till exempel hur stenhuggarna i Sotenäs, Bohuslän, anpassade sig till stadsbyggandet i norra Tyskland under 1920-talet. Gatorna behövde kullersten, se Är samarbete bra?.

I en annan uppsats skrev jag om hur mejerskorna försvann och mejeristerna uppkom, Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939-1943?. Att jag betitlade arbetet med ”vad” kommer sig av en alldeles för teoretisk ingång i ämnet och hela titeln lyder Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939-1943?: En analys av förändringen inom mejerinäringen i Skaraborg utifrån Actor-Network Theory (2017).

Undersökningen bygger på flera grunder. Det första som väckte min nyfikenhet var att min mormors farmor var mejerska. Det andra var att jag upptäckte i materialet att från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet så försvann alltmer mejerier. Det skedde en enorm centralisering och industrialisering av mjölkproduktionen. Ifrån början var svenska mejerier var uppdelade i fyra olika delar: gårdsmejerier, gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier. Men mellan 1900 och 1970 gick man från 1600 mejerier till 7 (Karlsson, 1994).

Här ser vi hur en mur är byggd för att hålla timret i älven när vattnet är högt.

Denna förändring skedde inte utan diskussion och från ett sammanträdesprotokollet från ett möte i Vara 1939 såg jag hur politiker och lantbrukare hade olika åsikter (Se Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening U.P.A. F8:1. 4.). Så framhöll till exempel direktör H. Gräslund att ”[m]ed eller mot sin vilja hålla skaraborgarna nu på grund av obönhörliga ekonomiska lagar på med att genomgripande förvandla sin hittillsvarande mejerityp till en annan.” Han talar alltså om krafter utifrån som betvingar dem och därför borde de förstå att en förändring är nödvändig.

Han fortsätter med att framhålla ”ekonomiska omvälvningar, de nya ekonomiska lagarna, som ligger förborgade i de nya transportmedlen och i de moderna konsumenternas krav på hygien, kvalitet m.m., som kommer som en följd av föregångsandan”.

Just detta om hygien är intressant då tanken tycks genomsyra samhället, läs Lort-Sverige (1938) av Ludvig ”Lubbe” Nordström.

Innan jag avslutar och försöker komma till någon summering av vad jag vill få sagt så vill jag nämna att lantbrukarna som inte var lika övertygade om hur tiderna förändrades. De såg snarare att det var andra idéer som var i görningen. En smörhandlare ser centraliseringen som ett försök till planhushållning som redan är ”fullt genomförd som i Ryssland och andra diktaturländer”. Han menar att det bryter kontakten mellan bönderna och kunderna. Här menar jag att han fick rätt.

Resultatet var en total förändring av svensk landsbygd och i detta så förändrades inte bara landskapet utan också människan. Vi förväntar oss att kunna äta fläsk varje dag och köpa tomater på vintern. Livsmedelspriserna har också kunnat hållas nere på grund av att de stora aktörerna får skalfördelar.

Så nu är det dags att avsluta detta för trots allt finns det någonstans där jag menar att trådarna löper ihop. Alltför ofta är det dem som framhåller det rationella i att gå en viss väg. De lyfter fram förnuftiga argument och har de tillräcklig makt kan de forma föreställningen om framtiden därefter och sedan påstå att de hade rätt.

Så å ena sidan är det yttre faktorer, men å andra sidan är det också inre faktorer som driver på utvecklingen. Att flottarleden från Runemo till Söräng kom till var på grund av lokala företagare, men de ingick i en allmän förändring som pågick i Sverige och i världen. Nu har den blivit en turistdestination och dammen i Runemo kom till när det var nya tider.

Likväl skapar det strukturella förändringar, vilket gör att alternativ blir svårare att se och utnyttja. Som exempel menar jag att minskningen av mejerier också gjorde att produktalternativen, alltså möjligheten att förädla försvann. Det mesta av finosten i Sverige kommer från Falköping och inte från små producenter.

Kanske hade det kunnat utvecklas annorlunda om det fortfarande hade funnits fyra olika slags mejerier: gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier som vid 1900-talets början? För det gav fler aktörer chansen på landsbygden, men genom den aktiva förändringen förflyttades mejerierna till storstäderna. Förädlingen av mjölken hade lämnat den agrara produktionstraditionen.

Vid 1900-talets början var svenska mejerier uppdelade i fyra olika delar: gårdsmejerier, gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier. Gårdsmejerierna var knutna till gods och bondgårdar och var därför en del av den gårdsekonomin. Andelsmejerierna var ekonomiskt fria från godsen och bondgårdarna. De små andelsföreningarna omfattades av byn och socknen och bönderna själva som även organiserade skötseln och förvaltningen. Under 1930-talet hade endast några få i Stockholm vuxit sig så stora att de hade blivit en del av storindustrin. Uppköpsmejerier ägdes av enskilda individer eller bolag och var inte kopplade till den agrara produktionstraditionen. (Redemo, 2017:4)

Veteåkern blir en del av en konstinstallation som här där jag och Maggie går till ett skulptur på Kivik art centre.

Nej jag får inte ihop alla trådarna som kryllade sig i mina tankar, så låt mig i stället avsluta vid slutet av flottarleden längs med Voxnan.

Vi stannade på stigen och åt lite hallon som växte vilt där. Sedan gick vi till bilen och körde hem till våra vänner. Dagen efter fortsatte vi resan till Simrishamn.

Referenser:

Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening U.P.A. F8:1. 4.

Karlsson, Birger (1994). Mejeriminnen: Berättelser och bilder från de gamla småmejerierna. Varberg: Förlag Utsikten.

Marx, Karl (2018/1867). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. Sjunde upplagan Lund: Arkiv förlag

Nordström, Ludvig (1938). Lort-Sverige. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag

Sommestad, Lena (1992). Från mejerska till mejerist: En studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess. Lund: Arkiv förlag.

Detta satans trakthyggesbruk! Eller?

Jag stannar till vid sidan av kalhygget halvvägs upp på fjället öster om Brandbu i Norge. Det är snö och kallt. Då hör jag porlandet. Knarret från våra skor och tankar snarare än iakttagande har dövat mig för bruset från ån som rinner igenom den nedhuggna delen av skogen. Stubbar sticker upp ur snön. Jag funderar på varför jag så sällan ser dem när jag är ute och går i skogen.

Vi går vidare. Något stör mig och då slår det mig att de inte har lämnat något kantlinje. Träden är nedhuggna till randen. Taniga björkar sticker upp. Det är inget stort kalhygge. Mig stör det inte, men bristen på kantlinje reagerar jag på. Marken kommer att erodera. Samtidigt så borde väl stubbarnas rötter hålla kvar jorden?

Ån löper mitt i bilden och viker av högerut.

Snart kommer vi in i ett stycke av skogen och då kommer ännu ett kalhygge. Spår efter löpare och andra som har rört sig här. Min följeslagare ser spår från en hare. Maggie nosar efter kantareller i skogsbranden. Hon hittar både stelfrusna trattkantareller och gula under promenaden.

Vi följer skogsvägen upp längs fjället. Jag ser gula toppar på en gran, men endast på en. Är det någon slags svamp som skvattramrost*?

Längs vägen iakttar jag granarna. De är högst tio meter höga. De är alla samma höjd och omfång. Raka stammar vars nedre döda grenar täcks av lavar. Det är framförallt slånlav och skägglav. Betyder det något?

Här ser vi blåslav, slånlav och kort skägglav.

Överallt växer det blåbärsris. När jag sitter i stugan tycks det mig som om jag såg grå tagellav, men de ska ju inte trivas i ”modernt skogsbruk” (Bäck, 2018). Om modernt skogsbruk och trakthyggesbruk se Jägarna, älgen och vargen, del 2.

Enligt Kristina Bäck ska varken tagellaven eller skägglaven ”gynnas inte av det moderna skogsbruket eftersom det tar många år innan den etableras” (Bäck, 2018). Men det som jag ser är modernt skogsbruk, trakthyggesbruk med samlade jämnåriga bestånd. Däremot, skriver hon, trivs de på fuktiga och vindstilla områden. Jag får för mig att de växer relativt skyddade på fjällsidan.

Medan Maggie nosar vidare stannar jag en bit bort från skogsvägen. Väggmossan täcker de gamla stubbarna. Först får jag för mig att de har markberett här, men jag är tveksam. Jag minns vad Stig Hagner skrev om ”anständighet” (2005). Se inlägget Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?.

Och i en annan vinkel:

Även om granen växer tät på sina ställen är det en ljus skog här.

Längre upp finns det stormfällda träd. Där är det sumpigare. Det är mest gran här, även om både tall och björk finns. Älgen verkar trivas. Det finns spår överallt och den har betat på björken (?).

Det är så lite jag förstår och detta är något som jag särskilt under den här vistelsen i jaktstugan har begrundat, då jag har läst Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017). För vad är det egentligen att förstå något? Det är något som jag återkommande berört här på bloggen, men nu när jag står här i skogen så tänker jag på att trots att jag läser på, studerar, samtalar så förstår jag inte. Jag vet en del, men förståelse är något annat.

Frågan är vad det är som jag vill förstå? I det här sammanhanget är det kritiken av trakthyggesbruket. Är kritiken alltid berättigad?

Några dagar senare läser jag skogsekologen Ola Engelmarks ord i Skogen på andra sidan hyggena: Om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Han skriver att ”trakthyggen praktiseras alltför schablonartat och utan större analys i skogar där hyggen inte borde tillämpas” (2020:16).

För att kunna göra en analys behöver vi begripa det vi ser och det kommer ur erfarenheter som har formats genom utbildning, utforskande och teorier som tycks göra det vi ser förståeligt. Men, och det här är viktigt, förståelsen utvecklas kollektivt. Det är i kollektivet den utvecklas, men också motverkar subjektiviteten hos den enskilde.

Det menar i alla fall de Regt:

[T]he contextual nature of intelligibility does not imply subjectivity. Intelligibility is based on skills, which are acquired through education and are relative to scientific communities rather than to individuals. (de Regt, 2017:266).

Dock är det inte så enkelt att vi kan lämna det till experterna, för även deras perspektiv skiljer sig åt, beroende på att de tillhör olika skrån.

Skogen kan man se den utifrån jägmästarens blick där den ska ge valuta eller så har vi ekologen som ser till mångfalden och att den är en biotop för de olika organismerna. Vems blick är viktigare? Det är en värdering. Poängen är att de båda ingår i gemenskaper där de har utvecklat olika förmågor vilket leder dem till att se till olika delar. Här menar jag inte att de ser helt olika delar utan att blickens syfte leder dem till att koncentrera sig på skilda saker.

Enligt Regt är förståelsen vetenskapens mål. För att kunna förstå så behöver man begripa vad det är man ser. För honom är det att man har en teori och har förmågan att använda det på det man begrundar

Han menar att en begriplig teori förklarar ett fenomen utifrån dess empiriska egenskaper och inneboende överensstämmelse. Förmågan att förstå visar sig i tre steg: begriplighet, klargörande förståelse och förutsägbarhet.

Med empiriska egenskaper menar han att teorin kan föras över på fenomenet som vi upplever och inneboende överensstämmelse menas att teorin måste vara logisk och inte innehålla självmotsägelser.

Nu skriver han om det vetenskapliga arbetet och jag är ju bara en vandrare som funderar över det jag upplever.

Vad jag här avslutningsvis vill uttrycka är denna ständiga undran som följer mig. För i det jag läser så påstås det en massa som jag inte kan bedöma. Å ena sidan kan jag nöja mig med att jag njuter av att gå i denna brukade skog, där en skogsväg förenklar mina steg. Å andra sidan förundras jag över hur bergsäkert som så många uttrycker sig. Vad är det som de ser som jag inte förmår?

Och här vill jag avsluta med den skillnad som Regt tar upp i verket Understanding scientific understanding (2017). För det finns en skillnad i förståelse. I det vetenskapliga tänkandet handlar det inte bara om hur jag ska formulerar mina tankar utan de jämförs med andras.

Förståelsen är på många sätt gemensam och följer ur den teoretiska och empiriska arbete som har utförts inom det vetenskapliga fält som man verkar. Men och det här är det intressanta en del av förståelsen kommer ur åskådligheten, alltså kan vi göra det begripligt genom att göra det visuellt?

Han utgår från fysiken och hur den förändrades från en väldigt mekanisk förståelse till svårigheterna som uppstod i och med kvantfysiken. Med skogen är det annorlunda. Den kan vi alla ständigt visualisera. Och det är där det bedrägliga uppstår. För vad förstår vi egentligen? Vilken kunskap har jag? Utifrån vilka värden och värderingar skapar jag min förståelse?

Vi återvänder till jaktstugan. Det är dags för en kopp kaffe och lite choklad vid kaminen.

Det är magiskt här när man går ut och kissar på natten.

*I första versionen skrev jag om törskate, men som Lars skriver i sin kommentar så drabbar den främst tall. Så jag formulerade om det till att det kanske är skvattramrost, en slags rostsvamp för att behålla den frågande blicken. Då jag skrev inlägget var jag övertygad om att jag hade rätt. Så kan det vara.

Referenser:

Bäck, Kristina (2018). Natursidans guide till lavar – luftens kvalitetsmätare. Natursidan. Publicerat 181112 [241231]

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Nej det var inte varg. Koppla hunden!

Vi pulsar i snön. Kraftledningar ovanför oss och det är för lite snö för att spåra. Vi är återigen på fjället vid Brandbu i Norge i vårt försök att komma undan fyrverkerierna. Maggie är väldigt rädd för dem. Se Nej det var inte slender man.

Då det är för lite snö för att skida går vi skidspåret runt. De flesta delar är snötäcket tunt och den första kilometern är det fler som har gått. Men när vi vänder norrut blir det till att pulsa.

På flera ställen har jag sett djupa och stora hundspår, men de har varit där människor går. Nu ser jag dock ett enskilt spår. Förutom våra spår är det inga tecken på människor. De löper in bland snåren för att sedan gå uppåt backen.

Det finns mycket älg här. Stora spår i snön och på ställen har de betat.

Älgarna har betat. Breda spår syns i snön.

Jag påstår att det kan vara varg, men får mothugg direkt. Det är klart att det inte är, svarar hon. Men jag nöjer mig inte med hennes svar. Jag undersöker och undrar, men någon egentlig kunskap har jag inte för att kunna bedöma vad det är jag ser.

Bedömningen gör jag utifrån storleken och att det inte syns människospår. Jag tycker mig även se spår från lodjur, pekar på dem och säger att så där runda är de. Men du vet inte hur det har smält, får jag till svar. Så någon bekräftelse får jag inte, den gången heller.

Vi fortsätter promenaden. Det är något under noll. Det växer mest gran. Vi går bland hällar och myrar. Til slut kommer vi upp på en väg. Vi blir förvirrade men följer den uppåt. Då hamnar vi vid en mobilmast. Vi går neråt igen.

Det finns inget spår ut bland granar och björk. Så minns jag den långa backen förra året. Den som aldrig tog slut. Men säker är jag inte, så oron består.

Så når vi till rätt avfart och går hemåt. Jag känner mig lugn. Att inte veta var jag är kan stressa mig när jag är ute i naturen.

Det är lätt att gå på vägen, även om det är isigt. Jag är försiktig. När vi anlände halkade jag på isen och sträckte mitt högerben. Vi gick i mörkret och bar på våra saker. Då halkade jag på isen. Maggie drog och något höll emot. Jag skrek till av smärta. Men inget bröts. Jag kunde pallra vidare. Det gör fortfarande lite ont.

Plötsligt står det en gigantisk stubbe i olika färger på en klippa. Vi går upp. Det är fin utsikt där. Jag söker efter älgar och vargar. Fjällen breder ut sig. Vinden är kall.

På en skylt läser jag att det är stubben efter urträdet som höggs ned för tusen år sedan. Vägen vi går på en en pilgrimsled och tanken är att vi ska slå oss ned där och begrunda livet.

Tillbaka i jaktstugan undersöker jag på Skandobs där man kan se de senaste observationerna. Allmänheten får skicka in. Den senaste är långt ifrån där vi är. På Naturvårdsverkets sida Varg, population Skandinavien läser jag den senaste inventeringen. Här finns ingen ulv. Observationerna påminner om mina. Några foton på spår i snön. Jag är tveksam nu och ifrågasätter dem. Visserligen kan vargar vandra, men allmänhetens bedömning är nog lika goda som mina och liksom mitt fall finns det inga kända revir i närheten där personen tog kort.

Förmodligen har min följeslagare rätt i att det är hundar som har gjort en liten avstickare från matte och husse. Det har skett att Maggie rymt så det är förståeligt, men inte ursäktat. Så finns det dem som släpper hunden för att de ska kunna springa av sig. Och den kommer ju alltid tillbaka…

Mycket av skogen här är inhägnad. Skogsbete är vanligt.

Jag blir betänksam. J. brukar säga till mig att man borde ha körkort på hund. Jag minns paret som berättade att de tog med sig sin hund till Sarek, vilket är förbjudet. Den lärde sig snabbt, skrattade de, att det inte lönade sig att jaga renen. Och så tänker jag på när jag kommer med Maggie till revet i Simrishamn. Även om det sitter människor där ger sig gässen ut i vattnet. De ser att Maggie är ett rovdjur.

För hundar stör i naturen. De är rovdjur som sprider oro. Det gör människor med, men vi håller oss för det mesta ur vägen och jagar inte på instinkt efter dem. Det är ägaren som har ansvaret för hunden, men allt det där vet du som läser.

Nåväl, jag lutar mig tillbaka på stolen och tänker att det är dags att lägga undan mobilen. Täckningen är bättre i år och ägaren har lagt in en portabel mobilladdare. Dessutom kunde jag bara inte låta bli att kolla upp om det finns varg i närheten och samtidigt pilla lite med bloggen. Inspirationen kom över mig. Så, nu är det dags för flygplansläge igen.

Hundpromenaden väckte tankar om plikten vi har att skydda miljön!

När vi kom in bland träden skyddades vi äntligen från den iskalla blåsten. Vi hade gått upp längs hagen i Bäckhalladalen in i dungen. Egentligen hade Maggie velat gå ned till Östersjön, men jag hade min plan och hon fick finna sig i den, trots att hon hade stretat emot.

Vi gick längs joggingspåret och kom platsen till där man kan vika av norrut mot dammen som Maggie alltid vill bada i eller gå framåt ned i riftdalen. Jag valde mitten och gick upp för en stig på höjden. Där växer ljung och blåbärsris. Det är väldigt få träd som växer där på höjden utan de går som en ring nedanför slänten. Det finns några få björkar. I en var ett stort hål som jag försökte blicka ned i för att se om det fanns rester från ett gammalt fågelbo, men inget syntes.

I kanten av höjden ned mot bäcken hade björnbärssnår börjat breda ut sig. Maggie ville gå ned till bäcken, men jag ledde henne vidare nordväst.

Vi kom till en plats där gran, björk och ek möttes. Överallt låg eklöven spridda, men jag lade märke till att blåbärsriset växte framför allt kring ekarna. Blåbär sprider sig genom sina rötter. Det är därför de bildar täcken i vegetationen. Bakom mig upptäckte jag en spretande ek vars stam och grenar var bevuxet av mossa.

Jag fascinerades av platsen då på den lilla plats tycktes vara tre olika habitat eller biotoper. Det var platsen där granen växte, där de glesa björkarna stod och så ekarna som växte upp ur blåbärstäckena.

Här är en bild av denna oansenliga plats som så fascinerade mig.

Bäckhalladalen är en liten area, men har väldigt många olika habitat. Det var en utmark till Gladsax by där byborna lät sin boskap beta. (Om utmark se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?).

Vi fortsatte vår promenad mot dammen. Vi gick ned genom björk och blåbärsris. Jag kastade en pinne i dammens kant som Maggie fick hämta, för att sedan fortsätta. Då, återigen på gångstigen såg jag och hörde stjärtmesar. Dessa fina vitulliga bollar med sin långa stjärt flög runt omkring oss. Jag stod där och tittade på dem då de ständigt flög runt. Maggie väntade tålmodigt.

Med lite flyt fick jag tagit ett kort på en av stjärtmesarna.

Vi fortsatte promenaden, men nu lämnade jag intrycken för teorin och funderade kring det jag såg och det jag har läst. För vad jag såg på denna promenad i några timmar var minibiotoper och jag tänkte på funderingar kring nischer (se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad).

Senare på kvällen började jag återigen läsa i biologen Peter A. Cornings verk Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind (2018). Skälet är de frågor som begreppet nisch ställer genom att de visar på en samverkan mellan de olika arterna och den abiotiska miljön.

Synergi (συνεργία) består av två ord syn (sam) och ergon (verkan). Corning menar att genom att olika delar samverkar kommer de att påverka varandra och en anpassning sker utifrån den andra. Det naturliga urvalet, som Darwin skrev om, måste således ses inte bara utifrån arten, utan även miljön och de andra arterna.

En övervintrande gransångare (kanske) som plockade bland björkklasarna.

En arts nisch är en anpassning till miljöns förutsättningar och samverkan sker genom att delarna tillsammans blir något annat när de förs samman i en helhet. 2+2 blir 5. Corning skriver att samverkan leder till nya effekter som sker genom det naturliga urvalet. Delarna formar helheten och formas av helheten.

[C]ooperative interactions of various kinds, however they may occur, can produce novel combined effects – synergies – with functional advantages that may, in turn, become direct causes of natural selection. /…/ The parts (and their genes) that create these these synergies may, in effect, become interdependent units of evolutionary change. (Corning, 2018:4f

Eftersom det enskilda är beroende av helheten, då det har utvecklats i samarbetet, kan det leda till att allt faller samman om vissa delar tas bort.

Låt oss avslutningsvis ta tjädern som exempel för resonemanget. Jag läser Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie (Rönning & Oldhammar, 2024). Skriften finns på Naturskyddsföreningen Dalarnas hemsida, se Ny rapport om hur skogsbruket slår sönder tjäderspelen – rena katastrofen. I den visar författarna hur skogsbruket genom sättet som de tar upp kalhyggen påverkar tjäderns möjligheter att överleva.

Tjädern har utvecklat sin nisch. Den kräver vissa förutsättningar för att kunna leva. De snabba förändringar som sker i skogslandskapet gör att den trängs tillbaka till små fickor. Det har gjort att i vissa fall utförs tjäderspelen av endast en individ. Instinkten att utföra tjäderspelet inför parningen är alltså så stor att trots att det inte finns konkurrenter att visa upp sig inför så utför tjädertjurarna ändå sina spel.

Nedan ser vi två illustrationer för hur tjädern påverkas av kalhyggena. I mitten samlas tjädrarna, men inför tjäderspelet har de uppdelat skogen i tårtbitar mellan sig. Det är en stor yta på cirka 300 hektar, där det är mellan cirka 1 km kärnområdet där leken sker och ytterområdena. Enligt Rönning och Oldhammar är det ytan som krävs för ett framgångsrikt spel:

Arealen i hela detta område uppgår till cirka 300 hektar. Här tillbringar tupparna merparten av sin tid under spelperioden på olika tårtbitar. Denna yta är vad tjädrarna behöver för att kunna genomföra sitt spel med ett framgångsrikt resultat. (Rönning & Oldhammar, 2024:27)

Illustration av Martin Holmér ur Rönning & Oldhammar, 2024:26

När kalhyggen breder ut sig försvinner möjligheterna för tjurarna att hitta habitat där de kan överleva och sedan utföra sina tjäderspel.

Vad exemplet visar är att det inte går att endast se till den enskilda arten utan man måste också se till habitatet och de förutsättningar som det ger. Tjädern har i samverkan med landskapet utvecklats till den praktfågel som det är idag. Men när landskapet försvinner, så kan inte heller de överleva.

Det är här vi se hur utdöendeskulder skapas genom de få fickor som tjädern får genom skogsbrukets verkningar. Och jag skriver ”verkningar” utan prefixet ”sam”. För vad som sker när för mycket tas ned, när ytor inte lämnas, så kan de inte överleva.

Ett exempel är kantzonerna vid vattendrag eller blåbärsriset. Det är i kantzonerna där det finns insekter för kycklingarna. Det är i blåbärsriset som de hittar larver från blåbärsfältmätare, en fjäril som minskar i genom att marken bereds och blåbärsrisets rötter förstörs. De är ännu en art, vars nisch är starkt knuten till en annan art.

På bilden ser vi bäcken som flyter genom Bäckhalladalen. Det är mycket död ved, mjuk mull där insekter och fåglar trivs. Om träden huggs ned riskerar marken att torka upp.

När vi äntligen har nått avslutet på inlägget vill jag peka på den etiska plikt som jag menar vi har att upprätthålla habitat i vår miljö så att arter kan överleva, se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad.

För vad vi ser genom att snarare se till samverkan, än till den enskilda arten, är att det är snarare miljöerna som vi måste koncentrera bevarandearbetet på. Det görs dels genom Natura2000, som Bäckhalladalen är en del av, och dels genom att skogsbruket fredar större områden, samt låter det finnas korridorer mellan dem som gör att det finns sammanhängande habitat och inte fläckar i landskapet.

Vattendrag som bäckar, åar och älvar bildar naturliga korridorer genom landskapet, vilket innebär att lämnade kantzoner skapar naturliga sammanhängande områden. Dessutom, då klimatförändringarna riskerar torrare skogar vilket stressar skogarna, med allt från granbarkborrar till skogsbränder, så tycks det vara en inledning på god samverkan.

Människan genom sin kunskap, vetskap och insikt kan medvetet samverka med sin miljö och jag menar dessutom att det är hennes plikt utifrån det hon vet.

Referenser:

Corning, Peter A. (2018). Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind. World Scientific Publishing Company

Rönning, Göran; Oldhammar, Bengt (2024). Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser: Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie. Naturskyddsföreningen Dalarna

Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?

Det var en augustidag sommaren 2018. Vi parkerade bilen vid Blängsmosse på Billingen, men gick västerut längs skogsvägarna mot Sätuna utmark. Det var varmt. Jag hade med mig kaffe och digestive. Det här är brukad mark. Liksom i området på Sydbillingen som jag skrev om igår (Hundpromenad i virkesförrådet) är det en stor mosse, en del hyggen och sedan granbestånd i olika åldrar.

Det var ännu ett av dessa områden som jag utforskade med kartan i Skövdes omnejd. Jag såg ut vägar som vi följde och sedan gick vi genom skogen till en annan väg för att ta oss tillbaka. Med tiden behövde jag inte kartan utan lärde känna området och visste var jag befann mig.

Bilden är från Lugnås och är tagen dagen efter promenaden till Lugnås. Jag hade sedan juni börjat skriva anteckningar för att lära mig om ekologi. Här intresserade jag mig för spridningsekologi och skrev följande: ”Titta på bilden med Maggie och lägg märke till vilken avgrund som skogsvägen ännu är mellan de båda sidorna. Endast i mitten av vägen går ett tjockt stråk av olika växter. På sidorna av vägen såg jag olika slags klöver och smultron som sökte sig ut över sanden.”

I mina anteckningar efter promenaden till Sätuna utmark skrev jag följande:

Det var en het promenad. Jag och Maggie gick i uttorkade flodfåror. Gräset växte högt. På kalhygget såg jag en gulsparv. Vi var på väg till Sätuna utmark på Billingen. Det är ett litet naturreservat som består av gammal skog. Vissa av träden är över 200 år gamla.

I utkanten var en väg av frodig grönska, tätt växande björkar och granar. Vi fortsatte in genom att följa flodfåran. Väl inne glesnade det av. Jag satte mig på en rotvälta, drack en kopp kaffe och åt digestif.

När Maggie blev otålig vandrade vi vidare i östlig riktning. Mossorna var torra. Jag kände ett välbehag i hela kroppen. I en liten glänta stannade jag och tittade mig omkring. Jag hade läst om hur växtligheten förändras. Först såg jag ingen skillnad och tänkte gå vidare. Men så sa jag till mig själv att stanna kvar, lugna ned mitt sinne och iaktta. Då såg jag att odon växte i gläntan men inte inne bland träden. Om odon, dessa blåbärsliknande småbuskar behöver mer ljus än blåbären vet jag inte, men det verkade så.

Just den där gulsparven gladde mig. Jag hade nyligen börjat fågelskåda och sakteligen byggde jag upp min kunskap. Jag tror det var min första gulsparv. Varje ny upptäckt gav mig lyckokänslor.

Jag vill minnas att det var en slänt där bävern tog sig ned.

Så varför kom jag att tänka på denna fina tid då jag och Maggie vandrade undersökte landskapet runt Skövde? Som så ofta var det en text som väckte minnet.

I artikeln Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship? (Kaye, Andrews & Demientieff, 2022) i International journal of wilderness beskriver författarna om hur begrepp kommer till genom förändringar i historien.

Begreppet wilderness, vildhet, i sin nya betydelse uppkom under 1920-talet i USA. Då började många upptäcka att alltmer av landet hade förändrats genom industrialiseringen. Miljöintresserade upptäckte att förändringen hotade områden som hade varit oexploaterade. För att kunna beskriva problemet fann de konceptet vildhet. Begreppet hade inte funnits i just den definitionen innan varken i väst eller i bland ursprungsbefolkningen. Nu börjande man använda detta enande begrepp för att kunna formulera sin oro kring förändringarna.

It is true that early Indigenous people had no conception of wilderness—but neither did western people before they were exposed to the environmental degradations that led to development of the wilderness ethic. We should remember that the wilderness idea evolved and continues to evolve, as do all concepts of environmental ethics, in response to new understandings and changes in society and its relationship to the environment.

Just att se vildhet och vildmark som etiska, snarare än biologiska begrepp fångade mig. För om vi blir tydliga med begreppens egentliga domän är det också enklare att föra samtalet vidare. Se också avslutningen till det här inlägget.

Ett Natura 2000 på P4 i Skövde. Här gick vi och tittade efter bävern. Den fick jag tyvärr aldrig se. Den första bävern såg jag i Diebrienbåvne.

Författarna skriver att skillnaden mellan det västerländska sättet att använda vildhet på är att man såg sig som skilda från de områden som man betecknade eller kategoriserade som vilda. Det gjorde man inte hos cup’ik, ett folk som lever i Alaska. Orden fick mig att tänka på det som jag skrev om yorubafolket i Nigeria (Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss) och hur även de ser det vilda som en del av samhället.

I det inlägget samtalade jag och Lars om begreppet vildmark och jag håller med om att det är knepigt. Men vad finns det då för annat begrepp och då mindes jag det ordet utmark. Tydligen har det funnits i svenskan sedan 1400-talet. Sätuna utmark tillhörde församlingen söder om Hornborgasjön. Denna utmark låg således långt från där man bodde.

Utmarker, skriver Urban Emanuelsson i Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur (2009) låg utanför inägorna, alltså de områden som var inhägnade med gärdsgårdar. På inägorna hade man sina åkerodlingar. Från dem höll man undan djuren medan man på utmarkerna lät djuren beta fritt. Vad som var inäga och utmark förändrades delvis genom att man på de åkrar som låg i träda lät djuren beta och deras avföring gav näring till jorden. På utmarkerna längre bort från boningen vallades de av unga pojkar eller flickor. Detta system har funnits över hela Europa.

Emanuelsson fortsätter att berätta att genom betandet så hölls markerna öppna och det gynnade den biologiska mångfalden. I kustbandet använde man ofta öar som utmark, vilket gynnade sjöfågel som häckade på de nedbetade strandängarna.

Vad utmarken berättar om är inte det orörda romantiska landskapet utan visar hur människor ständigt har rört sig i miljön och utnyttjat det för sin överlevnad, på samma sätt som alla andra organismer. Här kan man också tillägga samebyarna vars områden sträckte sig från fjällen till havet. Deras levnadssätt kallar Emanuelsson för tranhumance, vilket är ett rörligt betessystem som sker över stora geografiska områden.

Även om landskapet har förändrats ser vi här de gamla stengärdsgårdarna i förgrunden och utmarkerna i bakgrunden.

Avslutningsvis vill jag återkomma till det vilda som ett etiskt begrepp, snarare än ett biologiskt genom att kort nämna artikeln Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become (Kaye, 2022). I den frågar sig Roger Kaye som är ”Alaska Wilderness Coordinator for the U.S. Fish and Wilderness Service” om vi fortfarande behöver allmänna begrepp som natur, som är så luddiga? Vore det inte bättre att tala om ekologisk integritet (vad det nu betyder) eller biologisk mångfald?

Visserligen, fortsätter han, stämmer det ur ett biologiskt perspektiv. Men naturen och det som är naturligt syftar inte på en objektivt ekologiskt tillstånd utan också på estetik, på psykologiska, andliga och symboliska dimensioner. De är en del av vår erfarenhet och hur vi värderar vad som bör skyddas. Naturen väcker en känsla av skönhet inom oss.

But Nature andwhat [sic] is natural, has never just been an objective ecological or baseline condition. Unlike biodiversity, Nature also has aesthetic, psychological, spiritual, and symbolic dimensions and these are prominent in the public’s experience, valuation, and motivation for protecting landscapes. Nature evokes a sense of beauty, sublimity, and tranquility. (Kaye, 2022)

Och är det inte så att det är just i utmarken där brukandet har öppnat upp landskapet, men inte som en åker med räta linjer utan ett föränderligt landskap där vildsvinens bökande, rådjurens betande och hackspettens hackande har skapat en mosaik, en mångfald av intryck, som vi kan undersöka och beundra.

Som björken i Sandhammaren som jag stannar upp vid då jag passerar den. Ovan sprängtickan har en hackspett hackat sig in. I somras hade det övertagits av bålgetingar. Nu har hackspetten återvänt, men inte för att bosätta sig utan för att äta. I inlägget Naturen, poesin och hyllningen till livet och i Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit visar jag tidigare bilder.

Nedan följer tre bilder från gårdagens besök på Sandhammaren. På den sista bilden är det som abstrakta grottmålningar i björkens inre. Det är när vi stannar upp och iakttar som vi öppnar upp för upptäckandet av skönheten.

I hålet var förr täckt av bös från ett fågelbo. Du ser resterna från det blandat med gammalt spindelnät. Ett nytt spindelnät är uppsatt.

Hackspetten tar sig igenom barken och splintveden. Sprängtickan har mjukat upp kärnveden.

Referenser:

Emanuelsson, Urban (2009). Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur. Stockholm: Formas

Kaye, Roger (2022). Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become. International journal of wilderness. April 2022, vol. 28:1

Kaye, Roger; Andrews, Polly Napiryuk; Demientieff, Bernadette (2022). Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship?. International journal of wilderness. August 2022, vol. 28:2

Hundpromenad i virkesförrådet

Vi stiger av bussen och går över buss 49. Jag och Maggie ska gå över Sydbillingens platå. På kartan har jag sett att det finns en stig längs med mossen. Den är omarkerad. Men en stor del av den går längs med mossen, vilken kommer att vägleda mig. Jag har även med mig kompass. Det är molnigt, så solen hjälper mig inte när jag inte längre har mossen vid min vänstra sida. Trots det är jag som lite nervös. Det är jag alltid när jag ska ge mig ut i för mig okända marker.

Vi inleder vandringen där det står 49 och följer mossen, som är den stora bruna fläcken. Därefter går vi ned för sluttningen till väg o2692.

Vi går upp längs med skogsvägarna. Här befinner sig produktionsskogen i olika faser av tillväxt. Vi går förbi nyplantering och avverkningsområden där virkesuttag precis har skett. Timmerstaplar ligger vid sidan av vägen. Det är vår.

Under hela vintern gick vi här. Jag hittade spår efter lodjur. Tillsammans undersökte jag och Maggie området. Då gick vi gärna i norrut eller söderut. Jag följde skogsvägarna även om jag gick inne i granbestånden. Ibland var det svårt att ta sig fram. Ogallrad ungskog gjorde det nästan omöjligt att sa sig fram. dessutom tappade jag ibland väderstrecket och oroade mig för att ha gått vilse. Då är det skönt med våra egna spår i snön.

Medan vi går uppåt passerar vi ett större avverkningsområde längs med slänten. Det ger överblick över området. Här och där står jakttorn utplacerade. Området brukas för flera syften.

På höjden där platån breder ut sig är en vändplats för timmerbilar. I det täta granbeståndet har markägaren låtit röja för en stig. Det är den vi ska gå. Den kommer att leda oss till kanten av mossen för att sedan möta stigen söderut, som vi ska följa. Det är blött där vi går, men jag har bra kängor på mig. När vi når fram till mossen är den förväntade stigen där. Jag slappnar av. Trots alla dessa timmar i skogen sjåpar jag mig lätt. Stigen gör mig lugn.

Under en annan promenad vid Billingen i Ljungstorp. I dimman hade jag precis sett en älg som avlägsnade sig tyst och försvann.

Det är ingen välvandrad stig. Ofta tar jag upp kartan, trots att jag ser mossen. Det är gran och tall vi går igenom. Då vi gick hade jag ännu inte börjat fågelskåda, så tanken att titta ut över mossen efter tranor faller mig inte in.

Efter mossen når vi en ny slags vegetation. Det är ädellövskog. Här blir det fler stigar. Nu är jag lugn och inte så noggrann med kartan. Men så blir jag betänksam. Ska vi verkligen gå norrut? Jag tar fram karta och kompass och ser att vi har gått fel. Vårt mål är en skogsväg som ska ta oss ned till vägen mot Skultorp där vi kommer att bli upplockade.

I lövskogen är det lättare att ta sig igenom och vi följer kompassen och höjdskillnaden i stället för att vara noggranna med stigarna. Snart når vi skogsvägen som ska ta oss ned till upphämtningsplatsen. Längs vägen står det villor och hästhagar. Nöjd i hågen över att ännu en gång ha hittat rätt följer vi vägen.

Maggie på en annan plats på Billingen utanför Skövde.

Under beskrivningen av vandringen använde jag ord och begrepp tagna från Skogsstyrelsens bok Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk (red. Andersson, 2023). Att göra det kom ur det kommentarsamtal som jag och Lars Lundqvist förde till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss. Vi diskuterar vilka ord man använder och hur det formar vårt sätt att se på tillvaron.

Orden är viktiga då de också formar våra känslor och tankar. Inneboende i orden finns det värderingar och föreställningar, som vi inte alltid är medvetna om och likväl styr de oss. Inledningskapitlet till nämnda bok heter ”Skogen – en viktig naturresurs” och inledningstextens titel lyder”Ekonomiska värden och viktig livsmiljö”. Här har det skett en värdering då det som först nämns är de ekonomiska värdena. Det är en resurs. För vem och vad definieras och värderas redan i första meningen:

Skogen är för sin virkesproduktion men också för livsvärden en av landets viktigaste tillgångar och har så varit under lång tid. (2023:7).

Att de sedan fortsätter med att tala om hur skogen kan brukas faller sig naturligt då det är bokens tema. Fast här gäller det inte bara virkesproduktion som är viktig för den enskilde ägaren och Sverige som nation. Skogen är även ”en livsmiljö för alla sina växter och djur” (2023:7), liksom en plats för jakt och bär- och svampplockning och för vandring som jag och Maggie ägnar oss åt.

Vad säger det här om vår kultur att vi ständigt ser skogen som en resurs? Främst att allt förtingligas då den ses som en plats som man hämtar saker ifrån, om det så är timmer eller lugn i själen under vandringstur. Det är alltså något som man kan använda och dess värde kommer i användningen. Det är således något som vi står en bit ifrån och värderar utifrån dess användningsområde.

Hur vi gör värderingen beror på vilket perspektiv vi har. Här har jag använt begrepp som bestånd och avverkningsområden, vilka är knutna till skogsbrukets timmerproduktion. När jag använder ord som vild eller vildmark ger det andra associationer.

Detta var något jag tänkte på när jag läste artikeln Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent (Gustafsson, 2024) i ATL. I den berättar Hans Haraldsson, viltansvarig på Skogsstyrelsen i Kronoberg, om hur han genom att låta rönn, asp, sälg och ek (RASE) växa på sin mark. Det ger viltfoder, säger han. Likaså berättar han om hur han lämnar olika öppningar för att släppa in ljus för att skapa ”bärris och ljung”. Det ger älgen mat.

Älgens foderbehov är mycket större på sommaren än på vintern. Det är under sommarhalvåret älgen växer till sig och det krävs mycket näring, säger Hans Haraldsson[.] (Gustafsson, 2024)

Genom artikelns titel blir fokus på vilt som ett problem för den enskilde skogsägaren, alltså hur dennes resurs riskerar att minska, i stället för att lyfta fram mycket av det som artikeln också beskriver, det vill säga en plats där viltet och människans behov kan samverka. Om det ständigt är människans resursbehov som lyfts fram, så beskrivs älgens matbehov som viltskador, fast det i grunden handlar om hur skogen brukas.

Så för att avsluta. Visst handlar det om vilka ord som man använder. Ord skapar distans eller närvaro. De formar vårt perspektiv och berättar om våra medvetna och omedvetna värderingar. Och jag minns när jag läste om houstyfolket i Alaska som beskriver grizzlybjörnarna som skogens trädgårdsmästare (Reid & Lovejoy, 2022, se Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”). Jag tycker om när hur björnen närvaro i skogen beskrivs som en relation. För trots allt är det inte bara en förtingligad värld utan en värld full av relationer.

Referens:

Andersson, Royne (red.) (2023). Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk. Jönköping: Skogsstyrelsen

Gustafsson, Martin (2024). Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent. ATL. Publicerad 241118 [hämtad 241123]

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.

Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis

Under många år bodde jag i Berlin. Det var där jag lärde mig att flanera. Sakta spatserade jag fram och stannade upp vid något som väckte min uppmärksamhet. Ibland var det bara ett obestämt intryck och andra gånger väckte det tankar. Jag använde min mobilkamera till hjälp för att fånga det jag såg och det intryck som det gjorde på mig.

Tiergarten Berlin. För mig var det som att stå inför en val.

Då var det stadsvandring och ofta gick tankarna till historien. Nedan bild visar hur man med betong har lagat kulhål från gatustriderna mellan de sovjetiska och tyska soldaterna.

Syner som dessa med stenen förekom ofta i Berlin. Jag var aldrig uttråkad där.

Jag undersökte också Berlin med min cykel och kom till områden i dess utkanter som var övergivna. Då ställde jag cykeln, tog mig över stängslet och vandrade omkring. Jag gick in i byggnaderna, såg klottret och det sönderslagna. Växtligheten tog sig upp genom asfalten, som på nedan foto där lönnen växer. Det gav mig en optimistisk bild av naturen som alltid kommer tillbaka.

Mörderberg, där utbytestudenter och gästarbetare bodde i DDR. De bodde utanför stadskärnan så att de inte skulle beblanda sig med de lokala kvinnorna. Även om nazismens rasbegrepp hade övergivits för broderskapet mellan nationerna så fick inte blod blandas mellan olika raser. Man förhindrade det genom stadsplanering istället för raslagar. ”Mörderberg” upptäckte jag nu har inget med mördare att göra utan kommer från det tyska ordet”Modder”, alltså samma ord som det svenska ”mudder”: ”mycket finkornig massa på botten av vattensamling” (Svensk ordbok, 2021).

Numera går jag ute i skog och mark. Med Maggie som följeslagare upptäcker jag trakterna. Det är annorlunda från att gå i en stad. Sällan är det något iögonfallande som vi passerar. Därför använder jag böckerna till hjälp för att upptäcka landskapet. Jag överför det lästa till en stilla undran varför något är på ett visst sätt. I Berlin gick tankarna ofta till historien. Här går tankarna till ekosystem, rewilding och ekologi. Det formar min syn av landskapet och är ett rikt sätt att se på omgivningarna som är sammansatt av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska), av växtligheten och landskapets utformning genom inlandsisen verkande och människornas brukande.

Min optimism och tanken att landskapet ständigt förändras finns kvar i mig. Det är också därför som jag är naturligt attraherad av tankarna kring rewilding då de ser till det som varder snarare än till det som var.

Det övergivna Schultheissbryggeriet i Berlin där jag och en kollega tog oss in och undersökte de olika vrårna.

Jag kom att tänka på mitt flanerande och upptäckande i Berlin när jag läste miljöhistorikern William Cronons inledning till Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996). Det är en antologi där en mängd olika tänkare funderar på vad natur är. Enligt Cronon kan vi inte se natur som något som är skilt från vår kultur. Med det menar han att det finns ingen Natur, utan endast ett mänskligt perspektiv och uppfattningar om vad och hur vi bör uppfatta miljön omkring oss.

Ett enkelt sätt att se på det är utifrån den här översikten från artikeln Från naturbruk till naturupplevelser (Sandell, 2021) som jag diskuterar i inlägget Jägarna, älgen och vargen, del 2 där kategoriseringen sker utifrån nyttjande.

Från naturbruk till naturupplevelser (Sandell, 2021:10)

Cronon delar upp naturperspektiv i många olika ”nature as…” och ett perspektiv som väckte anklang i mig var ”nature as virtual reality” (1996:61), natur som en virtuell verklighet. Först verkade det bisarrt, men ju mer han beskrev perspektivet ju mer resonans gav det. Virtuell enligt Svenska ordboken förklaras med orden ”skenbart existerande” (2021).

Oftast tänker vi på en datasimulering och dit för oss även Cronon. Han beskriver hur vår syn på klimatet och hur det kommer att förändras egentligen utgår från datasimuleringar, vilket skapar tänkbara scenarion och utfall. Han nämner att ingen har sett ett ozonhål utan det är något som har räknats fram. Modellerna som jag läste och skrev om i gårdagens inlägg För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser! bygger på modeller som skapats utifrån teorier som sedan har applicerats på data och som sedan testas mot datan.

Graferna nedan är tagna ur artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valient-Banuet et al. 2015) där de studerar hur stabila ekosystem är utifrån interaktionen mellan olika organismer, se gårdagens inlägg. Enkelt uttryckt visar den vänstra grafen att artrikedomen är ymnigare i ett större och mer varierat habitat och att artrikedomen minskar när habitatet blir mindre. I den högra utgår de från interaktionen och att vissa arter balanserar upp systemet.

Så för att återgå till mitt flanerande med Maggie i Simrishamns omgivningar så utgår jag från en slags simulering av det som jag ser. Jag utgår från modeller för att förstå vad det är jag uppfattar. Ett annat perspektiv är att uppfatta naturen som en vara, så något som kan köpas och säljas.

[N]ature as commodity, a thing capable of being bought and sold in the marketplace quite apart from any autonomous values that may inhere in it. (Cronon, 1996:64)

Gran och tall står raka och brett. Här blir brädor till.

För den som utgår från naturen som en vara så kan synen på all den döda veden som jag såg i Bäckhalladalen uppfattas som slöseri, medan den för mig är en plats för insekter vars närvaro jag endast kan föreställa mig. Därför går jag ibland fram och söker efter hålen i barken.

En björk i Bäckhalladalens hage. Barken är punkterad på sina ställen.

Frågan som uppstår är varför vi gör dessa simuleringar? I grunden har vi alltid gjort dem då de möjliggör ett sätt att förstå oss på den omgivning som vi lever i. Dessutom har det förmått oss att manipulera vår omgivning till våra behov. Och det här är viktigt, för att bara för att man kan se det som en simulering, betyder inte det att det är overkligt eller att det är knutet till en verklighet.

Klimatsimuleringarna är inte bara ett virtuellt sätt att förstå oss på klimatet, men det formar vårt sätt att se på klimatförändringarna. Frågan är om de är bestående? Det ser vi först i efterhand.

Här kan jag inte låta bli att nämna två andra epitet, dels ”nature as demonic other” (1996:67) och ”nature as Eden” (1996:50). Det intressanta med dessa två är att de speglar sig i varandra. Å ena sidan att naturen en gång var Edens lustgård då allt var harmoni och å andra sidan naturen som en hämnande ängel som straffar människan för hennes beteende mot den oskyldiga och värnlösa naturen.

[N]ature as avenging angel, nature as the return of the repressed.” (1996:67) /…/ “Edenic narratives,” in which an original pristine nature is lost through some culpable human act that results in environmental degradation and moral jeopardy. (1996:50)

För att sammanfatta William Cronons budskap handlar det om att vi alla har olika perspektiv, formade av dem vi umgås med och det vi läser. I samtalet bör vi därför ha detta i åtanke. Det är då vi kommer framåt och kan upptäcka nya fasetter. Ett samtal med oliktänkande blir därför ett slags flanerande där vi ibland kan gå upp i våra egna föreställningar då det inte finns något som motsäger de våra. Men då det blir spännande är när vi möter det där som vi inte hade föreställt oss, som ruckar på vårt perspektiv och skevar till det.

Det är då som vi upptäcker det sammansatta och hur uppfyllda vi är av våra egna föreställningar. Det är då vi kan få syn på ännu en aspekt som hade undgått oss. Det gör oss rikare i tanken. Och glöm inte bort att hålla stövlarna leriga.

Referenser:

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

Sandell, Klas, (2021)”Från naturbruk till naturupplevelser”, Biodiverse, Uppsala: SLU http://www.biodiverse.se/articles/fran-naturbruk-till-naturupplevelser/ [Hämtat den 241110]

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307. https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356

För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser!

Mannen stod lutad på sina gångstavar och tittade in i dungen. Bakom honom stod en dam. Jag och Maggie strosade mot dem och nyfiken som jag är frågade jag om de såg något speciellt.

Nej, svarade mannen. Vi är bara så förvånade att vi inte har sett eller hört någon fågel.

Förr, fyllde kvinnan i, såg vi ibland rådjur.

Det är för mycket människor här i Bäckhalladalen, halvskojade jag.

Vi fortsatte vår färd. Maggie ville bada i dammen. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Vi var på väg till heden nordväst om Bäckhalladalen. Det var länge sedan vi var där. Medan vi gick hörde vi något som lät som en visselpipa. Det förvånade mig. Är det någon fotbollsklubb som tränar intervaller? tänkte jag.

Maggie stannade och luktade. Det var ett hål ned i marken vid en björk. Nyskvätt jord låg framför hålet. Jag undrade vad det var. Det var för stort för en skogsmus. Kan en räv ta sig ned där? Men så nära gångstigen?

Överhuvudtaget är jag fascinerad av dessa hål. För som ett djur luckrar upp kan också andra organismer utnyttja. Som det hålet som vi hade gått förbi en bit ned. Där tror jag det var en mus. Det som jag framför allt intresserade mig för var insektshålen i vallen ovanför.

Man ser insektshålen mellan rötterna i den gråa sandjorden.

När vi kom en bit vidare hörde jag massor av högfrekvent fågelläte. Jag stannade upp och fick se både talgoxe och blåmes fara mellan björk, bok och gran. Att jag nämner högfrekvent är just för att vissa fåglars läte är så högt att över en viss ålder kan man inte höra dem längre. Kungsfågeln är den fågel som man först tenderar att sluta höra och då upptäcker man inte att det är fullt av dem. Så kanske jag kan tillägga att paret som vi träffade var närmre pensionsåldern.

Det slog mig hur vi ständigt utgår från våra egna upplevelser då vi försöker bestämma om något är normalt eller inte. Det kalla för baseline syndrom och jag tar upp det i Rosenfinken och shifting baseline syndrom. Och det fick mig att minnas artiklarna om ekologi som jag hade ströläst innan vi gav oss ut. Jag var väldigt kritisk till dem då de handlade om modeller och förutsägelser. Forskarna samlade ihop data och byggde upp olika scenarior. De talade om baslinje och i en artikel angav de holocen som den ekologiska balans som bevarandebiologin borde utgå ifrån.

Jag är kritisk till dessa modeller då de utgår från teoretiska scenarion som tycks bli argument i en debatt om ekologin och om hur det borde vara. Men holocen var innan istiden och när isen försvann påbörjades en ny cykel. Det blev ett nytt ekosystem, som utvecklades utifrån de förutsättningar och sammansättningar som uppstod här i norra Europa. Men de är också lärorika och väcker tankar.

För landskap befinner sig i olika tillstånd och frågan är vilket som är det ”rätta”?I artikeln ”Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding” (Hoeks et al., 2023) ifrågasätter forskarna om det är meningsfullt att tala om en ”base line”. De pekar dels på rewildingprojekt där man snarare ser det som ett nytt ekosystem som skapas. Det andra är att just genom klimatförändringarna så finns det all anledning att snarare se till hur de kan utvecklas än olika mål.

The success of rewilding projects may be more meaningfully measured by focusing on the increases in ecological integrity and complexity, irrespective of the hypothetical original (baseline) state. This is also relevant in the prospect of accelerated rates of climate change and wide variations in ecological rates of change, making it increasingly difficult to rely fixed target states for management strategies. (Hoeks et al., 2023:1523).

Maggie står på en sten och tittar in mot Bäckhalladalens skogliga del.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad. Jag tittade på björkarna som växte i olika stadier. Maggie stannade där en annan stig leder ut ur skogen. Jag höll emot. Så stod vi där ett tag och väntade ut varandra. Jag hörde något som lät som en hackspett, men i stället fick jag se en ekorre hoppa mellan träden. Ånyo hörde jag visslandet, men det var ingen människa; det var en ormvråk. Det fick mig just att tänka på hur annorlunda jag måste uppleva min promenad än paret jag hade stött på.

Till slut vann jag viljekampen och vi gick vidare. Frågan om hur vi ska se på ekosystemen kom tillbaka. För jag tror verkligen inte att man kan tala om att systemet bör befinna sig i ett tillstånd, då i grunden befinner det sig i en ständigt förändring. Framför allt hör i den nordliga hemisfären. Här till skillnad från i regnskogen är väldigt många arter beroende av radikala förändringar, som en brand eller en storm.

Vi kom upp till kanten av heden. Där var en flock steglitser, dessa vackra fina och högfrekvent ljudliga fåglar som far så fort man kommer för nära eller vill begrunda deras skönhet med kikaren.

Heden upprätthålls genom att man låter kor och får vandra fritt på somrarna. De betar och håller ned växtligheten så att arter som har anpassat sig till det öppna landskapet ska kunna överleva. Flera tror att Europa såg mer ut som det här landskapet än enbart skog. Många hjortdjur och andra klövdjur betade och skapade öppna landskap. Pollenfynd i sjöar stödjer tesen.

Heden är också ett exempel på hur det är människornas val och livsstil som formar landskapet. Ceaușu et al. avslutar artikeln Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe (2015) med en reflektion kring varför vi bör förvalta vissa habitat, likt heden som jag och Maggie strosade på.

De tar upp Michael Soulé som menar att det är på grund av de inneboende värdena, något som jag stödjer, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Peter Kareiva och Michelle Marvier, nämner de, som enligt dem menar att vi måste se ekosystemen som knutna till människorna och hur vi förändrar ekosystem, se också mitt inlägg Nej, ingen massutrotning, men…. Rewilding, däremot, skriver de, håller med om att människan har förändrat ekosystemen, men att man kan minska människans tryck och verka för att etablera den naturliga dynamiken i den biologiska mångfalden.

Conservation management in the face of anthropogenic change represents an issue of global importance. Soulé argues that the role of conservation should be to protect nature for its intrinsic value and ensure protection for the least disturbed ecosystems. Kareiva and Marvier suggest instead that conservation should focus on human modified systems because ecological dynamics are tightly connected to human dynamics. A rewilding approach recognizes that the majority of ecosystems have been modified by humans, but identifies opportunities for decreasing the human pressure on ecosystems and restoring the more natural biodiversity dynamics and ecosystem services associated with wilderness. (Ceaușu, et al. 2015:1024)

Personligen ser jag dessa tre perspektiv som kompletterande. Även om jag har svårt att argumentera för ett inneboende värde i ett ekosystem, så menar jag att det är nödvändigt. Likväl ser jag att väldigt många ekosystem, som till exempel heden är beroende av människors ingripande genom att låta boskap beta där. För ekosystem är dynamiska komplexa system, som är beroende av den dynamik som uppstår i relationen mellan olika organismer.

Gerald Marten skriver i Human ecology: basic concepts for sustainable development (2001) om att ett system kan vara olika stabilt genom att illustrera det med en kula som befinner sig i ett tillstånd där den har olika möjligheter. Är systemet stabilt rullar den tillbaka, men är det instabilt fungerar inte återkopplingssystemet och den hamnar i ett nytt tillstånd, se Varsamhet är ledordet.

Ett habitat är ett ekosystem, vilket består av en mängd olika organismer som påverkar varandra. Enkelt uttryckt håller rovdjuren ned betesdjuren så att de inte blir för många och när rovdjuren har dödat för många minskar de i sin tur eftersom det inte finns tillräckligt med bytesdjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.

Men hur många organismer är tillräckligt? I artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valiente-Banuet et al., 2015) undersöker forskarna detta utifrån en modell som bygger på att det inte är x art som är viktigast eller att det finns väldigt många utan det viktigaste är vilken/vilka funktion/er som de innehar i systemet.

[A]lthough most previous studies on the biodiversity–ecosystem functioning paradigm have focused exclusively on species richness, our novel analytical approach reveals the relevance of considering the species interaction balance as a critical indicator of ecosystem health.(Valiente-Banuet et al., 2015:305)

Vi är alltså långt från Michael Soulés tankar om ett inneboende värde utan här handlar det om deras instrumentella värde. I modellen utgår de från två stadier, orört och förstört habitat och en skala däremellan. Sedan undersöker de antalet arter och hur antalet förändras genom habitatförändringarna.

Vad de fokuserar på är således inte framför allt, antalet arter utan vilka arter som försvinner. Tanken som de utgår ifrån är att arter fyller olika funktioner, varav vissa arter har en större funktion för upprätthållandet av olika funktioner för interaktionen mellan de olika arterna. Det betyder att vissa arter, genom sin funktion, är viktigare än andra för mängden arter som överlever i habitatet.

Dessa kallas för nyckelarter (keystone interactions), då deras närvaro ökar möjligheterna för andra arter att leva. Så till exempel om rådjur betar skotten på olika trädarter så förhindrar de dem från att växa upp, vilket skyddar de ljusberoende arterna. Andra arters funktion kan tillföra en stabilitet (additive interactions) åt systemet, medan andra är redundanta (redundant interactions), då de gör varken till eller från. (Valiente-Banuet et al., 2015:303).

Så låt oss ta ett enkelt exempel från mina bilder på djurs boingångar. Nedan är ett hål jag stötte på under en promenad i Sandhammaren. Vad det är för ett djur vet jag inte. Men genom att det har öppnat upp i mossan har den blottlagt sand där insekter kan ha sina bon. Men inte bara det, den leder också ned vatten i jorden, vilket gör att det stannar kvar i landskapet.

Är det en skogsmus ingång? Tuggade ekollon ligger framför. I vallen är det hål för humlor och andra insekter.

Så vad vi ser är att djur kan ha många funktioner utöver sin existens. I illustratören Jeroen Helmers ser vi det som bäst hur de olika organismerna interagerar i ett ekosystem och möjliggör andras existens, se The art of rewilding: an interview with Jeroen Helmer.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad och jag tänkte på att visst jag kan vara kritisk mot dessa modeller, men de fyller en funktion genom att visa på samband som jag inte kan upptäcka om de inte vägleder mina iakttagelser.

Nu har jag skrivit så långt att det är dags att avsluta med att berätta att jag gick ned mig både i ett kärr och fick en stöt på ett elstängsel. Så det var en händelserik promenad utöver alla funderingarna som pågick medan jag iakttog och kontemplerade landskapet som vi gick igenom.

Referenser:

Ceaușu, Silvia; Hofmann, Max; Navarro, Laetitia M.; Carver, Steve; Verburg, Peter H.; Pereira, Henrique M. (2015) Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe, Conservation Biology, Volume 29, No. 4, 1017–1027, DOI: 10.1111/cobi.12533

Hoeks, S.; Huijbregts, M. A. J.; Boonman, C. C. F.; Faurby, S.; Svenning, J.-C.; Harfoot, M. B. J.; Santini, L. (2023). Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding. Diversity and Distributions, 29, 1512–1526. https://doi.org/10.1111/ddi.13786

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…