Kategori: Skogsbruk

Detta satans trakthyggesbruk! Eller?

Jag stannar till vid sidan av kalhygget halvvägs upp på fjället öster om Brandbu i Norge. Det är snö och kallt. Då hör jag porlandet. Knarret från våra skor och tankar snarare än iakttagande har dövat mig för bruset från ån som rinner igenom den nedhuggna delen av skogen. Stubbar sticker upp ur snön. Jag funderar på varför jag så sällan ser dem när jag är ute och går i skogen.

Vi går vidare. Något stör mig och då slår det mig att de inte har lämnat något kantlinje. Träden är nedhuggna till randen. Taniga björkar sticker upp. Det är inget stort kalhygge. Mig stör det inte, men bristen på kantlinje reagerar jag på. Marken kommer att erodera. Samtidigt så borde väl stubbarnas rötter hålla kvar jorden?

Ån löper mitt i bilden och viker av högerut.

Snart kommer vi in i ett stycke av skogen och då kommer ännu ett kalhygge. Spår efter löpare och andra som har rört sig här. Min följeslagare ser spår från en hare. Maggie nosar efter kantareller i skogsbranden. Hon hittar både stelfrusna trattkantareller och gula under promenaden.

Vi följer skogsvägen upp längs fjället. Jag ser gula toppar på en gran, men endast på en. Är det någon slags svamp som skvattramrost*?

Längs vägen iakttar jag granarna. De är högst tio meter höga. De är alla samma höjd och omfång. Raka stammar vars nedre döda grenar täcks av lavar. Det är framförallt slånlav och skägglav. Betyder det något?

Här ser vi blåslav, slånlav och kort skägglav.

Överallt växer det blåbärsris. När jag sitter i stugan tycks det mig som om jag såg grå tagellav, men de ska ju inte trivas i ”modernt skogsbruk” (Bäck, 2018). Om modernt skogsbruk och trakthyggesbruk se Jägarna, älgen och vargen, del 2.

Är det grå tagellav?

Enligt Kristina Bäck ska varken tagellaven eller skägglaven ”gynnas inte av det moderna skogsbruket eftersom det tar många år innan den etableras” (Bäck, 2018). Men det som jag ser är modernt skogsbruk, trakthyggesbruk med samlade jämnåriga bestånd. Däremot, skriver hon, trivs de på fuktiga och vindstilla områden. Jag får för mig att de växer relativt skyddade på fjällsidan.

Medan Maggie nosar vidare stannar jag en bit bort från skogsvägen. Väggmossan täcker de gamla stubbarna. Först får jag för mig att de har markberett här, men jag är tveksam. Jag minns vad Stig Hagner skrev om ”anständighet” (2005). Se inlägget Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?.

Björk bland granen.

Och i en annan vinkel:

Även om granen växer tät på sina ställen är det en ljus skog här.

Längre upp finns det stormfällda träd. Där är det sumpigare. Det är mest gran här, även om både tall och björk finns. Älgen verkar trivas. Det finns spår överallt och den har betat på björken (?).

Tuktad av älgen.

Det är så lite jag förstår och detta är något som jag särskilt under den här vistelsen i jaktstugan har begrundat, då jag har läst Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017). För vad är det egentligen att förstå något? Det är något som jag återkommande berört här på bloggen, men nu när jag står här i skogen så tänker jag på att trots att jag läser på, studerar, samtalar så förstår jag inte. Jag vet en del, men förståelse är något annat.

Frågan är vad det är som jag vill förstå? I det här sammanhanget är det kritiken av trakthyggesbruket. Är kritiken alltid berättigad?

Några dagar senare läser jag skogsekologen Ola Engelmarks ord i Skogen på andra sidan hyggena: Om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Han skriver att ”trakthyggen praktiseras alltför schablonartat och utan större analys i skogar där hyggen inte borde tillämpas” (2020:16).

För att kunna göra en analys behöver vi begripa det vi ser och det kommer ur erfarenheter som har formats genom utbildning, utforskande och teorier som tycks göra det vi ser förståeligt. Men, och det här är viktigt, förståelsen utvecklas kollektivt. Det är i kollektivet den utvecklas, men också motverkar subjektiviteten hos den enskilde.

Det menar i alla fall de Regt:

[T]he contextual nature of intelligibility does not imply subjectivity. Intelligibility is based on skills, which are acquired through education and are relative to scientific communities rather than to individuals. (de Regt, 2017:266).

Dock är det inte så enkelt att vi kan lämna det till experterna, för även deras perspektiv skiljer sig åt, beroende på att de tillhör olika skrån.

Skogen kan man se den utifrån jägmästarens blick där den ska ge valuta eller så har vi ekologen som ser till mångfalden och att den är en biotop för de olika organismerna. Vems blick är viktigare? Det är en värdering. Poängen är att de båda ingår i gemenskaper där de har utvecklat olika förmågor vilket leder dem till att se till olika delar. Här menar jag inte att de ser helt olika delar utan att blickens syfte leder dem till att koncentrera sig på skilda saker.

Två olika åldrar eller slumpen?

Enligt Regt är förståelsen vetenskapens mål. För att kunna förstå så behöver man begripa vad det är man ser. För honom är det att man har en teori och har förmågan att använda det på det man begrundar

Han menar att en begriplig teori förklarar ett fenomen utifrån dess empiriska egenskaper och inneboende överensstämmelse. Förmågan att förstå visar sig i tre steg: begriplighet, klargörande förståelse och förutsägbarhet.

Med empiriska egenskaper menar han att teorin kan föras över på fenomenet som vi upplever och inneboende överensstämmelse menas att teorin måste vara logisk och inte innehålla självmotsägelser.

Nu skriver han om det vetenskapliga arbetet och jag är ju bara en vandrare som funderar över det jag upplever.

Väggmossa på en låga.

Vad jag här avslutningsvis vill uttrycka är denna ständiga undran som följer mig. För i det jag läser så påstås det en massa som jag inte kan bedöma. Å ena sidan kan jag nöja mig med att jag njuter av att gå i denna brukade skog, där en skogsväg förenklar mina steg. Å andra sidan förundras jag över hur bergsäkert som så många uttrycker sig. Vad är det som de ser som jag inte förmår?

Och här vill jag avsluta med den skillnad som Regt tar upp i verket Understanding scientific understanding (2017). För det finns en skillnad i förståelse. I det vetenskapliga tänkandet handlar det inte bara om hur jag ska formulerar mina tankar utan de jämförs med andras.

Förståelsen är på många sätt gemensam och följer ur den teoretiska och empiriska arbete som har utförts inom det vetenskapliga fält som man verkar. Men och det här är det intressanta en del av förståelsen kommer ur åskådligheten, alltså kan vi göra det begripligt genom att göra det visuellt?

Han utgår från fysiken och hur den förändrades från en väldigt mekanisk förståelse till svårigheterna som uppstod i och med kvantfysiken. Med skogen är det annorlunda. Den kan vi alla ständigt visualisera. Och det är där det bedrägliga uppstår. För vad förstår vi egentligen? Vilken kunskap har jag? Utifrån vilka värden och värderingar skapar jag min förståelse?

Vi återvänder till jaktstugan. Det är dags för en kopp kaffe och lite choklad vid kaminen.

Det är magiskt här när man går ut och kissar på natten.

*I första versionen skrev jag om törskate, men som Lars skriver i sin kommentar så drabbar den främst tall. Så jag formulerade om det till att det kanske är skvattramrost, en slags rostsvamp för att behålla den frågande blicken. Då jag skrev inlägget var jag övertygad om att jag hade rätt. Så kan det vara.

Referenser:

Bäck, Kristina (2018). Natursidans guide till lavar – luftens kvalitets­mätare. Natursidan. Publicerat 181112 [241231]

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Hundpromenaden väckte tankar om plikten vi har att skydda miljön!

När vi kom in bland träden skyddades vi äntligen från den iskalla blåsten. Vi hade gått upp längs hagen i Bäckhalladalen in i dungen. Egentligen hade Maggie velat gå ned till Östersjön, men jag hade min plan och hon fick finna sig i den, trots att hon hade stretat emot.

Vi gick längs joggingspåret och kom platsen till där man kan vika av norrut mot dammen som Maggie alltid vill bada i eller gå framåt ned i riftdalen. Jag valde mitten och gick upp för en stig på höjden. Där växer ljung och blåbärsris. Det är väldigt få träd som växer där på höjden utan de går som en ring nedanför slänten. Det finns några få björkar. I en var ett stort hål som jag försökte blicka ned i för att se om det fanns rester från ett gammalt fågelbo, men inget syntes.

Det ser nästan ut som ett svalg.

I kanten av höjden ned mot bäcken hade björnbärssnår börjat breda ut sig. Maggie ville gå ned till bäcken, men jag ledde henne vidare nordväst.

Vi kom till en plats där gran, björk och ek möttes. Överallt låg eklöven spridda, men jag lade märke till att blåbärsriset växte framför allt kring ekarna. Blåbär sprider sig genom sina rötter. Det är därför de bildar täcken i vegetationen. Bakom mig upptäckte jag en spretande ek vars stam och grenar var bevuxet av mossa.

Jag fascinerades av platsen då på den lilla plats tycktes vara tre olika habitat eller biotoper. Det var platsen där granen växte, där de glesa björkarna stod och så ekarna som växte upp ur blåbärstäckena.

Här är en bild av denna oansenliga plats som så fascinerade mig.

Bäckhalladalen är en liten area, men har väldigt många olika habitat. Det var en utmark till Gladsax by där byborna lät sin boskap beta. (Om utmark se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?).

Vi fortsatte vår promenad mot dammen. Vi gick ned genom björk och blåbärsris. Jag kastade en pinne i dammens kant som Maggie fick hämta, för att sedan fortsätta. Då, återigen på gångstigen såg jag och hörde stjärtmesar. Dessa fina vitulliga bollar med sin långa stjärt flög runt omkring oss. Jag stod där och tittade på dem då de ständigt flög runt. Maggie väntade tålmodigt.

Med lite flyt fick jag tagit ett kort på en av stjärtmesarna.

Vi fortsatte promenaden, men nu lämnade jag intrycken för teorin och funderade kring det jag såg och det jag har läst. För vad jag såg på denna promenad i några timmar var minibiotoper och jag tänkte på funderingar kring nischer (se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad).

Senare på kvällen började jag återigen läsa i biologen Peter A. Cornings verk Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind (2018). Skälet är de frågor som begreppet nisch ställer genom att de visar på en samverkan mellan de olika arterna och den abiotiska miljön.

Synergi (συνεργία) består av två ord syn (sam) och ergon (verkan). Corning menar att genom att olika delar samverkar kommer de att påverka varandra och en anpassning sker utifrån den andra. Det naturliga urvalet, som Darwin skrev om, måste således ses inte bara utifrån arten, utan även miljön och de andra arterna.

En övervintrande gransångare (kanske) som plockade bland björkklasarna.

En arts nisch är en anpassning till miljöns förutsättningar och samverkan sker genom att delarna tillsammans blir något annat när de förs samman i en helhet. 2+2 blir 5. Corning skriver att samverkan leder till nya effekter som sker genom det naturliga urvalet. Delarna formar helheten och formas av helheten.

[C]ooperative interactions of various kinds, however they may occur, can produce novel combined effects – synergies – with functional advantages that may, in turn, become direct causes of natural selection. /…/ The parts (and their genes) that create these these synergies may, in effect, become interdependent units of evolutionary change. (Corning, 2018:4f

Eftersom det enskilda är beroende av helheten, då det har utvecklats i samarbetet, kan det leda till att allt faller samman om vissa delar tas bort.

Låt oss avslutningsvis ta tjädern som exempel för resonemanget. Jag läser Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie (Rönning & Oldhammar, 2024). Skriften finns på Naturskyddsföreningen Dalarnas hemsida, se Ny rapport om hur skogsbruket slår sönder tjäderspelen – rena katastrofen. I den visar författarna hur skogsbruket genom sättet som de tar upp kalhyggen påverkar tjäderns möjligheter att överleva.

Tjädern har utvecklat sin nisch. Den kräver vissa förutsättningar för att kunna leva. De snabba förändringar som sker i skogslandskapet gör att den trängs tillbaka till små fickor. Det har gjort att i vissa fall utförs tjäderspelen av endast en individ. Instinkten att utföra tjäderspelet inför parningen är alltså så stor att trots att det inte finns konkurrenter att visa upp sig inför så utför tjädertjurarna ändå sina spel.

Nedan ser vi två illustrationer för hur tjädern påverkas av kalhyggena. I mitten samlas tjädrarna, men inför tjäderspelet har de uppdelat skogen i tårtbitar mellan sig. Det är en stor yta på cirka 300 hektar, där det är mellan cirka 1 km kärnområdet där leken sker och ytterområdena. Enligt Rönning och Oldhammar är det ytan som krävs för ett framgångsrikt spel:

Arealen i hela detta område uppgår till cirka 300 hektar. Här tillbringar tupparna merparten av sin tid under spelperioden på olika tårtbitar. Denna yta är vad tjädrarna behöver för att kunna genomföra sitt spel med ett framgångsrikt resultat. (Rönning & Oldhammar, 2024:27)

Illustration av Martin Holmér ur Rönning & Oldhammar, 2024:26

När kalhyggen breder ut sig försvinner möjligheterna för tjurarna att hitta habitat där de kan överleva och sedan utföra sina tjäderspel.

Illustration av Martin Holmér ur Rönning & Oldhammar, 2024:26

Vad exemplet visar är att det inte går att endast se till den enskilda arten utan man måste också se till habitatet och de förutsättningar som det ger. Tjädern har i samverkan med landskapet utvecklats till den praktfågel som det är idag. Men när landskapet försvinner, så kan inte heller de överleva.

Det är här vi se hur utdöendeskulder skapas genom de få fickor som tjädern får genom skogsbrukets verkningar. Och jag skriver ”verkningar” utan prefixet ”sam”. För vad som sker när för mycket tas ned, när ytor inte lämnas, så kan de inte överleva.

Ett exempel är kantzonerna vid vattendrag eller blåbärsriset. Det är i kantzonerna där det finns insekter för kycklingarna. Det är i blåbärsriset som de hittar larver från blåbärsfältmätare, en fjäril som minskar i genom att marken bereds och blåbärsrisets rötter förstörs. De är ännu en art, vars nisch är starkt knuten till en annan art.

På bilden ser vi bäcken som flyter genom Bäckhalladalen. Det är mycket död ved, mjuk mull där insekter och fåglar trivs. Om träden huggs ned riskerar marken att torka upp.

När vi äntligen har nått avslutet på inlägget vill jag peka på den etiska plikt som jag menar vi har att upprätthålla habitat i vår miljö så att arter kan överleva, se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad.

För vad vi ser genom att snarare se till samverkan, än till den enskilda arten, är att det är snarare miljöerna som vi måste koncentrera bevarandearbetet på. Det görs dels genom Natura2000, som Bäckhalladalen är en del av, och dels genom att skogsbruket fredar större områden, samt låter det finnas korridorer mellan dem som gör att det finns sammanhängande habitat och inte fläckar i landskapet.

Vattendrag som bäckar, åar och älvar bildar naturliga korridorer genom landskapet, vilket innebär att lämnade kantzoner skapar naturliga sammanhängande områden. Dessutom, då klimatförändringarna riskerar torrare skogar vilket stressar skogarna, med allt från granbarkborrar till skogsbränder, så tycks det vara en inledning på god samverkan.

Människan genom sin kunskap, vetskap och insikt kan medvetet samverka med sin miljö och jag menar dessutom att det är hennes plikt utifrån det hon vet.

Referenser:

Corning, Peter A. (2018). Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind. World Scientific Publishing Company

Rönning, Göran; Oldhammar, Bengt (2024). Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser: Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie. Naturskyddsföreningen Dalarna

Vargen skulle kunna bidra till att hålla ned älgbetesskadorna!

I den lilla gläntan var en tallplantering. Jag har ofta gått förbi den, men som så ofta inte lagt märke till den. Så idag, efter att ha samtalat om miljögifters för- och nackdelar, ett samtal som till slut blev en fråga om grundläggande syn på varat, hade min varseblivning fångat upp denna glänta.

För i gläntan nästan doldes en stor del av tallplantorna. I stället hade björkarna vuxit höga. Det som också slog mig var hur olika storlek det var på plantorna. Vissa var höga, men andra låga.

Men det var inte bara samtalet mellan mig och Lars Lundqvist (läs Miljögifter berättar om vår enfald.) utan också på grund av läsningen av Stig Hagners bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005). I den visar han statistik på hur mycket som överlevde och problemet med lövslyn som hotade att ta över. För att bekämpa det använde man växtgifter, eller herbicider. Det berodde på många orsaker, varav en var att det var billigt. Arbetskraft var dyr och teknologin en röjyxa.

Gläntan i Sandhammaren.

Senare i boken berättar Hagner om att giftdebatten kom i en tid då det var gröna vågen, vänsterrörelser och framför allt Vietnamkriget. I debatten blandades bilder ihop med missbildade vietnamesiska barn och svensk skog. Politikern, menar han, kunde inte stå emot utan följde opinionen. De struntade i fakta om att mängderna var ofarliga och att i Sverige användes inte dioxin. Likaså undvek man att fokusera på lantbruket som använde desto mer och det i områden med befolkning och dessutom i livsmedlet.

Jag tar honom på orden, då han skriver att det var ofarligt, för nu är jag framför allt intresserad av hur debatter skapas och att politikerna följer den allmänna opinionen, som ibland inte har förmågan att bedöma faktan som presenteras. Snarare är det dem som talar mest övertygande. Det känsloväckande vinner över det logiska för att referera till Aristoteles indelning av talekonstens tre verktyg, patos, det känslosamma, logos, faktan, samt ethos, det vill hur trovärdig talaren är. Enligt Hagner var den trovärdige i den debatten, den som väckte känslor, snarare än höll sig med fakta.

Här fotograferar jag norrut. Björkslyn är inte lika tät. Tallen är i olika växtfaser.

Att jag tar upp detta nu är att jag tror att vargdebatten i Sverige följer en liknande indelning mellan patos och logos. Här är det vargförespråkarna som är förlorarna trots att de har logos på sin sida. Bilder på uppätna hundar, aggressiva vargar och annat förs fram i debatten för att undersöka faktan. Och här håller skogsindustrin sig undan, trots att de förmodligen skulle tjäna på ett högre antal vargar i Sverige. Vad jag talar om är skadorna som den stora älgstammen i Sverige orsakar skogsindustrin.

Här växer björken tätt och tycks hota att kväva tallplantorna.

Även dessa tankar springer ur Hagners bok. Älgkapitlet hann han inte själv skriva. Det gjorde Per Persson på uppmaning av Hagners änka. Kapitlet inleds med Perssons bedyran att trots den negativa syn på älgen som kommer att framställas, så är den allmänna synen hos dem som arbetar i skogen inte negativ. Däremot, menar han, måste man inse att älgen är ett problem.

Att älgen orsakar stora problem, visas till exempel i det stora arbete som länsstyrelserna lägger ned på att göra en ”systematisk observation av älgstammarna /…/ årligen. Syftet med observationerna är att skapa sig en bild över älgstammarnas storlek, utbredning och dess påverkan på naturen.” (Älgdata, se Inventering).

Nedan ser vi senaste statistiken från Götaland. Det kommer från Skogsstyrelsens hemsida Skoglig Betesinventering Älgbetesinventering (Äbin) och foderprognos. Nedan ser vi tre intressanta tal. I den årsskadade talen är det 13 %. Det innebär inte att tallen kommer att dö, däremot kan det framtida virket inte användas för sitt ändamål. I Götaland är 56 % oskadade, vilket betyder att 44 % är skadat, vilket kommer att försämra dess användningsområde. Däremot är det bara 1,3% av granen. Eftersom granen i skadas i samma utsträckning planteras det därför mer gran, trots att andra träd egentligen skulle prioriteras.

Götaland

Nedan visar en överblick över Götaland på att hela regionen är ”svår” eller ”mycket svårt” drabbad. De skriver att ”10-20 % för Svår och högre än 20 % för Mycket svår.

Götaland

Utifrån detta kan vi se hur en mycket högre vargstam skulle kunna göra stor nytta för skogsindustrin. Vad baserar jag detta yttrandet på? Dels kommer det från en artikel som jag har hänvisat till åtskilliga gånger nu senast i Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut. Artikeln heter Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting (Rodríguez-Recio et al., 2022).

I dem går de igenom just hjortpopulationerna i södra Sverige och visar att vargstammen skulle kunna vara mycket större. I nedan översikt ser vi hur de olika klövdjuren är fördelade i södra Sverige. (Se också Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt för en diskussion om temat).

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

I den andra ser vi hur författarna beräknar vargstammens potentiella storlek. I den vänstra beräknas att 15-17 vargar skulle röra sig i 1000 kvadratkilometer.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Vad är då fördelarna med en så hög vargstam ur skogsbolagens perspektiv? Det första är rädslans ekologi (ecology of fear). Det syftar på att beteendet hos bytesdjur förändras om det finns rovdjur i närheten. De rör på sig i större utsträckning, vilket gör att deras betande sprids över större områden. (Se till exempel Trophic cascades: predators, prey, and the changing dynamics of nature av red. Terborgh & Estes, 2010). Det andra är att de håller nere älgpopulationen, då den är vargens främsta byte.

Jag minns i det intressanta avsnittet i podden Jägaren med Gunnar Glöersson, jaktvårdskonsulent i Jägareförbundet. Där han pekar på hur många älgar som de tar i Gävleborgslän. Nu minns jag inte siffrorna, däremot kan man jämföra Götaland med Gävleborgslän på Skoglig Betesinventering Älgbetesinventering (Äbin) och foderprognos. Där ser vi en annorlunda bild. Den är visserligen fortfarande hög, men beskrivs som allvarlig med 5-10 % beteskador.

Gävleborgslän

Nu ska jag inte dra på för höga växlar här, då situationen i till exempel Västmanlandslän som också är relativt vargtätt och där liknar situationen Götaland. Fast å andra sidan om vi ser till kartan från Rodríguez-Recio et al:s artikel ser forskarna att även den delen skulle kunna tåla en betydligt högre vargstam, lika mycket som i Götaland.

Jag stöter inte på samtal om att påpeka vargens nytta i debatten om betesskador, trots att balansen mellan rovdjur och betesdjur tenderar att balansera ut sig över tid, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.

Även här ser vi den höga björken i gläntan.

Nåväl, i slika funderingar gick jag när jag idag gick ned mot Sandhammarens strand med Maggie. Det regnade och blåste, men klädd i regnkläder var det bara mysigt.

Jag kommer att återvända till det här och fundera med mer information och mindre spekulation.

Referenser:

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Terborgh, John & Estes, J. A. (red.) (2010). Trophic cascades: predators, prey, and the changing dynamics of nature. Washington [DC]: Island Press

Den primitiva människan försöker förstå naturen.

Maggie och jag kommer på ut på vägen och västerut mot parkeringen vid Sandhammaren. Hon går och nosar och jag tittar mig omkring medan tankarna rör sig. Så ser jag gullkrös växa på några nedblåsta tjocka grenar. Det svenska namnet är långt borta och istället säger jag det engelska namnet witches’ butter för mig. Gullkrös har inte fastnat på samma sätt. Jag brukar säga namnen högt för mig själv för att arters namn bättre ska förbli i minnet.

Den gula geléliknande svampen lyser upp den gråa stammen. Den är lätt att känna igen.

De små gula kropparna växer ur stammen. Tydligen parasiterar de på skinnsvampar. Dessa i sin tur beskrivs som patogener som orsakar sjukdomar på växter.

Att jag tar upp dessa är ett försök på att illustrera hur vi varseblir förändring i naturen. Med förändring menar jag här den skillnad som gör skillnad, för att uttrycka mig likt systemteoretikern Gregory Bateson. Jag har tidigare tagit upp hans idéer kring information och system i Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?.

Här syftar jag på fantastiska förmåga att upptäcka det som gör skillnad i naturen, alltså det som sticker ut. Om det inte finns något som sticker ut tillräckligt mycket upptäcker vi det inte. Vad vi upptäcker är också kopplat till det vi redan vet och det som vi förväntar oss att se. Förväntningarna i sin tur styrs dels av den kunskap vi har och dels av de föreställningar som vi har.

Jag skriver abstrakt och ska nu bli konkretare då dessa tankar följer ur ett samtal som jag hade med Lars Lundqvist till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss, där han tar upp begreppen kausalitet och skokastik. Det förra är att det finns en tydlig orsak och verkan. Stokastik å andra sidan syftar på tillfälligheter som påverkar förloppet.

Apropå din fundering om förklaringen till den avvikande fläcken i bilderna, den förutsätter en idé om kausalitet, att det alltid finns en logisk förklaring, en orsak till allt som är och finns. Och det gör det ju, såvitt vi vet, i princip, fast nästan aldrig så enkelt som vi vill tro för att världen ska bli begriplig för oss. Därför har man infört idén om stokasticitet, alltså en form av slumpmässig variation som gör att vi slipper förklara allt det som påverkar världen omkring oss, eftersom det alltid finns konstiga avvikelser från det vanligaste. 17 november, 2024 kl. 13:40

Då jag ständigt är på utkik efter insekters åverkningar på trädstammar upptäcker jag ständigt dessa hål i barken.

Här kommer vi till det begrepp som jag styr mina steg emot. Låt mig byta ut kausalitet kort med determinism då jag vill nämna kapitlet ”Wolf Behavior: Reproductive, Social, and Intelligent” (Packard, 2003) jag läste för länge sedan. Nu upptäckte jag att hon redan har nämnts i Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra., men nåväl.

I kapitlet skriver hon att det finns beteenden i vargars beteende som är relativt oförändrade (deterministiska) och de som är föränderliga (stokastiska).

“those aspects that are relatively unchanging” (deterministic) and “those aspects that do change” (stochastic). (Packard, 2003:134).

Det deterministiska utgår från tanken att det finns en naturlig utveckling som följer inneboende regler, vilket leder till ett förutsägbart förlopp. Tanken är alltså att genom att hitta dessa regler i naturen så kan man förutse hur förloppet kommer att löpa. Det finns en slags ordning i naturen. Detta är en tanke sedan upplysning där universum ses som en maskin, se Förundran inifrån en älgmage och Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990).

Däremot, skriver Packard, framträder ordningen utifrån det stokastiska perspektivet endast vid specifika tillfällen som ett uttryck för tillfälliga händelser. Att ”ordningen” upprätthålls utgår egentligen från sannolikheter.

In contrast, from the stochastic perspective, order is apparent only at a specific time as a reflection of chance events. The dynamic changes between relatively steady states are characterized in terms of probabilities. (Packard, 2003:134)

Efter vindiga dagar framträder små sanddynor och när ljuset faller i en specifik vinkel framträder dessa kontraster mellan ljus och mörker. Är fenomenet förutbestämt (deterministiskt) eller tillfälligt (stokastiskt)?

I samtalet med Lars enade vi oss kring tankar om att naturen är inte helt nyckfull och godtycklig och att över tid är den föränderligt.

Frågan väcktes återigen i mig då jag läste några kapitel i Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005). Det ena kapitlet behandlade proveniensvalet och det andra contortatallen.

Proveniens syftar på fröets härkomst och detta är viktigt då det anger dess förutsättningar att kunna utveckla sig i en viss miljö. Återkommande skriver han att Sverige är relativt artfattigt. Det betyder att framför allt Norrlands klimat och geografi medför stora begränsningar för vad som kan växa där. Det finns deterministiska faktorer för vad som kan växa.

Skogsindustrin har därför utvecklat en vetskap i över hundra år om om och var det fungerar att plantera en tallart eller inte genom experiment. Problemet är att hur det fungerar eller inte är svårt att utröna på grund av att trädens tid och människans tid inte överensstämmer. Människan utgår alltid utifrån sin tidsförståelse och trädens är annorlunda.

Om tallen planteras fel kan det ta lång tid innan det upptäcks. Dessutom är det svårt att tolka vad det beror på, det vill säga att förstå de de deterministiska faktorerna. Därför utvecklade de genom olika experiment en kunskap om ”skogsodlingsplatser” vilka de skapade olika ”regler” kring (Se Hagner, 2005:147). Reglerna tillkom trögt genom bittra erfarenheter med ”den röde djävulen”.

Den röda djävulen är egentligen gremmeniellasvampen, vars angrepp känns igen på de röda döda kronorna, därav det mytologiska namnet. Den finns överallt och dess verkan är inte så allvarlig för skogsägaren. Men om tallen stressas kan svampen växa högre upp i tallen och nå topparna, vilket riskerar att döda den.

Det gudomliga skenet i den bistra blåsten.

Det börjar bli dags att nå finalen i detta långa och vindlande inlägg och det är just hur man ska skilja mellan stokastiken och determinismen. CSA, som Stig Hagner arbetade för, började experimentera med contortatallar efter han gjorde resor till Nordamerika på 1960-talet. Han lade märke till att contortatallen växte under likande villkor som tallarna i SCA:s områden. Det borde betyda att de skulle kunna växa även i Sverige. Att de dessutom växte snabbare än den svenska tallen, var den verkliga fördelen. Men att plantera in en främmande art i Sverige var inte populärt i många läger.

Men innan jag kommer till impopulariteten, så vill jag kort sammanfatta med att understryka att det finns determinism, alltså inneboende regler för hur tallarter växer. Men det sker ständigt dessa mer eller mindre sannolika förändringar som påverkar dessa regler tillfälligt (eller permanent?), det vill säga stokastiska händelser.

Åren 1984 till 1987 var just en sådan tid. Framför allt 1987 var ett ovanligt kallt år. Det kallaste året på 100 år. När sedan snön smälte, förblev smältvattnet i markerna vilket gjorde att tallar som kräver torrare marker stressades. Återigen visade sig den röda djävulen, också nu på contortatallen. Det gav ved i till konflikten mellan de som var emot contortatallen och inte. Enligt Hagner infördes därför vissa lagar som medförde att denna trädart planterades i mycket mindre grad, det vill säga utifrån stokastiska händelser.

Så vad är då poängen med detta filosofiska, tekniska och biologiska inlägg? Jo, att just genom människans begränsade tidshorisont, vår instinkt att se det som avviker och förmåga att inlemma detta i system, så har vi en bristande förmåga att kunna se verklighetens beskaffenhet. Ja, om det ens finns något sådant?!

Jag menar på att detta är framför allt en villfarelse och en hybris som existerar i det västerländska naturvetenskapliga perspektivet, vilket kommer ur tanken att naturen är som en maskin, vars funktioner det gäller att hitta, för att få den att fungera perfekt. Samtidigt har vi en primitiv del som ser all förändring som en potentiell risk och därför tenderar vi att bli väldigt oroliga då förändringarna riskerar att förändra det som vi är vana vid. Och när vi möter det ovanliga, men inte det onaturliga, framträder den primitiva människan* i oss som talar om järtecken och jordens undergång.

Frågan är alltid hur mycket vi ska lyssna på den primitiva människan? Själv försöker jag att hålla honom under strikta tyglar, då jag lätt fångas av hans rädsla inför det ovanliga.

*Se Carl Gustav Jungs kapitel i antropologen Paul Radins bok The trickster: a study in American mythology (1956).

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Radin, Paul (1956). The trickster: a study in American mythology. London: Routledge and Keagan Paul

Hundpromenad i virkesförrådet

Vi stiger av bussen och går över buss 49. Jag och Maggie ska gå över Sydbillingens platå. På kartan har jag sett att det finns en stig längs med mossen. Den är omarkerad. Men en stor del av den går längs med mossen, vilken kommer att vägleda mig. Jag har även med mig kompass. Det är molnigt, så solen hjälper mig inte när jag inte längre har mossen vid min vänstra sida. Trots det är jag som lite nervös. Det är jag alltid när jag ska ge mig ut i för mig okända marker.

Vi inleder vandringen där det står 49 och följer mossen, som är den stora bruna fläcken. Därefter går vi ned för sluttningen till väg o2692.

Vi går upp längs med skogsvägarna. Här befinner sig produktionsskogen i olika faser av tillväxt. Vi går förbi nyplantering och avverkningsområden där virkesuttag precis har skett. Timmerstaplar ligger vid sidan av vägen. Det är vår.

Under hela vintern gick vi här. Jag hittade spår efter lodjur. Tillsammans undersökte jag och Maggie området. Då gick vi gärna i norrut eller söderut. Jag följde skogsvägarna även om jag gick inne i granbestånden. Ibland var det svårt att ta sig fram. Ogallrad ungskog gjorde det nästan omöjligt att sa sig fram. dessutom tappade jag ibland väderstrecket och oroade mig för att ha gått vilse. Då är det skönt med våra egna spår i snön.

Maggie studerar lodjursspåren i snön.

Medan vi går uppåt passerar vi ett större avverkningsområde längs med slänten. Det ger överblick över området. Här och där står jakttorn utplacerade. Området brukas för flera syften.

På höjden där platån breder ut sig är en vändplats för timmerbilar. I det täta granbeståndet har markägaren låtit röja för en stig. Det är den vi ska gå. Den kommer att leda oss till kanten av mossen för att sedan möta stigen söderut, som vi ska följa. Det är blött där vi går, men jag har bra kängor på mig. När vi når fram till mossen är den förväntade stigen där. Jag slappnar av. Trots alla dessa timmar i skogen sjåpar jag mig lätt. Stigen gör mig lugn.

Under en annan promenad vid Billingen i Ljungstorp. I dimman hade jag precis sett en älg som avlägsnade sig tyst och försvann.

Det är ingen välvandrad stig. Ofta tar jag upp kartan, trots att jag ser mossen. Det är gran och tall vi går igenom. Då vi gick hade jag ännu inte börjat fågelskåda, så tanken att titta ut över mossen efter tranor faller mig inte in.

Efter mossen når vi en ny slags vegetation. Det är ädellövskog. Här blir det fler stigar. Nu är jag lugn och inte så noggrann med kartan. Men så blir jag betänksam. Ska vi verkligen gå norrut? Jag tar fram karta och kompass och ser att vi har gått fel. Vårt mål är en skogsväg som ska ta oss ned till vägen mot Skultorp där vi kommer att bli upplockade.

I lövskogen är det lättare att ta sig igenom och vi följer kompassen och höjdskillnaden i stället för att vara noggranna med stigarna. Snart når vi skogsvägen som ska ta oss ned till upphämtningsplatsen. Längs vägen står det villor och hästhagar. Nöjd i hågen över att ännu en gång ha hittat rätt följer vi vägen.

Maggie på en annan plats på Billingen utanför Skövde.

Under beskrivningen av vandringen använde jag ord och begrepp tagna från Skogsstyrelsens bok Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk (red. Andersson, 2023). Att göra det kom ur det kommentarsamtal som jag och Lars Lundqvist förde till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss. Vi diskuterar vilka ord man använder och hur det formar vårt sätt att se på tillvaron.

Orden är viktiga då de också formar våra känslor och tankar. Inneboende i orden finns det värderingar och föreställningar, som vi inte alltid är medvetna om och likväl styr de oss. Inledningskapitlet till nämnda bok heter ”Skogen – en viktig naturresurs” och inledningstextens titel lyder”Ekonomiska värden och viktig livsmiljö”. Här har det skett en värdering då det som först nämns är de ekonomiska värdena. Det är en resurs. För vem och vad definieras och värderas redan i första meningen:

Skogen är för sin virkesproduktion men också för livsvärden en av landets viktigaste tillgångar och har så varit under lång tid. (2023:7).

Att de sedan fortsätter med att tala om hur skogen kan brukas faller sig naturligt då det är bokens tema. Fast här gäller det inte bara virkesproduktion som är viktig för den enskilde ägaren och Sverige som nation. Skogen är även ”en livsmiljö för alla sina växter och djur” (2023:7), liksom en plats för jakt och bär- och svampplockning och för vandring som jag och Maggie ägnar oss åt.

Tiveden

Vad säger det här om vår kultur att vi ständigt ser skogen som en resurs? Främst att allt förtingligas då den ses som en plats som man hämtar saker ifrån, om det så är timmer eller lugn i själen under vandringstur. Det är alltså något som man kan använda och dess värde kommer i användningen. Det är således något som vi står en bit ifrån och värderar utifrån dess användningsområde.

Hur vi gör värderingen beror på vilket perspektiv vi har. Här har jag använt begrepp som bestånd och avverkningsområden, vilka är knutna till skogsbrukets timmerproduktion. När jag använder ord som vild eller vildmark ger det andra associationer.

Detta var något jag tänkte på när jag läste artikeln Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent (Gustafsson, 2024) i ATL. I den berättar Hans Haraldsson, viltansvarig på Skogsstyrelsen i Kronoberg, om hur han genom att låta rönn, asp, sälg och ek (RASE) växa på sin mark. Det ger viltfoder, säger han. Likaså berättar han om hur han lämnar olika öppningar för att släppa in ljus för att skapa ”bärris och ljung”. Det ger älgen mat.

Älgens foderbehov är mycket större på sommaren än på vintern. Det är under sommarhalvåret älgen växer till sig och det krävs mycket näring, säger Hans Haraldsson[.] (Gustafsson, 2024)

Genom artikelns titel blir fokus på vilt som ett problem för den enskilde skogsägaren, alltså hur dennes resurs riskerar att minska, i stället för att lyfta fram mycket av det som artikeln också beskriver, det vill säga en plats där viltet och människans behov kan samverka. Om det ständigt är människans resursbehov som lyfts fram, så beskrivs älgens matbehov som viltskador, fast det i grunden handlar om hur skogen brukas.

I Marsfjällen

Så för att avsluta. Visst handlar det om vilka ord som man använder. Ord skapar distans eller närvaro. De formar vårt perspektiv och berättar om våra medvetna och omedvetna värderingar. Och jag minns när jag läste om houstyfolket i Alaska som beskriver grizzlybjörnarna som skogens trädgårdsmästare (Reid & Lovejoy, 2022, se Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”). Jag tycker om när hur björnen närvaro i skogen beskrivs som en relation. För trots allt är det inte bara en förtingligad värld utan en värld full av relationer.

Referens:

Andersson, Royne (red.) (2023). Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk. Jönköping: Skogsstyrelsen

Gustafsson, Martin (2024). Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent. ATL. Publicerad 241118 [hämtad 241123]

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.

Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?

En kronhjorts bröl är magiskt att höra en sensommar natt. Vi låg under filtar på en matta i en glänta. Så kom det där brölet i morgondimman. Vi tittade upp och en bit bort stod kronhjorten. Då den märkte vår närvaro lommade den iväg. Vi låg tysta kvar i förhoppningen att få höra det igen.

Jag minns detta medan jag läser om kronhjorten i vår fauna. I gårdagens inlägg Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja… berättar jag om att Skånska jägarförbundet är oroliga att vargens närvaro i Skåne kan hota den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus). Idag hittade jag en artikel från Naturskyddsföreningen i Skåne där dess historia berättas. Jag rekommenderar verkligen att du läser Anders Jarnemos presentation av Kronhjorten (Jarnemo, u.å.) på Naturskyddsföreningens hemsida.

Det är en historia om hur kungar har velat skydda den för att kunna jaga den, så kallat kronvilt, att de har setts som skadedjur då de ansågs förstöra skogarna genom att de gnagde och flängade barken, det vill säga bet av barkrevor, vilket dödar träden. Till att de numera är skyddade. Människans förfarande har gjort att de har trängts ihop på mindre ytor. Det har berott på att alltmer mark har odlats upp till ett förändrat skogsbruk.

Skogsbruket täta skogar skapade visserligen skydd för dem, men utarmade deras födomöjligheter. Till slut fanns det endast kvar några enskilda revir varav den största stammen är här på Österlen vid Christinehof.

Idag har vi i Skåne en kronviltstam som är större än på mycket länge. Inventeringar och uppskattningar tyder på att stammen i södra centrala Skåne och på Österlen uppgår till någonstans mellan 1200–1500 djur före jakt. (Jarnemo, u.å.)

Kronhjorten (Cervus elaphus) finns över hela Europa, men att den skånska stammen (Cervus elaphus elaphus) blev en nominatart beror på att den skiljde sig från kronhjorten nere på kontinenten och i andra delar av Sverige.

Marsfjällen i fjärran

Här kan det vara värt att påminna sig om vad en art är och hur den blir till. I grunden handlar det om vilka de kan reproducera sig med (Campbell, 2015). Om en grupp skiljs geografiskt över en lång tid börjar de utvecklas i en annan riktning, vilket innebär att det kan utvecklas en nominatras. Går det tillräckligt lång tid kan det bli en helt egen ras eller en ny art. Detta kallas för habitat isolering och är just det som har skett med den skånska kronhjorten. Genom människans handlande har kronhjorten i Skåne isolerats från de övriga flockarna och bildat en nominatras.

Norr om Nyköping

Låt oss utgå från Jägareförbundet Skånes ordförande Lars Perssons fråga om ”varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar” (Henricson, 2023). För mig är det en väldigt intressant fråga då den pekar på problem som uppstår inom bevarandebiologin, samt frågan om det är enskilda arter som ska skyddas eller systemet? I inlägget Det var en havsörn tar jag upp biologen Michael Soulé som menar att bevarandebiologi ska utgå från olika postulat, varav de två som är relevanta här är:

  • En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40)
  • Ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42).

Vad vi ser i det skånska landskapet men också i större delen av Sverige är hur brukandet av naturen har minskat komplexiteten och minskat mångfalden. Skogsbruket historiska ensidiga fokus på enskilda arter och att göra skogarna ekologiskt fattiga har minskat födotillgången och möjligheten att överleva för många arter. Lantbrukets åkrar som har blivit allt större i och med teknologins utveckling har skapat ett utarmat landskap.

Den svenska viltförvaltningen är här också intressant, då dels har det skett en ökning av viltarter genom att nya arter har introducerats, som till exempel dovhjort och mufflonfår, se Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är eller återintroducerat gamla arter som vildsvin och bäver. Likaså pågick det under många hundra år ett försök att utrota vargen, vilket lyckades, fram tills den återigen började sprida sig över Sverige.

Kort sammanfattat har människan i allra högsta grad skapat de villkor som faunan i Sverige har att utgå ifrån. Detta gäller inte bara i Sverige, se Numerical top-down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe (van Beeck Calhoen et al. 2023).

Ett torkat gäddhuvud i Sörhamn

Frågan som återstår är varför komplexitet är bra och det skiftar fokus från vilka arterna är till vilken funktion de har. Funktionen utgår från näringsväven (se Om ingen hör trädet falla) där producenter tar in näring från solen, som växter, vilka äts av till exempel kronhjortar, som sedan äts av rovdjur. Det sker en botten-upp-effekt och en uppifrån-och-ned-effekt. Rovdjuren håller nere betesdjuren så att de inte betar av för mycket och rör sig i landskapet.

Den ökning av klövdjur i Sverige beror bland annat på att vargen utrotades (Liberg et al. 2010).

En toppredator som vargen får djuren i landskapet att röra på sig så att de inte kan beta för hårt på ett ställe utan att det jämnar ut sig. De är därför skogsindustrins bästa vän, eftersom de har stora problem med betesskador.

Människan är också en toppredator, men då hennes jakt är reglerad och endast sker under vissa tider på året så får de inte djuren att röra sig i större områden. Dessutom, som i fallet med kronhjorten, finns det ett intresse av att de inte ska röra sig utanför de egna jaktmarkerna, för då kan grannen i stället skjuta dem.

En nöjd Maggie efter en lyckad spårning.

Sammanfattningsvis i detta långa och vindlande inlägg så menar jag att Lars Perssons fråga om den skånska kronhjortens skyddsstatus handlar om två saker, den enskilda arten och systemets funktioner.

Allt för länge har vi sett människans, och framför allt enskilda intressens påstådda behov. Skogsindustrins behov gjorde att landstinget i Malmöhus län 1899 ville göra kronhjorten fredlös vilket ledde till att 8 år senare var det endast ett 50-tal djur kvar (Jarnemo, u.å.). Genom jägarkåren och naturskyddsföreningar är den numera, som tidigare nämnts närmare 1500. Tack vare det kan vi uppleva det magiska hjortbrölet.

Men utrotandet av vargen i kombination med ett tuktande av naturen för livsmedel och vinst har gjort att landskapet är starkt uppdelat och den ekologiska komplexiteten är låg. För att kronhjorten ska påverkas negativt, menar van Beeck Calkoen et al. (2023), räcker det inte bara med vargens närvaro, utan även björn och lodjur.

Så avslutningsvis så är det inte vargens närvaro som bestämmer över den skånska kronhjortens vara eller inte utan människan och det är hur hon brukar och förvaltar marken som avgör. Om hon tar bort vissa balanserande funktioner, som till exempel vargens närvaro, så kommer det att få konsekvenser på grödor och träd. Men om landskapet erbjuder större utrymmen att röra sig på så kommer kronhjorten att kunna röra på sig mer och bli livskraftigare. Vargen sin tur kommer att balansera deras närvaro på markerna och minska skadorna på skog och gröda. Så båda behövs, då variationen skapar ett komplexare och ståndaktigare ekosystem.

Referenser:

van Beeck Calkoen, S. T., Kuijper, D. P., Apollonio, M., Blondel, L., Dormann, C. F., Storch, I., & Heurich, M. (2023). Numerical top‐down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe. Journal of Applied Ecology, 60(12), 2625-2635.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders (u.å.) Kronhjort. Naturskyddsföreningen i Skåne. [Hämtad 241013]

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Soulé, Michael E. (2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press

Övernattning i Östersund

Dansken på vandrarhemmet kom och sa att vi hade fått punktering.

Mycket riktigt. Högra framhjulet var tömt. Vad fan nu då? tänkte jag med oro medan jag rastade Maggie.

Vi hade tur. En däckservice tog emot oss direkt. Det var inte långt dit. Jag körde försiktigt dit och hoppades att däcket skulle överleva. Jag fick hjälp direkt. Såpatricket gjordes. Pumpa upp däcket till 3,5 bar och häll på såpavatten. Om det finns ett hål kommer det att spruta.

Men inget hittades. Mannen hittade ett litet, men det kunde det inte vara, sa han. Besviken över att inte hitta något behövde jag inte betala. Han var en konstnär.

Så vi kunde åka iväg och tog oss hela vägen till Östersund, genom Orsa, där vi åt lunch. Här i Östersund åt jag langos och den var inte särskilt god. Jag som mindes denna festivalrätt som det bästa jag visste. Men inte den här gången.

Och vägen hit kändes förändrad och ändå densamma. Många av samhällena såg ännu mer nedgångna än som jag mindes dem. Det var kalhyggen, men de var små längs med turistvägen. Det sista var en tanke som slog mig när vi söder om Sveg svängde av mot Hamra.

Runt nationalparken var det stora kalhyggen. Jag trodde att man försökte bluffa turister. Fram tills dess hade vi åkt E45 igenom Härjedalens skogar och myrar. Det var enformigt, så när vi svängde av och kalhyggena dök upp blev det förändringar i landskapet.

Norr om Los. Vid åsen i fjärran är kalhyggen täta.

Igår skrev jag om nedgångna samhällen som historien tycks ha lämnat. Idag handlar det om kalhyggen. Ju närmare vi kom kalhyggena i fjärran desto intensivare blev upprördheten. Jag ville ta kort på bedrövelsen. Kalhyggen som numera skulle vara små, men här hade skogsbolagen gått hejdlöst och vettlöst till vägs.

Men jag fick ingen bra bild och vi körde vidare.

Vi svängde av till väg 296 och där bredde de ut sig. Hektar på hektar utan träd.

De bruna fläckarna sydost om gränsen till Jämtland.

Så började jag lägga märke till saker. Några döda träd stod kvar. Varför var där inga frötallar? Varför var stubbarna så svarta?

Då började jag förstå. Det här var ärren av skogsbränder.

När vi kom till E45 mindes jag plötsligt. Vi hade åkt här förr. 2018 hade vi åkt igenom ett landskap som fortfarande glödde.

Nu har de gjort vandringsleder här

Och medan vi åkte norrut minns jag de som stod vid vägarna, de som ägde skog och vi nyfikna som for förbi var fyllda av nyfikenhet. Då var allt spännande. Nu förstod jag att människors kapital bara hade brunnit upp. 150 privatägare drabbades, läser jag på Ljusdals kommuns hemsida, Fakta om bränderna.

Tallen tål egentligen eld, men elden som härjade 2018 var så het att tallarna dog. 9500 hektar brann. Skälet var blixtnedslag denna hets sommar. Jag minns att vi hade vandrat norr om Ljungdalen, i Vålådalen och Gåsen. Den stugan sista är nu stängd. Från Helags fjällstation hade vi gått genom regn. Men att det regnade hade inte hjälpt mot eldhavet.

Helagsfjället 2018

Och nu ser jag att vi var där i första veckan i augusti. Så vi hade missat den riktiga eldhärden. Men jag läser att det tog 21 dagar att släcka bränderna helt. Så inte ens när vi åkte där hade allt slocknat.

Nu är vi i Östersund och jag hoppas att när vi i morgon kommer ut till bilen är däcken luftfyllda och vi kan köra vidare.

Frågan som dyker upp, nu när jag sitter här på vandrarhemmet, är hur mycket av intrycken som stämmer och hur mycket vi förstår där vi sitter bakom ratten och drar fram genom landskapet? Och jag tänker på att jag bör vara mindre dömande och snarare låta undran vara blickens mått från ratten.

Blädningsbruk: En handbok

I en kommentar till inlägget Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning? kritiserade Lars Lundqvist, docent i skogsskötsel vid SLU, mig för att överta skogbrukskritikernas språkbruk. I den diskussionen bad jag om boktips. Två av böckerna har jag nu läst och den tredje är snart avklarad.

I Ta bort de gamla flottlederna diskuterar jag rekommendationen Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011). I Ska EU ge tusan i den svenska skogen? nämner jag Skogsbruk på samhällets villkor: Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Enander, 2007). Den boken läser jag inte lika snabbt som de andra och ännu har jag en bit kvar. Den tredje boken är Blädningsbruk: En handbok (Lundqvist, 2023). Det är en trevlig och lättläst bok och kring den tänkte jag reflektera idag.

För att göra det tänker jag använda mig av Karl-Göran Enanders bok Skogsbruk på samhällets villkor (2007) för jag tror man måste se Lundqvist handbok i ett historiskt sammanhang. Jag har, som sagt, ännu inte läst ut Enanders bok, men avdelning 2 ”Skogskötsel och skogspolitik 1900–1950” (Enander, 2007) fanns hela tiden i bakhuvudet när jag läste Lundqvists bok.

Låt oss inleda med att två grafer från Naturvårdsverket som beskriver hur två olika aspekter av den svenska skogen. Den första på tillväxten och avverkningen, medan den andra grafen visar på virkesförrådet.

Den första visar tre kurvor där den gröna är den totala tillväxten, uttryckt i miljoner kubikmeter. Den bruna linjen är avverkningen av levande träd. Som vi ser speglar de delvis varandra. Den ljus gröna visar den naturliga avgången, vilket betyder de träd som har dött naturligt. Puckeln mellan 2001 och 2007 utgår jag ifrån har att göra med stormen Gudrun och efterföljderna.

Den gröna kurvan visar hur skogens tillväxt har utvecklats sedan 1956. Den bruna visar avverkningen av levande träd. Träden som har dött naturligt är den ljusgröna linjen. Tillväxt och avverkningar i skogen (Naturvårdsverket, 2023a)

I den andra grafen från Naturvårdsverket ser vi hur virkesförrådet har ökat sedan 1955. Återigen är det miljoner kubikmeter som visas i y:axeln. Som vi ser har det ökat betydligt. Naturvårdsverket skriver:

Virkesförrådet i den svenska skogen, vilket är mängden levande träd, har ökat stadigt sedan 1920-talet. Detta är mycket tack vare förbättrad skogsskötsel som gjort att skogen växer bättre och tätare, liksom växtförädling som förbättrat plantmaterialet.

Årligt virkesförråd i skogen (Naturvårdsverket, 2023b)
Den gröna kurvan är ”Virkesförråd exkl. skyddade områden” och den kortare är med de skyddade områdena, Årligt virkesförråd i skogen (Naturvårdsverket, 2023b).

Varför har det svenska virkesförrådet ökat så mycket under de senaste 70 åren?

I Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011) beskrivs hur den svenska skogen blev värdefull och hur det gjorde att den började avverkas i en hög skala. Till en början tog man de grövsta träden för att sedan ta de tunnare, så kallad timmerblädning. Framför allt i Norrland skapade detta glesa skogar och hedliknande landskap.

I 1903 års skogsvårdslag ville man åtgärda detta genom att införa återväxtplikt. Det gick inte särskilt bra och dessutom hindrade det inte att man tog allt yngre skog, vilket gjorde att man med lagändringar 1918, 1923 och 1948 började skydda ung och medelålders skog. (Se Enander, 2007).

Återväxtplikten innebar att man framför allt utgick från att skogarna skulle självföryngras genom de frön som låg i marken. Detta skedde inte. Man började också plantera, men inte heller det hjälpte de glesa skogarna. Problemet är nämligen som Lundqvist (2023) skriver att majoriteten av trädarterna som växer i Sverige är pionjärarter.

[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag. De är helt anpassade till skogsbränder och liknande väldigt starka störningar. Det är dessa trädslag som kom först när inlandsisen drog sig tillbaka för tio tusen år sedan . De hade förmågan att kolonisera den kala marken då och de fungerar fortfarande på samma sätt.

Lundqvist, 2023:17f.

Granen klarar av att växa i skuggan av andra arter och kan därför växa i flera skikt. Andra arter trängs in av dem som växer snabbare och dör. På bilden nedan ser vi hur bokarna tränger in eken och tar ljuset från den, vilket kommer att döda den.

Stenshuvud.

För att råda bot på de glesa skogarna och det minskade virkesförrådet började man införa trakthyggesbruk. Att mekaniseringen också började på 1950-talet bidrog till att göra det möjligt i en ny skala. Detta innebär att träden planteras samtidigt vilket gör att de inte konkurrerar om ljuset utan växer i jämnhöjd och på så sätt skapas dessa likartade skogspartierna. I inlägget som jag inledde med kallade jag dem för monokulturer, vilket Lars kritiserade med för.

Ett exempel på hur det kan se ut. Vid Rebbetuaröd.

Framför allt miljörörelsen, men också allmänheten i stort ser negativt på kalhyggena. Likaså har kunskapen tillkommit att många arter missgynnas av skogsbrukets metoder. Därför börjar man sedan en tid tillbaka allt mer tala om ”hyggesfritt”. Från 1993 har även en ny skogsvårdslag tillkommit där miljön ska ha en lika viktig del som produktionen:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Skogsvårdslagen §1

Blädning är en del av ett hyggesfritt skogsbruk och innebär att skogen befinner sig i olika växtfaser, i skikt. Det i sin tur betyder att många arter som inte klarar av för snabba förändringar kan överleva.

I blädningsbruk bär marken alltid en sluten skog och det finns en lång obruten kontinuitet av stora träd. De enskilda blädningarna [att man tar ner enskilda träd] innebär dessutom betydligt svagare störningar än slutavverkning och det obrutna krontaket ger ett annat ljusklimat nere vid marken. Allt det är gynnsamt för störningskänsliga arter.

Lundqvist, 2023:68.

Det låter ju prima, men problemet är dock just att trädslagen i Sverige är framför allt pionjärarter. Rovdriften av Sveriges skogar lärde oss att det inte räckte med att trycka ned ett frö i marken så kom ett träd upp. I alla fall inte om vi vill att virkesförrådet ska vara högt även i framtiden. (Se Ja till skogen… Nej till skogsbruk).

Två artiklar i ATL visar på det trixiga i situationen när man vill ändra bruket.

I Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt (Sennerdal, 2023) berättar skogsägaren Helena Johansson att olika delar av skogen hon och hennes syster äger kommer att brukas olika. Förändringarna de tänker göra kommer också att göras över tid.

Luckorna runt ekarna ska utvidgas, liksom andra lövinslag och tall. I övrigt får granbestånden växa klart. Men när det är dags att avverka ska fröträd av gran sparas för att få fram en självföryngring och lövträd och tall ska gynnas. Behöver den naturliga föryngringen hjälp så får det även bli lite stödplantering av till exempel tall.

Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt (Sennerdal, 2023)

I en annan artikel förklarar Lars-Erik och Sonja Levin hur de satsar på grövre timmer, att det ska vara hyggesfritt och blandbestånd, men nämner just granen som gärna tar över.

Lars-Erik Levin och Sonja Levin vill gärna att den del av skogen som sköts hyggesfritt ska vara blandbestånd med relativt stort inslag av tall för att minska risken för stormskador, röta och granbarkborre. Men granen tar allt mer överhanden samtidigt som viltet går hårt åt den tallföryngring som kommer.

Här kombineras trakthyggesbruk och hyggesfritt (Gustafsson, 2023)

Att ställa om ett skogsbruk tar tid. För att blädningsbruk ska kunna fungera, skriver Lundqvist, krävs ett 200 års perspektiv. Inom ekonomi talar man om ledtider och i skogen är det väldigt långa sådana. Gör man fel i början av processen ser vi att det tar många decennier innan det upptäcks och kan åtgärdas.

Avslutningsvis är jag väldigt tacksam för dessa bokrekommendationer. De är givande utifrån mitt kunskapsbildning. I det större perspektivet är det framför viktigt i diskussionen kring hur vi ser på Sveriges natur och hur vi föreställer oss den i framtiden. Vi måste dels se till dess historia och hur vi har nyttjat och brukat den, dels se till dess förutsättningar. För det är endast i den kombinationen kunskap och förutsättningarna som vi kan realistisk gå framåt.

Tack Lars för att du hjälper mig i mitt bildande.

Referenser:

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

Gustafsson, Martin (2023). Här kombineras trakthyggesbruk och hyggesfritt. ATL. Publicerad 230506 (Hämtad 240326)

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand

Naturvårdsverket (2023a). Tillväxt och avverkningar i skogen.Granskad 230815 (Hämtad 240326)

Naturvårdsverket (2023b). Årligt virkesförråd i skogen. Granskad 230815 (Hämtad 240326)

Sennerdal, Birgitta (2024). Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt. ATL. Publicerad 240318 (Hämtad 240326)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

Ska EU ge tusan i den svenska skog?

Titeln till debattartikeln i ATL av Martin Kinnunen och tre andra från Sverigedemokraterna lyder: ”Vi säger nej till EU-övervakning av skogen” (Kinnunen et al., 2024). I den beskriver de att ”EU-kommissionen ätit sig in i den svenska skogen”. Men det är något annat som tycks vara grunden i deras kritik och det är ”subsidiaritetsprövningen”. Jag blir förvirrad.

Först och främst söker jag upp vad subsidiaritetsprövning är då det tycks vara det grundläggande problemet. I alla fall om jag ser till debattartikelns avslutande ord:

Subsidiaritetsprövningen fungerar inte, den har blivit ett rundningsmärke. Nya regler som förhindrar godtycklig överföring av makt till EU måste upprättas.

(Kinnunen et al., 2024).

I grunden handlar subsidiaritet att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Subsidiär syftar på att någon är underlydande och subsidiaritetsprinicipen, kan översättas till närhetsprincip (SAOB). EU ska bara fatta beslut ”om det är effektivare än om de enskilda länder agerar på egen hand” (Europeiska kommissionen, u.å). En prövning görs om det nationella parlamentet är oense med EU Kommissionen. Enligt debattartikeln kringgås detta av EU Kommissionen och skogen är ett exempel på detta. Jag förstår det som att debattartikeln är en kritik av Sveriges förlorade suveränitet.

Mitt val av begreppet suveränitet kommer från en diskussion som statsvetaren Wendy Brown för i boken Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011). Hon menar att det pågår en diskussion i länder kring hur mycket som landet själv ska bestämma. Att diskussionen pågår beror på att länder är allt mer knutna till andra länder genom sin ekonomi och fördrag (EU, NATO) och detta skapar en oro hos vissa för det minskade självbestämmandet, suveräniteten. Poängen, enligt henne, är inte att allt ska kunna styras utan att möjligheterna ska finnas där.

Det betyder inte att den moderna, suveräna nationalstaten alltid styr  eller reglerar ekonomin med fast hand; vad det däremot betyder är att statssuveräniteten bygger på att staten kan utöva denna styrning och reglering samt att den beslutar när så ska ske.

Brown, 2011:61. Markeringar i original.

Subsidiariten ska medge enskilda länder självstyre och ska således pröva om det finns åsiktsskillnader mellan Europeiska kommissionen och Sverige. Detta menar dock författarna till debattartikeln fungerar inte och svensk skogsbruk förlorar sitt självbestämmande.

Det var blåsigt på Sandhammaren förra helgen. Maggie ligger och väntar på att jag ska kasta en pinne som hon får jaga i vattenbrynet.

Om vi bortser från subsidiaritet och suveränitet för ett ögonblick och tittar på vad Europeiska Kommissionen har med svensk skog att göra framträder en intressant konflikt som visar på hur olika perspektiv ställer till det. Grunden är den Gröna given som håller på att lanseras av EU.

Det är ett utvecklingsarbete som ska pågå till 2030 och skogarna i EU är en del av det arbetet, se New EU forest strategy for 2030 (Europeiska kommissionen, u.å). Målen är flerfaldiga och bygger främst på två premisser, klimat och biologisk mångfald. Därtill kommer utvecklingen av landsbygden för att kunna skapa en fungerande ekonomi.

The new EU forest strategy will support the socio-economic functions of forests for thriving rural areas and boosting forest-based bio-economy within sustainability boundaries. It will also protect, restore and enlarge the EU’s forests to combat climate change, reverse biodiversity loss and ensure resilient and multifunctional forest ecosystems[.]

New EU forest strategy for 2030

Sverige är inte det enda landet som har varit kritiska till den nya skogspolicyn, även Finland och Österrike har yttrat sig.

För att kunna göra detta, skriver Europeiska Kommissionen i ett pressmeddelande, vill de skapa en skogsövervakningslag, samt göra en inventering av skogarna i EU. Återigen är det klimatförändringar och minskningen av den biologiska mångfalden som motiverar. Om det är rätt väg har ifrågasatts av flera. Europeiska Kommissionen skriver:

EU-kommissionen föreslår en skogsövervakningslag som ska täppa till befintliga luckor i informationen om de europeiska skogarna och skapa en omfattande kunskapsbas. Detta kommer att göra det lättare för medlemsländer, skogsägare och skogsförvaltare att hantera de ökande belastningarna på skogarna och att stärka skogarnas resiliens.

Skogar är viktiga allierade i kampen mot klimatförändringar och minskad biologisk mångfald. De är dessutom centrala för välmående landsbygdsområden och för bioekonomin. Dessvärre är skogarna i Europa hårt belastade, bland annat till följd av klimatförändringar och ohållbar mänsklig verksamhet. 

EU-kommissionen föreslår omfattande övervakning för att förbättra de europeiska skogarnas resiliens (Europeiska Kommissionen, 2023). Markeringar i original.
Ett litet insektsamhälle på en döende ek. Jag vände på kikaren och såg hur minimala spånhögar låg runt ingångshålen.

Jag vill i inläggets avslutande del sätta det som pågår i ett historiskt perspektiv. Till min hjälp har jag boken Skogsbruk på samhällets villkor: Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Enander, 2007). Även denna bok är en rekommendation av Lars Lundqvist.

I bokens första del beskrivs de historiska händelser som låg till grund till varför Sverige fick den första skogsvårdslagen 1903. Om svensk skogshistoria har jag skrivit om tidigare, se till exempel Ta bort de gamla flottlederna. Enanders bok fördjupade och förde ihop mycket av min tidigare kunskap och gav mig en tydligare bild av svensk skogsbrukshistoria.

Först är det viktigt att ha en tidslinje: Fram till 1700-talets mitt var svenskt skogsbruk ”totalreglerat” för att sedan i 1800-talets början vara närmast ”avreglerat” (Enander, 2007:6). Sedan slutet av 1600-talet fram tills 1800-talet hade den skog som tillhörde kungen (kronoskog) avvittrats, det vill säga tilldelats bönderna. Det handlade om att klara upp skillnader mellan ägande och allmänningar. Det senare var den mark som alla använde. Som en pendang till detta skapas även en del av de problem som samerna och rennäringen har genom att de särbehandlades. De fick ”kollektivt brukningsrätt för renbete” (Enander, 2007:19).

Sedan Frihetstiden på 1700-talets hade liberalismen varit stark i Sverige. För liberalismen är äganderätten viktig. En del av friheten är således att den enskilde ägaren har rätt att använda sin ägodel och egendom efter eget kynne. Detta kan stå i motsättning med det övriga samhället och det är detta som sker under 1800-talet och den industriella revolutionen, där som jag skrev i Ta bort de gamla flottlederna blev skogen det som gjorde att Sverige kunde påbörja vägen till att bli en välfärdsstat.

En delförklaring är att skogen köptes upp av skogsbolag och kunde inriktas på att få skogsindustrin att växa.

Det finns en annan aspekt också som knyter an till diskussionen med Europeiska Kommissionen. Enander använder genomgående ordet skogsvård. Vad betyder det egentligen? Jo, det syftar på att skogen brukas för att kunna leverera timmer till skogsindustrin. Han citerar paragraf 1 i skogsvårdslagen 1948:

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, så vitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

Citerat i Enander, 2007:55.

Problemet bygger just på att å ena sidan ger industrin arbete och skapar en allmän välfärd, å andra sidan var det inte böndernas syfte då de brukade skogen. De nyttjade skogen för husbehov, såsom kolved, timmer och för skogsbete. Men också industrin tenderade att snarare se till sitt eget bästa. Så de avverkade på sätt som inte var förenliga med klimatet i Sverige. Enander citerar Israel av Ström, den stora förgrundsfiguren för svenskt skogsbruk:

På några orter nedhugges skogen åter, när den blivit 30à 40 år gammal, för att svedjas; marken besås ett à två år med säd, och gifver sedan bete; på andra orter börjar man utplocka de bästa träden först och de sämre sedan, och hugger öfver allt; och ingen trakt blir lemnad fredad och ingen blir rätt uthuggen — Sådane blädade skogar gifva ringa avkastning –.

Citerat i Enander, 2007:24.

Resultatet av detta brukande var en exploatering av skogen vilket gjorde att virkesförrådet minskade så att en av Sveriges basindustrier riskerade att stå utan sin råvara. Det var detta som gjorde att man 1903, efter 20 år av debatt införde den första skogsvårdslagen som införde ”återväxtplikt” för skogsägaren. De var således förpliktade att tillgodose att skogarna inte längre utarmades på timmer.

Vad vi ser är hur det allmännas behov inskränkte de enskildas möjligheter att bruka efter egen fason. Enander skriver ”[d]ärmed hade liberalerna medverkat till att stoppa den fria användningen av skogstillgångarna, en frihet som andra liberaler en generation tidigare varit de främsta förespråkarna för” (2007:22).

Avslutningsvis ser vi att å ena sidan finns det en ny diskussion som pågår om klimat och biologisk mångfald, å andra sidan ser vi en mycket äldre diskussion som handlar om konflikten mellan det allmänna (land, EU) och den enskilde (individ, företag, land).

Referenser:

Brown, Wendy (2011). Inhägnade stater, avtagande suveränitet. Hägersten: Tankekraft.

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

Kinnunen, Martin; Rugland Timgren, Beatrice; Eriksson Falk, Mattias; Eklöf, Staffan. (2024). ”Vi säger nej till EU-övervakning av skogen”. ATL. Publicerad 240304 (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (u.å). Subsidiaritetsprövning. (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (u.å). New EU forest strategy for 2030 . (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (2023). EU-kommissionen föreslår omfattande övervakning för att förbättra de europeiska skogarnas resiliens. Publicerat 221123 (Hämtat 240316)

Svenska Akademins Ordbok. (SAOB). Subsidiaritet. (Tryckår 1997).