Kategori: Skogsbruk

Ta bort de gamla flottlederna

Arbetet i skogen var hårt förr. Du hade blivit kontrakterad för att hugga ned en del i skogen med några andra. Du började i januari för då var tjälen tillräckligt djup i Jämtland. Förhoppningsvis hade någon arbetat på platsen redan innan du kom dit för då fanns det möjligen en liten stuga. Om det inte var så fick du bygga dig en. Du fick betalt när det var färdigt och du fick betalt per dag. Livet var hårt som skogsarbetare.

Skogsarbetare vid sin enkla övernattningskoja. Okänt vart bilden är tagen.

På rekommendation läste jag Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011) och jag kan verkligen rekommendera den vidare. Den berättar om skogen från istidens Sverige tills idag, med fokus på Jämtland. Den fokuserar framför allt på industrialiseringen och genom skogen kan vi läsare följa hur Sverige har utvecklats från att ha varit ett fattigt land till ett av världens rikaste.

Den väckte många tankar och några vill jag dryfta här. Det första är diskussionen om guldet och som så ofta i historien om norra Sveriges är det olika saker som åsyftas. Stjernström hänvisar till det som så många andra som diskuterar Norrland gör och det är riksrådet Carl Bondes entusiastiska kommentar till Axel Oxenstierna:

Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn.

Citerat från Stjernström, 2011:40.

Man hade hittat silver i Nasafjäll. Med detta blev det tyvärr inte mycket med det och framför allt inte något Västindien. Det guld som man däremot hittade var skogen. Jag minns Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) där Linda möter jägmästaren som pekar på berget och säger att där finns det guld, men vad hon inte förstår är att det är skogen och inte metallen som åsyftas.

För att kunna utvinna detta guld i Jämtland måste man förändra en hel del. För det är långt från hamnarna i öster, som Sundsvall. Men det är andra saker som måste på plats och det är att industrialiseringen måste komma igång. Sverige var sent. Andra hälften av 1800-talet brukar man tala om och det som framför allt påbörjade det var att man kunde utnyttja vattenkraften för sågverken.

Stjernström jämför industriella revolutionen med jordbruksrevolutionen, alltså yngre stenåldern, när människor slog sig ned permanent för att odla. Båda dessa har förändrat livet på jorden på ett drastiskt sätt.

Sedan jordbruksrevolutionen hade människor varit beroende av att ha en lite odlingsmark. Man levde inte i ett penningsystem utan var helt beroende av det som jorden och omgivningen gav. Skogen var till för energi i form av mat och ved. Man anpassade sig till det som ekosystemet kunde bidra med och det var en samanpassning (coadaptation).

Marten, 2001:97

Ett problem som hindrade industrialiseringen var hur egendomarna var konstruerade. Då var de uppdelade i små åkerlappar som i sig var svåra att ge mer än förhoppningsvis mat så att man överlevde. Detta förändrades genom politiska beslut så att markerna blev enhetligare, vilket i sin tur gjorde att det var möjligt att inhägna sin del, vilket i sin tur gjorde att man kunde förädla växterna på ett helt nytt sätt. Detta gjorde att vissa bönder började kunna få ett överskott. Eftersom de fick mer att äta, överlevde fler barn och därmed ökade befolkningen.

Liknande saker skedde med skogen. I en samfälld skog, som ägdes av flera personer, innebar att alla var tvungna att vara överens om skogen skulle fällas. Men, skriver Stjernström ”[a]tt skogen överläts i enskild ägo underlättade sannolikt skogsaffärerna” (2011:54). Därför bröt man upp allmänningarna och gav enskilda personer den som egendom, avvittring. Nu räckte det att en av delägarna ville avverka för att resten skulle tvingas gå med på det. Det innebar att skogsköpare köpte av en person för att sedan kunna betvinga de andra. Guldet började kunna brytas.

Bara för att man kan hugga ned träd betyder inte att de är värdefulla i sig utan de måste ingå i ett större system. De måste kunna transporteras till sågverken för att sedan kunna förädlas till varor som såldes på världsmarknaden. Vad vi märker här är att det sociala systemet som hade utvecklats och anpassat sig till det lokala ekosystemet, nu ingick i ett större system.

I nedan figur som utgår från ett lantbruk, men som vi anpassar till ett skogsbruk, ser vi hur det kommunicerar med en marknadsekonomi. De små köps upp av de större vilket innebär att de ingår företagsvärlden. Skogen börjar förändras till marknadens önskningar, se nedan hur strandägandet anpassas. Då en ny produktionsmängd uppstår börjar man reglera på ett nytt sätt. Regleringen kommer att anpassas över tid, genom förändringar i skogsvårdslagen. Intressant nog kommer det att dröja fram till 1950-talet tills en verklig mekanisering sker. Sågen blir till motorsåg och till slut försvinner även hästen.

Marten, 2001:102

Hästen och möjligheterna för transport ur skogen knyter an till flottningen som pågick längs Indalsälven till 1969 då man samlade sig för att avsluta en epok som gick i graven just på grund av mekaniseringen. Här talar jag om lastbilarna som nu helt tog över timmertransporterna.

Jag hade hört om flottning och läst om att man hade förändrat förlopp och annat för att undvika bröten, det vill säga stockar som fastnade och bildade fång av timmer, ”Djävulens plockepinn” (2011:110). I Stjernströms bok lär vi oss hur ”[s]trandägarna förlorar sin vetorätt” (2011:107) 1880 och den allmänna flottleden blir ”samhälleligt tvingande” (2011:108), vilket betyder att flottningen av timret blir överordnat allt.

En flottledernas infrastruktur byggs upp genom ”stenbränning”, dvs. att få bort stenar som kan skapa brötar; ”rännor”, vilka grävdes genom myr- och ängsmarker; ”styranordningar”, som styrväggar som gjorde så att timret flöt i mitten och att strömmen blev djupare; ”dammar” som reglerade vattnets hastighet och flöde (2011:98–101).

På fotot ser vi hur en ränna har byggts i strandbanken. Fotot är förmodligen från Indalsälven. Fotografering – 22 maj 1954 (För fler fotons se den fantastiska samlingen på Digitalt Museum.

Vad vi ser är alltså hur inte bara Indalsälven utan egentligen alla Sveriges älvar har anpassats till människans behov. Det var alltså ingen samverkan (coadaptation) med ekosystemet utan en förändring som har förstört för en mängder av organismer. I vissa delar är det dammar som ger el till Sverige, men i stora delar är det flottningens infrastruktur som inte längre fyller sitt syfte.

– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna. /…/.

Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Mycket av detta, menar jag, bör återställas.

Arbetet sker redan som till exempel Rewilding Sweden som arbetar med Pite- och Råneälv i Lappland, se Rewilding rivers in Lapland – a community-based approach tillsammans med bland annat SCA, se Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. Det finns också andra som Svea Skog som har börjat riva de gamla flottlederna för att fisk och andra organismer som flodmusslor ska kunna frodas i floder och älvar.

I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Henrik Persson, för Rewilding Sweden, som leder arbetet med återställningen av Råne- och Piteälv citeras med orden som jag tror att vi alla kan stämma in i:

– Återförvildning handlar till stor del om att få naturen att åter kunna stå på egna ben, och utan en fungerande hydrologi, alltså vattnets väg genom landskapet, blir detta svårt. För det är trots allt hydrologin som är grunden till biologin, alltså växtlighetens sammansättning och utbredning liksom djurens livsmiljöer. Vår ledstjärna är därför att skapa ”vildare vattenskap”, säger Henrik.

Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark

Att vi har råd att återställa och låta delar av vårt landskap bli ”vildare” kan vi tacka våra förfäders slit. De skapade förutsättningarna för att bygga vårt välstånd.

Jag tackar Lars Lundqvist för boktipset.

Referenser:

Lidman, Sara (1958). Regnspiran. Stockholm: Bonnier

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SCA (2023). Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. SCA. Publicerad 231221 (hämtad 240312).

Svea Skog (2020). Så skapas liv åt lax, harr och öring. Svea Skog. Senast uppdaterad 200504 (hämtad 240312)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

Granbarkborren visar på brist på motståndskraft

I slutet av 2019 JO-anmälde moderaten Carl-Wiktor Svensson Länsstyrelsen Kalmar för barksborrens spridande (Aronsson, 2019). Efter en skrivelse till Länsstyrelsen Västmanland stämde även AB Karl Hedin staten för barkborreangrepp (Aronsson, 2021). I båda fallen handlar det om ”skadeinsekter” från naturreservat som skadar produktionsskogarna i närheten. AB Karl Hedin fick inte rätt mot staten (Stärn, 2022).

Länsstyrelsen Västmanland förklarar att skogsvårdslagen inte gäller i naturreservat utan det är syftet med reservatet som bestämmer.

Skogsvårdslagen gäller inte inom reservatet, där gäller föreskrifter och skötselplan för att uppnå reservatets syfte. Enda verkningsfulla åtgärden hade varit att kalhugga, men då hade vi också tagit bort de värden som skulle skyddas och gått emot föreskrifterna.

Stämmer staten på miljonbelopp (Aronsson, 2021).

Jag kom att tänka på detta mål medan jag läste Human ecology: basic concepts for sustainable development (Marten, 2001), en bok jag verkligen rekommenderar.

Boken beskriver några grundkoncept för att undersöka landskap med dess förutsättningar och möjligheter. Författaren utgår från ett systemteoretiskt resonemang, där delarna hela tiden påverkar varandra genom återkoppling. Den kan vara positiv och negativ. Positiv återkoppling betyder att något gynnas, medan negativ att det hindras. Tillsammans skapar detta ett system, se sista delen i inlägget I Piqueyrot vid Hourtains strand.

I boken använder författaren figurer som hjälper till att fundera kring hur naturen fungerar och hur människan påverkar den. Människan har gjort två stora förändringar i sitt levnadssätt som med tiden har påverkat naturen som helhet, jordbruks- och industriella revolutionen.

Jordbruksrevolutionen skedde då vi gick från att vara jägare och samlare till att aktivt börja odla vissa grödor. Abstrakt uttryckt koncentrerade sig människorna på ett bestämt urval grödor på bekostnad av de andra utifrån de geografiska områdenas förutsättningar. Till exempel gynnades vete på bekostnad av andra möjliga sädeslag, vilket vi ser i figuren nedan

Figur 3.1, Marten 2001:27

Vad som skedde var att både de utvalda växterna och människorna fick en evolutionär fördel. Detta skedde givetvis också med vissa djurarter som boskap, får och hästar. Till en början påverkade människan lokalt, men med tiden som hon spred sig över jorden påverkade hon allt större delar. Idag finns det ingen del av kontinenten som hon inte påverkar.

För att kunna odla dessa grödor påverkade hon också delar av det lokala landskapet som genom åkrar och ängar. Eftersom hon var bosatt påverkades också det omgivande landskapets växter av djur av hennes närvaro. Det öppnade landskapet, samt betandet av kor och hästar gav växter som kräver mycket ljus fördel. Gräsarter är en grupp som har gynnats av det landskapet.

I naturen påverkas arter av andra arter. De utvecklas till att inta vissa nischer där de kan frodas, se Funktion, nisch och stjärtänder. I det inlägget hade jag med nedan figur som åskådliggör hur nischer skapas.

De olika organismerna utnyttjar de tillgängliga resurserna i omgivningen för att kunna överleva. De organismer som inte hittar tillräckligt med föda dör. De som har mycket frodas. Om ett landskap är relativt stabilt kommer det att ske en samutveckling (coevolution) mellan olika organismer, där de blir helt beroende av varandras existens. I ett föränderligt landskap gynnas de som har en hög anpassningsmöjlighet.

Beeby & Brennan, 2008:45

I brukandet av naturen utnyttjar människor detta genom odla vissa arter och ta bort dem som påverkar de andra negativt. Då växter kräver fotosyntes och näring från jorden kommer jordbrukaren att göra så att de får maximalt med ljus och att andra växter inte konkurrerar om näringen.

En systemteoretiker ser till hela landskapet och hur de olika delarna påverkar varandra genom positiv eller negativ återkoppling. Eftersom det betyder att mångfalden minskar. Problemet med minskad mångfald bygger på ett systemteoretiskt resonemang och det är här som vi kan återvända till AB Karl Hedin och problemet med att ha ett naturreservat i närheten.

En skogsplantage bygger på att endast ett trädslag gynnas och en mångfald av organismers födonischer är fråntagna. Vad som däremot sker är att barkborrarnas födonisch har gynnats betydligt och dessutom har deras naturliga fiender försvunnit. En positiv återkoppling uppkommer därför eftersom det inte finns naturliga fiender till barkborrrarna som hackspettar i området.

Barkborrar förökar sig exponentionellt vilket vi kan se i nedan graf där det från en ganska jämn population barkborrar vilken plötsligt närmast lodrätt stiger. Det beror på att de förökar sig ytterst fort och om det finns gynnsam återkoppling som stressade träd på grund av torka, närhet mellan stammarna samt ingen negativ återkoppling som naturliga fiender.

Från den grafiska abstrakten till artikeln Simulating bark beetle population dynamics in response to windthrow events Potterf & Bone, 2017.

Vad vi bör fråga oss är vilken slags natur som vi vill ha eftersom vi håller på att frånta det ekologiska minne som finns i vårt landskap?

Ekologiskt minne är den samling av levande och ickelevande material och information som har samlats i ett landskap utifrån tidigare händelser.

The ecological memory of a specific ecosystem is here defined as an ecosystem’s accumulated abiotic and biotic material and information legacies from past dynamics.

Schweiger et al. 2019:3

Låt oss göra det tydligare genom att jämföra med hur Sverige såg ut för 10000 år sedan då isen smälte undan. Det var ingenting, ett vindpinat landskap av granit och gnejs (abiotiskt material). Med tiden drev sediment in och landskapet utvecklades till att bli alltmer bevuxet med olika växter och svampsporer (biotiskt material). Landskapet befolkades av djur, som renar och människor. Det var inte stabilt och utifrån klimatförändringar och genom organismers rörelser spred sig frön och sporer. Där gynnades vissa arter, medan andra inte överlevde. Människan har påverkat utvecklingen hela tiden.

För att behålla det ekologiska minnet i det brukade landskapet inrättas olika skyddade områden. De har olika syften och medför olika skyldigheter. Hälleskogsbrännan är ett reservat som bildades i Västmanland efter den stora branden. Det har lämnats för att se den dynamik som uppstår i mötet med det ekologiska minnet i landskapet och den påverkan som sker med omgivande landskap.

Länsstyrelsen skriver till exempel om svedjenävan som kom upp efter branden:

Växten svedjenäva var ett av de första tecknen på att livet började kommer åter till den branddrabbade skogen. Dess frön kan ligga mycket länge i marken och de behöver värmen, till exempel från en skogsbrand, för att börja gro. Växten blommade upp i tusentals exemplar, men redan två år efter branden hade växten försvunnit. Fröna däremot ligger i marken och väntar på nästa händelse som gör att växten kan börja gro igen.

Hälleskogsbrännan – naturen börjar om efter skogsbranden

Många kritiserar nog tanken att ett landskap, framför allt ett så, i ett geologiskt perspektiv, ungt landskap som Sveriges, kan ha minnen. Men som svedjenävan visar finns i marken de frön som väntar på de rätta förutsättningarna för att kunna gro, växa, föröka sig och dö. Annars är det pionjärerna som kommer med vinden som ges möjlighet när det har skett en större förstörelse i ett område.

I Schweiger et al.s artikel talar de om att det ekologiska minnet ger resiliens, motståndskraft, för att landskapet ska kunna återanpassa sig till de förändringar som sker i framtiden.

Ecological resilience is seen in our framework as an emerging property of ecological memory. The different internal and external components of ecological memory /…/ affect the degree to which an ecosystem is capable of reorganising and adapting to future changes, a crucial part of ecosystem resilience.

Schweiger et al. 2019:13

Jag vet inte hur en svedjenäva ser ut och jag har inte besökt Hälleskogsbrännan så nu är det för sent. Jag tror i grunden inte heller att AB Karl Hedin är emot dess existens, utan vad företaget gör är att de sätter fingret på något grundläggande: Vad är viktigt för oss?

Jag har i det här inlägget tagit upp systemteoretiska resonemang och hur de hjälper oss att förstå hur naturen fungerar. Likaså har jag fört fram begreppet ekologiskt minne vilket syftar på ett landskaps inneboende möjligheter till att anpassa sig till klimatförändringarna.

Skälet till att jag har gjort det är för jag ämnar bygga vidare på ett resonemang som jag tidigare har fört. Det handlar om vikten av ekologiska korridorer genom ett skogslandskap som till största delen består av plantager av enskilda arter, se korridorer. AB Karl Hedin visar på riskerna med detta för de monokulturella skogarna. Men jag menar att det är viktigt för att kunna skapa ett ekologiskt motståndskraftigt framtida landskap som klarar av att anpassa sig till inte bara klimatets pågående förändring utan också det ständiga utbytet som sker i och med den globala handeln.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2019). Myndigheter ställs till svars för barkborreangrepp. ATL. Publicerad 191114 (Hämtad 240224)

Aronsson, Ulf (2021). Stämmer staten på miljonbelopp. ATL. Publicerad 210208 och uppdaterad 210916 (Hämtad 240224)

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Länsstyrelsen Västmanland (u.å.). Hälleskogsbrännan – naturen börjar om efter skogsbranden. (Hämtad 240224)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Potterf, Mária; Bone, Christopher (2017). Simulating bark beetle population dynamics in response to windthrow events. Ecological Complexity. Vol. 32 Del A ss. 21–30. https://doi.org/10.1016/j.ecocom.2017.08.003

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

Stärn, Jesper (2022). Staten får rätt mot Karl Hedin om barkborreangrepp. ATL. Publicerad 221125 (Hämtad 240224)

Skogen är vårt gemensamma arv

En hög och bred stenmur går bredvid stigen. Den är mossklädd och innanför står höga granar och utanför är det blandad lövskog. På en ung ek är ett oranget märke målat. Jag vet att jag och Maggie är på rätt väg. Vi är ute och vandrar.

Sedan jag blev lärare har jag avslutat läsåret med att vandra i fyra, fem dagar tillsammans med Maggie. Det är ett sätt för mig att släppa den stress som har byggts upp under året för att kunna inleda den långa semestern som vi lärare åtnjuter. Eftersom jag bor i Skåne brukar jag välja etapper av Skåneleden som är så isolerade som möjligt. Delar av förra årets vandring har jag redan beskrivit i några inlägg, se En lång hundpromenad.

Bilden nedan visar den plats jag inledde med och samtidigt den förändringen som har skett i det svenska landskapet, hur vi har gått ifrån ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, vilket jag kort berörde i Regeringen vill att skogen ska vara till för alla. Sverige har gått från ett samhälle där befolkningen har levt och arbetat på landsbygden till att flytta in till städerna. En kultur har förändrats och en ny håller på att uppstå där olika livsstilar etablerar sig och möts. Jag ska beröra detta utifrån ett historieekonomiskt perspektiv, för att därefter diskutera det utifrån skogsbruket och skogsindustrin.

Vid Nyteboda i norra Skåne

Inom ekonomisk historia brukar man tala om tre sektorer i samhället: den primära, sekundära och den tertiära. När majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan talar man om strukturförändringar. Jag utgår här från Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016).

Primärsektorn: ”omfattar de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). I produktionssamhället lever majoriteten i den primära sektorn. Man lever nära naturen, är beroende av det som den ger och ens förmåga att nyttja den.

Sekundärsektor: ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den sekundära sektorn har ständigt varit närvarande i Sverige. På bilden ovan skulle jag tolka att muren kom till för att hålla inne boskap. I slutet av 1800-talet började en stor mjölkproduktion att ske. Man gjorde smör som exporterades till Storbritannien. (Hedenborg & Kvarnström, 2015).

Tertiärsektor: Denna kallas också för servicesektorn och inbegriper alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Även den tertiära sektorn har ständigt funnits närvarande, som till exempel bokhållare, men det är framför allt i och med industrialiseringen som den blir framträdande. Under 1900-talet är det tjänstemannen som blir dominerande eftersom alltmer blir mekaniserat (Magnusson, 2010).

Sammanfattningsvis ser vi hur Sverige framför allt under 1900-talet har genomgått en radikal strukturförändring, inte bara att levnadssättet har gått från den primära till den sekundära och den tertiära utan också genom urbaniseringen som jag ofta har återkommit till här. Lättast illustrerad genom SCB:s graf:

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

I ett samhälle utvecklas även institutioner, vilket här ska förstås som de delar som strukturerar samhälle. Professorn i ekonomisk historia skriver att i Sverige gick man från en hushållsbaserad marknadsekonomi till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta har format hur det lokala har varit sammankopplar med det omkringliggande. (Magnusson, 2010).

Den hushållsbaserade ekonomin utgick från byn. Magnusson skriver att institutionen byn oftast bestämde hushållets funktioner snarare än var summan av antal hushåll. Den var i sin tur kopplad till världen genom skatt, ränta eller avrad. Det enskilda hushållet var kopplat till ett ”godssystem”, vilket var ett tankesätt som utgick från att hushållet och byns överskott skulle tillfalla överheten. Överskottet avyttrades i staden för att verktyg och annat skulle komma till hushållet. Detta sammankopplade byn med staden. (Magnusson, 2010)

Den kapitalistiska marknadsekonomi utgår från förekomst av hopsamlad kapital som kan användas i annan produktiv verksamhet. Det inbringar mer kapital. Aktörerna skiljer sig från det första systemet genom att de inte är hantverkare eller bönder utan kapitalister. Deras verksamhet syftar till vinst och inte till hushållning. De kan transportera varor över långa avstånd för att utnyttja skillnader i pris, tillskillnad från den förra där priserna var allmänt kända. De knyter samman regioner. (Magnusson, 2010).

Maggie med en kompis längs Gårdlösaleden utanför Smedstorp

Låt oss nu övergå till exemplet med skogsbruket för att visa hur förändringen från den primära till den tertiära, samt hur den hushållsbaserade till den kapitalistiska marknadsekonomin skapade genomgripande strukturförändringarna i samhället.

Jag har tidigare berört dagens situation i Skogsbrukets betydelse för Sverige idag, men här kommer jag att ge en längre tidshorisont och jag utgår från Stig Hagners genomgång av SCA:historia i hans bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005).

Han skriver att under 1600-och 1700 talet började det tidigaste ”industriella skogsutnyttjandet i Norrland” (2005:46), vilket i vår terminologi beskriver övergången från primär till sekundär sektor. Vad som skedde var att kronan tilldelade järnbruken ”rekognitionsskogar” från vilka de kunde utvinna träkol som skulle användas i järnbruken. Till en början arrenderades de, men framför allt under 1800-talet bildades bolag som köpte upp skogar.

Detta är en del av den svenska industrialiseringen, då man började använda skogen till mer än till hushållet. Sågverk byggdes vid de norrländska älvarnas mynningar och drevs först av vattenkraft för att sedan använda ångkraft (Magnusson, 2010). Till en början säsongsarbetade många vid sågverken under vintern, medan man skötte om sin gård under resten av året. Detta förändrades med tiden och många flyttade in till städerna där sågverken fanns. På flera sätt fick man en stadig inkomst i stället för att endast leva av det som gården gav.

Vi ser här således hur samhället förändras, liksom även institutionerna i och med att man inte längre var en del av ett större hushåll förankrad på landsbygden i byn utan att man bodde trångt i staden och var bunden till arbetena inom träindustrin. Man blev en del av den marknadsekonomin. Detta märktes brutalt när Sverige genomgick en ekonomisk nedgång och framför allt träindustrin drabbades av minskat behov av trävaror. Strejken i Sundsvall 1879 skedde på grund av att man sänkte lönerna drastiskt för arbetarna.

Tännforsen i Jämtland

Strejken ska inte kopplas till SCA utan ska illustrera den skillnad som skedde i och med att man hade gått från att vara beroende av gården och det lokala till att man var knuten till det globala och till skeenden i andra länder. Men inte bara de mänskliga institutionerna förändrades utan också naturen genom att man förändrade älvarnas lopp för att de skulle vara bättre lämpade för att frakta timret från inlandet till kusten. Flottningen innebar ännu en inkomstkälla för lokalborna.

Två stora förändringar skedde i skogsbruket. Det ena var att virkestillgången blev allt mindre, vilket gjorde att man tvingades att minska avverkningen. Det gjorde att SCA började köpa skog istället för att arrendera den. Det skapade en kontroll över innehavet och man kunde även minska skadorna på skogen genom att förbjuda skogsbete. Den andra stora förändringen var teknikförändringen av skogsbruket. Flottningen togs över av lastbilar, skogshuggaren av skogsmaskinförare. Färre och färre personer var lokalt knutna till skogsbruket.

Eftersom man är knuten till marknadsekonomin gör man under perioder även drastiska förändringar för att skapa lönsamhet i verksamheten. Man drar ned på personalen inom alla delar i verksamheten. Hagner skriver om resultatet:

Förändringarna var densamma inom hela storskogsbruket. Den drabbade de norrländska glesbygderna hårt. Processen skedde parallellt med att jordbrukets ekonomiska förutsättningar stadigt dalade. Inlandet norr om Jämtland var redan dessförinnan det mest glesbefolkade området i hela Västeuropa. Det var inte svårt att se hur luften gradvis gick ur landsbygden. De mindre samhällena började se luggslitna ut. Mängden ensligt belägna redan ödegårdar ökade liksom antalet tomma ladugårdar.

Hagner, 2005:54
Sundsby Säteri

Det är här vi kommer till avslutningen, där jag ska försöka att knyta ihop de olika delarna kring frågan om kultur och då kopplad till naturen. För om vi ser till de tre sektorerna, där de flesta av oss befinner sig i den tertiära, så har vi förlorat den direkta kontakten med naturen. På grund av den globala marknaden märker vi inte av de stora problem som bönderna hade förra året med skörden.

Den här förlorade kontakten försöker många av oss skapa på nytt genom att vara ute i naturen och upptäcka den. Många av oss upplever en närmast religiös sinnesstämning då vi rör oss i skogen (Thurfjell, 2020). Att vi har kommit till den här nivån i Sverige är resultatet av vår förmåga att förädla skogen och i det har våra förfäder varit delaktiga i. Det är ett arv som vi förvaltar. Många har brutit upp från byns trygga institution för att börja jobba i den otryggare industrin. Vi har befriats från byns huld på gott och ont.

Industrin brukade Sveriges råvaror, men då enskilda företag var beroende av den internationella marknaden koncentrerade de sig på att skapa marknadsandelar. Detta har förändrat Sverige. Det har ökat välståndet, men också skapat förluster i stora delar av Sverige. Strukturförändringar är i grunden förändringar i människors vardag. Det är natur som har förändrats.

I artikeln ”Forestry and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses” (Elands & Wiersum, 2001) skriver författarna att hur skogen ska brukas och nyttjas kan inte endast överlämnas till markägarnas mål.

And the increased emancipation and forest-consciousness of various stakeholders mean that it is no longer desirable for forest policy makers to base development policies solely on the objectives of the forest owners.

Elands & Wiersum, 2001:14

Jag håller med och skälet som jag ser det är just de strukturförändringar som har skett i Sverige. Hela samhället är beroende av skogen och naturen. Geografiska områden överges på grund av förändringar. Samhällsnyttan måste jämkas med de enskildas levnadsvillkor. Det är inte en fråga stad kontra landsbygd. Det är ett gemensamt arv som också bör förvaltas för de många. Jag vill uttrycka det så här att till skillnad från familjen bryr sig dynastin om framtiden (Daub, 2021). Jag tror vi behöver ha ett dynastiskt tänkande på naturen.

Referenser:

Daub, Adrian (2021). The dynastic imagination: family and modernity in nineteenth-century Germany. Chicago: The University of Chicago Press

Elands, Birgit H.M.; Wiersum, K. Freerk (2001). try and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses. Forest Policy and Economics. Vol 3:5–16. DOI:10.1016/S1389-9341(00)00027-7

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Hedenborg, S., & Kvarnström, L. (2015). Det svenska samhället 1720-2014: Böndernas och arbetarnas tid. Lund: Studentlitteratur AB.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Norstedt

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917).

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Skogsbrukets betydelse för Sverige idag

Vad har skogsbruket betytt för Sverige? Hur har det svenska skogsbruket utvecklats under historiens gång? Vad är skillnaden mellan skogsbruk på Kroppefjäll i Dalsland och Loma Alta i Ecuador?

För att besvara första frågan utgår jag från de två poddsvsnitt som jag har lyssnat på under veckan: Skogspoddens avsnitt Skogsnäringens expansion 1850 – 1900 med Erik Valinger, samt Historiepoddens avsnitt Så blev Sverige rikt: ett avsnitt om sågverksindustrin. Båda konstaterar att vore det inte för råvaran skogen och sågverksindustrin som utvecklades under framför allt senare delen av 1800-talet är det inte säkert att Sverige hade blivit det rika land som det är idag.

Själv är jag inte förtjust i siffror, men likväl är de viktiga att visa för att tydliggöra skogens vikt för Sverige.

Sveriges yta idag består av 68 % skog. Endast 3 % av Sveriges yta beskrivs som bebyggd eller anlagd mark (SCB, 2023). Här i Skåne är det svårt att förstå men ju längre norrut man åker i Sveriges inland desto påtagligare blir den.

Marken i Sverige (SCB, 2023).

8,9 % av de 68 % skogsmarken är skyddad. 61 % av det är i de fjällnära regionerna. Siffrorna är enligt Naturvårdsverket från 2022. (Naturvårdsverket, u.å.).

Skog, formellt skyddad (Naturvårdsverket, u.å))

Dessa tal kan man bryta ned i än mer definierade bitar, som produktiv och improduktiv skogsmark och så vidare. Poängen är att Sverige består av mycket skog och en majoriteten av den är ägnad till en av Sveriges basindustrier, skogen och dito. 14,2 % av Sveriges totala industriproduktion är beroende av skogen.

Industriproduktionens sammansättning (Ekonomifakta, 2023)

Innan sågindustrin startade i Sverige i mitten av 1800-talet var skogen framför allt en bränslekälla. Där högg man ned träd för att göra träkol som sedan användes på bruken i framställning av stålstänger som under flera hundra år var Sveriges stora exportprodukt. I mitten av 1800-talet ändrades detta och som vi ser är skogsindustrin fortfarande en av grunderna i det svenska välståndet.

Det viktiga att förstå här är att i Sverige har skogsindustrin utvecklat ett system som har gjort att råvaran trä inte upphör. Det gör man framför allt genom trakthyggesbruk. Det innebär att ett geografiskt område delas in i fyra delar, som genomgår fyra faser, föryngring, ungskog, gallring och slutavverkning.

Om trakthyggesbruk (Föreningen Skogen, u.å.)

Att trakthyggesmetoden är så vanlig beror på den forskning och samlade erfarenheten som skogsnäringen gjorde, se Skog i förändring (Hagner, 2005). När skogen endast skulle fungera som bränsle till bruken var återväxten viktig, men det var inte såg viktig hur skogen såg ut. Andra produkter, som plankor, kräver en annan sammansättning. Valet av trädarter är även det utvalt efter skogsindustrins önskemål.

I stället för ”önskemål” höll jag på att skriva ”behov”, men så mindes jag filosofen Arne Næss ord om skillnaden mellan behovs- och preferensutsagor, se inlägget Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof. Detta leder in mig på det som jag framför allt ville säga och varför jag nämnde Loma Alto i Ecuador.

I den fina boken Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012) beskriver författaren den förändring som skedde när invånarna i området Loma Alto skyddade regnskogen. Dimma består av vattendroppar och de täta dimmorna som kommer in från Stilla havet bär med sig så mycket vatten att även om det inte regnar så håller sig området fuktigt. Det gör att byn har vatten året om. Att det sker är beroende av den tropiska regnskogen som fångar upp vattnet i dimman.

Regnskogen höll på att huggas ned för att göra träkol, samt för att skapa bete för boskapen, men genom lokalas och biologers arbete upphörde man med det för att undvika torkan. I ett område några kilometer bort gjorde man inte det och nu är man beroende av vattenleveranser.

Medan jag läste om detta tänkte jag på de svenska betesmarkerna, skogen och industrin, vilket ledde in mig på värderingar och föreställningar, men också förutsättningar.

Om vi börjar i industrin så har inläggets långa bakgrund handlat om hur en kunskap har utvecklats i Sverige, vilket har gjort en råvara till en nödvändig del av svensk basindustri. Sättet som skogen har brukats har lett till att fortfarande är Sverige 68 % beskogat. I Ecuador och i många andra länder där skogsbruket och boskapsskötseln betydligt destruktivare än i Sverige.

Frågan varför det är så visar på en aspekt i Sveriges historia som inte tas med i skogsdebatten och det är hur kunde denna råvara bli till en så stor tillgång?

I texten ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest” (1998) beskriver C. Dustin Becker och Clark C. Gibson situationen i Loma Alto och vad de fokuserar på är bristen på fungerande institutioner.

En samhällsteori begrundar vikten av fungerande institutioner i ett samhälle. Frågan som författarna ställer utifrån exemplet Loma Alto är varför råvarorika samhällen inte lyckas förvalta sina råvaror på ett sätt som tillkommer det större samhället? För att det ska kunna ske en utveckling menar teorin att tre delar i samhället måste fungera.

Individer i en lokal gemenskap, skriver de, måste ha en råvara som är högt värderad och att det finns incitament för att förvalta den på ett hållbart sätt. För det andra måste det finns regler om ägande vilket leder till att individer kan tjäna på förvaltningen. För det tredje måste det finns mikroinstitutioner på den lokala nivån som reglerar råvaran.

Författarna skriver att det intressanta med Loma Alto är att dessa tre delar finns där, men ytterligare en faktor har gjort att regionen har misslyckats i en hållbar förvaltning. De mikroinstitutioner som de hade skapat reglerade nämligen inte hur lokalbefolkningen tog hand om skogen. Det hade lett till att man hade huggit ned för mycket, samt att man hade gjort om för stora delar till betesmark.

I Balmfords Wild hope lär vi oss hur de förändrade detta och för oss finns det lärdom för att förstå vår egen historia.

En skogsbrant någonstans i Sverige

Om vi återgår till Sverige och dess historia så har med tiden dessa institutioner utvecklats. Bönder fick delar i skogen under den stora avvittringen. Till en början såg de inte värdet i den, men i och med att industrialismen påbörjades fick råvaran ett värde. Olika institutioner utvecklades med tiden vilket gjorde att utnyttjandet och förvaltandet av en lokal råvara kunde ge arbetstillfällen, samt skatteintäkter, ledde till att ett av Europas fattigaste länder 100 år senare är ett av de rikaste och förblir det. Och dessutom är består Sverige av 68 % skogsmark.

I miljö- och klimatdebatten menar jag att det är viktigt att vara historiemedveten. Med historiemedvetenhet menas att det förgångna påverkar nuet och både det förgångna och nuet påverkar hur framtiden kommer att gestalta sig. Det är genom historien som vi får förståelse för dagens samhälle och det är genom den förståelsen som vi kan samtala om hur framtidens samhälle bör gestalta sig. I de samtalet måste tanken om förutsättningar förekomma. Till det tillkommer värderingar och föreställningar, och om det ämnar jag skriva i morgon.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Becker, C. Dustin; Gibson, Clark C (1998). ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest”. Ur FAO (1998). Forest resources and institutions. Community Forestry Working Papers, No.3. (hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Om trakthyggesbruk. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Avvittringen i korta drag. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Naturvårdsverket (u.å). Skog, formellt skyddad. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Naturvårdsverket (u.å). Ängar och hagar. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

SCB (2023). Marken i Sverige. SCB. Senast uppdaterad 230601 (hämtat 231111)

Öljemark, Jacob (2023). Industriproduktionens sammansättning. Ekonomifakta. Senast uppdaterad 230830 (hämtat 231111)

Granbarkborren och Nordrhein-Westfalen

Det är en törnskata. Det måste det vara. Jag har lämnat min kikare i bilen. Som vanligt ångrar jag mig när jag inte tar med den. Men det måste vara en törnskata på hygget bredvid ängen där vi står.

Vi har gått i vägrenen längs den slingrande Allingbacher Straße för att rasta Maggie. På kvällen ska vi besöka vänner några byar bort. Byarna ligger tätt här i det kulliga Nordrhein-Westfalen. På vägen såg vi en flock kronhjort stå på fältet. Hanhjorten hade en imponerande krona.

Det som mest förvånar mig längs vägen är kalhyggena och de döda träden som jag ser överallt. Jag misstänker granbarkborrens framfart.

I Allinghausen utanför Reichshof. Tyvärr fick jag inga bra bilder på de stora arealerna av döda granar utan får visa det här kalhygget.

På träden kan man se hur barken har trillat av och blottar stammen.

Vid kalhygget tittar jag på trädstapeln. De visar ingångshål i stammarna och de tydliga spåren av granbarkborren som har gnagt under barken. Mönstren är vackra.

Jag funderar på om de kan användas, men när jag tar på veden och ser hur murket mycket av det är förstår jag att det här kan man inte tjäna pengar på. Det är förmodligen ren förlust för skogsägaren.

Det visar sig att 38 % av skogarna i Nordrhein-Westfalen är angripna, enligt Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen.

Enligt skogsministern i Nordrhein-Westfalen handlar skogsdöden om torka och insektsangrepp, men också starka stormar som har farit fram, se Forstministerin Gorißen stellt Waldzustandsbericht 2022 vor, skogsministern Gorißen förklarar skogens tillstånd 2022.

I rapporten står det att läsa att granen är nästan försvunnen på grund av granbarkborrens angrepp. Det blir väldigt tydligt när man far genom landskapet då lövträden står tillsynes hälsosamma där och kontrasterar antingen mot hyggen eller döda granbestånd.

Från Allinghausenbacher Straße.

Att löven skulle må så bra stämmer dock inte. All skog är påverkad av torkan och stormarna. Endast 14 % av ekarna är hälsosamma och 24 % av boken. Torkan gör att de förlorar löv. Tallarna klarar sig bättre då de är torktåligare, även om de också har problem och visar upp förluster av barr.

I en annan artikel från Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen som heter Borkenkäfer im Fichtenwald: Schädling, Waldökologe und Landschaftsgestalter, barkborrar i tallskogen, skadogörare, skogsekolog och landskapsgestaltare, skriver de i mindre katastrofala termer. Där beskrivs barkborrarna som en insekt som inte bara orsakar skador utan också testar vilka tallar som är tåligast och att de genom sin framfart skapar öppningar som bidrar till att pionjärarter kan ta sig in i skogen. De bidrar således till en mångfaldigare skog.

Under en bildtext av ett landskap med döda tallar och nya som kommer upp skriver artikelförfattaren „Der Wald ist weg, es lebe der Wald“, skogen är borta, leve skogen, något som jag instämmer i (se följande inlägg: Ja till skogen…, nej till skogsbruk). Eller se närmare på bilden som jag redan tidigare har visat. Min blick fångar de döda mot de gröna och trädstapeln, men i förgrunden ser vi ett myller av örter och växter.

Det är lätt att se de döda och de levande träden, men om man blickar mot hygget ser vi hur livet frodas på den nu solupplysta söderbacken. Det var en bit bort som jag såg törnskatorna.

I de två artiklarna ser vi exempel på det som jag i förra inlägget talade om när jag skrev att ekologer och skogsbrukare har olika grundläggande perspektiv på skogen (I Piqueyrot vid Hourtins strand). För skogsbrukaren kan de skapa de stora ekonomiska skador, medan de i ekosystemet skapar landskapsförändringar vilket gynnar andra arter.

Just gynnandet av arter är intressant. Jag såg flera törnskator i området, likaså tornfalkar och ormvråkar. Alla gynnas de av det öppna landskapet som både skogsbruket genom kalhyggen och barkborrarna skapar. Därigenom kan de få syn på sina byten antingen högt ifrån skyn eller från en ungplanta som törnskatan satt på.

För de som söker de lätta svaren bör hålla sig undan naturen. Jag har ofta tänkt på det när jag har lyssnat, läst eller diskuterat med andra. Det finns ständigt å ena sidan och å andra sidan. Människan är ett djur som gestaltar sitt landskap liksom barkborrarna och bävern.

Under någon tid har jag följt olika twitterdiskussioner om skogen. De tycks ständigt fastna och de blir allt hetsigare tycker jag mig. I alla fall är argumenten ständigt desamma. Förmodligen är det just för de olika perspektiven, kunskapsnivåerna, men framför allt intressenterna. I artikeln ”Forest and landscape restoration: Toward a shared vision and vocabulary” (Chazdon & Laestadius, 2016) skriver författarna att:

The challenge is complex because landowners and multiple stakeholders have different and sometimes competing needs, abilities, and hopes for the future.

Chazdon & Laestadius, 2016:2

Allas våra föreställningar och förhoppningar riktas mot skogen och hur den ser ur, upplevs och hur det förhåller sig till våra inre bilder. De olika intressenterna är inte bara de som äger och brukar skogen utan också vi som rör sig i skogen. Det är också framtida generationer, inte bara ägarnas utan också vi andra. Jag ska inte fastna här i frågan om tolkningsföreträde, rätt terminologi eller vem som äger vad, utan konstatera just att skogen berör och väcker känslor hos många.

För mig och många med mig är det en andliga upplevelse att röra sig i skogen (Thurfjell, 2020). Det är en plats att få energi, möta sig själv och se sig som en del av ett större. Men det är också ett möte med förgängligheten. I det religiösa språket kallas det för vanitas. Predikaren skriver ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet” (12:8).

De medeltida katedralernas rum skulle likna en förstenad och evig skog som kontrasterade mot det förgängliga utanför. För mig är det som om skogen har övertagit den platsen. Jag kommer ifrån vimlet, trängseln och intrycken. Blicken vilar på den gröna mossan, de raka granarna vars grenverk är där ovan liksom som ett tak. Jag upplever evigheten. Fast det är en illusion. Kalhygget visar förgängligheten, men också det nya och spirande livet. I versen innan står det att när silvertråden brister och ”stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den” (Pre, 12:7).

Den markberedda arealen, jorden som blottats, täcks snart av inte bara plantor utan också av pionjärerna som hittar sin tid på jorden innan de återigen sprider sina frön med vinden.

När jag växte upp lärde jag mig om de döda skogarna i Östeuropa och de försurade skogarna i Sverige. I dag möter skogen klimatförändringar, torka och stormar. Medan vi for genom landskapet och såg de döda granarna mot de gröna lövträden, tänkte jag på förgängligheten. Men det är en förgänglighet endast ur människans blick. För barkborrarna är det livet. För hackspettarna är de mat. Snart öppnar sig skogen och gläntorna för törnskatorna att jaga på.

Referenser:

Chazdon, Robin, L.; Laestadius, Lars. (2016). Forest and landscape restoration: Toward a shared vision and vocabulary”, American Journal of Botany, DOI: 10.3732/ajb.1600294

Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen (o.å). Forstministerin Gorißen stellt Waldzustandsbericht 2022 vor, Wald & Holz.

Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen (o.å). Borkenkäfer im Fichtenwald: Schädling, Waldökologe und Landschaftsgestalter, Wald & Holz.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

En lång hundpromenad: kalhyggen

Igår kom regnet och åskan. Jag kände mig tacksam över att inte tälta och glad över att se trädgården äntligen få sig en rejäl dusch. Torkan hade packat jorden, så vattnet lade sig på marken. Nu har det tagits upp av jorden. Solen är tillbaka.

Som jag skrev igår vandrade jag inte genom någon orörd vildmark utan genom brukad mark. Skogarna befann sig i olika stadier. Det var höga furor, tättväxande gran och öppnare delar där tall, ek och björk delade på ljuset.

Vad är en skog? Var tar den slut? Slika tankar kom medan Maggie drog i kopplet. Hon ville till sjöarna. Själv stegade jag på. Jag är en snabb vandrare. Likväl förblev tankarna där skogslandskapet förändrades. Barrträd övergick till lövträd och så kom kalhyggen.

När det är så varmt som det var då jag gick var kalhyggena en utmaning då vi blev oskyddade och från marken steg värmen. Tur var att de inte var så stora, men ingen gång stannade jag upp för att åskåda dem. Jag ville åter in under skyddande trädkronor.

Lite lade jag dock märke till under vandringen och det var att på många av hyggena hade man planterat ek, bok och rönn. Jag skrattade för mig själv och tänkte på att nu gick jag genom en ekplantage.

En ekplantage i Raslången. Hygget fortsätter bakom kammen.

Sveaskog skriver på hemsidan:

I samband med att ekoparken invigdes påbörjades arbetet med att omföra granskog till lövskog. Idag finns det ganska stora arealer med ung lövskog i ekoparken, skogar som kommer att växa till sig och i framtiden bidra till ett rikare landskap.

Naturvärden

Området var inte inhägnat vilket förvånade mig då jag har hört om problemen med betesskador. Som ni ser på bilden var det dessutom mycket torrt vilket fick mig att undra på hur många av plantorna som skulle överleva?

Det som skiljde hyggena där man hade tagit ned gran och löv var att mossan på granhyggena var brun och svedd, medan det fanns gräs och andra örter på lövhyggena. Detta är dock snabba intryck då jag sällan stannade tillräckligt länge utan fortsatte mina steg emot målet. Som vandrare är jag ingen som tar pauser.

Mitt första mål var Bökestads vindskydd. Jag såg fram emot att i lugn och ro få dricka en kopp kaffe, bada lite och sedan göra middag. Men när jag kom dit satt en trio ungdomar och grillade grillspett. De hade på musik och talade högt.

Maggie ville bada och jag likaså. Det var så torrt i luften att när jag blöt kom upp började jag frysa. Jag drack min kaffe i slänten och åt en chokladbit. Senare fick jag resterna från ungdomarnas grillspett vilket berikade min frystorkade köttgryta.

När solen hade gått ned gick jag vidare längs Raslångens västra strand. Där fanns det fler vindskydd. Vi gick längs sluttningarna och kom ånyo till ett kalhygge där man hade planterat bok.

Raslångens västra strand. På toppen står några granar kvar.
Mossan är inte lika svedd för väster om slänten växer bokskog.

Här ser vi åter hur man ändrar från gran till löv, i det här fallet bok.

Vid Fuglabackens vindskydd trodde jag att vi skulle få vara ensamma, men då kom en polsk familj som satte upp ett jättetält. De högg ved och drack öl vid brasan. Men vi var trötta efter dagens vandring och somnade.

Vid Fuglabackens vindskydd

Så vad är en skog? Hur ska man se om en skog är blandskog eller inte? SLU diskuterar den frågan på hemsidan Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?. De konstaterar att det är ingen lätt fråga och tycks snarare komma fram till att det handlar om vilken relation vi har till plätten mark med träd på. Som så ofta ser vi på tinget utifrån den funktion och syfte utifrån oss, alltså det antropocentriska perspektivet.

Då liksom nu är det en källa till konflikt. Nu handlar det om biologisk mångfald, råmaterial för industrin att göra toapapper, till att uppleva det som om man är i vildmarken. Då var det en plats för tillverkning av pottaska och tjära. Det var en plats dit man släppte ut boskapen. Allmogen hade sitt syfte och konflikten uppstod senare när bruksägarna ville förbjuda svedja, när bonden ville utöka åkermarken.

”Vi förändrar vår bild av skogen hela tiden. Inte bara beroende på att den får ett annat ekonomiskt värde utan för att den är så djupt integrerad i det svenska samhället. Det som är viktigt i samhället i stort brukar fortplanta sig till hur vi ser på skogen” säger Lars Östlund.

Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?

I delen mellan Vesslarpssjön och Simontorps Såg har man satt ut skyltar för att visa där tjärkok och tjärrännor var i skogen. Skogen har alltid varit nyttjad och det är utifrån det som den definieras.

När jag tittar på SAOB upptäcker jag andra betydelser som har med flykt och att komma undan rättvisan: Om man höll sig i skogen betydde det att man var fredlös eller tjuv. ”Om man intog skogen” räddade man sig.

Det sista kalhygget jag gick igenom var vid Trollabadet norr om Glimåkra. Där var en björkplantage som inte var inhägnad och en inhägnad del där det fanns flera olika lövplantor som ek, bok och rönn, enligt Östra Göinge. Jag har kanske fel om att det var planterad björk, då den kommer spontant. Kanske var det asp? Men då borde det vara inhägnat, då aspen är begärlig för många djur och betas direkt. Den var för buskig för att vara bok.

Nyplantering norr om Trollabadet.
Inhägnaden norr om Trollabadet.

Utifrån att skogen snarare ska ses som en relation än en klart definierad plats illustrerar Östra Göinge på ett träffande sätt:

En återplantering av lövträd, som bok, ek och rönn, kommer sedan att göras för att göra skogsområdet mer attraktivt i framtiden.

”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”

På liknande sätt inleder författarna till artikeln ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services” (Hertog, Brogaard & Krause, 2022):

Forests provide numerous benefits to people, both locally and globally, and are the world’s most important terrestrial carbon sink, thus contributing to mitigating climate change. 

(Hertog, Brogaard & Krause, 2022)

Frågorna som uppkommer då jag begrundar vad en skog är visar på hur komplext det är. Det visar också på varför kalhyggen väcker känslor. Det är något i relationen till skogen som har störts och som är svår att formulera i ord. Många blir ilskna, andra rycker på axlarna, många jägmästare rättfärdigar det utifrån produktionssyftet, medan många biologer varnar för förlust av habitat. Hyggena på bilderna i min text handlar om en omställning från barr till löv.

Min tanke i att inte främst se skogen som ett ting utan som en relation öppnar upp för andra sätt att förstå naturen. Det är inte bara en okultiverad plats eller ett livsutrymme för det som inte tillhör det mänskliga samhället. För det är en del av samhället, som jag återkommer till. Även om det är orört och obrukat så är det utvalt att vara så. Det är medvetna fattade beslut och framför allt finns det inget oberört tillstånd. Det oskyldiga är en mytisk tanke och jag håller med jägmästarna som kritiserar dem som påstår att det finns urskogar, som ett orört tillstånd.

Naturen är i rörelse. Allt flyter, som Herakleitos sade. Till denna rörelse skapar vi relationer och i dem ingår det föreställningar om vad den relationen består av. Filosofen Hegel skriver i Andens fenomenologi om framträdelsen och att vi när vi får får syn på något får en relation till det. Vad det är i sig kommer vi inte åt, då det som framträder är olika beroende av hur organismen varseblir fenomenet.

Vi människor har förmågan att formulera det vi varseblir till skillnad från andra organismer som förnimmer, därigenom får vi också ett ansvar i hur vi formulerar syftet och funktionen. Älgen kan inte anklagas för att den äter upp aspen, medan tjuvjägaren kan ställas inför rätta för den olagligt skjutna vargen. Det är också därför som till exempel Östra Göinge kommun rättfärdigar kalhygget norr om Glimåkra. Det är här som frågan om skogsägande blir svår och varför Skogsvårdslagen finns. Den reglerar hur skogsägaren får agera i sin relation till skogen.

Skogsvårdslagen uttrycker vilka krav samhället har på dig som skogsägare. I lagen anges att skogen är en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning. Samtidigt ska du ta hänsyn till naturen, kulturmiljön, rennäringen och andra intressen.

Skogsvårdslagen

Kalhyggen berör för att de berättar om relationer och värden. Är det ägarens rätt till inkomst från träden? Skogsvandrarens upplevelse eller vivlarnas livsmiljö? Ett kalhygge berättar om att vissa värden har prioriterats. Dess värde har definierats.

Jag har svårt att avsluta detta inlägg för att jag försöker komma åt en tanke som jag inte förmår formulera och kanske det inte är nödvändigt. Relationer har sin inneboende dynamik och rörelse.

Referenser:

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales

Hertog, Iris Maria; Brogaard, Sara; Krause, Torsten. (2022). ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services”, Ecosystem Services, Volume 53, https://doi.org/10.1016/j.ecoser.2021.101392.(https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2212041621001509)

SAOB (u.å.). ”skog”, Svenska Akademins ordböcker. (Hämtat 230627)

Skogsstyrelsen (2023). Skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen. (Hämtat 230627)

SLU (2023). ”Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?”. (Hämtat 230627)

Sveaskog (2013b). ”Naturvärden”, sveaskog.se. (Hämtat 230627)

Östra Göinge (2021). ”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”. Östra Göinge. (hämtat 230627)

Ja till skogen…, nej till skogsbruk

Så går vi där i naturens egna katedral. Granstammarna är höga och granna. Bredvid stigen växer mossan tjock. Det är ljust. Bofinken hörs. Maggie söker trattkantareller längs slänten.

Vi har gått där ofta och det har varit en favoritdel på Kroppefjäll i Dals Rostock. Men katedralen upphör inte vid koret, för att överdriva jämförelsen, utan det här året har markägaren tagit ned en stor del. Chocken gör att det är svårt att ta till sig den ödeläggelse som vi ser. Det har regnat och att det ser ut som ingemansland mellan skyttegravarna är ingen dålig jämförelse. Det droppar och vi klampar runt i sörjan.

Centralt i nedre delen av bilden går det som en fåra. Där ungefär kom vi ut.

Nu är det inte lika illa. De har planterat gran. Skogshallon och smultron växer där. Minnet från förr är kvar och vi kan fortfarande bli förvirrade hur vi ska gå.

Viktigt att komma ihåg är att det katedralliknande skogspartiet endast var naturligt såtillvida att den en gång var planterad och granarna hade gynnats för att de skulle dominera. När ägaren tyckte att det var dags att avverka gjorde han det.

Jag mindes detta när jag tänkte på vår promenad i torsdags längs Gårdslösaleden vid Smedstorp. En del går på Listerumsåsen. Man går in vid vägen mot S:t Olof och kommer in i en vacker bokskog. I ett avbrutet träd, eller högstubbe, ruvade en koltrast.

Vi njöt av promenaden och jag var även nyfiken på hur kalhygget längre fram hade artat sig sedan jag var där senast. Det är lika abrupt som på Kroppefjäll, men det är mycket mindre och det är en mångfald av blommor och träd. Det är annan jord än i Dalslands och ger därför andra förutsättningar.

Vi ser bokskogen som vi kom ifrån. Till höger i bild står tre kvarlämnade bokar.

Jag såg att rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol.

Det här är vyn åt söder där vi ser granen stå hög och rak.

Inom samtalet om skogen och hur den sköts diskuteras just mångfalden. Lars Lundqvist, som har gjort två gästinlägg, påpekar att mångfalden är som störst vid kalhyggen. Det tåls att tänka på och det handlar om att arter har olika sätt att sprida sig och florera.

Inom ekologi talar man om två grupper av arter, R: och K:arter. R:arterna är reproducerar sig snabbt. De är ofta pionjärer som ger sin in i nya territorier när möjligheten finns. Ett kalhygge är ett utmärkt tillfälle. K:arter är de arter som siktar på att etablera sig och behålla sin närvaro.

A:et står för anpassning, om jag minns rätt. Beeby & Brennan, 2008:120

Om vi har dessa två olika arttyper så ser vi att de gynnas av olika omständigheter. R:arter gynnas av att habitat störs och förändringar. K:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Över tid kommer en stabil miljö att leda till att någon eller några få k:arter tar över och dominerar.

Här ser vi hur hassel och björk, tror jag, har tagit över i sydöstra delen av, förmodar jag, ett tidigare hygge.

Detta är gammal betesmark som numera har fått växa igen, läser jag på Länsstyrelsens beskrivning, Listerumsåsen.

Åt både höger i bilden kommer boken och bakom mig där jag står är granen. Båda är k:arter.

Då det är norrläge och eftersom det stod träd här ser vi hur marken täcks av granbar. Kanske är det bok som har lyckats etablera sig?

Gran och bok är intressanta då de kan växa i skuggan av andra träd. Granen tränger sig upp, men boken väntar på sitt tillfälle att en öppning sker i kronan.

På bilden ser vi en bok som täcks av andra och som breder ut sina grenar för att komma åt ljuset.

Vi gick vidare och på en del så täckte granen marken och på andra sidan boken.

Vitsipporna har blommat ut. De har anpassat sig till bokens lövsprickning och lagom till den sker så är blomningen över.

I boken Ever green: Saving big forests to save the planet (2022) skriver Reid och Lovejoy hur lång tid det tar för träd att växa på den norra delen av jordklotet. På vintern släpper träden släpper allt löven, men också en del barr på marken. Då det inte är så varmt tar det lång tid innan det bryts ned och de bildar djupa täcken. Som ni ser på bilden växer det olika mycket på de olika delarna.

In the northern parts of the boreal, trees can take many years to get as tall as a person. Throughout the ecosystem, they grow during a short summer and continually shower the forest floor with needles, leaves, cones, and twigs.

Reid & Lovejoy, 2022:18

Poängen med mitt resonemang är att mångfalden minskar i den etablerade skogen. Det är endast få välanpassade arter som kan växa i skuggan av boken och granen.

På bilden ser vi några bokar som väntar på sin chans. De kan vara ganska gamla. Lite gräs växer, men framför allt är det vitsippor som har anpassat sig till den återkommande solen på våren som når dem innan bokens lövsprickning sker.

Några saker vill jag framföra som avslutning. Det ena är att många arter kräver störning i skogen för att de ska få sin chans att växa upp, fröa och sedan återvända till mullen. Det andra är att dessa mäktiga katedraler inte är fyllda av mångfald. R:arterna har fått söka sig någon annanstans för några få k:arter har tagit över.

Men så var det titeln Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Under läsning och mina skriftliga samtal har jag fått lära mig att begreppet skogsbruk syftar på tre saker. Dels är det den vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, sedan är det hur man gör praktiskt, men det sista är att i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002) . För dem som håller på med skogen så är detta självklart, till skillnad från oss som mest gillar att ströva runt där.

Skogsvårdslagens första paragraf lyder:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

SKL, §1

Den ska ge ”god avkastning”. Vi är bundna av denna tanke och det styr hur vi förstår vad denna bevuxna plats är för något. Min tanke är att det behövs andra begrepp för hur vi ska se på en skog som inte är kopplad till marknaden. Nu blir skogen en del av ett reservat, nyckelbiotop eller en nationalpark. Vad jag menar är att i begreppet skogsbruk är marknaden inneboende i begreppet. Men hur kan man se på en skog som förvaltas, används, men inte brukas?

Sedan urminnes tider har man förstått skogen utifrån olika perspektiv. Det är lokalsamhället och centralmakten. Syftena är olika som livsmedelsprodukter eller skogsprodukter (Eliasson, 2002). Och dessa förändras som Lars Laestadius påpekade på Twitter. Ett annat perspektiv som nu surrar är som kolkälla, men som Reid och Lovejoy skriver är det ett väldigt närsynt sätt att se på skogen:

Carbon, the element, becomes a currency, the unit of measurement in a chemical accounting system we use to chart survival paths for civilization. The peril, of course, is that this carbon myopia conceptually distills the intricacy of a forest ecosystem into a colorless idea small enough to fit in a beaker.

Reid & Lovejoy, 2022:26

Begrepp styr vårt tänkande och skogsbruk knyter det till en föreställning som jag tror gör att vi inte ser andra alternativ. Rewilding tror jag är ett första steg mot att att se annorlunda på delar av naturen. Det står inte i motsats till skogsbruk, men det visar på hur man kan se naturen som något mer än avkastningen på träden. Det är ett tänkande som inbegriper marknaden, men fokuserar på miljön som något komplext och dynamiskt.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Länsstyrelsen Skåne (u.å). ”Listerumsåsen”. Länsstyrelsen Skåne. (Hämtat 230520)

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company

Regeringen (1979). Skogsvårdslagen (1979:429). Landsbygds- och infrastrukturdepartementet RSL.

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt

Antonio José Bolivar Proaño är en gammal man som bor i Amazonas. Det mesta av sin fritid läser han kärleksromaner, men när en ozelot härjar i trakten tvingas han lämna sin hängmatta för att hjälpa till i jakten av den. Det som jag fascinerades mest av i Luis Sepúlvedas bok Den gamle mannen som läste kärleksromaner (1995) var hur han försökte föreställa sig det han läste i romanerna. Venedig jämfördes med en större by i Amazonas där hyddorna stod på pålar. Det var lätt för mig att ömsint läsa om den tandlöse gamle mannen som mest av allt ville bli lämnad ifred.

Ibland tänker jag på honom, denna romangestalt som Sepúlveda levandegjorde för mig och jag upptäcker att jag inte alls är så långt ifrån hans sätt att läsa romaner och annat som man kan tro. Nu fuskar jag ibland genom att söka på internet efter hur det ser ut, men oftast undviker jag. Mina egna föreställningar är lite bättre. På samma sätt blir jag ofta besviken när jag ser filmer av romaner som jag har läst. Det är inte lika illa om jag först ser filmen och sedan läser dem.

Vad har detta med en blogg om ekologi, natur och vårt förhållningssätt till vår omgivning? Egentligen väldigt mycket märker jag då jag liksom många med mig är fångna i föreställningar och förväntningar. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap för att kunna sticka hål på illusionen. För det behöver vi andra.

Jag är en än gång tillbaka till skogen och den debatt som jag följer och delvis deltar i genom samtal på twitter, om man nu kan kalla det för samtal. Som vanligt tänker jag gå en omväg för att förhoppningsvis bättre kunna illustrera min poäng i slutet och vi börjar i medelhavsklimatet i Kalifornien eller varför inte i Australien, Sydafrika, Chile, eller runt det faktiska Medelhavet…

Titta på bilden nedan. Den visar fem delar i världen som har ungefär liknande abiotiska faktorer som klimat, geografi, men också biologiskt där växtligheten är liknande. Många tillhör släktet hårdbladsväxt, då de är torktåliga växter som inte förlorar sina blad när det inte kommer regn. Det tar för mycket energi för nya blad. Flera har starka ämnen i sig, vilket ger dessa områden en speciell doft. Languedocviner påstår att den speciella garriguen kan skönjas i terriorviner. Rosmarin är en typisk hårdbladsväxt, lågväxande, starkt doftande och tålig. Vår har överlevt vintern i örtträdgården.

Beeby & Brennan, 2008:147

Det man också kan lägga märke till är att de ligger mellan två breddgrader, men också kallströmmarna som löper längs kusten. Om vi ser strömmen utanför den nordafrikanska kusten så var det den som lät Columbus ta sig över Atlanten.

Dessa cirkulära strömmar kallas för volta do mar. Det portugisiska begreppet kommer från den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen. Han hörde att den maliske kungen Mansa Musa hade spridit så mycket guld över Nordafrika under sin hajj 1324 till Mecka att det hade blivit värdelöst. Hans lust efter guldet ledde till en utveckling av fartygen karavellen och kunskapen om hur man seglar på Atlanten.

Andra saker att lägga märke till är att trots att de befinner sig på samma breddgrader är inte restan av geografin densamma. Det är andra betingelser som gäller i de geografiska områdena. Som vi ser styr havets strömmar mycket, snarare än ljuset. Delvis påverkas det av hur marken har brukats av människor, men inte tillräckligt.

Om ni har varit i Durban i Sydafrika vet ni också att ni har gått från den torra välden till ett tropiskt klimat, vilket beror på att den varma havsströmmen från Indiska oceanen möter de kallare sydatlantiska strömmarna.

Poängen är att geografin spelar roll och det är här vi återigen kan minnas den gamle mannen som älskade att läsa kärleksromaner. För att göra ett drastiskt hopp så menar jag med denna utläggning att i skogsdebatten tenderar vi att utgå från hans sätt att jämföra Venedig med hans tropiska regnskog.

Förvisso talar jag främst för mig själv, men jag märker det också i debatten. Låt mig visa vad jag menar. Jag har i flera inlägg hänvisat till boken Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap (Niklasson & Nilsson, 2005). Det här är första gången jag skriver ut hela titeln. Det viktigast är slutet där det står ”deras tillämpning i Sydsveriges landskap”. För biologer och ekologer och dito är det här självklarheter, men för oss amatörer blir det lätt att vi inte ser detaljerna som döljer sig bakom det som sägs.

Jag bor i Simrishamn och här är det växtzon 1. Även en amatör som jag lyckas att driva upp majs och pumpa (det senare är inte så svårt). Det gäller mest att hinna vattna på sommaren. Men bara några mil österut går det över till en annan växtzon vilket märks när vi åker till Agusa för att vandra tidigt på våren. Då ligger snön kvar där.

Den här delen av Sverige liknar till exempel Lübeck som ofta framhålls som en framtida förebild för svenskt skogsbruk. Men att överföra det slags skogsbruk till den boreala zonen är inte säkert att det låter sig göras. Det är till exempel magrare jordar, vilket betyder att växtligheten konkurrerar på ett annat sätt än här i södra Sverige om näringsämnena. Det handlar om ljuset. Det är alltså andra faktorer som spelar in hur skogsbruket kan bedrivas på olika platser i Sverige.

Med detta vill jag inte säga att jag understödjer trakthyggesbrukets framfart, men jag förstår oron som kommer från industrin, när nya förordningar kommer från Bryssel där majoriteten länder inte befinner sig i den boreala zonen. EU tjänstemännen läser norrländska kärleksromaner, men ser ljuva ekskogar framför sig och inte lavbeklädd gran. I alla fall är det många av oss trakthyggeskritiker som gör det.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Sepúlveda, Luis (1995). Den gamle mannen som läste kärleksromaner. Stockholm: Forum

Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse

Den intressanta naturen är sällan imponerande utan det är tämligen kaotiskt. Ofta är det svårt att förstå. Fågelskådandet hjälper. Aha, det är en järnsparv eller titta alfåglarna som jag skönjer där ute. För mig har böckerna hjälpt mig, för det är inte bara för att hänvisa till information som stöder mina påståenden utan det är också att de visar det som jag inte hade sett. De får mig också att ge mig av till mondäna platser som förr inte hade lockat mig, som Åraslövs mosse mitt emellan Kristianstad och Hässleholm. Likaså lär mig böckerna att se det som jag förr inte förmådde. Som att lägga märke till mossen är som en oansenliga liten ö mitt bland åkrarna strax norr om väg 21.

Screenshot från Google Maps (230409)

När jag efter en del felkörningar, bland annat på en privatväg, kom dit, var det med andakt som vi trädde in bland träden. Det är en sumpskog, men nu var det torrt. Jag och Maggie var ensamma. Fågelsång jag inte hade hört innan mötte oss. Jag höjde kikaren och såg en trast jag inte kände igen. Det var en rödvingetrast. Den försvann fort.

Så ännu en fågel som rörde sig bland grenarna. Den satt med ryggen åt mig. Dess rygg var kanelbrun och med svarta vingspetsar. Så vände den sig om och jag såg den kraftiga näbben. Det var en stenknäck.

En sumpskog är en slags nordisk regnskog. Den är översvämmad delar av året. Träden prövas och många av stammarna har tickor och lavar. Den lövtäkta marken pryddes ännu inte av blommor. Över allt var knäckta stammar där vinden hade farit fram.

En försvagad ekstam som har knäckts där en hackspett hade tagit sig in och byggt bo.

Vi fortsatte att långsamt gå längs med stigen. I norra delen var det blötare och knäckta stammar lutade sig mot levande. En mindre hackspett kom alldeles nära och lät mig skåda. Maggie väntade tålmodigt.

Vi kom till torvmossen och spänger gjorde att vi kunde gå igenom den. Hit kom man förr för att samla torv så man kunde elda. Det var också en utmark där man lät sin boskap beta. Söder om mossen var en slåtteräng där jag satt och rökte och tittade på gamla träd, brutna träd, hasselbuskar och ekar. Det hördes fågelkvitter och hackspettars trummande. Träden skyddade från den kalla vinden.

Medan vi återvände till bilen tänkte jag på omgivningen. För även denna plats hade en utdöendeskuld som jag skrev om i gårdagens inlägg. Den låg omgiven av fält, vägar och annan bebyggelse. Åkrarna kantades av djupa diken som hindrade vatten från att samlas.

Screenshot från Google Maps (230409)

Åraslövs mosse är ett exempel på den habitatfragmentering (Niklasson & Nilsson, 2005) som finns i vårt landskap. På denna ö bland åkrar kan organismerna samlas. Men de förblir fångade där. Även fåglarna som jag skrev i förra inlägget drar sig för att ge sig ut i öppen mark och bli ett lätt offer. Glador och ormvråkar spanar i utkanten efter de modiga.

Gunnar Lindén frågar sig om 394 arter hotas av trakthyggesbruk och menar att så är inte fallet. Han ger mängder av exempel och i kommentarerna ges ännu fler. Det visar på en artkunskap som vida överstiger min. Men utifrån det som jag läser och som jag försöker exemplifiera här tycks mig frågan felställd och resonemang som inriktar sig på enskilda arter leder fel. Den viktigare frågan handlar snarare om landskap och att det krävs stora ytor som är sammankopplade.

Sammankopplingen gör att arter kan sprida sig. Det gör att de inte samlas på en enda plats. EU är utskällt i många naturkretsar, men om vi ser till deras vision för 2030 som Sverige har förbundit sig att följa, så handlar det om att kunna utöka möjligheten för mångfald.

Ett av deras koncept är Natura 2000 som innebär att skapa just korridorer. På Natura 2000 network viewer kan man se denna arkipelag av naturreservat och natura 2000 områden. Jag skriver ”arkipelag” då det verkligen är som ett ösystem utan korridorer.

För många arter är inte att det är en ö som är problemet utan avståndet mellan öarna. Niklasson och Nilsson (2005) gör en illustration för att visa hur en landskapsrestaurering förändring möjligheterna att sprida sig och för att minska utdöendeskulden. På bilderna kan vi se hur habitaten har minskat sedan 1800-talet och att avstånden mellan dem har blivit allt längre.

Niklasson & Nilsson, 2005:250

Eftersom Skåne är ett så öppet landskap blir arkipelagen tydligare. Men liknande mekanismer sker även i skogslandskapen där monokulturer som en granplantage kan fungera som en effektiv barriär för arterna att sprida på sig.

Jag inledde med att påstå att naturen sällan är imponerande utan snarare kaotisk. Så var det där jag befann mig. Men på denna vindpinade plats bland åkrarna fanns det ett myller av liv. Landskapsrestaurering handlar om att kunna utöka dessa platser.

I ett kreativt förslag i SVD skriver bland annat redan nämnda Gunnar Lindén, men också andra representanter att hotade arter borde få bli en tillgång för skogsägare. Det handlar om att arbeta med skogsägare och inte emot dem. Som jag så ofta återkommer till handlar det om samtal och dialog, men det handlar också om kunskap och den besitter många, även om den kan vara koncentrerad på olika delar.

Avslutningsvis kan man vända på diskussionen om utdöendeskuld och istället tala om återbetalningsskuld. Naturen har exploaterats och den har byggt vårt land. Nu handlar det om att bygga upp en återbetalningsplan som kommer att kosta, men som också kan planeras för att inte rasera hela ekonomin. Men för att det ska kunna ske måste också insikten finnas att Sveriges ekonomiska beteende inte är hållbart. Då kan samtalet om hur förändringen bör ske fortsätta.

Referenser:

Götmark, Frank; Gustafsson, Lena; Lindén, Gunnar; Nordin, Jessica (2023) ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad den 2023-01-12 (Hämtat den 230409)

EU Kommissionen (o.å.). Nature and biodiversity. EU Commission (Hämtat den 230409).

Lindén, Gunnar (2022), Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur