Etikett: ekologi

För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser!

Mannen stod lutad på sina gångstavar och tittade in i dungen. Bakom honom stod en dam. Jag och Maggie strosade mot dem och nyfiken som jag är frågade jag om de såg något speciellt.

Nej, svarade mannen. Vi är bara så förvånade att vi inte har sett eller hört någon fågel.

Förr, fyllde kvinnan i, såg vi ibland rådjur.

Det är för mycket människor här i Bäckhalladalen, halvskojade jag.

Vi fortsatte vår färd. Maggie ville bada i dammen. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Vi var på väg till heden nordväst om Bäckhalladalen. Det var länge sedan vi var där. Medan vi gick hörde vi något som lät som en visselpipa. Det förvånade mig. Är det någon fotbollsklubb som tränar intervaller? tänkte jag.

Maggie stannade och luktade. Det var ett hål ned i marken vid en björk. Nyskvätt jord låg framför hålet. Jag undrade vad det var. Det var för stort för en skogsmus. Kan en räv ta sig ned där? Men så nära gångstigen?

Hålet vi begrundade.

Överhuvudtaget är jag fascinerad av dessa hål. För som ett djur luckrar upp kan också andra organismer utnyttja. Som det hålet som vi hade gått förbi en bit ned. Där tror jag det var en mus. Det som jag framför allt intresserade mig för var insektshålen i vallen ovanför.

Man ser insektshålen mellan rötterna i den gråa sandjorden.

När vi kom en bit vidare hörde jag massor av högfrekvent fågelläte. Jag stannade upp och fick se både talgoxe och blåmes fara mellan björk, bok och gran. Att jag nämner högfrekvent är just för att vissa fåglars läte är så högt att över en viss ålder kan man inte höra dem längre. Kungsfågeln är den fågel som man först tenderar att sluta höra och då upptäcker man inte att det är fullt av dem. Så kanske jag kan tillägga att paret som vi träffade var närmre pensionsåldern.

Det slog mig hur vi ständigt utgår från våra egna upplevelser då vi försöker bestämma om något är normalt eller inte. Det kalla för baseline syndrom och jag tar upp det i Rosenfinken och shifting baseline syndrom. Och det fick mig att minnas artiklarna om ekologi som jag hade ströläst innan vi gav oss ut. Jag var väldigt kritisk till dem då de handlade om modeller och förutsägelser. Forskarna samlade ihop data och byggde upp olika scenarior. De talade om baslinje och i en artikel angav de holocen som den ekologiska balans som bevarandebiologin borde utgå ifrån.

Jag är kritisk till dessa modeller då de utgår från teoretiska scenarion som tycks bli argument i en debatt om ekologin och om hur det borde vara. Men holocen var innan istiden och när isen försvann påbörjades en ny cykel. Det blev ett nytt ekosystem, som utvecklades utifrån de förutsättningar och sammansättningar som uppstod här i norra Europa. Men de är också lärorika och väcker tankar.

För landskap befinner sig i olika tillstånd och frågan är vilket som är det ”rätta”?I artikeln ”Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding” (Hoeks et al., 2023) ifrågasätter forskarna om det är meningsfullt att tala om en ”base line”. De pekar dels på rewildingprojekt där man snarare ser det som ett nytt ekosystem som skapas. Det andra är att just genom klimatförändringarna så finns det all anledning att snarare se till hur de kan utvecklas än olika mål.

The success of rewilding projects may be more meaningfully measured by focusing on the increases in ecological integrity and complexity, irrespective of the hypothetical original (baseline) state. This is also relevant in the prospect of accelerated rates of climate change and wide variations in ecological rates of change, making it increasingly difficult to rely fixed target states for management strategies. (Hoeks et al., 2023:1523).

Maggie står på en sten och tittar in mot Bäckhalladalens skogliga del.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad. Jag tittade på björkarna som växte i olika stadier. Maggie stannade där en annan stig leder ut ur skogen. Jag höll emot. Så stod vi där ett tag och väntade ut varandra. Jag hörde något som lät som en hackspett, men i stället fick jag se en ekorre hoppa mellan träden. Ånyo hörde jag visslandet, men det var ingen människa; det var en ormvråk. Det fick mig just att tänka på hur annorlunda jag måste uppleva min promenad än paret jag hade stött på.

Till slut vann jag viljekampen och vi gick vidare. Frågan om hur vi ska se på ekosystemen kom tillbaka. För jag tror verkligen inte att man kan tala om att systemet bör befinna sig i ett tillstånd, då i grunden befinner det sig i en ständigt förändring. Framför allt hör i den nordliga hemisfären. Här till skillnad från i regnskogen är väldigt många arter beroende av radikala förändringar, som en brand eller en storm.

Heden nordväst om Bäckhalladalen

Vi kom upp till kanten av heden. Där var en flock steglitser, dessa vackra fina och högfrekvent ljudliga fåglar som far så fort man kommer för nära eller vill begrunda deras skönhet med kikaren.

Heden upprätthålls genom att man låter kor och får vandra fritt på somrarna. De betar och håller ned växtligheten så att arter som har anpassat sig till det öppna landskapet ska kunna överleva. Flera tror att Europa såg mer ut som det här landskapet än enbart skog. Många hjortdjur och andra klövdjur betade och skapade öppna landskap. Pollenfynd i sjöar stödjer tesen.

Heden är också ett exempel på hur det är människornas val och livsstil som formar landskapet. Ceaușu et al. avslutar artikeln Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe (2015) med en reflektion kring varför vi bör förvalta vissa habitat, likt heden som jag och Maggie strosade på.

De tar upp Michael Soulé som menar att det är på grund av de inneboende värdena, något som jag stödjer, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Peter Kareiva och Michelle Marvier, nämner de, som enligt dem menar att vi måste se ekosystemen som knutna till människorna och hur vi förändrar ekosystem, se också mitt inlägg Nej, ingen massutrotning, men…. Rewilding, däremot, skriver de, håller med om att människan har förändrat ekosystemen, men att man kan minska människans tryck och verka för att etablera den naturliga dynamiken i den biologiska mångfalden.

Conservation management in the face of anthropogenic change represents an issue of global importance. Soulé argues that the role of conservation should be to protect nature for its intrinsic value and ensure protection for the least disturbed ecosystems. Kareiva and Marvier suggest instead that conservation should focus on human modified systems because ecological dynamics are tightly connected to human dynamics. A rewilding approach recognizes that the majority of ecosystems have been modified by humans, but identifies opportunities for decreasing the human pressure on ecosystems and restoring the more natural biodiversity dynamics and ecosystem services associated with wilderness. (Ceaușu, et al. 2015:1024)

Personligen ser jag dessa tre perspektiv som kompletterande. Även om jag har svårt att argumentera för ett inneboende värde i ett ekosystem, så menar jag att det är nödvändigt. Likväl ser jag att väldigt många ekosystem, som till exempel heden är beroende av människors ingripande genom att låta boskap beta där. För ekosystem är dynamiska komplexa system, som är beroende av den dynamik som uppstår i relationen mellan olika organismer.

Gerald Marten skriver i Human ecology: basic concepts for sustainable development (2001) om att ett system kan vara olika stabilt genom att illustrera det med en kula som befinner sig i ett tillstånd där den har olika möjligheter. Är systemet stabilt rullar den tillbaka, men är det instabilt fungerar inte återkopplingssystemet och den hamnar i ett nytt tillstånd, se Varsamhet är ledordet.

Marten, 2001:124

Ett habitat är ett ekosystem, vilket består av en mängd olika organismer som påverkar varandra. Enkelt uttryckt håller rovdjuren ned betesdjuren så att de inte blir för många och när rovdjuren har dödat för många minskar de i sin tur eftersom det inte finns tillräckligt med bytesdjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.

Men hur många organismer är tillräckligt? I artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valiente-Banuet et al., 2015) undersöker forskarna detta utifrån en modell som bygger på att det inte är x art som är viktigast eller att det finns väldigt många utan det viktigaste är vilken/vilka funktion/er som de innehar i systemet.

[A]lthough most previous studies on the biodiversity–ecosystem functioning paradigm have focused exclusively on species richness, our novel analytical approach reveals the relevance of considering the species interaction balance as a critical indicator of ecosystem health.(Valiente-Banuet et al., 2015:305)

Vi är alltså långt från Michael Soulés tankar om ett inneboende värde utan här handlar det om deras instrumentella värde. I modellen utgår de från  två stadier, orört och förstört habitat och en skala däremellan. Sedan undersöker de antalet arter och hur antalet förändras genom habitatförändringarna.

Vad de fokuserar på är således inte framför allt, antalet arter utan vilka arter som försvinner. Tanken som de utgår ifrån är att arter fyller olika funktioner, varav vissa arter har en större funktion för upprätthållandet av olika funktioner för interaktionen mellan de olika arterna. Det betyder att vissa arter, genom sin funktion, är viktigare än andra för mängden arter som överlever i habitatet.

Dessa kallas för nyckelarter (keystone interactions), då deras närvaro ökar möjligheterna för andra arter att leva. Så till exempel om rådjur betar skotten på olika trädarter så förhindrar de dem från att växa upp, vilket skyddar de ljusberoende arterna. Andra arters funktion kan tillföra en stabilitet (additive interactions) åt systemet, medan andra är redundanta (redundant interactions), då de gör varken till eller från. (Valiente-Banuet et al., 2015:303).

Så låt oss ta ett enkelt exempel från mina bilder på djurs boingångar. Nedan är ett hål jag stötte på under en promenad i Sandhammaren. Vad det är för ett djur vet jag inte. Men genom att det har öppnat upp i mossan har den blottlagt sand där insekter kan ha sina bon. Men inte bara det, den leder också ned vatten i jorden, vilket gör att det stannar kvar i landskapet.

Är det en skogsmus ingång? Tuggade ekollon ligger framför. I vallen är det hål för humlor och andra insekter.

Så vad vi ser är att djur kan ha många funktioner utöver sin existens. I illustratören Jeroen Helmers ser vi det som bäst hur de olika organismerna interagerar i ett ekosystem och möjliggör andras existens, se The art of rewilding: an interview with Jeroen Helmer.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad och jag tänkte på att visst jag kan vara kritisk mot dessa modeller, men de fyller en funktion genom att visa på samband som jag inte kan upptäcka om de inte vägleder mina iakttagelser.

Nu har jag skrivit så långt att det är dags att avsluta med att berätta att jag gick ned mig både i ett kärr och fick en stöt på ett elstängsel. Så det var en händelserik promenad utöver alla funderingarna som pågick medan jag iakttog och kontemplerade landskapet som vi gick igenom.

Referenser:

Ceaușu, Silvia; Hofmann, Max; Navarro, Laetitia M.; Carver, Steve; Verburg, Peter H.; Pereira, Henrique M. (2015) Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe, Conservation Biology, Volume 29, No. 4, 1017–1027, DOI: 10.1111/cobi.12533

Hoeks, S.; Huijbregts, M. A. J.; Boonman, C. C. F.; Faurby, S.; Svenning, J.-C.; Harfoot, M. B. J.; Santini, L. (2023). Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding. Diversity and Distributions, 29, 1512–1526.  https://doi.org/10.1111/ddi.13786

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307.  https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356

På hundpromenad bland död, svamp och liv

Landskapets höjning gör att västan hålls undan där jag och Maggie går i Bäckhalladalens hage. I den tunna förnan som täcker hällen står björkarna. Många är döda, murknade, men står fortfarande. Jag trycker på den vita barken med insektshål. Det är mjukt.

Ett landskap att fångas av

Maggie vill lägga sig ned, så vi stannar. Hon tittar ut över Östersjön. Jag tar tag i en björkstam och känner hur stum den är. Den har en den levande böjligheten. Rötterna kommer tids nog att släppa och så kommer nedbrytare som svampar och gråsuggor att finfördela till det blir en del av myllan.

Vi fortsätter upp i hagen. En smäcker ung ormvråk får mig först att tro att det är en falk som glider förbi. Jag följer den med kikaren, söker efter attribut som jag sedan kan jämföra med bilderna på fåglarna i Fågelguiden (Svensson, 2009). Jag fastnar för den vita partiet ovanför stjärten; det är typiskt för unga ormvråkar.

En flugsvamp

Maggie ser en orienterare. Hon börjar följa honom och jag låter henne leda. Vi går upp för slänten. Ett stengärde och ett elstängsel hindrar oss och vi går längs med det tills vi kommer till en bit där det har trillat. Där tar vi oss över. Jag bär henne för säkerhets skull.

På andra sidan är jorden djupare. Gräset är grönt och tjockt. Vildsvinsfårorna har vuxit igen. Färgglada svampar växer. Det är honungsvaxskivling och blodvaxskivling.

honungsvaxskivling
Blodvaxskivling

Namnen kan jag inte utan googlar jag med fotona. Har jag fel så berätta det gärna för mig.

Vi gick långsamt. Hon nosade och jag iakttog. Något vitt en bit bort och så fick jag se ett rådjur skynda bort. Maggie fick upp doften och vi följer det. Vi kommer ner från hällen. Först är det en bokdunge, för att sedan, där det är sumpigare och mörkare, övergå till gran. Döda stammar ligger i vägen för oss. Maggie manar på. Jag håller emot för att inte riva upp både ansikte och kläder.

Jag funderar på att gå uppåt för att undersöka grävlingsgrytet. Där uppe är det åter bokträd, men vi håller oss i sänkan bland granen.

Ett hål vid granens rot

Vid en gran är ett hål ned i marken. Kottar är rengnagda, så jag gissar på möss.

Framför en fallen gran växer en fjällskivling. Den är vacker där den står i en bädd av lönnblad och bokblad.

Fjällskivlingen

Det står mycket döda träd här och grenverket har också öppnat upp sig. Det blir mer sly. Maggie vill gå in bland slyn, för henne är det lätt. Jag styr henne med kommentarer: inte dit! Här! Hon kan dem och vet vad jag menar trots deras brist på information.

Vi kommer upp till joggingspåret. En hund skäller från parkeringen. Hon tvekar. Hon vill inte gå vidare. Det är något med skallet. Jag får henne att gå vidare, men när vi kommer ut ur dungen svänger hon nordväst igenom gräset och håller sig långt borta från hunden. Den står bakom en bil. Jag ser inte vad det är, men jag förstår att hon inte gillar den. När vi kommer in bland träden igen är hon lugnare.

Jag fascineras av samspelet mellan fåglars pickande, insekternas ätande och tickornas sporer bryter ned träden.

Jag och Maggie känner varandra. Vi kommunicerar på våra artsätt, jag med ord och kropp, hon med kropp. Runt omkring oss finns det information som vi kan avkoda och tolka. Som att björkarna växer tätt, men att boken tar plats och endast en gran tar sig upp längs dess sida.

Boken skäms inte för sig, men kan inte göra något åt granen som tar sig upp.

Först tror jag att det bara är bokar, men så ser jag en ek som också har brett ut sina grenar och de tanninrika löven täcker marken. Men då har vi återigen kommit upp på en ljusrik plats. Här breder blåbärsriset ut sig. Träden står inte så tätt. Ett gammalt stengärde visar att här gick det en gång boskap.

Vi går nedåt åt Östersjön. I väster har regnmoln tornat upp sig. Vi går hemåt längs Tommarpsån. Det var en fin promenad.

Referenser:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Varför vill du inte ha varg i din närhet?

Under veckan kom jag att börja fundera på kultur, föreställningar och förmågan att se det vi har inför oss. Tanken föddes dels ur tankar kring invasiva och inhemska arter som jag läste om i Kjell Danells nyutkomna bok Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det? (2024).

Det fick mig att plocka fram Edmund Leach bok Social anthropology (1982), som jag för tillfället läser. Där beskriver han hur vi fördelar och kategoriserar vår omgivning i motsatsord, som i Danells exempel inhemsk/invasiv. Detta typiska mänskliga beteende, som har blivit allt viktigare i vetenskapen, fascinerar mig då det å ena sidan utökar kunskapen, men å andra sidan tycks bli så detaljerat att jag har svårt att förstå syftet. Se till exempel nedan den taxonomiska kartan för världens nu levande fåglar. Allt har systematiserats och flyttats om.

Taxonomi kan visserligen hjälpa till att förstå evolutionen, men förflyttningen av tornsvalor till seglarfamiljen så att de fick namnet tornseglare till att det blir en alltmer tillkämpad systematiken blir för mig svårbegriplig, läs till exempel ”Fågelträdets grenar flyttas runt” (Stervander, 2024) i Vår fågelvärld.

Mångfalden av alla de moderna fåglarna, figur 2.09 (Lovette, 2016:18)

Att DNA har hjälpt oss att undersöka genomet är spännande och inte hade vi lärt oss vad konvergent evolution var om inte genomet hade undersökts; kanske måste jag erkänna dess nytta?

Konvergens är att organismer utvecklas parallellt till att likna varandra trots att de inte är besläktade. Därför liknar hussvalan och tornseglaren varandra trots att de har olika härkomst. Tornseglaren är till exempel närmare besläktad med kolibrin än med hussvalan.

Nåväl jag förlorar mig i sidospår för det var i grunden en kommentar av Leach som stannade kvar i mig. Han skriver att de upptäcktsresande, som Marco Polo och Ibn Battuta, beskriver trovärdigt verkligheten så länge som de själva har upplevt det, men tenderar att införa fantastiska berättelser om det som de vill berätta men inte har sett och som har kommit deras väg medelst hörsägen.

Och det här stannade kvar i mig då jag började begrunda varför vi har så stora skillnader mellan kulturers föreställningsvärldar. För människan är fysiologiskt väldigt lik i hur hon varseblir verkligheten och frågan är hur olika hon kan förnimma den egentligen? Det är här kulturen kommer in genom att den formar hur vi ska uppfatta det som ses som vetbegärligt, men som vi inte alltid har förstahandskunskap om. Till det kan också läggas att det fantastiska som de skrev om var för dem rimligt, det ingick i deras världsbild. Så även om de inte hade sett hundmänniskor utgick de från att de existerade och således kunde de berätta om det utan att vara rädda för att bli utskrattade.

Det är här jag tycker att nämnandet av Marco Polo och de andra kända upptäcktsresande är så intressant och förmodligen överensstämmande med oss alla. Ju mer förstahandskunskap vi har desto mer begriper vi vår omgivnings beskaffenhet. Att jag väljer ”begriper” är för att det går tillbaka på något som vi kan gripa tag i och som vi därför har direkt kunskap om.

På Hönö. Här stod jag och lyssnade på nötskrikan.

Den brittiske neuroforskaren Karl Friston skriver att en allmän föreställning bland neurologer är att se hjärnan som ”a constructive or predictive organ that actively generates predictions of its sensory inputs using an internal or generative model” (Friston, 2012). Han syftar på en tanke som har blivit alltmer framträdande och det är att hjärnan försöker hela tiden förutse vad omgivningen och utgår från modeller. Dessa är dels en del av hjärnmaskineriet, dels en del av erfarenheterna.

Så till en början tar vi in information som värderas av de inneboende modellerna och senare kommer vi att bli duktigare på det. Det är därför som en störning i maskineriet kan skapa stora svårigheter då den stör den inkommande signalerna och möjligheten att dra verklighetsanpassade slutsatser.

Förutsägelseprocessen innebär att vi fångar upp signalerna som kommer emot oss och jämför dem med de inneboende modellerna. I dessa modeller, menar Friston (2012) att det finns en värdehierarki. Helt ny information eller information som inte överensstämmer med modellerna kommer med svårighet att erkännas som giltig. Evolutionärt bygger det på att vi kan inte ge samma betydelse till all information utan fokuserar på det relevanta. Det som är förutsägelseprocessen bedömer som irrelevant upptäcker vi inte ens eller avfärdar. Det förenklar livet, men det skapar också bekräftelsebias, vilket betyder att vi söker efter information som bekräftar vår uppfattning, snarare än det som säger emot den. Det är en automatisk process och sker alltså undermedvetet. Det kräver mycket energi för att ta in ny information, det kan mina elever bekräfta.

Viktigt att förstå är att vi människor delar modellerna då de har blivit en del av vår genome under evolutionen. Så även om vi stöter på en folk som yanömami från inre Amazonas så kommer våra modellerna för att uppfatta verkligheten vara desamma, även om våra föreställningar kommer att skilja sig åt. Så att peka på en viss växt och säga att den heter si och så och är ätlig eller inte kommer inte att skilja sig åt. Men om vi säger att den får man inte äta på grund av ett tabu, då är det snarare kulturen som uttrycker sig.

Vetenskapen i grunden bygger på att skaffa sig vetskap om vår omgivning. Den naturvetenskapliga metoden bygger på att testa modeller för att se om de överensstämmer med våra uppfattningar. Det är något som vi alla gör, vilket betyder att vi alla har förmågan och utnyttjar den för att bättre kunna anpassa oss efter livsförutsättningarna.

I detta finns det dock föreställningar som inte är testade mer än att det är en överenskommelse som gjordes för länge sedan och som sedan blev så naturlig att den blev ovedersäglig. Eftersom något inte ifrågasätts och inte diskuteras, så blir det en sanning. Ny information blir då i stort sett omöjlig att ta till sig.

Höno, vassen vill ta över.

Det är här som jag vill återgå dels till det som Leach säger om det som vi ser och det som vi hör om. Den kunskap som vi har om det som vi ser är lätt att diskutera eftersom den är framför oss. Växten är giftig och om du inte tror mig så kan du testa. Men om det som vi inte ser och sällan upplever blir det svårare att diskutera då det är behäftat med en massa föreställningar, som inte nödvändigtvis är den senaste kunskapen. Ofta består den också av ärvda och ogenomtänkta föreställningar.

Så för att avsluta detta resonemang är det dags att återkomma till Danells bok om de nykomna däggdjuren. För i tanken på nykomlingar eller inte så finns det föreställningar om hur den svenska naturen är beskaffad. Vad är naturligt och onaturligt här? Husmusen är från Indien och kom förmodligen till Sverige först under medeltiden i en skeppslast. Brunråttan rapporteras först om på 1780-talet i hamnstädernas lagerlokaler. Vildsvinen förekom naturligt i Sverige, utrotades för att sedan återkomma genom att de rymde från godsen där de hade placerats i hägn för jakt.

Vargen utrotades, invandrade norrifrån under 1980-talet och framåt för att sedan sprida sig framför allt i södra Norrland, Svealand och norra Götaland. Eller borde jag skriva ”återkom”? För tillhör den faunan eller inte? Tillhör dovhjorten faunan eller inte? Den inplanterades under 1500-talet för jakt.

Hönö

Och kanske här är det dags att avsluta med en tanke som delvis kommer från en artikeln ”Rovdjur i fara” (Hörlin, 2024) i Tidningen Djurskyddet. För att kunna göra det vill jag påminna om att både vildsvinet och dovhjorten placerades av jägare. Det finns andra arter att nämna här, som mufflonfår eller det misslyckade försöket att etablera kanadahjort (wapiti). Poängen är dock att jägarna, denna lilla grupp på 2,7 % av Sveriges befolkning, bestämmer som kollektiv oerhört mycket i Sverige. Tänk att hela viltförvaltningen utgår från jaktlagen, som utformats utifrån hur jakten får ske i Sverige. Som nämns i inlägget Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika skiljer det sig från andra delar av Europa, som till exempel Nederländerna.

Problemet är här att i exemplet med vargen och rovdjuren överhuvudtaget är att det är proportionerligt få personer som jägarförbunden, samt LRF, som driver frågan om rovdjurens vara eller inte vara i Sveriges fauna.

Problemet är inte att de driver frågan, utan att andra delar av Sveriges befolkning snarare utgår från sina föreställningar om rovdjuren och låter sig formas av dem vars åsikter överensstämmer med de egna. Och det gäller både rovdjursälskare och rovdjurhatare.

Vad vi behöver är därför en debatt som inte bara utgår från tillåtet att jaga eller inte eller rivna får eller inte, utan att vi söker kunskap som utgår från den samlade ekologiska kunskapen om hållbara ekosystem. Det gör att vi kan forma våra föreställningar utifrån vetskap och inte från hörsägen. Det i sin tur gör att vi kan bilda oss vår egna uppfattning och slipper vara beroende av det som sägs i bruset. Vi måste helt enkelt bilda oss!

Referenser:

Danell, Kjell (2024). Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det?. Möklinta: Gidlunds förlag

Friston, Karl (2012). Prediction, perception and agency. International Journal of Psychophysiology. Vol 83, nr 2:248–252. https://doi.org/10.1016/j.ijpsycho.2011.11.014

Hörlin, Katarina (2024). Rovdjur i fara. Tidningen Djurskyddet. Nr 3:17

Leach, Edmund (1982). Social anthropology. New York: Oxford U.P.

Lovette, Irby J. (2016). Avian diversity and classification. Ss. 7–62. Brunner, Rebecca M.; Class Freeman, Alexandra; Bridwell, Myrah A. & Thompson, Mya E. (red.) (2016). Handbook of Bird Biology. Third Edition Chichester: John Wiley & Sons

Stervander, Martin. (2024) Fågelträdets grenar flyttas runt. Vår fågelvärld. Nr 5: 18–24.

Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika.

Älgen och rådjuren är fascinerande djur. De är helt anpassade till den nordliga hemisfären och om det sker snabba förändringar i sina levnadsmiljöer. Dock är de inriktade sig på två olika delar. Älgen vill ha fiberrikare mat, medan rådjuret söker sig till örter och gräs.

Om en skogsbrand far fram eller en storm med stor trädfällning sker så växer det snart skott och örter. Även om det har skett en del stormar och skogsbränder är det framför allt skogsbruket som skapar nya ypperliga förhållanden för dem. Kallhyggen och den tidiga perioden då det tallplantor samlas med örter och sly är en perfekt buffé.

För rådjuret och älgen innebär det att deras kullar ökar. Först anpassar sig rådjuret. De blir tidigt könsmogna och parar sig tidigt, men kan fördröja sin fosterutveckling så att det växer långsammare i början. Det gör att de får längre tid att fylla på fettreserverna. Älgen blir senare könsmogen, men lever längre, vilket gör att de under en levnad kan föda många kalvar.

En ekplantering. Den heta junisolen 2023 har svett gräset.

Om detta berättar Willebrand et al. i kapitlet ”Populationsekologi – tre exempel” (2010) i boken Vilt, människa, samhälle (red. Danell & Bergström). Jag plockade fram den för att få mer teoretisk kunskap medan jag läste om hjortpopulationerna i Europa i European ungulates and their management in the 21st century (Apolonio, Andersen & Putman, 2010).

Det som slog mig medan jag läste om allt från Finland till Tyskland var hur olika förhållandena är i de olika länderna och hur det formar hur de förvaltas.

I Nederländerna, till exempel, har man ingen förvaltning alls, vilket grundar sig på att de inte har någon skogsindustri, samt att de sedan 1970-talet följer principen att populationerna reglerar sig själva (van Wieren & Groot Bruinderink, 2010). I Tyskland däremot försöker man hålla kronhjorten i vissa områden för att inte påverka skogsindustrin och minska betestrycket på åkrarna (Wotschikowsky, 2010).

Jag kom att tänka på centraliseringsförsöken i Europeiska kommissionen och begrundar hur anpassningsbar den är till de olika ländernas förutsättningar vilket fick mig att minnas inlägget Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt. I det beskriver jag hur debatten i Europa om hur skogen ska skötas bygger på helt olika förutsättning mellan olika delar i Europa. Viltförvaltningen påminner om detta.

Maggie luktar på en älgskalle

För att kunna begrunda detta läste jag kapitlet ”Viltpopulationer och deras dynamik” (Lundberg et al. 2010) i Vilt, människa, samhälle (red. Danell & Bergström). Lundberg et al. skriver att ”[d]ynamik är förändring i tid och rum” (2010:53). En sådan förändring kan vara en stor skogsbrand, vilket inverkar gynnsamt på älg och rådjur, men ogynnsamt på skogsägaren. Det innebär att tillväxttakten på dem kan öka. De får större kullar och födotillgången gör att överlevnaden ökar. Omvänt minskar tillväxttakten när ungskogen är tät och mörk. Då rör de sig bort från området, vilket förändrar populationstätheten i andra områden. Det i sin tur kan minska födotillgången och därmed populationstillväxten.

Om det finns faktorer som begränsar deras rörlighet kan de befinna sig i ogynnsamma habitat. Dessa områden behöver inte vara de bästa (källa) utan är endast tillräckligt bra (sänka). Hög täthet behöver därför inte betyda att det är ett bra område utan endast att det är gott nog. I dessa habitat kan det också finnas konkurrens mellan arterna.

Som jag har nämt i inlägget Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land menar Spitzer et al. (2021) att rådjuren konkurrerar med älgen om blåbärsris, vilket leder älgen till att koncentrera sig mer på bark och grenar, vilket inte ger dem lika mycket näring (Felton et al. 2020).

Det är utifrån dessa aspekter som jag förespråkar utökade korridorer mellan olika områden, vilket förhindrar sänkor och minskar risken för utdöendeskulder, läs Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit.

Granen står tätt omkring den gamla hagen där granskotten etablerar sig nedanför bokträden.

Som jag så ofta återkommer till bygger djurens överlevnadsvillkor på människan. Hon är en gud som jag skriver i gårdagens inlägg, Vi är gudar. Det är dags att ta ansvar för vår makt över naturen!. Men liksom Olympens gudar slåss vi sinsemellan och konkurrerar.

Ett intressant exempel som Andersen et al. (2010) tar upp i sitt kapitel om Norge så rör sig vandrar älgen mellan olika områden under året. Det innebär att den befinner sig i en areal under sommaren och förstör en tallodling, medan den under vintern förflyttar sig till en annan areal där de bedriver jakt. Att få tillgång till jaktmarker i Norge, kan inbringa en stor inkomst, högre en på skogen, vilket betyder att skogsbonden riskerar förlust, medan ägaren till jaktmarken tjänar sig en rejäl slant. Den stora älgvandringen döljer andra historier.

Ljustillgången i den äldre skogen ger förutsättningar för undervegetationen att växa och således föda till älg och rådjur. Här är det bredvid en skogsväg och bakom den är en granodling.

Än en gång har jag tappat bort mig i min berättarglädje. Det finns så otroligt mycket som jag läser som jag sedan vill nämna. Så mycket hänger ihop och hela tiden är det ännu en aspekt som jag tycker mig ha missat. Så låt oss återgå till Sveriges och andra europeiska länders relation till EU och jämföra Sverige och Nederländerna som skiljer sig betydligt åt.

Sverige har sju olika klövdjur, från älg till myskoxe. Nederländerna har sex, men de räknar också in nätkreatur och hästar som vandrar fritt. Det senare är ett litet tätbefolkat land genomkorsat av motorvägar. För att djuren ska kunna röra sig fritt har de byggt ekodukter, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Att de låter viltet röra sig på det sättet beror på som nämnts att de inte längre har någon skogsindustri. De har inga stora rovdjur.

Sverige har då sju klövdjur, medan nötkreatur och hästar räknas som tamboskap. En av basindustrin är skogsindustrin. Likaså finns det en stor rovdjurspopulation om man räknar ihop antalet vargar, björnar och lodjur. Viltförvaltningen i Nederländerna går under deras Wet natuurbescherming (naturbevarandelagen) från 2017, medan i Sverige är det jaktlagen (1987:259) som styr all viltförvaltningen, som det står i inledningsparagrafen:

§1 Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.

Dessa skillnader beror på olika historia och olika förutsättningar. Det som dock tycks sammanlänka de länder i norra Europa som jag hitintills har läst är att de alla skyddar i olika grad och på olika sätt viltet på grund av att de höll på att utrotas under vissa tider. Och detta är något stort!

Att det numera sker en diskussion i Europa om hur förvaltning av vilt ska ske och om det ska handla om rewilding eller inte, så ser vi att det blir allt bättre.

Så avslutningsvis, om vi ser till det längre perspektivet så blir det allt bättre. För inte bara klövdjurspopulationerna ökar utan också rovdjuren. Likaså arbetar alla länderna i Europa med att skydda olika naturområden. Detta sker utifrån ländernas historiska tradition och näringar, och sist men inte minst blir det till det bättre.

Referenser:

Andersen, Reidar; Lund, Erik; Solberg, Erling Johan & Sæther, Bernt-Erik (2010). Ungulates and their managment in Norway. Ss. 14–36. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Felton, Annika M. et al. (2020). Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes, Scientific Reports, 10:1904. https://doi.org/10.1038/s41598-020-58673-5

Lundberg, Per; Mörner, Torsten; Bergström, Roger; Danell, Kjell; Elmberg, Johan & Ericsson, Göran (2010). Viltpopulationer och deras dynamik. Ss. 53–79. Red. Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

van Wieren, Sipke E. & Groot Bruinderink, Geert W.T.A. (2010). Ungulates and their managment in the Netherland. Ss. 129–164. Red. Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Willebrand, Tomas; Ericsson, Göran, Andrén, Henrik; Liberg, Olof & Kjellander, Petter (2010). Populationsekologi – tre exempel. Ss. 81–93. Red. Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Wotschikowsky, Ulrich (2010) Ungulates and their managment in Germany. Ss. 201–222. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Vi är gudar. Det är dags att ta ansvar för vår makt över naturen!

Människan har blivit som gudar. Är det inte dags att vi förstår vår gudomlighet?

1967 inleder antropologen Edmund Leach sina Reithföredrag för BBC med denna fråga.

Men have become like gods. Isn’t it about time that we understood our divinity? Science offers us total mastery over our environment and over our destiny, yet instead of rejoicing we feel deeply afraid. Why should this be? How might these fears be resolved? (Leach, 1968:1)

Att hans föredrag, som sändes i radion, skapade skandal, är inte så konstigt. Själv kände jag Nemesis flåsa mig i nacken av bara tanken att begå hybrisen att jämföra oss människor med gudarna. I all mytologi straffar sig det sig. Men ju mer jag kontemplerat påståendet desto mer tycker jag mig förstå vad han syftar på.

Han fortsätter med att påstå att för att övervinna denna rädsla måste vi erkänna vad vi egentligen är och vad det betyder. För, menar han, även om människan känner en hjälplöshet inför världen och menar sig vara underkastade ödet så är frågan om det egentligen så.

Vad, frågar han sig, är skillnaden mellan gudar och människor? Även om människan är underkastad ödet är inte gudarna det. Gudarna kan inträda och ändra historiens riktning, inte människan. Hon kan bara uppleva det som sker. Han ställer upp liknande motsättningar och säger sedan att det kommer ur en föreställning som bygger på att vi ser oss som åskådare och inte aktörer.

Detta påverkar också vetenskapen, fortsätter han, där vi vill se hur naturen fungerar och varför den fungerar, men vi ser oss inte som deltagare i de naturliga processerna. Vi betraktar den utifrån.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer tror jag att det håller på att ske ett skifte i våra föreställningar.

I januari i år gick jag förbi här och då var det pppbökat vid gångstigen längs Tommarpsån (Regeringen vill att skogen ska vara till för alla). Nedan följer bilder på hur det ser ut nu i slutet på oktober.

Numera diskuteras om vi ska kalla vår tidsålder för antropocen, alltså människans tidsålder, eller inte. Visserligen är det som vanligt en definitionsfråga och geologer har dock kommit fram till att det inte är möjlig, se Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate (Witze, 2024). Själv begrundar jag om den klimatångest som sprids är ett tecken på den förståelse för den enorma mänskliga påverkan på moder Gaia som sker, se The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change (Pearson, 2024).

Själv är jag inte särskilt orolig, men det är å andra sidan typiskt för män, se Climate Anxiety: Current Evidence and Future Directions (Boehme et al., 2024). Det betyder dock inte att jag är omedveten om de förändringar som sker och hur det orsakar förändringar. Men jag tror inte på apokalypsen, vilket jag tror är en av de underliggande mytologiska föreställningarna som påverkar rädslan.

Det uppbökade har plattats till och örter, gräs och mossa har börjat täcka för nu i slutet av oktober.

Att människan påverkar sin miljö är utan tvivel och något som jag ständigt återkommer till, se till exempel Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit. Likaså har människans indirekta effekter också orsakat förändringar i ekologin.

Låt oss därför återvända till mytologin och se citera vad Guds ord om människans roll på jorden: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” (1 mos. 1:26).

Jag kom att tänka på detta medan jag läste om förvaltningen av hjortdjuren i Norge, Sverige och Danmark i European ungulates and their management in the 21st century (red. Apollonio, Andersen, & Putman, 2010).

Under läsningen slog det mig hur lite jag visste om både Norge och Danmarks viltfauna. Till exempel har de fortfarande vildren i Norge och den befinner sig i södra delarna. En annan sak som jag anade i inläggen Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna? är att den skånska kronhjorten är ett resultat av grundareffekten (Andersen et al., 2010). Det handlar om att en art isoleras från de andra och börjar genomgå genetiska förändringar utifrån den lilla isolerade gruppen.

Här döljer mossan jorden igen. Uppbökningen gav chansen till en art att etablera sig.

Nåväl, jag tappar bort mig som vanligt och jag ska avsluta detta inlägg med ett par reflektioner som jag fick under läsningen av hjortdjuren och sedan avsluta tanken om människans gudomlighet.

Kronhjorten var kronvilt och fick endast jagas av kungen och adelsmännen. Så var det fram tills Gustav III släppte kronviltet fritt (Sörling, Mattson och Danell, 2016). Detta ledde till att hjortdjuren närmast utrotades i Sverige. I Norge var inte jakten reglerad på samma sätt och likaså där höll den på att utrotas (Andersen et al., 2010) liksom i Danmark (Andersen & Holte, 2010). I alla tre länder upprättade man liknande förvaltningssystem för att öka populationen.

Ur den knäckta tallen börjar det spira.

Den tanke som slog mig var just undran kring hur frånvaron av hjortdjur påverkade skogarna?

Ett av skälen till att man ville utrota kronhjorten var just hur mycket den förstörde genom att de river av barken på träden. Förvisso hade man mer skogsbete under 1800-talet och tidigare vilket påverkade skogarnas arter. Men om vi ser till till det nuvarande totala antalet av älg, rådjur och kronhjort som närmar sig en miljon, borde skogarna ha sett betydligt annorlunda ut.

Att vi dessutom har ett skogsbruk som bygger på att systematiskt plantera framför allt gran och tall, så tror jag att vi skulle ha svårt att känna igen oss om vi vandrade omkring i närområdet.

Vad jag syftar på är alltså de djupa förändringar som människan åstadkommer i sin miljö. Än utrotar hon nästan hjortdjuren, än skyddar hon dem, likväl som hon skapar snedfördelning mellan könen då framför allt tjurarna skjuts eftersom man vill ha en stadigt hög älgpopulation. Liberg et al. (2010) skriver att ett tag gick det en tjur på fem till sex honor i Sverige.

Å ena sidan kan vi se människan som en ekosystemingenjör (Jones et al., 1994) som formar landskapet utifrån sina behov. Eller så ser utgår vi från Leach tankar om att människan borde se sig som gudomlig just genom den effekt hon har. Både indirekt och direkt påverkar hon moder Gaia och genom att erkänna sin roll borde människan också ta på sig det ansvar som det innebär.

Som det är nu har hon betett sig okunnigt likt Adam och Eva som tog frukten från det förbjudna trädet eller mottog elden från Prometheus. Men nu har vi kunskapen och är medvetna om våra handlingar.

I förståelsen i att vi härskar över jorden begriper vi också vår delaktighet. Vi kan således inte längre se oss som betraktare och åskådare utan som medvetna aktörer.

Att känna oro inför uppdraget är en sak, men att få ångest är att tappa fattningen och bli oduglig. Låt insikten om vår påverkan leda oss till att bli upplysta härskare snarare än inskränkta och enfaldiga, som enbart låter våra behov forma vår omgivning. Vi är gudar.

Referenser:

Andersen, Reidar; Lund, Erik; Solberg, Erling Johan & Sæther, Bernt-Erik (2010). Ungulates and their managment in Norway. Ss. 14–36. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Andersen, Reidar & Holte, Vidar (2010). Ungulates and their managment in Denmark. Ss. 71–85. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Boehme, Blake A. E.; Kinsman, Laura M.; Norrie, Holden J.; Tessier, Eric D.; Fleming, Shaun W.; & Asmundson, Gordon J. G. (2024). Anxiety: Current Evidence and Future Directions. Current Psychiatry Reports. https://doi.org/10.1007/s11920-024-01538-9

Jones, Clive G.; Lawton, John H.; Shachak, Moshe. (1994).  Organisms as Ecosystem Engineers. Oikos. Vol. 69:3, ss. 373–386. https://doi.org/10.1007/978-1-4612-4018-1_14

Leach, Edmund (1968). A runaway world?. London: Oxford U.P.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Pearson, Helen (2024). The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change. Nature 628, 256-258. Publicerad 240410 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00998-6

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Witze, Alexandra (2024). Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate. Nature 627, 249-250, Publicerad 240306 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00675-8

Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?

En kronhjorts bröl är magiskt att höra en sensommar natt. Vi låg under filtar på en matta i en glänta. Så kom det där brölet i morgondimman. Vi tittade upp och en bit bort stod kronhjorten. Då den märkte vår närvaro lommade den iväg. Vi låg tysta kvar i förhoppningen att få höra det igen.

Jag minns detta medan jag läser om kronhjorten i vår fauna. I gårdagens inlägg Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja… berättar jag om att Skånska jägarförbundet är oroliga att vargens närvaro i Skåne kan hota den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus). Idag hittade jag en artikel från Naturskyddsföreningen i Skåne där dess historia berättas. Jag rekommenderar verkligen att du läser Anders Jarnemos presentation av Kronhjorten (Jarnemo, u.å.) på Naturskyddsföreningens hemsida.

Det är en historia om hur kungar har velat skydda den för att kunna jaga den, så kallat kronvilt, att de har setts som skadedjur då de ansågs förstöra skogarna genom att de gnagde och flängade barken, det vill säga bet av barkrevor, vilket dödar träden. Till att de numera är skyddade. Människans förfarande har gjort att de har trängts ihop på mindre ytor. Det har berott på att alltmer mark har odlats upp till ett förändrat skogsbruk.

Skogsbruket täta skogar skapade visserligen skydd för dem, men utarmade deras födomöjligheter. Till slut fanns det endast kvar några enskilda revir varav den största stammen är här på Österlen vid Christinehof.

Idag har vi i Skåne en kronviltstam som är större än på mycket länge. Inventeringar och uppskattningar tyder på att stammen i södra centrala Skåne och på Österlen uppgår till någonstans mellan 1200–1500 djur före jakt. (Jarnemo, u.å.)

Kronhjorten (Cervus elaphus) finns över hela Europa, men att den skånska stammen (Cervus elaphus elaphus) blev en nominatart beror på att den skiljde sig från kronhjorten nere på kontinenten och i andra delar av Sverige.

Marsfjällen i fjärran

Här kan det vara värt att påminna sig om vad en art är och hur den blir till. I grunden handlar det om vilka de kan reproducera sig med (Campbell, 2015). Om en grupp skiljs geografiskt över en lång tid börjar de utvecklas i en annan riktning, vilket innebär att det kan utvecklas en nominatras. Går det tillräckligt lång tid kan det bli en helt egen ras eller en ny art. Detta kallas för habitat isolering och är just det som har skett med den skånska kronhjorten. Genom människans handlande har kronhjorten i Skåne isolerats från de övriga flockarna och bildat en nominatras.

Norr om Nyköping

Låt oss utgå från Jägareförbundet Skånes ordförande Lars Perssons fråga om ”varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar” (Henricson, 2023). För mig är det en väldigt intressant fråga då den pekar på problem som uppstår inom bevarandebiologin, samt frågan om det är enskilda arter som ska skyddas eller systemet? I inlägget Det var en havsörn tar jag upp biologen Michael Soulé som menar att bevarandebiologi ska utgå från olika postulat, varav de två som är relevanta här är:

  • En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40)
  • Ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42).

Vad vi ser i det skånska landskapet men också i större delen av Sverige är hur brukandet av naturen har minskat komplexiteten och minskat mångfalden. Skogsbruket historiska ensidiga fokus på enskilda arter och att göra skogarna ekologiskt fattiga har minskat födotillgången och möjligheten att överleva för många arter. Lantbrukets åkrar som har blivit allt större i och med teknologins utveckling har skapat ett utarmat landskap.

Den svenska viltförvaltningen är här också intressant, då dels har det skett en ökning av viltarter genom att nya arter har introducerats, som till exempel dovhjort och mufflonfår, se Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är eller återintroducerat gamla arter som vildsvin och bäver. Likaså pågick det under många hundra år ett försök att utrota vargen, vilket lyckades, fram tills den återigen började sprida sig över Sverige.

Kort sammanfattat har människan i allra högsta grad skapat de villkor som faunan i Sverige har att utgå ifrån. Detta gäller inte bara i Sverige, se Numerical top-down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe (van Beeck Calhoen et al. 2023).

Ett torkat gäddhuvud i Sörhamn

Frågan som återstår är varför komplexitet är bra och det skiftar fokus från vilka arterna är till vilken funktion de har. Funktionen utgår från näringsväven (se Om ingen hör trädet falla) där producenter tar in näring från solen, som växter, vilka äts av till exempel kronhjortar, som sedan äts av rovdjur. Det sker en botten-upp-effekt och en uppifrån-och-ned-effekt. Rovdjuren håller nere betesdjuren så att de inte betar av för mycket och rör sig i landskapet.

Den ökning av klövdjur i Sverige beror bland annat på att vargen utrotades (Liberg et al. 2010).

En toppredator som vargen får djuren i landskapet att röra på sig så att de inte kan beta för hårt på ett ställe utan att det jämnar ut sig. De är därför skogsindustrins bästa vän, eftersom de har stora problem med betesskador.

Människan är också en toppredator, men då hennes jakt är reglerad och endast sker under vissa tider på året så får de inte djuren att röra sig i större områden. Dessutom, som i fallet med kronhjorten, finns det ett intresse av att de inte ska röra sig utanför de egna jaktmarkerna, för då kan grannen i stället skjuta dem.

En nöjd Maggie efter en lyckad spårning.

Sammanfattningsvis i detta långa och vindlande inlägg så menar jag att Lars Perssons fråga om den skånska kronhjortens skyddsstatus handlar om två saker, den enskilda arten och systemets funktioner.

Allt för länge har vi sett människans, och framför allt enskilda intressens påstådda behov. Skogsindustrins behov gjorde att landstinget i Malmöhus län 1899 ville göra kronhjorten fredlös vilket ledde till att 8 år senare var det endast ett 50-tal djur kvar (Jarnemo, u.å.). Genom jägarkåren och naturskyddsföreningar är den numera, som tidigare nämnts närmare 1500. Tack vare det kan vi uppleva det magiska hjortbrölet.

Men utrotandet av vargen i kombination med ett tuktande av naturen för livsmedel och vinst har gjort att landskapet är starkt uppdelat och den ekologiska komplexiteten är låg. För att kronhjorten ska påverkas negativt, menar van Beeck Calkoen et al. (2023), räcker det inte bara med vargens närvaro, utan även björn och lodjur.

Så avslutningsvis så är det inte vargens närvaro som bestämmer över den skånska kronhjortens vara eller inte utan människan och det är hur hon brukar och förvaltar marken som avgör. Om hon tar bort vissa balanserande funktioner, som till exempel vargens närvaro, så kommer det att få konsekvenser på grödor och träd. Men om landskapet erbjuder större utrymmen att röra sig på så kommer kronhjorten att kunna röra på sig mer och bli livskraftigare. Vargen sin tur kommer att balansera deras närvaro på markerna och minska skadorna på skog och gröda. Så båda behövs, då variationen skapar ett komplexare och ståndaktigare ekosystem.

Referenser:

van Beeck Calkoen, S. T., Kuijper, D. P., Apollonio, M., Blondel, L., Dormann, C. F., Storch, I., & Heurich, M. (2023). Numerical top‐down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe. Journal of Applied Ecology, 60(12), 2625-2635.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders (u.å.) Kronhjort. Naturskyddsföreningen i Skåne. [Hämtad 241013]

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Soulé, Michael E. (2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…

Lars Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, är besviken. Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) är inte skyddad och nu när vargen etablerar sig i Skåne står han undrande varför inget görs.

Politikerna har beslutat att det inte ska finnas varg i renbetesområdet eller på Gotland. Det är svårt att förstå varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar, och för den delen också renar. Vargar finns det i hundratusentals, nominatrasen av kronhjort som vi har i Skåne är inte fler än ett fåtal tusen djur, säger Lars Persson. (Henricson, 2023)

Vad han menar med nominatras är att kronhjorten i Skåne går under namnet Cervus elaphus elaphus och enligt Artdatabanken finns de endast i Skåne och på godset Halle-Hunneberg.

I Sverige förekommer nominatunderarten Cervus elaphus elaphus i södra Skåne och på godset Halle-Hunneberg i Västergötland (dit den förts från Skåne). Dessa populationer har inte blandats upp med utifrån kommande kronhjortar och är sannolikt de enda som undgått påtaglig hybridisering med djur av främmande ursprung. (Artdatabanken, u.å.)

Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) förökar sig vid hög ålder och är känsliga för störning. Dessutom riskerar de att blandas med kronhjortar (Cervus elaphus) som rör sig från Blekinge eller de som flyr från inhängnader i Skåne.

Så Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, har rätt i att de är en hotad grupp, men det som Artdatabanken framför allt tar fasta på är att det stora problemet är jägarna själva, då kronhjorten är lättjagad och att för många av dem skjuts på grund av deras imponerande horn.

Vägen mellan Brännåker och Granliden.

För sakens skulle kan vi koppla detta till föregående inlägg om utdöendeskuld då deras utbredningsområde och naturliga parningsmöjligheter har kringskurits av hur landet har brukats, vilket i sin tur har lett till denna specifika underart. (Se Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit).

Jag håller med Persson om att en större grupp vargar torde påverka den lokala kronhjorten. Men det finns andra delar i detta som jag vill begrunda utifrån det som jag stötte på i litteraturen under förmiddagen.

I artikeln ”Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden” (Jarnemo, Nilsson & Wikenros, 2023) finns det geografisk påverkan på kronhjorten. Att lägga märke till här är att det är huvudarten Cervus elaphus.

Om vi börjar med hur stort hemrevir en kronhjort har, så påverkas det av flera faktorer, varav födotillgången är viktig. Jarnemo et al. visar att det skiljer sig åt mellan Kolmården och i Skåne, de områden som de har gjort sina beräkningar. I Skåne är skogarna för små och där finns det främst bark att tillgå. Det gör att de i stället får söka sig ut på åkrarna. Här förstår vi att detta stör både skogsägare och lantbrukare. När kronhjortarna biter av barken på träden så dör de. Då åkrarna, skriver författarna, endast har en gröda, måste kronhjortarna sprida sig över ännu större ytor.

[T]he red deer in the mixed forest-agricultural landscape in Skåne in winter (January–March) used more than twice as large areas during the night-time feeding as compared to the deer in the forest dominated landscape in Kolmården. (Jarnemo, et al. 2023:10)

Till detta, tillägger de, att när grödan skördas innebär det att en födotillgång försvinner på en dag, vilket tvingar dem att röra sig över ännu större ytor. Detta beteende skiljer sig dock från nominatarten, om jag tolkar artdatabanken rätt. De skriver att de har låg spridningsgrad, (se Kronhjort: Cervus elaphus elaphus).

Renar på vägen vid Atjiken.

Att jag hamnade bland hjortdjur har att göra med att jag började läsa journalisten Ben Goldfarbs bok Crossings: How road ecology is shaping the future of our planet (2023). Den handlar om hur vägar påverkar ekologin genom hur den förhindrar vissa djurs rörelser, förenklar andras, liksom hur dödliga de är då djuren blir påkörda av bilar.

En spännande sak i boken är i att viltolyckor mellan hjortar inte nämns i början av vägarnas uppkomst utan de uppkom under 1960-talet i USA. Då hade framför allt rådjuren mångfaldigats, och många var inblandade i olyckor, då de blev påkörda av bilar. En av orsakerna var att vägkanterna hade den perfekta mixen av mat för dem, lövträdsskott och andra örter. I gryningen och i kvällningen möttes de av pendlare som samtidigt lämnade hem eller jobb.

I detta finns det ett annat intressant sammanfall och det är att då vargen hade dödats kunde hjortdjursstammarna växa exponentiellt. Så i kapitlet ”Ungulates and their managment” (Liberg et al. 2010) i boken European Ungulates and Their Management in the 21st Century (red. Apollonio, Anderson & Putnam, 2010) kan vi läsa att dels beror uppgången av klövdjur i Sverige på grund av jaktregleringar som jägare och regeringen gjorde (se till exempel Den andre varje månad och viltförvaltningen), men också på grund av vargens försvinnande. För en längre genomgång, se bland annat Bestämmer jägarna för mycket?.

Liberg et al. (2010:43) visar hur bestämmelser har gjort att avskjutningen på till exempel kronhjort har stigit markant sedan 1930-talet och 2004. Viktigt att tillägga är ett det inte är den skånska nominatrasen som här menas utan kronhjortar generellt. Här vill jag upprepa det tidigare nämna att eftersom skälet till att många jagar kronhjort är de stora hornen. Detta leder därför till att det finns en ojämn fördelning mellan han- och honhjorten i markerna.

(Liberg et al., 2010:43)

Som vi ser är det alltså en mängd faktorer som påverkar klövdjursbestånden. Men det viktigaste är att det som påverkar direkt och indirekt bestånden är människan. Det är på sätten hon brukar landskapet (vägnät, samhällen, åkrar, skogsbruk som löv eller tallskog etc.), genom jakten, men också hur hon fördelar födotillgången.

Referens:

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

ArtDatabanken (u.å.). Kronhjort: Cervus elaphus elaphus. Uppsala: SLU Artdatabanken. Senast uppdaterad 220505 [hämtad 241012].

Goldfarb, Ben (2023). Crossings: how road ecology is shaping the future of our planet. First edition New York, NY: W.W. Norton & Company

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders; Nilsson, Lovisa; Wikenros, Camilla (2023). Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden. European Journal of Wildlife Research. 69:92.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit

Aldrig har vädret varit så klart. Jag står på stranden i Sandhammaren och ser ut över Östersjön. Bornholm syns klart och tegelröda Hammershus där sjörövare gav sig av tecknar sig tydligt. Jag ser vindkraftverk sydväst om ön som jag inte har sett innan. Några ejderstreck flyger förbi och tre prutgäss stryker närmre kusten. De är på väg till Nordsjön för att tillbringa vintern där. Några badar också. Jag blir själv sugen då jag ser hur kristallklart vattnet är.

Sandhammaren 5/10

I gårdagens inlägg Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut visade jag nedna översikt hur klövdjuren är fördelade i södra delen av Sverige. På den kan vi se att Österlen där jag bor och där Sandhammaren (Ystads kommun) är har inga älgar alls. Däremot är det fullt av vildsvin, som jag nämner i Det är jobbigt med demokrati. (Det där med älgarna stämmer inte riktigt då vi har sett älg där i år. Även de andra klövdjuren håller till här.)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det intressanta med Sandhammaren är att det är som en liten skoglig ö i ett jordbrukslandskap. Älgarna som har levt där har således en ytterst liten yta att röra sig på. Förvisso kan de ge sig ut på fälten, men då möts de av både inhägnade hagar och åkrar. De är fångna där. Det är ett exempel på en utdöendeskuld, då älgar inte kan komma dit och de kan inte komma därifrån. De älgar som förökar sig har således en väldigt begränsad genpool.

Screenshot från Google Maps.

Människan tar plats och våra verkningar får konsekvenser. I inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats tar Gunnar Lindén, som arbetar med naturvårdsfrågor på LRF, upp detta. Han för fram att på många platser har människan förändrat villkoren för arterna så att det inte längre är möjligt att föröka sig på de platserna. Han ger exemplet att när skogarna började röjas för 150 år sedan lämnade man inte kvar död ved, vilket förhindrar de arter som är beroende av ett visst förruttnelsestadium eller ett träds ålder att föröka sig.

Likväl finns det lämningar i marken. H. Henry Janzen beskriver det som att jorden minns i artikeln ”The soil remembers” (2016). I inlägget Den andre varje månad: Tiden beskriver jag artikeln närmare. I boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (Yeo, 2024) beskrivs två exempel på detta som jag vill nämna. Det ena är hur det i vattendrag samlas fröer. Många av dem ligger i en slags dvala och väntar på de rätta förhållandena då de kan börja gro.

Jag minns den varma sommaren 2018 när jag var ute och gick. En damm nedanför en liten sluttning hade torkat ut och där hade fröerna börjat gro och liten blomsterbädd hade blivit till. Ett annat exempel som Yeo tar upp är hur vi faktiskt förändrar förhållandena. I en ekskog i centrala Frankrike upptäckte forskarna att de förändringar i marken som romarna hade gjort för 2000 år sedan fortfarande bestod, vilket man kunde se i de olika växterna som växte där (Dambrine et al., 2007).

Bålgetingar har tagit över ett gammalt hackspettsbo. Det svarta i vänstra nederdelen är sprängticka.

I inlägget Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar tog jag upp Oliver Rackhams bok Woodlands (2015[2006]) där han beskriver hur skogsplantager, som han kallar dem, förändrar grundförutsättningarna i marken. Vissa arter överlever och breder ut sig under furorna, medan andra inte klarar av att anpassa sig till förändringen.

De förändringar som människor gör, skapar frågan kring ”referenslandskap” som Lindén tar upp. Om en ekskog i centrala Frankrike som stått orörd sedan romartiden fortfarande visar spår av människors odlande finns det anledning att begrunda de föreställningar vi har om den lokala ekologin.

Lindén tar också upp begreppet invandringskredit som jag också har nämnt i Vi har en utrotningsskuld att betala!. Det innebär att genom de förflyttningar som sker genom frön som vinden för med sig, de som fastnar i djurens päls eller de som drivs med vattnet, så kan organismer etablera sig på nya platser. Där skapar de en ny sammansättning av växter. För de arter som inte driver med vinden så behövs det korridorer och som vi minns på satellitbilden från sydöstra spetsen av Skåne så finns det inga korridorer för älgar att röra på sig. De blir fast där.

Vi ser här hur växter etablerar sig när vattnet drar sig tillbaka.

Det är här jag vill upprepa idéerna med rewilding. Genom att ha vissa kärnmiljöer och därur ha korridorer som sprider sig i landskapet så kan vi undvika utdöendeskulder. Organismer som är beroende av skydd kan då röra sig igenom växtligheten istället för att hindras av öppna fält.

Ett sätt i Skåne är att skapa buskage längs med fälten och vägarna. Detta skulle dessutom förhindra den flygsnö som drar ut över vägarna på vintrarna och som förhindrar trafiken.

Vad historien visar är att det finns egentligen inga referenslandskap eller något stadium då allt var som det skulle. Däremot ser vi att genom att ett landskap har de olika delarna i den näringsväven så skapas ett dynamiskt system som är tåliga mot snabba förändringar. Dessutom skapar det en rikare naturupplevelse då man kan stöta på älg, vildsvin eller bålgetingar i ett gammalt hackspettbo.

Skälet till att jag stannade till vid hackspettboet och fann bålgetingarna var att jag var nyfiken på vad som hade hänt där under året. På så sätt försöker jag upprätthålla relationen till landskapet jag rör mig i.

Referenser:

Dambrine, Etienne; Dupouey, Jean-Luc; Laure, Laüt. (2007). Present Forest Biodiversity Patterns in France Related to Former Roman Agriculture. Ecology 88, no. 6: 1430–39, https://doi.org/10.1890/05-1314.

Janzen, Henry H. (2016). The soil remembers. Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Lindén, Gunnar (2018). Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats. Naturvård med mina ögon: En blogg om naturvård ur olika perspektiv. Publicerad 180914 [hämtad 241006]

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut

Från 1500-talet till 1866 styrdes Sverige av en ståndsriksdag. Hur samarbetet med kungen såg ut skiljer sig, grunden var dock att de fyra stånden var representerade. De fyra stånden var bönderna, borgarna, prästerna och adeln. Sverige är närmast unikt med bönderna fick vara delaktiga i hur landet styrdes.

1866 förändrades systemet till en tvåkammarriksdag som förblev till 1971. Under denna tid infördes också allmän rösträtt. Detta berättar hur Sverige har förändrats, från att ha varit en agrar nation till att bli en industrination. Det berättar om hur monarkin har försvagats, samt att vi har gått från en krigisk nation där adeln var viktig, till att bli en fredlig nation där borgarna genom sin handel har fått en stor roll. Genom den industriella revolutionen tillkom dessutom arbetarklassen och fram tills nyligen har de varit i majoritet i landet.

Nedan graf visar på hur Sverige har förändrats genom att se till partiernas roll. Dessa representerar ytterst olika grupper i samhället. Utifrån sammanhanget är det framför allt Centerns, det gamla Bondeförbundet roll som jag vill uppmärksamma. De har legat stadigt på runt 10 %, samtidigt har de varit en viktig faktor genom deras relation med Socialdemokraterna. Saltsjöbadsavtalet som skapade en stabil arbetsmarknad grundade sig i kohandeln mellan just SAP och Bondeförbundet.

Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar (SCB, 2021)

Vad vi ser i den historiska förändringen är hur lantbruket har fått en allt lägre representation i hur landet styrs. Lantbrukarna har i stället blivit en intresseorganisation i form av LRF. Det är en del i de rörelser som utvecklades under andra hälften av 1800-talet då folkrörelserna bildades och utformade den framtida demokratins institutioner i Sverige.

Det här må vara en märklig inledning på en blogg som handlar om svensk natur och hur olika syn vi har på den. Så låt mig kort presentera idéfröet.

Jag läser regelbundet LRF:s tidning ATL. Genom kortare notiser och längre artiklar följer jag de ämnen som intresserar tidningens läsare. Mina intressen gäller främst skogen, rovdjuren och EU. Vad jag gillar med ATL är att de är strikta med vad som är nyheter och tyckande. Med det sagt så vill jag tillägga att hur de beskriver rovdjursfrågan så tenderar den att ramas in kritiskt. Ett exempel som jag har tagit upp är i inlägget Stressen leder henne till att bära gevär, som kom ur artikeln Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024).

Och det är just här i vargen som jag ämnade att hamna för resten av inlägget. Idag läste jag om artikeln Rewilding by wolf recolonisation, consequences for ungulate populations and game hunting (Rodríguez-Recio et al, 2022). Jag har tidigare tagit upp den i inlägget Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, men då var det utifrån ett delvis annat perspektiv.

Artikeln är en typiskt kvantitativ undersökning som bygger på beräkningar av hur stor vargstam som södra förvaltningsområdet skulle bära och hur det skulle påverkar klövdjurstammarna i området. Förresten är Sverige indelat i tre förvaltningsområden.

I södra förvaltningsområdet finns det stora mängder klövdjur. De som räknas är älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin.

I nedan översikt ser vi koncentrationen av dem. Strecket är gränsen mellan södra och mellersta förvaltningsområdet. Älgen, till exempel, är tämligen jämt fördelad, medan rådjuret är mellan 5–10 per kvadratkilometer. Detta skapar olika förutsättningar för de vargar som rör sig söderut, då ju längre söderut den kommer desto större variation i föda har den.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det här innebär att utifrån ett rent djurekologiskt perspektiv så finns det stora förutsättningar för en stor vargstam i det södra förvaltningsområdet. I artikeln gör de en beräkning på att mellan 15 och 17 vargar per 1000 kvadratkilometer (Se den vänstra översikten). Den högra visar på hur stora reviren kan vara, vilket beror på vargtätheten.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

De är noggranna med att understryka att detta är en studie i att förutsäga generell fördelning i landskapet, än en absolut beräkning ”to predict general spatial patterns rather than absolute estimates for single municipalities” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Men, tillägger de, det är svårt att göra beräkningar då det är föränderliga faktorer som påverkar hur det kommer att utveckla sig, då ”biological systems are generally dynamic, and prey and predator populations may fluctuate over time, making long-term predictions more uncertain” (Rodríguez-Recio et al, 2022).

Den viktigaste faktorn är dock den antropogenska påverkan på vargpopulationen, ”anthropogenic impact on wolf prey populations” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Det är ett fint sätt att beskriva att människor kommer att påverka utvecklingen av vargstammen. För i det humanekologiska perspektivet finns det en faktor som påverkar hur stor vargstammen kan vara och det är begreppet wildlife acceptance capacity (Bruskotter et al., 2009).

Rodríguez-Recio och medförfattarna visar att södra Sverige har en biologisk bärkraft för en väldigt mycket större rovdjursstam. Men vad Bruskotter och medförfattare pekar på är att det måste också finnas en bärkraftig acceptans för viltet. Den, skriver de, är olika hög och tillägger att den skiljer sig inom olika grupper i samhället. De talar om sociala, kognitiva och kontextuella faktorer. Frågan är således hur vargen ses socialt, hur den upplevs och lokala faktorer.

En underkäke av ett vildsvin

Det är här vi återvänder till samhällsförändringen sedan 1800-talets början då det ansågs som självklart att bönderna skulle ha en stor påverkan på de politiska besluten. I dåtidens Sverige var det tydligt hur beroende de var av den lokala produktionen. Djurhållningen var också viktig eftersom exporten av smör var stor från Sverige till Storbritannien som då hade släppt på sina handelstullar. Det var ett land där rovdjuren ansågs hota den egna överlevnaden och därför arbetade man aktivt med att utrota vargen.

Den sociala acceptansen utgår från vilka vi identifierar oss med, det vill säga vår sociala tillhörighet, då de gemensamma föreställningarna hjälper oss att forma en åsikt i en komplex fråga (Bruskotter et al., 2009). Det är alltså, enligt författarna, sällan som vi som enskilda personer tar oss tiden att fördjupa oss tillräckligt mycket för att skapa en gedigen åsikt i en fråga.

Numera befinner sig en stor del av Sveriges befolkning socialt i städer och tätort där rovdjursstammen har liten påverkan på deras liv. Kognitivt är det därför få som upplever vargen som ett hot. Däremot kan kontexten förändras snabbt om en varg rör sig i närområdet. Jämför följande titlar från SVT: Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut” (SVT, 240121) och Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje (SVT, 240426).

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Avslutningsvis tänker jag mig att den sociala acceptansen för viltet och då i synnerhet för rovdjur och varg måste begrundas inte bara nationellt utan också lokalt. För det är på det lokala planet som acceptansens bärkraft visar sig, se mina inlägg om tjuvjakt där jag visar vad som sker då acceptansen är låg hos vissa betydande grupper.

Att rovdjursfrågan under 30 år har blivit allt viktigare är flera, men jag vill påstå att den största faktorn utöver vargmigrationen, inte är ny biologisk kunskap, utan snarare handlar det om historiska samhällsförändringar och att den grupp som har initiativet i miljöfrågan har förändrats.

Som en sista kommentar är det därför också intressant att se hur vargen och rovdjuren diskuteras annorlunda nu i EU, då bönderna har fått medvind. Dess skyddsstatus är under diskussion, se till exempel Beslut om skydd av varg närmar sig (Johansson, 2024).

Referenser:

Bruskotter, Jeremy T.; Vaske, Jerry J.; Schmidt, Robert J. (2009). Social and cognitive correlates of Utah residents’ acceptance of the lethal control of wolves. Human Dimensions of Wildlife, 14:119–132. DOI: 10.1080/10871200802712571

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 241005].

Johansson, Sara (2024). Beslut om skydd av varg närmar sig. ATL. Publicerad 240912 [hämtad 241005].

Langert, Danielle (2024). Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje. SVT. Publicerad 240426 [Hämtad 241005].

Monzón, Paulina; Bergman, Tommy. (2024). Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut”. SVT. Publicerad 240121 [Hämtad 241005].

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Olofsson, Jonas (2021). Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar. SCB. Senast uppdaterad: 210209 [Hämtad 241005]

Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar.

Jag minns klätterträden från då jag var liten. Ett i Hällebäck var en stor bok som jag gillade att klättra upp i. Det stod nedanför vår tomt vid en brant. För att ta sig till skolbussen bar vi tvungna att gå nedför branten genom en bokskog. Jag tyckte mycket om att tillbringa tid där.

Stora träd som har sträckt som har sträckt ut sina grenar får mig att vilja klättra upp där. Jag tycker om att sätta mig vid deras stam och meditera. Ett lugn sprider sig i kroppen, som om den renar min oro och ger mig styrka att gå vidare. Förr brukade jag alltid leta upp ett sådant träd för att regelbundet gå förbi det när jag var ute och promenerade.

Stenshuvudsnationalpark

I böcker om skogen läser jag om dessa träd och i mina inlägg skyndar jag mig alltid att tillägga hur de är viktiga för de olika organismerna. Inte sällan har jag nämnt att eken har närmare 1000 organismer som är beroende av dem. Man kan höra det på namn som ekoxen.

I Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung berättar jag om ett möte med en samling ekar och den närmast andliga upplevelse som jag upplevde då jag stötte på dem. De stod i utkanten av en hage. Vid en senare promenad där tog jag kort på dem.

Vid Snogeholm

För mig har dessa träd varit ett argument för att låta skogen vara, men som vanligt när kunskap fattas tenderar fantasin och fixa idéer att ta överhanden.

Idag stötte jag på följande ord ”Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood” (Rackham, 2015:31) som fick mig att stanna upp i läsningen. Jag läste dem om och om igen, som om det Oliver Rackham skrev inte riktigt fastnade.

Han skriver att träd blir sällan gamla då andra träd inte tillåter dem att långsamt dö. Då man hittar dessa träd är det ett säkert tecken på att det inte är en orörd skog utan tvärtom.

[T]rees seldom grow old in woodland: if woodmen do not cut them down, competition from neighbouring trees forbids them to live through a long period of decline. Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood. (Rackham, 2015:31)

Och om vi tittar på bilden nedan från Stenshuvudsnationalpark ser vi hur eken omringas av bokträden och sakta trängs undan.

Att eken en gång fick breda ut sig berodde på att boskap betade här, men sedan har bokträden tagit över och börjar täcka för ljustillgången.

Ett sidokommentar är att Rackham skriver att förr var eken inte lika ljusberoende utan växte tätare, men något epigenetiskt tycks ha skett.

Från Stenshuvudsnationalpark.

Så ser vi också på bilden från Snogeholm hur tätt de växer. Fast, det ska tilläggas att jag vet inte hur gammal hagen är och de står på en höjd. Dessutom förmodar jag att hur de växer är egentligen skott som har tillåtits att växa fritt av tidigare ägare.

Snogeholm

Rackhams ord fick mig just att fundera över mina föreställningar och hur överensstämmande de är med ekologins förutsättningar. Lars skriver i en kommentar till gårdagens inlägg Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer” att kalhyggen alltid har varit hatade, men att skälen till varför skiljer sig. Kanske det stämmer? Poängen är att hatat pekar mot något djupt i oss.

Det andra jag tänker på är att jag hänvisar till artikeln Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation (Berglund & Kuuluvainen, 2021) där de talar om en representativ skog från den nordliga hemisfären. Och frågan som inställer sig är vad som är en ”representativ boreal skog”?

Oliver Rackham som var landskapshistoriker och ekolog är mycket kritisk till dylika påståenden. Han skriver att jakten på jungfruskogen, alltså en skog som inte har påverkats av människan är likt jakten på den primitiva människan. Det är en fantom.

It is debatable whether ‘virgin forest’ or ‘primæval forest’, unaffected by mankind, exists anywhere in the world, or whether it is one of those phantoms, like ‘primitive man’, that haunt the scholarly imagination. (2015:23).

Så vad betyder detta avslutningsvis? Kommer jag att förneka dessa andliga upplevelser och kalla dem skrock och okunnighet? Absolut inte! För vad dessa känslor talar om är just om möten med det heliga och att det inte är något som bara är en del av mig. Förvisso är det en del av mig då det är jag som upplever det, men det är i mötet med något utanför mig, i det vackra, ja i förnimmelsen av skönheten, som det heliga och jag sammanträffar.

Likväl kommer jag att vara försiktigare då jag talar om hur organismerna bör vara för det är något som är bortom min kunskap.

Men, vad detta också visar är vilken roll som människan har i att erbjuda organismer en plats just genom hur de agerar i miljön. Vi är således, som Rackham, skriver på ett ställe, en del av ekologin, även om vår påverkan kanske är indirekt, som när vi dödade alla de stora djuren.

Men the overkill hypothesis (Martins, 2005) tillhör ett annat inlägg.

Läs också Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig för vidare tankar om hur vi upplever det yttre genom våra inre föreställningar.

Referenser:

Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3

Martin, Paul S. (2005) Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.