Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.
Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.
Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.
På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst. Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden
Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.
Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.
1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.
Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.
Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?
Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.
I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.
För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.
Norr om Wieck auf dem Darß
Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.
Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.
Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.
På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.
I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.
Talgoxarna har lämnat boet. Det verkar inte som något nytt par flyttar in i fågelholken.
Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack en kopp kaffe. Gråsparvarna höll koll på om jag hade lämnat smulor från mazarinen jag hade ätit. I kastanjen brötade en kaja högljutt.
För en vecka sedan tittade den flygberedda talgoxen ut ur holken.
Jag satt och funderade på världsåskådningar och naturen. Jag har tidigare tagit upp antropologen Clifford Geertz (2000/1973) påstående om att världsåskådningar är den samling idéer som gör att vi kan begripliggöra det vi ser omkring oss. Det är det som gör att vi uppfattar en ordning, se Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda.
I antropologen Roy A. Rappaports essä ”On cognized model” (1988[1977]) inför han en lite annorlunda beskrivning av världsåskådning då han undersöker det som grundlägger vår världsåskådning. Han för fram två begrepp som fick mig att fundera kring varför vi ständigt gör utredningar.
Innan jag nämner dem vill jag kort ange bakgrunden till mitt perspektiv på tillvaron. Jag har försökt att argumentera för att det finns inneboende värden i naturen och jag påstår fortfarande det även om jag har svårt att föra det i bevisning. Jag tror att det är omöjligt, men jag tänker inte ge mig.
Däremot menar jag att det är möjligt att peka på att det finns gränser för hur det är möjligt att agera innan livsmiljön blir omöjlig för ett väldigt stort antal organismer.
Var det gränserna är diskuteras utifrån ett vetenskapligt perspektiv. I det perspektivet utgår man från teorier som hämtas utifrån tolkad data som följer av gjorda experiment. Då de endast kan göras i en liten skala, är det ytterst svårt att skala upp dem till att kunna påstå att de kan generaliseras. Därmed uppstår denna diskussion. Det finns dem som gör gällande att diskussionen är över och följande bokrecension ”The climate crisis is solvable, but human rights must trump profits” (Otto, 2024) i Nature är ett exempel på detta.
För att begrunda denna diskussion vill jag nu hänvisa till Rappaports två begrepp, kosmologiska axiom (”cosmological axioms”) och heliga postulat (han kallar det för ”ultimate sacred postulates”, men jag tar bort ”ultimate”) (1988[1977]). Jag skulle vilja beskriva de som två underliggande strukturer som skapar vår världsåskådning.
En del av strandängen i Tobisvik.
Axiom definieras följande i Svensk ordbok: ”grundläggande sats som inte bevisas” (2021). Postulat skiljer sig något och lyder: ”sats som förutsätts gälla utan att bevisas och som tillsammans med andra liknande satser utgör grundvalen för något filosofiskt system eller dylikt, och som andra satser kan härledas ur” (2021). Axiom och postulat behöver man inte bevisa, vilket är problematiskt utifrån den naturvetenskapliga metoden.
Axiomatisk kosmologi beskriver han som de antaganden som handlar om hur vi ser på hur de grundläggande relationerna i universum förhåller sig till varandra. De skiljer sig från mellan olika kulturer, men inom den västerländska världsåskådningen är den relativt enhetlig.
Det betyder att olika kulturer kan ha olika syn på hur relationer är mellan olika varelser och entiteter, till exempel det naturliga och det övernaturliga eller skillnaden mellan djur och människor.
”[C]osmological axioms” /…/ refer to assumptions concerning the fundamental structure of the universe or, to put it differently, to refer to paradigmatic relationships in accordance with which the cosmos is constructed.” (1988:118).
Enligt de kristliga kosmologiska axiomen har Gud skapat världen, liksom människans skapade till Hans avbild. Adam skapade inte djuren, däremot namngav han dem. Det betyder att Gud och människans relation liknar den mellan människa och djur. Det är således en hierarkisk ordning mellan Gud och människa, som liknar den mellan människorna och djuren.
Utifrån detta kan man se relationen Gud/människa och människa/djur som att Gud skapar människan och härskar över människan, medan människor namnger djuren och gör dem därför synliga i kategorier. Likaså kan man tolka det som att det bör finnas ett omhändertagande av djuren på samma sätt som Gud tar hand om människan.
Världsåskådningen berättar hur människorna i kulturen bör bete sig genom att det blir en bestämmelse för hur ordningen är och som därmed inte ifrågasätts. En kosmologisk ordning kan förändras, men om den heliggörs berättar den om heliga värden som inte ska ifrågasättas. Så det heliga postulatet skiljer sig från det kosmologiska axiomet genom att det heliggör ordningen.
För att illustrera detta tar jag ett annat kristligt exempel. Genom att Gud skapar människorna till man och kvinna får det konsekvenser. Det betyder att även om normer förändras i dagens samhälle finns det många kristna som inte går med på införande av fler könsdefinitioner eller att man har en tydlig hållning till sexualitet.
Här kommer ett exempel från katolska kyrkan kring homosexualitet där man menar att äktenskapet endast bör ske mellan man och kvinna.
Sexualiteten är en del av vår mänsklighet, av vår personlighet. Men den är inte avsedd för den enskildes njutnings skull, utan som en gåva mellan makarna, en gåva som rymmer öppenheten för nytt liv. Den hör med andra ord hemma i det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Detta innebär inte en nedvärdering av sexualiteten, utan visar att den är något viktigt, värdigt och heligt. (Stockholms katolska stift, u.å.)
Jag är fascinerad av hur strandängen delar in sig i partier. Andra delar är fyllda av ryssgubbar som luktar gott
Skälet till att jag lyfter fram det kristliga är för att visa på att en gång fanns det i västvärlden en tydlig ordning för hur naturen och samhället skulle förstås.
Här menar jag inte att man förstod det bokstavligt utan snarare symboliskt. (Fundamentalismen och bokstavstolkningen är en modern uppfinning.) Symboliken var formad utifrån de axiom som man hämtade ur bibelns skapelseberättelse. Den gav en förståelse för och värden för hur universum skulle tolkas. Med tiden bröts den sönder genom upptäckter och förändringar i tankesätt.
Idag har vi inte längre tydliga kosmologiska axiom eller heliga postulat. Vi lever i en värld som upptäcks genom naturvetenskapen, snarare än kategoriseras utifrån en humanistisk syn. Därför görs det ständigt utredningar som till exempel Naturvårdsverkets rapport Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (2024). Vad man försöker att göra är att utreda hur man bör göra utifrån gällande kunskap och därigenom försöka nå ett konsensus. Men jag skulle vilja påstå att det inte går att finna konsensus eftersom axiomen och postulaten inte längre existerar. Inte heller går de att finna utifrån den naturvetenskapliga metoden, då den främst vill kvantifiera allting.
Vi är helt enkelt vilsna och därför blir det särintressen som går in och pekar på sina behov. Eller så utgår utredarna från samerna som fortfarande har axiom och postulat, men försöker knyta an dem till ett sekulärt Sverige som har förbundit sig till överstatliga direktiv.
Här vill jag knyta tillbaka till mitt förra inlägg Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv där jag skrev om de sammansatta föreställningar som existerar bredvid varandra i vårt samhälle. Jag menar att vi lever i värld utan värden. Genom att undersöka vår omvärld söker vi efter nya. Det pågår många olika diskussioner. Detta liknar antikens värld där filosofer dels höll på med fysik, dels med metafysik. För dem var det tydligt att de två hörde ihop. I vårt samhälle tycks det härska något slags konsensus att det är endast fysiken som råder.
Det gör oss väldigt fattiga. För det är utifrån kosmologiska axiom och heliga postulat som vi kan bringa förståelse och mening i vår tillvaro. En utredning kan guida myndigheter, men om de inte är förankrade i en världsåskådning som inte är alltför splittrad, kommer väldigt många att utgå från sin egen närsynta åskådning.
För mig boendes vid Östersjön är det tydligt, för snart kommer övergödningen åter att visa sig genom algblomningen. Vi vet vad den beror på och att vårt sätt att leva bidrar till den. Ändå görs ingenting. När vårt hem sakta förstörs genom hur vi lever i vår miljö, då visar det hur vilsna och nihilistiska vi faktiskt är. Vi är utan värden. Vi är hemlösa.
Där var en lärkfalk som fångade insekter i flykten. Den är liten med en svart huva. En kärrhök gled fram. Först trodde jag det var en glada, men stjärten hade inte y:et utan var rak. På andra sidan sjön stod baron Rutger Macleans gamla slott.
Jag och Maggie besökte igår Svaneholms slott utanför Skurup innan vi skulle besöka en vän. Vi gick runt sjön, åt medhavd lunch i sumpskogen och lyssnade till härmsångare och taltrast.
Vi stod på norra sidan av Svaneholmssjön
Nedan ser vi här såg det ut på Macleans tid. Åkrarna gick inte alls lika tätt. Det var skogigare. Väster om sjön finns Vasatorpet. Jag minns det för att de hade satt ut en skylt. Då arrenderade en bonde ett torp där. Nu är det igenväxt med sly. Jag förmodar att då var bokskogen inte lika igenväxt utan boskap vandrade och höll borta slyn.
Söder om slottet står det ”boskapshagar”. Om vi jämför med de omkringliggande områdena torde det ha varit en ljusare och öppnare skog än i idag. Kartan är hämtad från Lantmäteriet historiska kartor.
Nedan följer en bild av Wasatorpen. Närmast sjön benämns ”Wassen”.
Bild 4 i samlingen 12-sku-5.
Rutger Maclean levde mellan 1742 och 1816. 1782 ärvde han slottet och ägorna. Det var en nedgånget. Med hård hand och fasta idéer ändrade han om till att det göra om det till produktiv mark.
På en karta från 1785 kan vi se hur de undersökte marken. Där har de skrivit ut vad som växer på de olika delarna. Nedan ser vi ett klipp där det vid sjön står angivet ”växtlig ung bokskog” och till höger står det ”älre [!] bokskog med någon ek blandad”. På flera ställen stannade jag till och tittade på de väldiga gamla ekarna. Om jag förstår det rätt borde bokskogen vara en del av en kohage, vilket visar på en något annorlunda betydelse än idag.
Jag har inte lyckats lokalisera kartan på en modern kartbild, vilket betyder att jag inte kan jämföra med hur det ser ut idag. (Se Historiska kartor Lantmäteriet)
Han var den förste att införa enskifte i Sverige. Det betyder att man förde ihop en massa olika åkrar till en enda äga. Innan dess hade böndernas åkrar varit uppstyckade i små tegar och kunde vara utspridda på 60 à 70 ställen runt byn där de bodde. Senare skulle stora delar av Sverige följa hans exempel, den stora skiftesreformen.
Vad Maclean gjorde var att dela upp marken i enhetliga bitar som sedan kunde arrenderas av bönderna. Han tillkallade en lantmätare som fick rita upp marken. 75 gårdar fick senare flyttas. Många flyttade och husen revs för att de inte skulle kunna komma tillbaka. De som stannade kvar fick jobba hårt och de som klagade fick höjt arrende. Hans Nilsson, en av arrendatorerna berättar om en bonde, vars hästar Maclean ansåg vara i dåligt skick:
Baronen fortsatte nu sin rond bland de övriga åkdonen, språkade med alla och såg på deras hästar.
Var det någon sämre sade han: Varför har du så dåliga hästar, du? Jo herr nådige Baron jag har så dåligt hemman och ger för högt arrende.
Jag skall lägga lite mera på dig så sköter du dig bättre för du är lat. (red. Cornell et al., 1993:37
Denna reform och liknande anses som grunden till industriella revolutionen. För det som skedde var att jordbruket blev effektivare. Genom att man fick en enhetlig åker kunde den inhägnas och det blev tydligare vem skörden tillhörde. Innan hade man delat upp den sinsemellan. Förr hade man fått sin andel. Det slog sönder en bondekultur genom att bygemenskapen försvann. Vinsten var ett överskott som man kunde spendera på annat. De som inte längre fick del av ägorna började arbeta på andra gårdar, blev drängar och pigor. Senare tog de jobb i fabrikerna i den begynnande industrialismen. Sverige förändrades kulturgeografiskt i grunden.
Bokskog från Stenshuvud
Idag på morgonen tänkte jag tillbaka på gårdagens promenad. Skälet är kanske lite märkligt, men det som fick mig att tänka på det var att jag läste om bärkapacitet (red. Campbell, 2015). Det innebär att man undersöker hur många arter som kan leva på i en viss biotop för att se hur många individer som kan leva i ett habitat. Å ena sidan kan man se till totalt antal arter och mäta den biologiska mångfalden, å andra sidan kan man se till hur många individer av en enskild art som kan överleva. I habitatet finns det begränsande faktorer. Här koncentrerar jag mig på tillgången på föda och på människan.
Människan är nämligen ett fantastiskt djur när det kommer till att anpassa sig till ett habitat och att kunna dominera det till sin fördel. Ovan har vi sett hur Maclean genom att förändra hur ägande och brukandet av jorden bedrevs kunde öka skördarna. Överskottet kunde man sälja och på så sätt förbättra sitt och nästkommande generationers liv.
Historiskt är besluten som fattades avgörande för den förändring som skedde i Sverige och senare i övriga världen, då det inledde den industriella revolutionen.
För vad som sker är att man ökade habitatets bärkapacitet för människan. Genom de förändringarna i miljön och teknologiska förändringar gjorde man att marken allt mer specialiserades till åkrar. Som vi ser på satellitbilden nedan så har Svaneholm blivit till en ö bland åkrar. Många andra arter har trängts undan och deras möjligheter till överlevnad har begränsats. För andra har det ökat.
Kärrhökens namn berättar att den är beroende av vattendrag, medan gladan glider över fälten och söker efter sorkar. Det betyder att kärrhöken är beroende av endast ett fåtal sjöar i regionen. Jag har sett dem glida fram i Hackeberga. ”Dem” skriver jag, men jag har endast sett enskilda, till skillnad från glador som jag ständigt ser i våra trakter.
Screenshot från Google earth
På bilden nedan ser vi hur åkrar och fält dominerar, medan sjöarna, kärrhökens habitat, är omringade av bokskog. Granplanteringar har också fått sin plats.
Google earth.
Besluten i slutet av 1700-talet ledde till en befolkningsexplosion i Sverige. Fler barn överlevde. Klimatet blev också bättre då den lilla istiden var på väg att upphöra. Bärkapaciteten för människan ökade, medan arter som är beroende av skogen och sjöarna fick allt mindre öar att leva i.
Det som har möjliggjort detta är människans förmåga att inneha två modeller (se Rappaport 1988[1977]) samtidigt, vilka nämns i inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Det är å ena sidan våra föreställningar (”cognized model”) och å andra sidan våra möjlighetsbetingelser (”operational model”). Vad vi ser utifrån exemplet med Maclean så hindrar ibland våra föreställningar utvecklingen. Men genom att han och andra ser till vilka inneboende villkor som finns i biotopen kan de förändra villkoren till att en högre andel människor överlever.
Men, vi ser också hur det sker till ett pris och det är en väldigt mycket mindre biologisk mångfald, där arter har förpassats till små öar i ett landskap av åkrar och fält.
Våra föreställningar formar landskapet. När jag gick runt Svaneholmssjön var det en stig som jag följde. I sumpskogen var det på en bro där man varnade att det kunde vara halt om det regnade. Jag såg lärkfalken och kärrhöken från en brygga som sträckte sig ut över sjön så att jag skulle slippa att blöta ned mig. ”Gammelträden” hade en skylt som beskrev vad det var jag såg.
För Maclean skulle det ha varit idioti. För honom var naturen skapad för människan och efter den fasonen förändrade han och hans efterföljande omvärlden. Vi njuter av deras skörd och samtidigt har vår kunskap ökat så att vi börjar att se priset.
För mig är det tydligt att våra föreställningar måste anpassa sitt till en värld där fler arter kan frodas. Vad exemplet med Maclean visar är att det är möjligt att förändra ett samhälle i grunden. Det skedde genom att en elit förändrade förutsättningarna för väldigt många.
Jag väljer att sluta det här inlägget här då allt för många tankar dyker upp. Baron Rutger Maclean tåls att fundera över. Han levde i en tid där han och andra fattade beslut som förändrade hela världen.
Referens:
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.) (1993). Den svenska historien 11 Finland förloras, Karl Johan och freden. Stockholm: Bonnier lexikon
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism. Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books. Ss. 43–95
Maggie och jag stod vid dammen i Bäckhalladalen. Hon väntade på att jag skulle kasta i en pinne, men min uppmärksamhet var fångad av en snok som simmade bort från oss. Först hade jag inte sett vad det var. Jag hade trott att det var en pinne som stack upp. Så såg jag att den rörde på sig. Med kikarens hjälp kunde jag konstatera att det var en snok. Jag följde den en stund för att sedan börja kasta i pinnen så att Maggie fick leka.
Ormar är fascinerande och läskiga. Många djur har utvecklat system för att påkalla andras uppmärksamhet om ormars närvaro. Det finns till och med dem som menar att primaternas utmärkta syn har utvecklats utifrån möjligheten att få syn på ormar. Pulvinar nuclei, en del av thalamus, är delaktig i hur vi kan få syn på mönster i det vi varseblir. Det är således en del av de äldst utvecklade delarna i vår hjärna.
En bäck på Kroppefjäll. Nedfallna grenar fångar upp och stannar av strömmen, vilket får sediment att sjunka till botten.
Skälet till att jag hamnade här är för att jag läste om strumpebandssnokar som i vissa regioner i USA framför allt äter banansniglar (Campbell, 2015). Forskare tog strumpebandssnokar från olika regioner i Kalifornien för att se om de skulle börja äta banansniglar. Det skedde inte, vilket visar att valet av kost är genetiskt styrt. Det betyder i sin tur att det är ett beteende som har inlärt för många generationer sedan, vilket i sin tur påverkar dagens strumpebandssnokar.
Att jag väljer att tala om ett inlärt beteende är medvetet, då relationen mellan banansniglar och strumpebandssnokar får mig att tänka på Gregory Batesons idéer om olika nivåer av inlärning. Det i sin tur hör ihop med den förståelse av begreppet föreställningar som jag skrev om igår, se Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor.
Nedanför ”dammen” rinner vattnet klarare.
I gårdagens inlägg skiljde jag på föreställningar som är det sätt som vi uppfattar vår miljö och de möjlighetsbetingelser som miljön medger. Det senare, skrev jag, är mer som ett töcken. För att fördjupa resonemanget behöver vi göra en perspektivförskjutning från det normala sättet att beskriva relationen mellan organismer och miljön.
Om vi fortsätter med relationen mellan primater och ormar så rör vi oss i samma miljö. Ormarna är kamouflerade och när vi söker efter frukter riskerar vi att bli bitna av en orm och dö av dess gift. Detta har gjort att primater reagerar instinktivt på ormliknande mönster i naturen. Instinkter är ett beteende som finns med från början. Organismer föds inte som tomma blad.
Miljön, strandkanterna, det som har fallit ned formar hur bäcken rinner.
Inlärning, skriver Bateson (1959 [2000]) sker genom att försök och misstag (stokastisk mekanik) utvecklas så att misstagen minskar och framgångsrikt beteendet sker automatiskt. Det har blivit en vana. Energimängden som behövdes i början har nu minskat till att handlingen utförs närmast omedvetet. Energin kan därför fördelas på andra saker i stället.
Det är tydligt att mötet med en giftig orm inte medger den här inlärningsfasen och att det är en del av instinkterna. Däremot kan den instinkten förändras genom omlärning, vilket är extremt energikrävande. Men nu vill jag inte fastna där utan gå vidare med inlärning, då det kan ses som kommunikation med omgivningen.
För att vi ska kunna lära oss måste det finnas kommunikation, skriver Bateson (1964 [2000]). Så ut ur töcknet sänds information som formas till mönster och som kan bli kulturella föreställningar. Det här innebär att informationen finns i ett verkligt sammanhang och att mönstret uppträder genom att flera olika delar av informationen går att sammanfoga i ett meningsfullt system, alltså en föreställning.
Utifrån det här kan vi säga att en föreställning är en vana och en kultur minskar vårt energianvändande eftersom vi inte måste pröva oss fram. Det kan vi översätta med en kultur. En kultur är således ansamling kollektiva föreställningar som minskar energiförbrukningen. Det i sin tur innebär att det finns ett överskott av energi som kan brukas på andra saker.
Bäcken på Kroppefjäll
Inlärning är, som nämnts, en energikrävande process, medan vanan gör att energi kan koncentreras på andra problem. Vana är ett automatiserat system. Det betyder att när vi väl är vana vid något ifrågasätter vi inte vårt inlärda beteende. Det fungerar ju. Resultatet är lyckat. Vi har en fungerande föreställning.
Annorlunda uttryckt betyder det att om kommunikationen och tolkningen av signalerna inifrån töcknet, alltså de möjlighetsbetingelser som står till förfogande, är riktiga, har vi en fungerande föreställning.
Den är inte perfekt anpassad, som jag nämnde i gårdagens inlägg, men den fungerar.
Om föreställningarna är fel kommer det att till slut att märkas genom att systemet börjar komma i obalans. Detta då beteende är summan av handlingarna och handlingarna styrs av vana. För att ta ett tydligt exempel så kräver ett barn som ska lära sig att gå oerhört mycket energi, medan någon som kan gå minimal energi. När barnet har lärt sig att gå på plan mark, måste det lära sig att förändra rörelserna för andra underlag och lutningar. Ny energimängd måste fördelas från reserven.
Där bäcken möter sjön skapas ett minimalt delta.
Avslutningsvis vill jag överföra detta på undersökningen av ekosystem som jag har gör. Ett ekosystem är summan av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska). Olika organismer har olika grad av anpassningsförmåga, vilket betyder den energimängd som krävs för att lära sig ett nytt beteende. Det betyder att en organism är också summan av dess möjlighetsbetingelser. Evolutionen är ju ett annat sätt för att beskriva en arts inlärning till dess omgivning. Vi har lärt oss att ormar är livsfarliga och därför rycker vi instinktivt till när vi ser en.
Sist men inte minst vill jag rekommendera en bok av primatologen Frans de Waal som dog för lite över en månad sedan. I boken Are we smart enough to know how smart animals are? (2016) berättar han om hur gibbonapan utsågs till en väldigt korkad art. De ställdes inför en mängd olika problem där de skulle greppa saker som den totalt misslyckades med. Det var inte förrän primatologen Benjamin Beck såg till gibbonapans naturliga miljö, trädtopparna, och utgick ifrån hur deras händer såg ut som ett nytt tankesätt formades.
Gibbonapan har väldigt långa fingrar som snarare fungerar som krokar för att ta sig fram ibland trädtopparna än att greppa, som en förändring inträdde. När problemen som de ställdes för var anpassade efter deras fysiologiska förutsättningar upptäckte de att gibbonapan inte var särskilt korkad.
Evolutionen, alltså summan av inlärningen är inte krokad, däremot kan våra föreställningar ställa till det när vi försöker att förstå vår omgivning. Kulturen kan därför vara vårt största hinder för att forma en balanserad tillvaro utifrån de givna förutsättningarna som vi har till förfogande.
Referenser:
Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.
Bateson, Gregory (1968). ”The logical categories of learning and communication”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 279–308.
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
Waal, Frans de (2016). Are we smart enough to know how smart animals are? New York: W. W. Norton & Company
En svart majbagge kryper bland fjolårslöv och vitsippor på slänten i Stenshuvuds nationalpark. Den är märkligt orädd. E säger att den är giftig. Giftet heter kantaridin. Majbaggen är fullständigt obrydd av mina försök att fota den. Artfakta berättar att den är nära hotad i Sverige, men närmar sig sårbar.
Det som förvånar mig när jag läser om den är att den trivs på öppna ängar, men vi stöter på den en bit bort från ängarna. Ett av hoten är också igenvuxna ängar. I Stenshuvuds nationalpark låter man därför boskap beta för att hålla delar av miljön öppna.
Svart majbagge. Att skilja en violett från en svart majbagge är ytterst svårt. Här utgår jag från att det är en svart. Dock är den violetta livskraftig, vilket betyder att sannolikheten är större att det är en violett majbagge eftersom båda arterna finns i Stenshuvuds nationalpark.
Det är en fascinerande insekt märker jag när jag läser på. Inte bara att giftet från dess släkting den violetta majbaggen kan döda en människa utan framför allt hur den förökar sig.
En hona föder uppemot 40000 ägg under sin levnad. Hon gräver ned äggen i marken på en äng. När de kläcks klättrar larverna upp på en blomma och väntar tills ett bi landar. Då hakar larven sig fast på biet och följer den till biboet och äter upp pollen, nektar och biäggen och larver. Den går från cell till cell tills den är fullvuxen. Den är helt beroende av förekomsten av vildbin.
Antennerna är tydligt krökta vilket betyder att det är en hanne.
Under morgonen funderade jag på majbaggen i anslutningen till essän ”Effects of conscious purpose on human adaption” (Bateson, 1968/2000). Den knyter an till de andra inläggen om Batesons tankar och ekosystem som jag har skrivit om under de senaste helgerna, se kategorin ”ekosystem”.
Essän bygger på tankar om hur människan anpassar sig till sin omgivning. På vissa sätt liknar majbaggen och människan varandra. Den har ett medvetande som gör att deras ändamål är överlevnad och om det ändamålet inte hejdas av något annat i miljön kommer de att föröka sig exponentiellt tills de förgör sin miljö och överlevnad. I majbaggens fall innebär det att om varje bi som rörde sig i biotopen fångades av en larv skulle deras reproduktion hindras och de skulle dö. Eftersom majbaggen är helt beroende av bina dör även de.
Skillnaden mellan majbaggen och människan är att den senare har en enorma förmåga att anpassa sig till nya omständigheter.
Här syns krökningen tydligt.
Arter, skriver Bateson, förändras antingen inom sig själva för att kunna anpassa sig till förändringar i omgivningen eller i den utanförliggande miljön. Det senare tolkar jag som att de kan förflytta sig.
Människan har istället vanan, fortsätter han, att ändra på sin miljö. Hennes förmåga att ändra på miljön, istället för att ändra på sig själv i förhållande till sin miljö, har givit henne klar fördel över de andra organismerna.
Ett exempel för att visa det förekommer i kommentarerna till gårdagens inlägg Undervisning i ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Där samtalar jag och Lars Lundqvist om hur människan gynnar de träd som planteras i skogsbruket genom att markbereda. Det, skriver Lars, förhindrar snytbaggens framfart och motverkar konkurrensen från andra arter som är beroende av kvävet i marken.
Här har den sträckt ut antennerna, men vilket gör kröken tydlig.
Människans ständigt växande förmåga att förändra sin omgivning för att gynna sin överlevnad sker på bekostnad av andra arter. Det i sin tur skapar en exponentiell kurva av människan vilket minskar systemets själv-korrigerande mekanismer att förhindra en arts dominans över de andra. Det hotar systemet men också den dominerande arten.
För att förstå vad Bateson menar bör vi se till det totala systemet, som han kallar ”Mind” och jag översätter med ”Minne”. Det består av olika undersystem, vilka alla är potentiellt återbildande (”regenerative”). Med det menas att varje del i systemet består av ett återkopplingssystem, eller feedback loopar, som kopplas samman i ett allt större system. Återkopplingen bygger på att delarna i systemet hela tiden försöker återställa det till en balans, homeostas.
Ett exempel som jag har tagit upp är relationen mellan lodjur och rådjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det bevisat?. Säg att det finns många rådjur i ett område och ett lodjurspar kommer dit. Då kommer rådjuren att minska genom att det blir fler lodjur som kan jaga dem. Det fortsätter tills det finns för få rådjur, vilket kommer att göra att lodjuren inte kan överleva. Lodjuren minskar, vilket gör att rådjuren igen ökar.
Finns det inga lodjur, så kan rådjuren föröka sig obehindrat. De sprider sig över en allt större yta. Deras reproduktion löper amok. Som vi ser riskeras hela systemet att om en enhet i återkopplingssystemet försvinner. Om en art förökar sig exponentiellt får det alltså effekter i hela systemet. Det riskerar att bli obalanserat. Den obalansen söker efter en ny balans. Beroende på undersystemets struktur och förhållande till de andra delarna kommer påverkan på helheten att skilja sig beroende på vilken nivå det sker.
Ett annat exempel är att majbaggen dödar alla bina i en biotop, då kommer pollineringen av blommorna kraftigt störas då den blir beroende av ett mindre antal arter, som till exempel fjärilar. Men det kommer bara att ske i den biotopen, i det undersystemet.
Den svarta majbaggen
Minnet består av olika återkopplingssystem, men minnet är inte kunnig om alla dessa återkopplingssystem. I systemet ingår det medvetna enheter vars självändamål är att gynna sin egen reproduktion. I människans fall att förändra miljön så att den får ständigt tillgång på föda eller skyddas från fiender. Men eftersom medvetandet endast kan se en ytterst liten del i hela systemet kan handlingar leda till effekter i hela systemet.
Bateson ger följande abstrakta exempel. För att behålla en given variabel (V1) i ett givet värde, krävs det att V2 och V3 förändras. Men V2 och V3 kan vara kopplade till variablerna V4 och V5. Det innebär att om V2 och V3 förändras, kommer det också att påverka V4 och V5, vilket i sin tur påverkar… Hela systemet börjar förändras.
Låt oss sätta exemplifiera de olika variablerna. V1 blir skogsbruk, timmer (V2) granen (V3), tallen (V4) älgen (V5) och jägare (V6) som exempel. Jag märker under skrivandet hur jag hade kunnat ta in så många fler, vilket visar på hur sammansatt det är. Så för att inte göra det för komplext har jag endast med dessa variabler.
Så vi har skogsbruket V1) som vill ha tillgång till timmer V2. De väljer mellan antingen granen (V3) eller tallen (V4). Då älgen (V5) äter tall, väljer skogsbruket att gynna granen. Det innebär att tallen minskar och granen ökar. Det i sin minskar födan (V4) för älgen (V5), vilket i sin tur minskar tillgången på älg för jägarna (V6). Så vi ser här hur de olika undersystemen är kopplade till varandra. Men de olika undersystemen har också olika medvetanden. Så ta skogsbruket (V1) och jägarna (V6). De har olika medvetande som nu ställs i konflikt med varandra och det är något som vi ser utspela sig i Sverige.
I kategorin jakt återkommer jag till denna och andra konflikter, som bland annat den mellan jägarna och vargarna.
Är det en svart eller en violett majbagge?
Så för att avsluta detta teoretiska resonemang så handlar det om att ett ekosystem består av olika sammankopplade ekosystem. I de olika ekossystemen påverkar de olika organismerna förmågan till själv-korrigering, alltså det sätt som systemet upprätthålls genom återkoppling. Det innebär att vad som sker i och mellan de olika ekosystemen riskerar att påverka det övergripande systemet.
Jag tackar majbaggen i Stenshuvuds nationalpark för att du lärde mig att se hur du hörde ihop med så mycket mer. Likaså gör jag.
Referenser:
Bateson, Gregory (1968). ”Effects of conscious purpose on human adaption”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 446–453.
Jag, E och Maggie parkerade vid södra ingången till Stenshuvud och gick västerut längs med Rörums ån för att sedan vika av mot nordväst igenom hagen till vägen som leder upp för höjden. Vi följde vägen tills parkgränsen. Men i stället för att lämna parken gick vi nordost genom bokskogen till Kortelshuvud, därefter ned till stranden. Det var en vacker dag.
Nedan ser du hur vi gick. Vi passerade sex olika biotoper: å, äng, lövskog, ett sumpskogsparti, hed och strand. Alla dessa partierna har sina förutsättningar för vilka organismer som kan leva där. På ängen växte mandelblom, i bokskogen hittade vi svart majbagge och på stranden en ruttnande sälkropp.
Stjärnan visar där vi började och pilarna visar ungefär hur vi gick ned till stranden. Screen shot från Google Earth.
Vi gick långsamt, tog foton och utforskade det vi såg. Hela tiden ställde jag mig frågor. Vissa dryftade jag till E, men framför allt gick vi tysta. I bokskogen var det mindre fågelsång, medan det var mer där ängen och sumpskogspartiet mötte varandra. Bofinkar och blåmesar, trädkrypare och koltrast och andra hördes. I bokskogen var det mjukt att vandra, medan det knastrade under fötterna när vi gick på heden. På stranden lät vi Maggie springa fritt. Vi kastade en pinne i vattnet som hon hämtade.
Rörumsån
Det är så mycket att ta in när man går i ett så omväxlande landskap. Sinnena fylls av intryck som vi bearbetar. En del kan vi kategorisera, det mesta flyter ihop.
Vita mandelblommor och gula smörblommor
Min tanke lämnade då och då platsen då något fick mig att associera till något läst eller hört. Uppe i bokskogen förundrades jag över rymden och en helig känsla grep tag i mig då det var som om jag befann mig i en medeltida katedral.
Pelargången i medeltida kyrkor efterliknade skogen. I skogen riskerade man att gå vilse innan man fann Gud. Som Dante inleder Den gudomliga komedin (2004): ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring/ hade jag i en dunkel skog gått vilse/ och irrat mig bort från den rätta vägen.”
Då våren var i sin prakt kunde jag se att bokskogen egentligen bestod av två skikt. Det var trädkronorna och örterna närmast marken. Det är typiskt för den biotopen. I läroboken Biology: a global approach (red. Campbell, 2015) läser jag följande om den mogna lövskogen:
A mature temperate broadleaf forest has distinct vertical layers, including a closed canopy, one or two strata of understory trees, a shrub layer, and an herb layer. (red. Campbell, 2015:1216).
En svart majbagge
Och jag tänkte på hur mycket av skogsdebatten i Sverige tycks handla om en önskan att något ska vara på ett visst sätt. I inlägget Blädningsbruk: en handbok tar jag upp delar av detta utifrån Lars Lundqvist bok Blädningsbruk: en handbok (2023). I en intressant debattartikel går skogsbonden Arne Jarl igenom varför han är emot hyggesfritt skogsbruk, se ”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt” (Jarl, 2023). Lundqvist skriver: ”[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag.” (2023:17). Det betyder att de behöver en öppen och solig yta för att växa och klarar inte av att växa i skugga. Boken skiljer sig där då den väntar på att få sin chans.
Det är är olika faktorer som förändrar hur en skog förnyas. De flesta arter kräver dock att det blir en öppning i i trädkronorna, som genom vind eller insektsangrepp.
Vinden har fällt några bokar som öppnar upp och ger nya individer chansen att växa.
Vad vi ser är att naturen är ett system där delarna påverkar helheten, vilket bildar ett ekosystem. Det finns olika perspektiv för att förstå ett ekosystem. Å ena sidan kan man koncentrera sig på träden och å andra sidan på skogen. Inspirerad av Gregory Batesons idéer om systemteori kommer jag här att koncentrera mig på processen mellan träden och skogen, alltså det som påverkar helheten.
I en öppning bland björkar och bokar ser vi hur en skarp gräns finns mellan gräset och vitsipporna. Vad är det som gör att den gränsen har uppkommit?
I föredraget ”Conscious purpose versus nature” (1968/2000) presenterar han sina idéer om att vi bör se på naturen som ett själv-korrigerande system. Han menar därför att naturen har ”mind”. Detta är ett svårt ord att översätta. Det kan det översättas med ”sinne”, men det är att gå i fel riktning. För att undersöka hans förståelse av ordet kan vi utgå från det svenska ordet ”minne”. Det är besläktat med ”mind”. (SAOB, 1944)
Något djur har skrapat bort det övre lagret av vitsippor vilket öppnar upp för möjligheten att andra örter kan slå rot.
Svenska Akademins Ordbok (1944) skriver att minne ska ses som en förmåga eller en disposition för att reproducera ett innehåll.
[D]en förmåga gm vilken ngn bevarar de innehåll som avlösa varandra i hans medvetande ss. dispositioner hos honom att under vissa förutsättningar (i bildens l. föreställningens form) reproducera (det väsentliga l. delar av) samma innehåll i medvetandet[.]
För att närma oss Batesons tankar tror jag att se minne som en disposition för reproduktion är en bra inledning. Möjligheten till reproduktion skapar det själv-korrigerande systemet. Det betyder att organismerna ingår i ett system av konkurrens och beroende. I relationen mellan de olika delarna uppstår det en balans och de mekanismerna eller funktionerna i samspelet mellan de olika delarna upprätthåller systemet, det vill säga det minne som reproduceras.
På bilden nedan ser vi lönngroddar som har vuxit upp ur förnan och söker sig mot ljuset. Varje grodd är beroende av näringen i marken och tillgången till ljus. För de olika groddarna leder det till en konkurrens om att komma åt tillräckligt mycket ljus för att just den ska kunna växa sig hög. De andra faller till föga, dör och multnar ned och blir en del av förnan.
Lönngroddar sticker upp ur förnan.
Som jag skrev är det en konkurrens och beroende som skapar det själv-korrigerande systemet. Lönngroddarna konkurrerar mot varandra och är beroende av markens sammansättning. Som vi ser på bilden är det inte bara lönn utan också andra grödor som deltar i kampen om ljuset.
De olika delarna skapar ett komplext och sammansatt system. De är inte medvetna om systemet som de ingår i utan agerar endast utifrån sin inneboende drift, vilket är att kunna reproducera sig. Om det inte längre finns något som hindrar deras drift kan det uppstå en exponentiell tillväxt och en organism tar över. Dispositionen för reproduktion förändras, vilket kan påverka hela systemets balans.
Bateson menar att den driften kan översättas med ändamål (”purpose”) och det i sin tur kan ses som medvetande (”consciousness”). Återigen bör vi gå till hur ordet kan förstås. Medvetande (SAOB, 2017) är en direktöversättning av consciousness (Wiktionary, u.å.). Det finns ett vetande ihop med något annat. Denna vetskapen gör att det sker handling. Det berättar således inte hur stor vetskapen är utan endast om förmågan till handling i en miljö. Förmågan hör ihop med ändamål, eftersom om inte ändamålet kan uppnås, finns inte förmågan.
Han för således in en annorlunda förståelse av omgivningen och förändrar ordens vardagliga betydelse till något mycket specifikt. Därigenom, menar jag, att han uppnår syftet att förändra synen på verkligheten. Han uppnår även möjligheten att förstå att helheten, det totala systemet, och delarna, det som ingår i systemet, inte går att särskilja från varandra. Det leder till insikten att förändringar i systemet kan orsaka obalanser som tvingar systemet att förändras tills det får en ny balans mellan de olika delarna.
Den ruttnande sälen
Vad är då syftet med att snarare se systemteoretiskt än att undersöka varje sak för sig? Människor har förmågan att undersöka sin position och sitt handlande utifrån. För att kunna göra det behöver hon metoder som ofta bryter mot det invanda sättet att uppfatta verkligheten. Det handlar om att skapa en tröghet och friktion för att kunna utöka vetandet, det vill säga att lära sig.
Människan, skriver han, har handlat på det sätt som hon såg bäst, men har hamnat i en röra. Hon vet inte vad som orsakade oordningen och ofta anser hon att det är orättvist. Hon ser inte sig själv som en del av systemet som är i oordning, utan skyller antingen på systemet eller på sig själv. Bateson gör den teologiska jämförelsen mellan att antingen ”har jag syndat” eller ”Gud är hämndlysten”. Men det handlar inte om detta, menar han, utan om ödmjukhet inför vad människan har orsakat och orsakar.
Evolutionen, skriver han, är historien om hur varje organism lärde sig ett par tricks för att kontrollera sin omgivning och människan hade bättre tricks än de andra organismerna.
Detta kan vi se på bilden nedan. Stenshuvud med sina många och små biotoper är en ö i ett landskap som har formats efter människans behov. Så även nationalparken, som inte bara handlar om att bevara biotoper för människan utan också för hennes rekreation.
En screenshot från Google Earth
På stranden fortsatte vi att gå söderut. Vi gick förbi Knäbäckshusen där stormen Babette och de som följde under vintern har gjort att branten som går längs med stranden har rämnat. Träden ligger över stranden. Vissa av dem knoppar trots att de är döende. Hälften av rötterna är avbrutna och står rakt upp. Träden överger inte sitt ändamål. Ovanför ser vi husen som står nära branterna som rämnar. Hur länge kommer de att vara beboliga?
Vi återvände till bilen och körde hem
Referenser:
Bateson, Gregory (1968). ”Conscious purpose versus nature”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 432–445.
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach.. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
Vi stod vid Kiviks musteri. J var vår ciceron. Han, E och jag var på väg till Stenshuvud. Han skulle visa oss fåglarna genom deras sång, men vi hade bara gått några hundra meter innan vi stannade. En gulhämpling rörde sig i området och den ville vi få syn på. Den låter som glas krossas, förklarade han för oss och mycket riktigt stämde det när vi såg den sjunga i den höga björken där murgrönan växer vid musteriet.
Men först vill jag återgå till Kiviks musteri. Maggie väntar tålmodigt på oss medan vi lyssnar till gulhämplingen, så kommer en grönfink, en sädesärla. Hela tiden frågar J om vi hör vilka det är. Det är tiden för fågelsång. Den kommer att tystna runt midsommar då de inte vill visa var de befinner sig med sina ungar. Men nu i början av maj visar de upp sig för att locka honor och markera revir.
Innan jag tackar för mig för att fortsätta min vandring till Rörum kommer vi att stanna på två platser till för att lyssna till fåglar. Se det inringade på kartan.
Skärmbild av googlemaps.
Som ni ser på kartan kom vi inte särskilt långt innan vi stannade igen. Det var i en ravin där det är en hel del fallna träd och skogen glesnar. Går man åt sydväst kommer man till sumpskogen och till sydöst ned till havet.
Vi hör taltrast, lövsångare, rödhake och svarthätta. Jag lyckas gissa rätt på alla. Men så hör vi en som ingen utom J känner igen. Han pekar på den. Den sitter på en död gren och sjunger. Ljuset gör att det är svårt att se konturerna.
Den är ovanlig här, berättar han, men i England är den vanlig. Den heter hedge sparrow.
Jag har ingen aning och råkar gissa att det är en fink, utan att tänka på att han sa att det var en ”sparrow”, en sparv. Den flyger till en annan gren och fortsätter sin sång. Ljuset faller annorlunda och den syns tydligt. Den ser ut som en sparv med med svarta streck på ryggen. Vi har ingen aning.
Dunnock är ett annat namn, fortsätter han utan att det hjälper oss.
Det visar sig att det är en järnsparv. Det är andra gången i mitt liv som jag ser en och jag blir väldigt glad.
En vindfälld tall vid Sandhammaren.
Vi går nedåt Östersjön för att se om vi får syn på en hasselsnok. En vän till J har letat efter dem i sju år och hade äntligen fått syn på en för någon vecka sedan. Så hängiven är ingen av oss. Vid fyren får Maggie bada lite, medan de andra söker i slänten efter ormarna. Därefter går vi vidare till heden.
Än en gång stannar vi och lyssnar. En brun fågel flyger upp från ljungen och på frågan vad det är kastar jag ur mig trädlärka, vilket visar sig vara rätt. Vid vattnet flyger två kentska tärnor. Vi vänder upp västerut och kommer en bit där annan fågelsång hörs. Det är mer lövsångare, rödhake och bofink.
I skogen vänder de hemåt, medan jag svänger söderut. Jag klarar inte längre av fågelsången. Jag är så trött av att försöka urskilja de olika sångerna. Det har inte gjort det lättare att de härmar varandra. På kvällen sitter jag med min pipa på altanen och ett glas vin. Jag hör… Nej, jag vill inte. Jag bryr mig inte!
Jag har helt enkelt tagit emot för mycket information under dagen och klarar inte av att sortera utan känner mig helt slut. Det dröjer några dagar innan jag återigen spelar in fågelsång och försöker lära mig urskilja dem. Det som fick mig att mjukna var upptäckten av en svartmes i en tall. Vi var i Sandhammaren.
Backsippor på Sandhammaren.
Nu vill jag berätta varifrån en stor del av grunden till mina tankar kommer ifrån för att kunna gå vidare i inhämtandet av kunskap om hur ekosystem fungerar. Det gör jag genom att utgå från Gregory Batesons teorier kring systemteori och jämföra med min fågellyssnarupplevelse.
I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.
Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967).
En björk i Sandhammaren.
Informationen som framträder ur bruset kallar han för redundans. Bateson menar att redundans utgår från den maximala informationen som ett givet ting har. Mängden information kan sedan minskas till att skapa kunskap om de mönster som finns i omgivningen och hur tingen ingår i det (1967). Informationen tolkas således av någon som tar emot informationen. Det är alltså någon som fogar in den i system. Det kan handla om en amöba, ett lodjur eller en forskare.
För att förstå vad som menas och hur jag tolkar detta vill jag återvända till fågelpromenaden på Stenshuvud. Vi sökte efter fåglar. De utmärkte sig i landskapet genom sin sång. För mig har det alltid mest varit brus med tillräckligt med redundans som jag tolkade till att fåglar fanns omkring mig. Men vilka fåglar det var visste jag inte. Den kunskapen har kommit med tiden. Ibland såg jag dem och såg jag dem inte visste jag inte alltid vilka de var. Med tiden har alltfler enskilda arterna blivit tydligare för mig. Det i sin tur lär mig om de miljöer som de lever i.
Under promenaden märkte vi att olika fåglar rörde sig i olika miljöer. Trädlärkorna höll sig till hedarna och bofinkarna till lövlundarna. Landskapet gav oss ett information som vi fogade in i mönster, vilket gjorde att vi kunde tolka att de olika biotoperna, hed eller skog, gav olika fåglar olika förutsättningar, som vissa förmådde utnyttja hellre det ena än det andra. De olika sångstilarna gjorde att vi kunde identifiera dem och se hur arterna skiljde sig från den omgivande miljön. Vi inhämtade kunskap, alltså lärde oss om de olika biotoperna i Stenshuvud.
För att avsluta inlägget, visar detta på hur det levande befinner sig i miljöer, men att olika organismer lever i olika miljöer. Ekosystemen skiljer sig från varandra och de olika förutsättningar för olika organismer. De tolkar den redundanta information som framträder i bruset. Universum, skriver Bateson (1968), är meddelande plus miljö. Det är genom informationen som är enhetlig med symboliska systemet (iconic code), som kunskap kan skapas. Om den däremot inte kan fogas in i ett system utan är oförutsägbart (abitriary) är det inte möjligt att lära sig något. Vi människor fogar in det vi varseblir i symboliska system. Den är således kopplade till information som avges.
Sammanfattningsvis lär sig organismer av informationen som fångas upp ur bruset. Det finns underliggande faktorer som påverkar varandra och vars sammanhang går att varsebli. Vi lär oss av omgivningen och på så sätt lär vi känna universum genom att fånga meddelandena i miljö. Ekosystem är således hur olika organismer sammanlänkas genom sin interaktion med sin miljö. Ekologer (i bred mening) undersöker hur sammanlänkningarna fungerar och skapar symboliska system utifrån mönstren som bildas. I det här perspektivet ser man snarare till interaktionen än till det enskilda, till processen snarare än till det statiska. Genom de sammanlänkade processerna framträder något som är större som skapar nya förutsättningar. Redundansen gör att universum går att lära känna. Men som jag skrev tidigare Naturen talar inte i ord utan vi måste lära oss hur vi kan förstå det.
Referenser:
Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.
Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.
Under veckan har jag lyssnat på webinarier om rovdjur. De publiceras av Carnivore Coexistence Lab som leds av ekologen Adrian Treves. Institutionen är en del av University of Wisconsin-Madison. Som namnet säger handlar forskningen om rovdjurs samexistens med samhället. De forskar om hur det fungerar och vilka metoder som kan användas för att en slags samexistens ska kunna fungera.
Deras vision är bevara naturen för framtida generationer av allt liv på jorden.
Our shared vision is to preserve nature for future generations of all life on Earth.
De har således en holistisk vision som inte bara utgår från människans behov utan allt liv nu och i framtiden på jorden. Treves skriver i visionen att skälet till att de koncentrerar sig på rovdjuren och samexistens är för att de är de mest utmanande.
Rovdjuren har alltid konkurrerat med människan för föda och rum. Under största delen av människans existens, skriver han, har människan varit den svagare parten. Detta har ändrats sedan några hundra år tillbaka. Nu är det människan som framför allt orsakar rovdjurens död. Deras död skapar effekter i ekosystemen genom den roll rovdjuren uppfyller för att upprätthålla många olika ekosystems funktioner.
Maggie i en hage i Bäckhalladalen. Korna beter vilket håller landskapet öppet. Deras betande håller gräset kort vilket ger blommor som tusenskönor möjligheten att växa. Kaninerna gräver bon i marken vilket leder ned vatten. Deras närvaro gör att glador och ormvråkar ständigt är närvarande.
I webbinariet Transforming State Wildlife Management to Protect Biodiversity in the U.S. (Bixby, 2020) talade bevarandebiologerna Adrian Treves, Louisa Willcox och Fred Koontz om sin önskan att förändra hur förvaltningen av vilt sker i USA. Treves sade att allt sköts på statlig nivå, snarare än på federal nivå. Det betyder att det är varje delstat i USA som fattar beslut om viltförvaltningen. De kritiserade att olika lobbygrupper påverkar och styr sättet som viltförvaltningen sköts. De grupperna är framför allt jägare och sportfiskare, samt att de är i minoritet.
Jag tänkte på Sverige och EU när jag hörde det. Under kategorin samhälle och natur återkommer jag till hur olika nivåer påverkar andra. I inlägget EU sätter ramar. Det är bra för vargen. pekar jag på att mycket av svensk viltförvaltning styrs av EU. I detta finns det en konflikt som handlar om hur mycket självbestämmande som de lokala ska ha och hur mycket det regionala, nationella och det transnationella ska styra, se Ska EU ge tusan i den svenska skogen?. Europa och Sverige skiljer sig således från USA genom att direktiv styr vilka möjligheter svenska regeringen har att forma den svenska viltförvaltningen.
Det som dock liknar den amerikanska situationen är hur stora möjligheter som de svenska jägarna har att påverka beslutsfattarna. Det är dels genom att det är en förhållandevis stor folkrörelse, dels genom att de har fått sig rollen av att informera allmänheten om vilt. Det sista har kritiserats av många och jag själv är kritiskt till den rollen. För en intressant genomgång av problematiken rekommenderar jag att lyssna på Kalibers reportage Om Jägareförbundets dubbla stolar (Pettersson, 2016).
En bit in i rapsåkern ligger ett grävlingsgryt. Den är en del av ett stort tunnelsystem som börjar inne i skogen.
Frågan om viltförvaltning är en fråga om värden, säger Treves, Willcox och Koontz i webbinariet. Det är värden understryker Treves som skapar politiken som förs i ett land och det är därför värden som vägleder hur viltförvaltningen utformas i ett land. Men värdena, understryker han, bör vara formade av den vetenskapliga kunskapen. Det är genom experiment, iakttagelse och samtal som vi kan rensa bort föreställningar som är helt fel och komma till de frågor som blir ett samtal om värden. I detta, menade de, måste man se till biologin och till hur ekosystem fungerar.
För det är genom att undersöka hur det levande (biotiska) påverkar varandra utifrån de ickelevande (abiotiska) villkoren som vi kan förstå hur sakerna är sammankopplade och utifrån det skapa bättre värdeutsagor. ”Bättre” ska här förstås som att de är underbyggda av kunskap och inte endast utgår från våra föreställningar om naturen och livet.
Om man tittar när på jordvalvet ovanför ingången ser vi hur insekter har grävt små hål i väggen där de kan föda sina avkommor och kanske övervintra.
Jag har tidigare tagit upp olika delar i detta, men nu ämnar jag gå mer grundläggande till väga. Mitt mål i detta är för att kunna föra ett tydligare resonemang för vikten av de fem stora rovdjurens närvaro i Sverige. De är björn, järv, kungsörn, lodjur och varg och den sistnämnde är den som jag framför allt kommer att koncentrera mig på.
Liksom tidigare inlägg på Förvilda Sverige? kommer det att kretsa i gränslandet mellan naturvetenskap och antropologi. Det sista är för att i denna epok är det människan som är den drivande faktorn i ekosystemens utformning och förändring.
Ännu har inte löven spruckit ut i kastanjen eller i pilen i trädgården så jag ser hur råkorna och kajorna i håller på bokarna i Brunnsparken, Simrishamn. Igår kväll satt jag med min pipa och ett glas vin på altanen och iakttog dem. Jag tyckte mig se en sparvhök som de snabbt jagade bort.
Råkor och kajor är kråkfåglar och är intelligenta. De skiljer sig från andra kråkfåglar då de har stora kolonier. Som jag såg samarbetar de om en rovfågel närmar sig. När jag är ute och går med Maggie ser jag inte sällan renpickade kajor och råkor som ligger i gräset. Med all rätta skyddar de sina kolonier.
Jag kom att tänka på relationen rovdjur och människor där jag satt med pipan och hörde deras skränande som blandades med koltrastarnas drillande. Min utgångspunkt var just hur råkorna hade gått ihop och jagat bort hotet.
Under mina och Maggies promenader har jag ofta sett ofta hur fåglar jagar bort rovfåglar. Trutar jagar iväg gladorna som glider mot deras bon. En sparvhök som jagades av måsar när den försökte ta sig över vattnet under förflyttningen norrut. Det som skiljer råkorna från dem är att råkorna gjorde det kollektivt.
Vad, tänkte jag, är det som skiljer oss ifrån råkorna och kajorna när det kommer till att skydda våra bofästen?
Det jag kom att tänka på är hur vår hjärna är strukturerad och att den strukturen gör att vi snarare skiljer oss från andra djur i grader än är helt olika.
Hjärnan består av tre lager som är sammankopplade och de lagren påverkar oss i olika grad. I figuren nedan ser vi hjärnans olika delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och hjärnbarken.
Reptilhjärnan har vi gemensamt med till exempel krokodiler och handlar framför allt om instinkter för att kunna överleva. Det limbiska systemets funktioner handlar om minne, känslor. Det är även där som vi lär oss. Hjärnbarken är det yttre lager där tal, logik och beräkning och liknande möjliggörs. Alla delar har fåglarna även om den är konstituerad annorlunda.
Min poäng med detta är att genom att studera hur till exempel råkor beter sig kan vi se hur delar av vårt beteende har sin grund i vår natur (arvet), snarare än kulturen (miljön). Det i sin tur gör vårt beteende bygger på hur våra hjärnor fungerar och det formar hur vi tänker om och upplever vår omgivning. Jag tror att detta är grundstenen till den konflikt som pågår i Sverige och EU när det kommer till rovdjuren.
Detta såg jag än en gång exempel på då jag för några dagar sedan såg jag Döda varg (2024) på SVT. I tevestudion satt Torbjörn Larsson, ordförande för den europeiska jägarfederationen (FACE), Benny Gäfvert, rovdjursexpert på Världsnaturfonden (WWF) diskuterade vargens närvaro i Europa med journalisten Caroline Salzinger och programledaren Rebecca Randhawa. Torbjörn Larsson och Benny Gäfvert kunde inte mötas i sina perspektiv, trots att de båda är fårbönder och bor på landet.
En del av skälet till detta, menar jag, beror på kulturen, för det är den som formar oss människor till hur vi beter oss. Liksom råkorna agerar vi på hot, men det som formar hur vi bör agera på hot är kulturen.
De östliga stormarna har frilagt rötter och stenar runt lönnarna som växer vid stranden i Kivik.
Just denna kombination natur och kultur är intressant i rovdjursfrågan. Å ena sidan har vi här konflikten mellan stad och land. De vars uppehälle riskeras av rovdjuren kommer att uppleva sig hotade. Det innebär att äldre strukturer i hjärnan arbetar. Eftersom de är baserade på överlevnad kommer de att vara starkare än de yngre delarna som frontalloben där vår förmåga att fatta beslut är koncentrerad.
Frontalloben sitter bakom pannbenet och är den del i hjärnan som utvecklas under längst tid hos människor. Även andra djur har den, men det är långt mycket större hos människor. Typ vid 25 år är den färdigutvecklad hos människor.
Det innebär, skriver primatologen och neurologen Robert Sapolsky (2017), att det är den del av hjärnan som är minst styrd av gener och mest formad av våra erfarenheter.
Because it is the last to mature, by definition the frontal cortex is the brain region least constrained by genes and most sculpted by experience. This must be so, to be the supremely complex social species that we are. Ironically, it seems that the genetic program of human brain development has evolved to, as much as possible, free the frontal cortex from genes.
Sapolsky, 2017:198.
Där fler träd står finns det ett större rotsystem som gör att sanden stannar kvar och sanden dras inte med vågorna i lika hög grad. Detta är 100 meter söder om ovan bild.
Det som jag har skrivit hitintills är att vi människor endast skiljer oss gradvis från andra djur och det betyder att vi i mycket mindre grad är styrda av vårt tänkande än vad många skulle vilja. Det som ständigt viskar till oss är om vi är under hot eller inte. Torbjörn Larsson, ordföranden för den europeiska jägarfederationen, lyfte hela tiden upplevelsen och känslan i programmet. Han menade att bor man på landet så upplever många rovdjuren som ett hot. Bor man långt från rovdjur gör man inte detta i lika hög grad och därför är man mer benägen att vara positiv till rovdjuren (se Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, SOU 2013:60).
Grundläggande i min tes är att det handlar inte i grunden om rationella argument för de som bor nära eller långt borta från rovdjuren utan hur stor upplevelsen av hot är. Hot, i sin tur, är kopplat till äldre delar av hjärnan som inte är styrda av argumentation. Vi kan styra delvis hur vi reagerar genom frontalloben, men det mesta sker på omedvetna plan i oss. Att vi sedan motiverar vårt handlande utifrån rationella argument är efterhandskonstruktioner (Reber, 1993).
Samma bild från ovan fast på södersidan. Där ser vi även hur revet har skyddat växtligheten på stranden från stormvågorna
Ju mer forskning på hjärnan som görs ju mindre kommer de fram till att vi agerar utifrån väl uttänkta planer. Snarare är det vår natur och miljö som har format oss. I miljön ingår kulturen och det är den stora skillnaden mellan olika människogrupper. Det är också den som det som formar hur vi upplever naturen omkring oss. Det betyder att olika kulturer upplever naturen på olika sätt. Jag har tagit upp olika aspekter på detta under kategorin antropologi och jag kommer ständigt att återkomma till detta.
Avslutningsvis kan man fråga sig varför jag menar att det är viktigt att ständigt ha begreppet kultur med sig när man funderar kring naturen?
Jo, för att det är kulturen i kombination med naturen, våra instinkter och perceptionsförmåga, som formar hur vi upplever miljön vi rör oss i. Kulturen är begränsad av vår biologi, det vill säga hur vi är konstituerade. Men det är kulturen som samlar den kunskap som vi förmedlar till våra avkommor. Till exempelvis har vi skapat kulturer för hur vi ska agera då vi är hotade så att vi inte urskiljningslöst hackar ihjäl en inkräktare. De kanske vill handla med oss?!
Kulturen har sammanfattningsvis format hur vi interagerar med vår omvärld utifrån de biologiska möjligheter som vi har.
Eftersom rovdjuren, framför allt vargen, på många år inte har varit en del av stora delar av svenska och europeiska faunan pågår det en diskussion om hur de ska kunna ingå i vår närmiljö. Det är en diskussion utifrån perspektiv som ekologi, ekonomi och sociologi.
Vad jag menar är att om vi glömmer bort eller bortser ifrån människans biologi och hur den påverkar hur vi lever är det omöjligt att förstå hur vi ska kunna förändra samhället så att den vetenskapliga metoden är möjlig att inkorporera i samhället. Det är nämligen genom den vetenskapliga metoden som vi kan undersöka vår kultur och påbörja förändringen av det som på sikt förstör vår livsmiljö.
I morgon ämnar jag fördjupa detta ytterligare.
Referenser:
Reber, Arthur S. (1993). Implicit learning and tacit knowledge: an essay on the cognitive unconscious. New York: Oxford Univ. Press
Sapolsky, Robert M. (2017). Behave: the biology of humans at our best and worst. New York, New York: Penguin Press (Kindle ed.)
SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg
Jag och J satt igår i Österskens äppelodlingen på de bänkar som Diego har satt upp en bit upp. Han är ägaren till Östersken, som ligger på väg till Kiviks musteri. Vi blickade ut över Hanöbukten. J. inventerar fåglar och har jobbat i decennier som fågelguide i Sydamerika. Vi såg mycket hämpling, årets första ladusvala och annat som rörde sig på årets första riktiga vårdag. Maggie låg vid mina fötter.
Vi pratade om skillnaden mellan att ha en närhet till Naturen och att inte bara se till det enskilda. Han är förvisso inventerare, men har hela sitt liv varit fågelskådare. Han är väl medveten om hur det enskilda kan skymma helheten. Det var rogivande att sitta där. Senare skulle vi gå upp till huset.
Där stod vi på balkongen, såg tranor, en fiskgjuse (han inte jag). I tujan höll kungsfåglar till. En rödhake rörde sig hela tiden i buskarna. Då och då undrade han om jag hörde vilken fågel det var. En spillkråka, en taltrast. Och där såg han en svarthätta. ”Årets första!” ”Hör du den mindre hackspetten?” undrade han.
En inventerare ser till de enskilda arterna. Hur många är de? Var rör de sig? Likväl J han inte den ”religiösa” upplevelsen av att vara en del av Naturen.
Klibbtickor och andra som växer på den fallna björken.
Som jag nämnde i gårdagens inlägg Det finns troll i ekosystemet finns det något som något avförtrollande i att ständigt se till detaljerna, till funktioner och enskilda arter. Likväl ger det ”tekniska” kunnandet andra ingångar och fördjupar. Jag tänkte på detta idag när jag gick norr om Kivik.
Jag mindes ett skriftligt samtal som jag och Lars Lundqvist hade till inlägget Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen. Han kritiserade att jag använde ord som ”minne”, ”korridor” och ”monokultur”. Det sista ordet är ett tydligt ställningstagande menade han jag ”godvilligt accepterar språkbruket från den sida som kritiserar exv skogsbruket” och fortsätter:
Du beskriver skogarna som ”monokulturer” men, som jag uppfattar det, utan reflektera över vad ordet egentligen betyder och i vilken mån det är tillämpbart på svensk skog. Begreppet ”ekologiskt minne” är ett liknande begrepp. Förrädiskt därför att det riskerar att leda tankarna fel.
Jag håller med om ordens vikt och att dem vi väljer att använda också berättar vad vi själva tycker. Men de berättar inte bara om vad vi tycker utan också om hur vi förmedlar vår förståelse av vår omgivning. Viktigast av allt är att de också är de verktyg till hur vi förstår vår miljö.
Hans, med den fina bloggen Liv i fri luft, skriver i kommentaren till gårdagens inlägg att i vår förståelse av miljön skapas kunskap och att det blir ett arv som vi för vidare.
H0 eller H1, din egen känsla och innerliga reaktion på det du upplever, smått och stort, kan ingen ta ifrån dig. Det arvet är lika viktigt som kunskap att föra vidare.
Det som slog mig när jag gick där utanför Kivik var att i grunden är det olika språk som vi nyttjar och i språket skapar vi förståelse och kunskap. Genom att använda ord som ”minne” i ett landskap förmedlar vi inte bara en förståelse för hur det en gång såg ut, men också de förutsättningar som en miljö har. Det blir inte bara en biotop med ”variation och komplexitet”, som Skogstyrelsen förklarar begreppet, se biotoptyper (u.å.). Genom att beteckna de olika växtstadierna på granarna i dungen med H1, H2 etc. kan vi se vad som har varit och vart det är på väg.
Tillbaka till samtalet med J. Vi satt på baksidan av Diegos hus. Det var varmt. Vi samtalade om hur få det är som är villiga att ställa om sin livsstil för att vi ska minska exploateringen av vår miljö. J. beskrev det som ett maskineri som bara fortsätter. Jag, som antropolog, utgick ifrån kulturen och hur den ger oss vår förståelse för vår omgivning och rättfärdigar varför vi lever på ett visst sätt. Det är kulturen som berättar för oss hur vi bör leva. Även om vi använde olika ord var vi eniga om att sättet som vi levde på inte var hållbart.
Spökgarn och tampar som har drivit upp på land efter stormen Babette. Se Spökgarn – flytande dödsfällor (Naturskyddsföreningen, u.å.).
Med dessa tankar gick jag och Maggie till min kusins fina bokhandel Östhem som ligger utanför Rörum. Vi gick genom nationalparken Stenshuvud. Vi kom till alkärret. Maggie ville bada. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Detta kan hon hålla på med hur länge som helst, så jag avbröt och fortsatte.
Jag ville inte komma fram när bokhandeln hade stängt så jag skyndade på. Så såg jag två stycken som stod alldeles stilla en bit framför oss. Jag förstod att det var något som de lyssnade till. Så jag stannade och då hörde jag grodornas sång. I vår framfart att ta oss fram hade jag missat att höra dem trots att de var så ljudliga.
Och när vi stod där, Maggie i vattnet, så förstod jag problemet. Vi stannar inte upp. Maskineriet bara fortsätter om vi inte ifrågasätter det. Kulturen får oss att tro att allt bör vara som det alltid ha varit. Men så är det inte.
Alkärret i Stenshuvud
Det är när vi stannar upp och kan höra grodornas sång som vi kan uppleva Naturen, som vi kan ge oss tid att fånga upp det som viskas språklöst och ändå förståeligt. Alkärret är ingen vacker plats. Det är inte spektakulärt som på toppen av Stenshuvud blick ut över landskapet. Men det är vid platser som alkärret som vi upplever det myller av liv som har gjort denna plats värd att bevara.
Om vi kan förmå oss att stanna upp och inte bara ta för givet, utan hela tiden vilja lära oss genom känsla, genom läsning och framför allt genom att lära oss olika språk och ord för att beskriva det vi ser, så kan vi komma åt det som är värdefullt för oss. Det kommer att skilja sig åt mellan oss. För språket vi använder berättar olika saker för oss. Det är när vi ser det som inte går att översätta mellan språken som lär oss hur mångfaldigt Naturen är. Och vi vill inte att det ska bli så fattigt att vi inte kan fånga anden som ”blåser vart den vill”.
Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Så är det också med var och en som är född av Anden.”
Joh. 3:8 (På grekiska och hebreiska är vind och ande samma ord.)
