En upphöjning i skogen bredvid en liten sänka är sällan något jag har lagt märke till eller särskilt begrundat, för att alltför ofta är jag på väg.
Maggie drar och jag vill framåt. Det stillasittande och iakttagande söker varken jag eller Maggie. Ibland slår jag mig ner och tar upp min pipa. Åt henne gömmer jag godis och medan hon söker puffar jag på pipan medan ögonen rör sig genom landskapet.
Jag ser den mossiga stengärdsgården. Längs kanten av höjden växer bokar och innanför den går bäcken. Bokträden har trillat ned när rötterna inte längre har fäste.
Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.
Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.
Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergavs och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?
Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss.
En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas. När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.
Vad menar jag då med att myter berättar om detta? I berättelserna berättas det om hur kungar missköter sig och hur Gud straffar dem. Arons söner Nadab och Abihu bar fram främmande eld för att tända rökelsen och straffades genom att förintas inför menigheten. Eller det berättas om hur någon gör någonting och sedan bestraffas dess dotter. Aischylos berättar om i Agamemnon om hur uttråkade soldater som inte kom i väg till det ärorika slagfältet i Troja började jaga i de skogarna omkring. Agamemnon sköt en av Artemis heliga hjortar och för det var han tvungen att plikta med sin dotters, Ifigenia, liv. När han kommer hem igen dödas han av sin fru. Tragedierna berättar om att vår ovarsamhet bestraffas. När vi läser om det anklagar vi Gud och gudarna för att vara hemska och orättvisa. Men i dessa berättelser måste vi också se att hur vi handlar har betydelse.
Myterna berättar om det som vi som enskilda inte kan veta. Det är erfarenheter som har samlats av generationer innan oss, men kunskapen är dold i symboler vars innebörd har glömts bort. Floden Skamandros försöker döda Akilles i Illiaden när han fyller den med lik från Troja. Akilles dödar besinningslöst i sin ilska över sin väns Patroklos död och fyller floden med lik. Det vettlösa dödandet driver floden till att agera.
Max Weber skrev om hur världen avförtrollades, men i det försvann också kunskapen. Drömmare som Ernst Jünger försökte skapa nya berättelser för att föra in myten, men tänkte inte på att myter är kunskap. De är inte enkla berättelser som knåpats ihop innan barnen ska sova. De innehåller stammens samlade kunskap.
Vi ser hur den avförtrollade skogen skövlas. Trädstammarna tas ut. Fem procent lämnas kvar, men tas senare bort. Tallens tusenåriga livscykel, där hon växer upp, tar av näringen omkring sig för att kunna växa sig allt högre, för att sedan ge tillbaka genom att sakta dö och försvinna, tas ifrån henne. Men det är inte bara ett brott mot henne utan mot alla de organismer som är beroende av henne. Men återigen ser jag till den enskilda. För det är det rovgiriga beteendet som bryter mot Guds lagar. Det är när allt ska tas bort, när vi glömmer bort budet att lämna en viss del till änkorna och de barnlösa.
Det avförtrollade är det effektiva. Men det effektiva ser inte till komplexitet utan till den enkla lösningen. Det komplexa lär vi oss åter genom biologernas enträgna sökande efter kunskap. Den enskilda kunskapen byggs ihop till komplexa system, där vi ser hur de enskilda hör ihop och bildar ett system, en superorganism. Vi kan kalla henne för Gaia, vår moder och livgivare. Biologen talar det tekniska språket som kräver kunskap som har tiden att ta till sig. Men från myten lär vi oss att den livgivande modern kan bli till den hämndlystna Kali som livnär sig på blod.
Så många av oss bor i städer och så många är upptagna av sina liv och det är få förunnat att kunna vandra ute i skogen med sin hund och en pipa. Framför allt är skogen fylld av dolda berättelser som man endast kan få tillgång till om man träffar en god historieberättare. Vår kunskap är liten och då bör man agera varsamt. För det finns dolda gudomar som kan störas och då blir de hämndlystna och hänsynslösa och bryr sig inte om vem som är förövare och vilka som bara är offer i dess strid för rättvisa.
