Etikett: Skogsbruk

Skogsbrukets betydelse för Sverige idag

Vad har skogsbruket betytt för Sverige? Hur har det svenska skogsbruket utvecklats under historiens gång? Vad är skillnaden mellan skogsbruk på Kroppefjäll i Dalsland och Loma Alta i Ecuador?

För att besvara första frågan utgår jag från de två poddsvsnitt som jag har lyssnat på under veckan: Skogspoddens avsnitt Skogsnäringens expansion 1850 – 1900 med Erik Valinger, samt Historiepoddens avsnitt Så blev Sverige rikt: ett avsnitt om sågverksindustrin. Båda konstaterar att vore det inte för råvaran skogen och sågverksindustrin som utvecklades under framför allt senare delen av 1800-talet är det inte säkert att Sverige hade blivit det rika land som det är idag.

Själv är jag inte förtjust i siffror, men likväl är de viktiga att visa för att tydliggöra skogens vikt för Sverige.

Sveriges yta idag består av 68 % skog. Endast 3 % av Sveriges yta beskrivs som bebyggd eller anlagd mark (SCB, 2023). Här i Skåne är det svårt att förstå men ju längre norrut man åker i Sveriges inland desto påtagligare blir den.

Marken i Sverige (SCB, 2023).

8,9 % av de 68 % skogsmarken är skyddad. 61 % av det är i de fjällnära regionerna. Siffrorna är enligt Naturvårdsverket från 2022. (Naturvårdsverket, u.å.).

Skog, formellt skyddad (Naturvårdsverket, u.å))

Dessa tal kan man bryta ned i än mer definierade bitar, som produktiv och improduktiv skogsmark och så vidare. Poängen är att Sverige består av mycket skog och en majoriteten av den är ägnad till en av Sveriges basindustrier, skogen och dito. 14,2 % av Sveriges totala industriproduktion är beroende av skogen.

Industriproduktionens sammansättning (Ekonomifakta, 2023)

Innan sågindustrin startade i Sverige i mitten av 1800-talet var skogen framför allt en bränslekälla. Där högg man ned träd för att göra träkol som sedan användes på bruken i framställning av stålstänger som under flera hundra år var Sveriges stora exportprodukt. I mitten av 1800-talet ändrades detta och som vi ser är skogsindustrin fortfarande en av grunderna i det svenska välståndet.

Det viktiga att förstå här är att i Sverige har skogsindustrin utvecklat ett system som har gjort att råvaran trä inte upphör. Det gör man framför allt genom trakthyggesbruk. Det innebär att ett geografiskt område delas in i fyra delar, som genomgår fyra faser, föryngring, ungskog, gallring och slutavverkning.

Om trakthyggesbruk (Föreningen Skogen, u.å.)

Att trakthyggesmetoden är så vanlig beror på den forskning och samlade erfarenheten som skogsnäringen gjorde, se Skog i förändring (Hagner, 2005). När skogen endast skulle fungera som bränsle till bruken var återväxten viktig, men det var inte såg viktig hur skogen såg ut. Andra produkter, som plankor, kräver en annan sammansättning. Valet av trädarter är även det utvalt efter skogsindustrins önskemål.

I stället för ”önskemål” höll jag på att skriva ”behov”, men så mindes jag filosofen Arne Næss ord om skillnaden mellan behovs- och preferensutsagor, se inlägget Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof. Detta leder in mig på det som jag framför allt ville säga och varför jag nämnde Loma Alto i Ecuador.

I den fina boken Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012) beskriver författaren den förändring som skedde när invånarna i området Loma Alto skyddade regnskogen. Dimma består av vattendroppar och de täta dimmorna som kommer in från Stilla havet bär med sig så mycket vatten att även om det inte regnar så håller sig området fuktigt. Det gör att byn har vatten året om. Att det sker är beroende av den tropiska regnskogen som fångar upp vattnet i dimman.

Regnskogen höll på att huggas ned för att göra träkol, samt för att skapa bete för boskapen, men genom lokalas och biologers arbete upphörde man med det för att undvika torkan. I ett område några kilometer bort gjorde man inte det och nu är man beroende av vattenleveranser.

Medan jag läste om detta tänkte jag på de svenska betesmarkerna, skogen och industrin, vilket ledde in mig på värderingar och föreställningar, men också förutsättningar.

Om vi börjar i industrin så har inläggets långa bakgrund handlat om hur en kunskap har utvecklats i Sverige, vilket har gjort en råvara till en nödvändig del av svensk basindustri. Sättet som skogen har brukats har lett till att fortfarande är Sverige 68 % beskogat. I Ecuador och i många andra länder där skogsbruket och boskapsskötseln betydligt destruktivare än i Sverige.

Frågan varför det är så visar på en aspekt i Sveriges historia som inte tas med i skogsdebatten och det är hur kunde denna råvara bli till en så stor tillgång?

I texten ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest” (1998) beskriver C. Dustin Becker och Clark C. Gibson situationen i Loma Alto och vad de fokuserar på är bristen på fungerande institutioner.

En samhällsteori begrundar vikten av fungerande institutioner i ett samhälle. Frågan som författarna ställer utifrån exemplet Loma Alto är varför råvarorika samhällen inte lyckas förvalta sina råvaror på ett sätt som tillkommer det större samhället? För att det ska kunna ske en utveckling menar teorin att tre delar i samhället måste fungera.

Individer i en lokal gemenskap, skriver de, måste ha en råvara som är högt värderad och att det finns incitament för att förvalta den på ett hållbart sätt. För det andra måste det finns regler om ägande vilket leder till att individer kan tjäna på förvaltningen. För det tredje måste det finns mikroinstitutioner på den lokala nivån som reglerar råvaran.

Författarna skriver att det intressanta med Loma Alto är att dessa tre delar finns där, men ytterligare en faktor har gjort att regionen har misslyckats i en hållbar förvaltning. De mikroinstitutioner som de hade skapat reglerade nämligen inte hur lokalbefolkningen tog hand om skogen. Det hade lett till att man hade huggit ned för mycket, samt att man hade gjort om för stora delar till betesmark.

I Balmfords Wild hope lär vi oss hur de förändrade detta och för oss finns det lärdom för att förstå vår egen historia.

En skogsbrant någonstans i Sverige

Om vi återgår till Sverige och dess historia så har med tiden dessa institutioner utvecklats. Bönder fick delar i skogen under den stora avvittringen. Till en början såg de inte värdet i den, men i och med att industrialismen påbörjades fick råvaran ett värde. Olika institutioner utvecklades med tiden vilket gjorde att utnyttjandet och förvaltandet av en lokal råvara kunde ge arbetstillfällen, samt skatteintäkter, ledde till att ett av Europas fattigaste länder 100 år senare är ett av de rikaste och förblir det. Och dessutom är består Sverige av 68 % skogsmark.

I miljö- och klimatdebatten menar jag att det är viktigt att vara historiemedveten. Med historiemedvetenhet menas att det förgångna påverkar nuet och både det förgångna och nuet påverkar hur framtiden kommer att gestalta sig. Det är genom historien som vi får förståelse för dagens samhälle och det är genom den förståelsen som vi kan samtala om hur framtidens samhälle bör gestalta sig. I de samtalet måste tanken om förutsättningar förekomma. Till det tillkommer värderingar och föreställningar, och om det ämnar jag skriva i morgon.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Becker, C. Dustin; Gibson, Clark C (1998). ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest”. Ur FAO (1998). Forest resources and institutions. Community Forestry Working Papers, No.3. (hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Om trakthyggesbruk. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Avvittringen i korta drag. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Naturvårdsverket (u.å). Skog, formellt skyddad. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Naturvårdsverket (u.å). Ängar och hagar. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

SCB (2023). Marken i Sverige. SCB. Senast uppdaterad 230601 (hämtat 231111)

Öljemark, Jacob (2023). Industriproduktionens sammansättning. Ekonomifakta. Senast uppdaterad 230830 (hämtat 231111)

Nog fan tänker vi inte som ett berg

När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.

Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.

I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.

s. 140 i Ballantine (1986)

Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.

Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.

Ängarna norr och Bäckhalladalen.

Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.

Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.

Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.

Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg

Svea Skog skriver i ”Ökad samsyn i älgskogen”:

Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.

Ökad samsyn i älgskogen

Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.

I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.

Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.

Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.

Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.

Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.

Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.

Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.

Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.

Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.

Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.

Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.

Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.

För liknande tema se till exempel Synen på vargen och samhällets förändring.

Referenser:

Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.

Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Svea Skog (u.å). Ökad samsyn i älgskogen. Svea Skog. (Hämtat den 231008)

Svensk Jakt (2023). Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg. Svenska Jakt. Publicerat 230202 (Hämtat 231008)

Granbarkborren och Nordrhein-Westfalen

Det är en törnskata. Det måste det vara. Jag har lämnat min kikare i bilen. Som vanligt ångrar jag mig när jag inte tar med den. Men det måste vara en törnskata på hygget bredvid ängen där vi står.

Vi har gått i vägrenen längs den slingrande Allingbacher Straße för att rasta Maggie. På kvällen ska vi besöka vänner några byar bort. Byarna ligger tätt här i det kulliga Nordrhein-Westfalen. På vägen såg vi en flock kronhjort stå på fältet. Hanhjorten hade en imponerande krona.

Det som mest förvånar mig längs vägen är kalhyggena och de döda träden som jag ser överallt. Jag misstänker granbarkborrens framfart.

I Allinghausen utanför Reichshof. Tyvärr fick jag inga bra bilder på de stora arealerna av döda granar utan får visa det här kalhygget.

På träden kan man se hur barken har trillat av och blottar stammen.

Vid kalhygget tittar jag på trädstapeln. De visar ingångshål i stammarna och de tydliga spåren av granbarkborren som har gnagt under barken. Mönstren är vackra.

Jag funderar på om de kan användas, men när jag tar på veden och ser hur murket mycket av det är förstår jag att det här kan man inte tjäna pengar på. Det är förmodligen ren förlust för skogsägaren.

Det visar sig att 38 % av skogarna i Nordrhein-Westfalen är angripna, enligt Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen.

Enligt skogsministern i Nordrhein-Westfalen handlar skogsdöden om torka och insektsangrepp, men också starka stormar som har farit fram, se Forstministerin Gorißen stellt Waldzustandsbericht 2022 vor, skogsministern Gorißen förklarar skogens tillstånd 2022.

I rapporten står det att läsa att granen är nästan försvunnen på grund av granbarkborrens angrepp. Det blir väldigt tydligt när man far genom landskapet då lövträden står tillsynes hälsosamma där och kontrasterar antingen mot hyggen eller döda granbestånd.

Från Allinghausenbacher Straße.

Att löven skulle må så bra stämmer dock inte. All skog är påverkad av torkan och stormarna. Endast 14 % av ekarna är hälsosamma och 24 % av boken. Torkan gör att de förlorar löv. Tallarna klarar sig bättre då de är torktåligare, även om de också har problem och visar upp förluster av barr.

I en annan artikel från Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen som heter Borkenkäfer im Fichtenwald: Schädling, Waldökologe und Landschaftsgestalter, barkborrar i tallskogen, skadogörare, skogsekolog och landskapsgestaltare, skriver de i mindre katastrofala termer. Där beskrivs barkborrarna som en insekt som inte bara orsakar skador utan också testar vilka tallar som är tåligast och att de genom sin framfart skapar öppningar som bidrar till att pionjärarter kan ta sig in i skogen. De bidrar således till en mångfaldigare skog.

Under en bildtext av ett landskap med döda tallar och nya som kommer upp skriver artikelförfattaren „Der Wald ist weg, es lebe der Wald“, skogen är borta, leve skogen, något som jag instämmer i (se följande inlägg: Ja till skogen…, nej till skogsbruk). Eller se närmare på bilden som jag redan tidigare har visat. Min blick fångar de döda mot de gröna och trädstapeln, men i förgrunden ser vi ett myller av örter och växter.

Det är lätt att se de döda och de levande träden, men om man blickar mot hygget ser vi hur livet frodas på den nu solupplysta söderbacken. Det var en bit bort som jag såg törnskatorna.

I de två artiklarna ser vi exempel på det som jag i förra inlägget talade om när jag skrev att ekologer och skogsbrukare har olika grundläggande perspektiv på skogen (I Piqueyrot vid Hourtins strand). För skogsbrukaren kan de skapa de stora ekonomiska skador, medan de i ekosystemet skapar landskapsförändringar vilket gynnar andra arter.

Just gynnandet av arter är intressant. Jag såg flera törnskator i området, likaså tornfalkar och ormvråkar. Alla gynnas de av det öppna landskapet som både skogsbruket genom kalhyggen och barkborrarna skapar. Därigenom kan de få syn på sina byten antingen högt ifrån skyn eller från en ungplanta som törnskatan satt på.

För de som söker de lätta svaren bör hålla sig undan naturen. Jag har ofta tänkt på det när jag har lyssnat, läst eller diskuterat med andra. Det finns ständigt å ena sidan och å andra sidan. Människan är ett djur som gestaltar sitt landskap liksom barkborrarna och bävern.

Under någon tid har jag följt olika twitterdiskussioner om skogen. De tycks ständigt fastna och de blir allt hetsigare tycker jag mig. I alla fall är argumenten ständigt desamma. Förmodligen är det just för de olika perspektiven, kunskapsnivåerna, men framför allt intressenterna. I artikeln ”Forest and landscape restoration: Toward a shared vision and vocabulary” (Chazdon & Laestadius, 2016) skriver författarna att:

The challenge is complex because landowners and multiple stakeholders have different and sometimes competing needs, abilities, and hopes for the future.

Chazdon & Laestadius, 2016:2

Allas våra föreställningar och förhoppningar riktas mot skogen och hur den ser ur, upplevs och hur det förhåller sig till våra inre bilder. De olika intressenterna är inte bara de som äger och brukar skogen utan också vi som rör sig i skogen. Det är också framtida generationer, inte bara ägarnas utan också vi andra. Jag ska inte fastna här i frågan om tolkningsföreträde, rätt terminologi eller vem som äger vad, utan konstatera just att skogen berör och väcker känslor hos många.

För mig och många med mig är det en andliga upplevelse att röra sig i skogen (Thurfjell, 2020). Det är en plats att få energi, möta sig själv och se sig som en del av ett större. Men det är också ett möte med förgängligheten. I det religiösa språket kallas det för vanitas. Predikaren skriver ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet” (12:8).

De medeltida katedralernas rum skulle likna en förstenad och evig skog som kontrasterade mot det förgängliga utanför. För mig är det som om skogen har övertagit den platsen. Jag kommer ifrån vimlet, trängseln och intrycken. Blicken vilar på den gröna mossan, de raka granarna vars grenverk är där ovan liksom som ett tak. Jag upplever evigheten. Fast det är en illusion. Kalhygget visar förgängligheten, men också det nya och spirande livet. I versen innan står det att när silvertråden brister och ”stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den” (Pre, 12:7).

Den markberedda arealen, jorden som blottats, täcks snart av inte bara plantor utan också av pionjärerna som hittar sin tid på jorden innan de återigen sprider sina frön med vinden.

När jag växte upp lärde jag mig om de döda skogarna i Östeuropa och de försurade skogarna i Sverige. I dag möter skogen klimatförändringar, torka och stormar. Medan vi for genom landskapet och såg de döda granarna mot de gröna lövträden, tänkte jag på förgängligheten. Men det är en förgänglighet endast ur människans blick. För barkborrarna är det livet. För hackspettarna är de mat. Snart öppnar sig skogen och gläntorna för törnskatorna att jaga på.

Referenser:

Chazdon, Robin, L.; Laestadius, Lars. (2016). Forest and landscape restoration: Toward a shared vision and vocabulary”, American Journal of Botany, DOI: 10.3732/ajb.1600294

Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen (o.å). Forstministerin Gorißen stellt Waldzustandsbericht 2022 vor, Wald & Holz.

Landesvertrieb Wald und Holz Nordrhein-Westfalen (o.å). Borkenkäfer im Fichtenwald: Schädling, Waldökologe und Landschaftsgestalter, Wald & Holz.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

En lång hundpromenad: kalhyggen

Igår kom regnet och åskan. Jag kände mig tacksam över att inte tälta och glad över att se trädgården äntligen få sig en rejäl dusch. Torkan hade packat jorden, så vattnet lade sig på marken. Nu har det tagits upp av jorden. Solen är tillbaka.

Som jag skrev igår vandrade jag inte genom någon orörd vildmark utan genom brukad mark. Skogarna befann sig i olika stadier. Det var höga furor, tättväxande gran och öppnare delar där tall, ek och björk delade på ljuset.

Vad är en skog? Var tar den slut? Slika tankar kom medan Maggie drog i kopplet. Hon ville till sjöarna. Själv stegade jag på. Jag är en snabb vandrare. Likväl förblev tankarna där skogslandskapet förändrades. Barrträd övergick till lövträd och så kom kalhyggen.

När det är så varmt som det var då jag gick var kalhyggena en utmaning då vi blev oskyddade och från marken steg värmen. Tur var att de inte var så stora, men ingen gång stannade jag upp för att åskåda dem. Jag ville åter in under skyddande trädkronor.

Lite lade jag dock märke till under vandringen och det var att på många av hyggena hade man planterat ek, bok och rönn. Jag skrattade för mig själv och tänkte på att nu gick jag genom en ekplantage.

En ekplantage i Raslången. Hygget fortsätter bakom kammen.

Sveaskog skriver på hemsidan:

I samband med att ekoparken invigdes påbörjades arbetet med att omföra granskog till lövskog. Idag finns det ganska stora arealer med ung lövskog i ekoparken, skogar som kommer att växa till sig och i framtiden bidra till ett rikare landskap.

Naturvärden

Området var inte inhägnat vilket förvånade mig då jag har hört om problemen med betesskador. Som ni ser på bilden var det dessutom mycket torrt vilket fick mig att undra på hur många av plantorna som skulle överleva?

Det som skiljde hyggena där man hade tagit ned gran och löv var att mossan på granhyggena var brun och svedd, medan det fanns gräs och andra örter på lövhyggena. Detta är dock snabba intryck då jag sällan stannade tillräckligt länge utan fortsatte mina steg emot målet. Som vandrare är jag ingen som tar pauser.

Mitt första mål var Bökestads vindskydd. Jag såg fram emot att i lugn och ro få dricka en kopp kaffe, bada lite och sedan göra middag. Men när jag kom dit satt en trio ungdomar och grillade grillspett. De hade på musik och talade högt.

Maggie ville bada och jag likaså. Det var så torrt i luften att när jag blöt kom upp började jag frysa. Jag drack min kaffe i slänten och åt en chokladbit. Senare fick jag resterna från ungdomarnas grillspett vilket berikade min frystorkade köttgryta.

När solen hade gått ned gick jag vidare längs Raslångens västra strand. Där fanns det fler vindskydd. Vi gick längs sluttningarna och kom ånyo till ett kalhygge där man hade planterat bok.

Raslångens västra strand. På toppen står några granar kvar.
Mossan är inte lika svedd för väster om slänten växer bokskog.

Här ser vi åter hur man ändrar från gran till löv, i det här fallet bok.

Vid Fuglabackens vindskydd trodde jag att vi skulle få vara ensamma, men då kom en polsk familj som satte upp ett jättetält. De högg ved och drack öl vid brasan. Men vi var trötta efter dagens vandring och somnade.

Vid Fuglabackens vindskydd

Så vad är en skog? Hur ska man se om en skog är blandskog eller inte? SLU diskuterar den frågan på hemsidan Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?. De konstaterar att det är ingen lätt fråga och tycks snarare komma fram till att det handlar om vilken relation vi har till plätten mark med träd på. Som så ofta ser vi på tinget utifrån den funktion och syfte utifrån oss, alltså det antropocentriska perspektivet.

Då liksom nu är det en källa till konflikt. Nu handlar det om biologisk mångfald, råmaterial för industrin att göra toapapper, till att uppleva det som om man är i vildmarken. Då var det en plats för tillverkning av pottaska och tjära. Det var en plats dit man släppte ut boskapen. Allmogen hade sitt syfte och konflikten uppstod senare när bruksägarna ville förbjuda svedja, när bonden ville utöka åkermarken.

”Vi förändrar vår bild av skogen hela tiden. Inte bara beroende på att den får ett annat ekonomiskt värde utan för att den är så djupt integrerad i det svenska samhället. Det som är viktigt i samhället i stort brukar fortplanta sig till hur vi ser på skogen” säger Lars Östlund.

Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?

I delen mellan Vesslarpssjön och Simontorps Såg har man satt ut skyltar för att visa där tjärkok och tjärrännor var i skogen. Skogen har alltid varit nyttjad och det är utifrån det som den definieras.

När jag tittar på SAOB upptäcker jag andra betydelser som har med flykt och att komma undan rättvisan: Om man höll sig i skogen betydde det att man var fredlös eller tjuv. ”Om man intog skogen” räddade man sig.

Det sista kalhygget jag gick igenom var vid Trollabadet norr om Glimåkra. Där var en björkplantage som inte var inhägnad och en inhägnad del där det fanns flera olika lövplantor som ek, bok och rönn, enligt Östra Göinge. Jag har kanske fel om att det var planterad björk, då den kommer spontant. Kanske var det asp? Men då borde det vara inhägnat, då aspen är begärlig för många djur och betas direkt. Den var för buskig för att vara bok.

Nyplantering norr om Trollabadet.
Inhägnaden norr om Trollabadet.

Utifrån att skogen snarare ska ses som en relation än en klart definierad plats illustrerar Östra Göinge på ett träffande sätt:

En återplantering av lövträd, som bok, ek och rönn, kommer sedan att göras för att göra skogsområdet mer attraktivt i framtiden.

”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”

På liknande sätt inleder författarna till artikeln ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services” (Hertog, Brogaard & Krause, 2022):

Forests provide numerous benefits to people, both locally and globally, and are the world’s most important terrestrial carbon sink, thus contributing to mitigating climate change. 

(Hertog, Brogaard & Krause, 2022)

Frågorna som uppkommer då jag begrundar vad en skog är visar på hur komplext det är. Det visar också på varför kalhyggen väcker känslor. Det är något i relationen till skogen som har störts och som är svår att formulera i ord. Många blir ilskna, andra rycker på axlarna, många jägmästare rättfärdigar det utifrån produktionssyftet, medan många biologer varnar för förlust av habitat. Hyggena på bilderna i min text handlar om en omställning från barr till löv.

Min tanke i att inte främst se skogen som ett ting utan som en relation öppnar upp för andra sätt att förstå naturen. Det är inte bara en okultiverad plats eller ett livsutrymme för det som inte tillhör det mänskliga samhället. För det är en del av samhället, som jag återkommer till. Även om det är orört och obrukat så är det utvalt att vara så. Det är medvetna fattade beslut och framför allt finns det inget oberört tillstånd. Det oskyldiga är en mytisk tanke och jag håller med jägmästarna som kritiserar dem som påstår att det finns urskogar, som ett orört tillstånd.

Naturen är i rörelse. Allt flyter, som Herakleitos sade. Till denna rörelse skapar vi relationer och i dem ingår det föreställningar om vad den relationen består av. Filosofen Hegel skriver i Andens fenomenologi om framträdelsen och att vi när vi får får syn på något får en relation till det. Vad det är i sig kommer vi inte åt, då det som framträder är olika beroende av hur organismen varseblir fenomenet.

Vi människor har förmågan att formulera det vi varseblir till skillnad från andra organismer som förnimmer, därigenom får vi också ett ansvar i hur vi formulerar syftet och funktionen. Älgen kan inte anklagas för att den äter upp aspen, medan tjuvjägaren kan ställas inför rätta för den olagligt skjutna vargen. Det är också därför som till exempel Östra Göinge kommun rättfärdigar kalhygget norr om Glimåkra. Det är här som frågan om skogsägande blir svår och varför Skogsvårdslagen finns. Den reglerar hur skogsägaren får agera i sin relation till skogen.

Skogsvårdslagen uttrycker vilka krav samhället har på dig som skogsägare. I lagen anges att skogen är en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning. Samtidigt ska du ta hänsyn till naturen, kulturmiljön, rennäringen och andra intressen.

Skogsvårdslagen

Kalhyggen berör för att de berättar om relationer och värden. Är det ägarens rätt till inkomst från träden? Skogsvandrarens upplevelse eller vivlarnas livsmiljö? Ett kalhygge berättar om att vissa värden har prioriterats. Dess värde har definierats.

Jag har svårt att avsluta detta inlägg för att jag försöker komma åt en tanke som jag inte förmår formulera och kanske det inte är nödvändigt. Relationer har sin inneboende dynamik och rörelse.

Referenser:

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales

Hertog, Iris Maria; Brogaard, Sara; Krause, Torsten. (2022). ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services”, Ecosystem Services, Volume 53, https://doi.org/10.1016/j.ecoser.2021.101392.(https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2212041621001509)

SAOB (u.å.). ”skog”, Svenska Akademins ordböcker. (Hämtat 230627)

Skogsstyrelsen (2023). Skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen. (Hämtat 230627)

SLU (2023). ”Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?”. (Hämtat 230627)

Sveaskog (2013b). ”Naturvärden”, sveaskog.se. (Hämtat 230627)

Östra Göinge (2021). ”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”. Östra Göinge. (hämtat 230627)

Ja till skogen…, nej till skogsbruk

Så går vi där i naturens egna katedral. Granstammarna är höga och granna. Bredvid stigen växer mossan tjock. Det är ljust. Bofinken hörs. Maggie söker trattkantareller längs slänten.

Vi har gått där ofta och det har varit en favoritdel på Kroppefjäll i Dals Rostock. Men katedralen upphör inte vid koret, för att överdriva jämförelsen, utan det här året har markägaren tagit ned en stor del. Chocken gör att det är svårt att ta till sig den ödeläggelse som vi ser. Det har regnat och att det ser ut som ingemansland mellan skyttegravarna är ingen dålig jämförelse. Det droppar och vi klampar runt i sörjan.

Centralt i nedre delen av bilden går det som en fåra. Där ungefär kom vi ut.

Nu är det inte lika illa. De har planterat gran. Skogshallon och smultron växer där. Minnet från förr är kvar och vi kan fortfarande bli förvirrade hur vi ska gå.

Viktigt att komma ihåg är att det katedralliknande skogspartiet endast var naturligt såtillvida att den en gång var planterad och granarna hade gynnats för att de skulle dominera. När ägaren tyckte att det var dags att avverka gjorde han det.

Jag mindes detta när jag tänkte på vår promenad i torsdags längs Gårdslösaleden vid Smedstorp. En del går på Listerumsåsen. Man går in vid vägen mot S:t Olof och kommer in i en vacker bokskog. I ett avbrutet träd, eller högstubbe, ruvade en koltrast.

Vi njöt av promenaden och jag var även nyfiken på hur kalhygget längre fram hade artat sig sedan jag var där senast. Det är lika abrupt som på Kroppefjäll, men det är mycket mindre och det är en mångfald av blommor och träd. Det är annan jord än i Dalslands och ger därför andra förutsättningar.

Vi ser bokskogen som vi kom ifrån. Till höger i bild står tre kvarlämnade bokar.

Jag såg att rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol.

Det här är vyn åt söder där vi ser granen stå hög och rak.

Inom samtalet om skogen och hur den sköts diskuteras just mångfalden. Lars Lundqvist, som har gjort två gästinlägg, påpekar att mångfalden är som störst vid kalhyggen. Det tåls att tänka på och det handlar om att arter har olika sätt att sprida sig och florera.

Inom ekologi talar man om två grupper av arter, R: och K:arter. R:arterna är reproducerar sig snabbt. De är ofta pionjärer som ger sin in i nya territorier när möjligheten finns. Ett kalhygge är ett utmärkt tillfälle. K:arter är de arter som siktar på att etablera sig och behålla sin närvaro.

A:et står för anpassning, om jag minns rätt. Beeby & Brennan, 2008:120

Om vi har dessa två olika arttyper så ser vi att de gynnas av olika omständigheter. R:arter gynnas av att habitat störs och förändringar. K:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Över tid kommer en stabil miljö att leda till att någon eller några få k:arter tar över och dominerar.

Här ser vi hur hassel och björk, tror jag, har tagit över i sydöstra delen av, förmodar jag, ett tidigare hygge.

Detta är gammal betesmark som numera har fått växa igen, läser jag på Länsstyrelsens beskrivning, Listerumsåsen.

Åt både höger i bilden kommer boken och bakom mig där jag står är granen. Båda är k:arter.

Då det är norrläge och eftersom det stod träd här ser vi hur marken täcks av granbar. Kanske är det bok som har lyckats etablera sig?

Gran och bok är intressanta då de kan växa i skuggan av andra träd. Granen tränger sig upp, men boken väntar på sitt tillfälle att en öppning sker i kronan.

På bilden ser vi en bok som täcks av andra och som breder ut sina grenar för att komma åt ljuset.

Vi gick vidare och på en del så täckte granen marken och på andra sidan boken.

Vitsipporna har blommat ut. De har anpassat sig till bokens lövsprickning och lagom till den sker så är blomningen över.

I boken Ever green: Saving big forests to save the planet (2022) skriver Reid och Lovejoy hur lång tid det tar för träd att växa på den norra delen av jordklotet. På vintern släpper träden släpper allt löven, men också en del barr på marken. Då det inte är så varmt tar det lång tid innan det bryts ned och de bildar djupa täcken. Som ni ser på bilden växer det olika mycket på de olika delarna.

In the northern parts of the boreal, trees can take many years to get as tall as a person. Throughout the ecosystem, they grow during a short summer and continually shower the forest floor with needles, leaves, cones, and twigs.

Reid & Lovejoy, 2022:18

Poängen med mitt resonemang är att mångfalden minskar i den etablerade skogen. Det är endast få välanpassade arter som kan växa i skuggan av boken och granen.

På bilden ser vi några bokar som väntar på sin chans. De kan vara ganska gamla. Lite gräs växer, men framför allt är det vitsippor som har anpassat sig till den återkommande solen på våren som når dem innan bokens lövsprickning sker.

Några saker vill jag framföra som avslutning. Det ena är att många arter kräver störning i skogen för att de ska få sin chans att växa upp, fröa och sedan återvända till mullen. Det andra är att dessa mäktiga katedraler inte är fyllda av mångfald. R:arterna har fått söka sig någon annanstans för några få k:arter har tagit över.

Men så var det titeln Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Under läsning och mina skriftliga samtal har jag fått lära mig att begreppet skogsbruk syftar på tre saker. Dels är det den vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, sedan är det hur man gör praktiskt, men det sista är att i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002) . För dem som håller på med skogen så är detta självklart, till skillnad från oss som mest gillar att ströva runt där.

Skogsvårdslagens första paragraf lyder:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

SKL, §1

Den ska ge ”god avkastning”. Vi är bundna av denna tanke och det styr hur vi förstår vad denna bevuxna plats är för något. Min tanke är att det behövs andra begrepp för hur vi ska se på en skog som inte är kopplad till marknaden. Nu blir skogen en del av ett reservat, nyckelbiotop eller en nationalpark. Vad jag menar är att i begreppet skogsbruk är marknaden inneboende i begreppet. Men hur kan man se på en skog som förvaltas, används, men inte brukas?

Sedan urminnes tider har man förstått skogen utifrån olika perspektiv. Det är lokalsamhället och centralmakten. Syftena är olika som livsmedelsprodukter eller skogsprodukter (Eliasson, 2002). Och dessa förändras som Lars Laestadius påpekade på Twitter. Ett annat perspektiv som nu surrar är som kolkälla, men som Reid och Lovejoy skriver är det ett väldigt närsynt sätt att se på skogen:

Carbon, the element, becomes a currency, the unit of measurement in a chemical accounting system we use to chart survival paths for civilization. The peril, of course, is that this carbon myopia conceptually distills the intricacy of a forest ecosystem into a colorless idea small enough to fit in a beaker.

Reid & Lovejoy, 2022:26

Begrepp styr vårt tänkande och skogsbruk knyter det till en föreställning som jag tror gör att vi inte ser andra alternativ. Rewilding tror jag är ett första steg mot att att se annorlunda på delar av naturen. Det står inte i motsats till skogsbruk, men det visar på hur man kan se naturen som något mer än avkastningen på träden. Det är ett tänkande som inbegriper marknaden, men fokuserar på miljön som något komplext och dynamiskt.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Länsstyrelsen Skåne (u.å). ”Listerumsåsen”. Länsstyrelsen Skåne. (Hämtat 230520)

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company

Regeringen (1979). Skogsvårdslagen (1979:429). Landsbygds- och infrastrukturdepartementet RSL.

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt

Antonio José Bolivar Proaño är en gammal man som bor i Amazonas. Det mesta av sin fritid läser han kärleksromaner, men när en ozelot härjar i trakten tvingas han lämna sin hängmatta för att hjälpa till i jakten av den. Det som jag fascinerades mest av i Luis Sepúlvedas bok Den gamle mannen som läste kärleksromaner (1995) var hur han försökte föreställa sig det han läste i romanerna. Venedig jämfördes med en större by i Amazonas där hyddorna stod på pålar. Det var lätt för mig att ömsint läsa om den tandlöse gamle mannen som mest av allt ville bli lämnad ifred.

Ibland tänker jag på honom, denna romangestalt som Sepúlveda levandegjorde för mig och jag upptäcker att jag inte alls är så långt ifrån hans sätt att läsa romaner och annat som man kan tro. Nu fuskar jag ibland genom att söka på internet efter hur det ser ut, men oftast undviker jag. Mina egna föreställningar är lite bättre. På samma sätt blir jag ofta besviken när jag ser filmer av romaner som jag har läst. Det är inte lika illa om jag först ser filmen och sedan läser dem.

Vad har detta med en blogg om ekologi, natur och vårt förhållningssätt till vår omgivning? Egentligen väldigt mycket märker jag då jag liksom många med mig är fångna i föreställningar och förväntningar. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap för att kunna sticka hål på illusionen. För det behöver vi andra.

Jag är en än gång tillbaka till skogen och den debatt som jag följer och delvis deltar i genom samtal på twitter, om man nu kan kalla det för samtal. Som vanligt tänker jag gå en omväg för att förhoppningsvis bättre kunna illustrera min poäng i slutet och vi börjar i medelhavsklimatet i Kalifornien eller varför inte i Australien, Sydafrika, Chile, eller runt det faktiska Medelhavet…

Titta på bilden nedan. Den visar fem delar i världen som har ungefär liknande abiotiska faktorer som klimat, geografi, men också biologiskt där växtligheten är liknande. Många tillhör släktet hårdbladsväxt, då de är torktåliga växter som inte förlorar sina blad när det inte kommer regn. Det tar för mycket energi för nya blad. Flera har starka ämnen i sig, vilket ger dessa områden en speciell doft. Languedocviner påstår att den speciella garriguen kan skönjas i terriorviner. Rosmarin är en typisk hårdbladsväxt, lågväxande, starkt doftande och tålig. Vår har överlevt vintern i örtträdgården.

Beeby & Brennan, 2008:147

Det man också kan lägga märke till är att de ligger mellan två breddgrader, men också kallströmmarna som löper längs kusten. Om vi ser strömmen utanför den nordafrikanska kusten så var det den som lät Columbus ta sig över Atlanten.

Dessa cirkulära strömmar kallas för volta do mar. Det portugisiska begreppet kommer från den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen. Han hörde att den maliske kungen Mansa Musa hade spridit så mycket guld över Nordafrika under sin hajj 1324 till Mecka att det hade blivit värdelöst. Hans lust efter guldet ledde till en utveckling av fartygen karavellen och kunskapen om hur man seglar på Atlanten.

Andra saker att lägga märke till är att trots att de befinner sig på samma breddgrader är inte restan av geografin densamma. Det är andra betingelser som gäller i de geografiska områdena. Som vi ser styr havets strömmar mycket, snarare än ljuset. Delvis påverkas det av hur marken har brukats av människor, men inte tillräckligt.

Om ni har varit i Durban i Sydafrika vet ni också att ni har gått från den torra välden till ett tropiskt klimat, vilket beror på att den varma havsströmmen från Indiska oceanen möter de kallare sydatlantiska strömmarna.

Poängen är att geografin spelar roll och det är här vi återigen kan minnas den gamle mannen som älskade att läsa kärleksromaner. För att göra ett drastiskt hopp så menar jag med denna utläggning att i skogsdebatten tenderar vi att utgå från hans sätt att jämföra Venedig med hans tropiska regnskog.

Förvisso talar jag främst för mig själv, men jag märker det också i debatten. Låt mig visa vad jag menar. Jag har i flera inlägg hänvisat till boken Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap (Niklasson & Nilsson, 2005). Det här är första gången jag skriver ut hela titeln. Det viktigast är slutet där det står ”deras tillämpning i Sydsveriges landskap”. För biologer och ekologer och dito är det här självklarheter, men för oss amatörer blir det lätt att vi inte ser detaljerna som döljer sig bakom det som sägs.

Jag bor i Simrishamn och här är det växtzon 1. Även en amatör som jag lyckas att driva upp majs och pumpa (det senare är inte så svårt). Det gäller mest att hinna vattna på sommaren. Men bara några mil österut går det över till en annan växtzon vilket märks när vi åker till Agusa för att vandra tidigt på våren. Då ligger snön kvar där.

Den här delen av Sverige liknar till exempel Lübeck som ofta framhålls som en framtida förebild för svenskt skogsbruk. Men att överföra det slags skogsbruk till den boreala zonen är inte säkert att det låter sig göras. Det är till exempel magrare jordar, vilket betyder att växtligheten konkurrerar på ett annat sätt än här i södra Sverige om näringsämnena. Det handlar om ljuset. Det är alltså andra faktorer som spelar in hur skogsbruket kan bedrivas på olika platser i Sverige.

Med detta vill jag inte säga att jag understödjer trakthyggesbrukets framfart, men jag förstår oron som kommer från industrin, när nya förordningar kommer från Bryssel där majoriteten länder inte befinner sig i den boreala zonen. EU tjänstemännen läser norrländska kärleksromaner, men ser ljuva ekskogar framför sig och inte lavbeklädd gran. I alla fall är det många av oss trakthyggeskritiker som gör det.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Sepúlveda, Luis (1995). Den gamle mannen som läste kärleksromaner. Stockholm: Forum

Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse

Den intressanta naturen är sällan imponerande utan det är tämligen kaotiskt. Ofta är det svårt att förstå. Fågelskådandet hjälper. Aha, det är en järnsparv eller titta alfåglarna som jag skönjer där ute. För mig har böckerna hjälpt mig, för det är inte bara för att hänvisa till information som stöder mina påståenden utan det är också att de visar det som jag inte hade sett. De får mig också att ge mig av till mondäna platser som förr inte hade lockat mig, som Åraslövs mosse mitt emellan Kristianstad och Hässleholm. Likaså lär mig böckerna att se det som jag förr inte förmådde. Som att lägga märke till mossen är som en oansenliga liten ö mitt bland åkrarna strax norr om väg 21.

Screenshot från Google Maps (230409)

När jag efter en del felkörningar, bland annat på en privatväg, kom dit, var det med andakt som vi trädde in bland träden. Det är en sumpskog, men nu var det torrt. Jag och Maggie var ensamma. Fågelsång jag inte hade hört innan mötte oss. Jag höjde kikaren och såg en trast jag inte kände igen. Det var en rödvingetrast. Den försvann fort.

Så ännu en fågel som rörde sig bland grenarna. Den satt med ryggen åt mig. Dess rygg var kanelbrun och med svarta vingspetsar. Så vände den sig om och jag såg den kraftiga näbben. Det var en stenknäck.

En sumpskog är en slags nordisk regnskog. Den är översvämmad delar av året. Träden prövas och många av stammarna har tickor och lavar. Den lövtäkta marken pryddes ännu inte av blommor. Över allt var knäckta stammar där vinden hade farit fram.

En försvagad ekstam som har knäckts där en hackspett hade tagit sig in och byggt bo.

Vi fortsatte att långsamt gå längs med stigen. I norra delen var det blötare och knäckta stammar lutade sig mot levande. En mindre hackspett kom alldeles nära och lät mig skåda. Maggie väntade tålmodigt.

Vi kom till torvmossen och spänger gjorde att vi kunde gå igenom den. Hit kom man förr för att samla torv så man kunde elda. Det var också en utmark där man lät sin boskap beta. Söder om mossen var en slåtteräng där jag satt och rökte och tittade på gamla träd, brutna träd, hasselbuskar och ekar. Det hördes fågelkvitter och hackspettars trummande. Träden skyddade från den kalla vinden.

Medan vi återvände till bilen tänkte jag på omgivningen. För även denna plats hade en utdöendeskuld som jag skrev om i gårdagens inlägg. Den låg omgiven av fält, vägar och annan bebyggelse. Åkrarna kantades av djupa diken som hindrade vatten från att samlas.

Screenshot från Google Maps (230409)

Åraslövs mosse är ett exempel på den habitatfragmentering (Niklasson & Nilsson, 2005) som finns i vårt landskap. På denna ö bland åkrar kan organismerna samlas. Men de förblir fångade där. Även fåglarna som jag skrev i förra inlägget drar sig för att ge sig ut i öppen mark och bli ett lätt offer. Glador och ormvråkar spanar i utkanten efter de modiga.

Gunnar Lindén frågar sig om 394 arter hotas av trakthyggesbruk och menar att så är inte fallet. Han ger mängder av exempel och i kommentarerna ges ännu fler. Det visar på en artkunskap som vida överstiger min. Men utifrån det som jag läser och som jag försöker exemplifiera här tycks mig frågan felställd och resonemang som inriktar sig på enskilda arter leder fel. Den viktigare frågan handlar snarare om landskap och att det krävs stora ytor som är sammankopplade.

Sammankopplingen gör att arter kan sprida sig. Det gör att de inte samlas på en enda plats. EU är utskällt i många naturkretsar, men om vi ser till deras vision för 2030 som Sverige har förbundit sig att följa, så handlar det om att kunna utöka möjligheten för mångfald.

Ett av deras koncept är Natura 2000 som innebär att skapa just korridorer. På Natura 2000 network viewer kan man se denna arkipelag av naturreservat och natura 2000 områden. Jag skriver ”arkipelag” då det verkligen är som ett ösystem utan korridorer.

För många arter är inte att det är en ö som är problemet utan avståndet mellan öarna. Niklasson och Nilsson (2005) gör en illustration för att visa hur en landskapsrestaurering förändring möjligheterna att sprida sig och för att minska utdöendeskulden. På bilderna kan vi se hur habitaten har minskat sedan 1800-talet och att avstånden mellan dem har blivit allt längre.

Niklasson & Nilsson, 2005:250

Eftersom Skåne är ett så öppet landskap blir arkipelagen tydligare. Men liknande mekanismer sker även i skogslandskapen där monokulturer som en granplantage kan fungera som en effektiv barriär för arterna att sprida på sig.

Jag inledde med att påstå att naturen sällan är imponerande utan snarare kaotisk. Så var det där jag befann mig. Men på denna vindpinade plats bland åkrarna fanns det ett myller av liv. Landskapsrestaurering handlar om att kunna utöka dessa platser.

I ett kreativt förslag i SVD skriver bland annat redan nämnda Gunnar Lindén, men också andra representanter att hotade arter borde få bli en tillgång för skogsägare. Det handlar om att arbeta med skogsägare och inte emot dem. Som jag så ofta återkommer till handlar det om samtal och dialog, men det handlar också om kunskap och den besitter många, även om den kan vara koncentrerad på olika delar.

Avslutningsvis kan man vända på diskussionen om utdöendeskuld och istället tala om återbetalningsskuld. Naturen har exploaterats och den har byggt vårt land. Nu handlar det om att bygga upp en återbetalningsplan som kommer att kosta, men som också kan planeras för att inte rasera hela ekonomin. Men för att det ska kunna ske måste också insikten finnas att Sveriges ekonomiska beteende inte är hållbart. Då kan samtalet om hur förändringen bör ske fortsätta.

Referenser:

Götmark, Frank; Gustafsson, Lena; Lindén, Gunnar; Nordin, Jessica (2023) ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad den 2023-01-12 (Hämtat den 230409)

EU Kommissionen (o.å.). Nature and biodiversity. EU Commission (Hämtat den 230409).

Lindén, Gunnar (2022), Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris

En vän till mig säger att norr om Brösarp börjar Småland. För honom är det för mycket träd. Han gillar de öppna fälten och blicken som kan stirra bort i fjärran. En blick på en satellitbild ger honom på sätt och vis rätt.

Google Maps (hämtat den 8/4-23)

På bilden ser man hur skogliga delar är som fläckar i inre Skåne, medan det liksom växer utåt norr om Simrishamn.

Jag funderade på detta när jag läste Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) då de skriver att fler och fler arter samlas i mindre och mindre områden, vilket minskar förmågan att spridas. Då skapas en utdöendeskuld, vilket betyder att det befinner sig för många arter på en yta som den egentligen inte kan upprätthålla.

Detta är ett problem ur många synvinklar och de pekar också på varför fler miljöer måste restaureras för att kunna bevara en rik natur. Men det som utdöendeskulden pekar på är att områden måste ha korridorer som gör att det inte uppstår dessa öar i landskapet där arterna samlas. Jag har tidigare skrivit om detta i Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

Bild 6.2 Bild från Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122,
i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

För att förtydliga så handlar dessa korridorer om att arterna ska kunna förflytta sig mellan olika kärnområden. Detta handlar om vissa arter, medan andra som till exempel många fåglar är det mindre viktigt. Dock visar till exempel Beier och Noss i litteraturöversikten ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” (1998) att många fåglar föredrar att hellre flyga omvägen i skydd än att ge sig ut på öppet fält för att skydda sig mot rovfåglar.

Som vi ser på satellitbilden som jag inledde med går det ett skogsstråk norr om Simrishamn som sedan blir bredare och bredare. Men frågan är hur det ser ut på marken? Hur väl sammanvävt är skogen egentligen?

Då det är påsklov för inte bara eleverna på skolan utan även för oss lärare så bestämde jag mig för att undersöka detta. Jag packade på mig min pipa, kikare och så gav jag och Maggie oss iväg. Det blev en fyra timmars promenad i fin vårsol.

På den inzoomade bilden ser vi att landskapet inte är särskilt intakt utan att det är mer dungar än någon egentlig skog. Strecket visar vår promenad.

Egentligen hade jag tänkt att gå raka vägen till Bäckhalladalen för att gå så mycket som möjligt under lövkronorna, men ni är vi kom upp på Karlstorpsvägen var hästarna vid staketet och några fjolårsföl låg och njöt i solen. Maggie tenderar att bli skällig och för att inte störa dem tog jag vägen upp genom kohagen.

Korna var ännu inte ute. Råkorna grävde i jorden och gul svalört prydde hagarna. Maggie uppmärksammade något, men kunde inte lokalisera det. Jag såg att det var ett rådjur som stod en bit bort. Vi fortsatte upp längs slänten. Det blåste från Östersjön. På toppen tittade vi till grävlingsgrytet. Tassavtryck markerade att det fortfarande användes. Maggie nosade omkring. Det var lä och solen värmde. Jag funderade redan nu på att ta mig en rökpaus, men så lat får jag inte vara. Hon nosade omkring och vi hittade flera utgångar på den lilla kullen. Vildsvinen hade bökat upp jorden. Trastarna i snåren flydde så fort jag höjde kikaren.

Vi kravlade oss under stängslet och gick i kanten av åkern för att kunna komma in i Bäckhalladalen. Där står en gammal gran som har förlorat all sin bark och många av grenarna. En större hackspett håller ofta till där, men idag var den borta. Några rådjur flydde när de hörde oss och jag höll hårdare i Maggies koppel för att hon inte skulle jaga efter dem.

En biolog påpekade för mig att Sverige till skillnad från Europa där rewilding är starkare har ett rikt djurliv. Vi har både rovdjur och hjortdjur, vilket gör att återinföra djur inte är en prioritet utan att det snarare handlar om att återställa landskap för att kunna berika utarmade områden.

Snart kom vi in i bokdungen. Löven låg tjockt. Vi gick till asfaltsvägen som skär igenom dungen. På andra sidan vägen är det en flerfald av träd, gran och lärkträd samlas med bokar. För en månad sedan kom jag dit och såg mindre korsnäbb.

Efter dungen kom vi till parkeringen. Maggie ville till grillplatsen för att se om någon hade kastat korv och bröd bland gräset. Jag styrde stegen förbi ljungängen på västra sidan, björkarna som tog över norr om grillplatsen för att sedan komma upp till ängarna. Här går det boskap på sommaren för att hålla uppe landskapet. Men det är inte tillräckligt så man hugger ned slyn som kommer upp.

Norr om ängarna kommer vi till en snårig del. Där tronade ett träd som hade förlorat all sin bark, lavar växte och de yttre grenarna hade börjat trilla av. Dess stam täcktes av insektshål och vid rötterna hade den yttre veden trillat av på grund av insekters ätandet och veden som murknar.

Maggie väntade medan jag stod och begrundade denna oas för insekter. Det var tillräckligt gammalt för att låta de arter som behöver äldre ved för att kunna frodas. Jag undrade hur länge det skulle stå då rötan vid rötterna försvagade det. Att det redan inte hade fallit visade på att vinden inte kom åt det. Niklasson och Nilsson (2005) understryker hur dessa solbelysta gamla döende träden är så viktiga för många insektsarter. Men var nästa stod det kunde jag inte se, så frågan är om detta träd just visade på en utdöendeskuld?

Härifrån gick vi in i en hage för att sedan krångla oss in i en äppelodling och därefter gå längs en grusväg ned mot Gladsaxvägen. I hagen på västra sidan höll hästarna undan slyn så att de gamla ekarna och enarna inte hindrades i sin ljustörst. På östra sidan växte knotig tall.

Efter Gladsaxvägen visste jag att det skulle bli problematiskt. Det fann inte så många stigar eller vägar för att kunna ta sig till bokskogen på andra sidan Oderbäcken som rinner ned i Tjörnedalen.

Jag sneddade genom en talldunge, för att sedan komma över på en tallplantage där det myckna törnet gjorde att jag fick bära Maggie och jag hoppades att mina byxor skulle överleva. På andra sidan kunde man se hur finurligt trädplantagerna gick.

Vi hade gått igenom en tallplantage som låg i sydligt läge, med Gladsaxvägen som gjorde att södersolen kunde lysa obehindrat på dem. Norrom var en sänka där solstrålarna inte nådde lika mycket och där låg en granplantage. På kullen där vi stod var en bokdunge västerut.

Vårt landskap är människoskapat. Det är välplanerat av ägarna och utnyttjas för inkomst. När boskapsskötsel inte längre var lönsamt kunde man byta till trädplantering.

Stengärdena stod kvar från förr och vi följde vad jag trodde var en gammal fägata norrut. På östersidan löpte en tät granplantering. Norr om den svängde vi ned mot en äldre plantering där gallringen gjorde att det var lätt att gå. Men så kom vi till ett stråk efter ännu ett stengärde där slyn växte tät för att sedan komma på en brandgata som vi kunde följa.

Maggie märkte att vi närmade oss Oderbäcken och drog mig ditåt. I sin iver höll hon på att dra ned mig för en brant slänt där fallna grenar hindrade eroderingen. Jag skällde medan jag aktade mig för att inte ramla.

På andra sidan bäcken gick vi längs slänten bland bokarna. Bäcken kantades av klibbal. Det var inte så mycket fågelliv som jag hade förväntat mig. Men kluckandet från bäcken gjorde mig glad. Här hade man kanske haft skogsbete en gång i tiden? tänkte jag och satte mig vid en bok. Jag stoppade pipan och hystade lite hundgodis åt Maggie.

En skalbagge krånglade sig fram bland löven. Jag vände på kikaren och närstuderade den. Det svarta glimrade lila och det glatta var buckligt. De raka känselspröten var knixiga.

Jag har försökt hitta vad det är för skalbagge, men inte lyckats.

Förnöjt bolmade jag. Det var en fin plats att rasta på. Men den väckte också tankar.

Maggie väntar på att jag ska bli färdig.

Vi hade rört oss olika i landskap, funderade jag. Det hade varit både enkelt och svår terräng för oss. För andra arter är det annorlunda. Fåglar flyger, svampsporer och björkpollen följer vinden. Skalbaggen kan både flyga och gå. Men avståndet och terrängen har betydelse. Jag tror vi missar att tänka på avståndet då vi kör bil och vi är inte uppmärksamma på hur det förändras. Det går så fort. Men att komma hit till denna plats vid Oderbäcken hade tagit oss flera timmar.

Landskapet som vi hade gått igenom visar på hur drivna vi människor är att förändra vår omgivning. Det visar på hur det hade varit hagar och åkrar och nu plantager. Det fanns få eller egentligen inga korridorer utan snarare öar av olika storlekar i landskapet. Utdöendeskulden ökar samtidigt som det inkasseras. Valutan är döda individer som senare blir arter som sakta försvinner. Det är det som är antropocens pris.

Referenser:

Beier, Paul, Noss, Reed F. (1998) ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” Conservation Biology, Vol. 12, No. 6 (Dec., 1998), pp. 1241-1252. URL: http://www.jstor.org/stable/2989843 

Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122,
i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark

Igår var det en kall östanvind som kom in från Östersjön. Jag och Maggie gick längs med stranden för att sedan gå längs med Tommarpsån. Häromdagen såg jag kungsfiskaren ila förbi. Den var nu som bortblåst. Vi tog oss upp mot Bäckhalladalen för att undkomma vinden och kunna känna av de varma solstrålarna.

Vi följde stigen som går genom hallen, denna sänka mellan två branter där bäcken rinner fram. Det var märkvärdigt tyst. Jag hörde inga fåglar. Jag var röksugen och valde en solig slänt. Vi trädde mellan nedfallna träd och gick en bit upp. Jag lade mig till rätta och lutade huvudet mot en sten. Maggie ville fortsätta mot dammen som finns en bit bort. För att blidka hennes iver lade jag ut hundgodis som hon kunde söka medan jag sakta bolmade.

Medan jag låg där och blossade kom två citronfjärilar. Den ena landade inte långt ifrån mig, men flög vidare så fort jag rörde på mig.

I slänten låg det många nedfallna träd, framför allt björkar. De blir oftast inte mer än 70 till 90 år. Det är vårtbjörkar med sin glatta bark som senare blir allt grövre vilket gör att svampsporer lätt fastnar som fnösktickorna.

Hålen är från insekter som har ätit sig in och ätit upp innanmätet.

Därefter börjar nedbrytningen. I fnösktickor äter sig insekter in som sedan förpuppas, vilket jag upptäckte då jag en dag bröt i tur en och hittade små svarta ”kärnor” (se nedan). Jag bröt itu en och upptäckte att de var puppor som innehöll vita vätska. Skamset gick jag vidare.

En inringad puppa i det uppätna innanmätet.

Just den skrovliga barken har fångat min uppmärksamhet sedan jag läste om det i Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005). Överhuvudtaget förändras min upplevelse av skogen då min kunskap allt mer ökar. Naturen är verkligen en bok. Som att duktiga biologer ser vilken insekt som har ätit sig in i trädstammen på storleken av hålen.

Ju äldre träden blir desto skrovligare blir barken och sporer som förs med vinden fastnar under en flik. I mötet med en svampspor och alg bildas lavar som växer längs med stammen. Sporerna tar sig in i veden och mulm bildas.

Mulm, skriver Niklasson och Nilsson, ”är ett samlingsnamn för söndersmulad rötad ved, svamprester, insekters gnagmjöl, samt rester och avföring från insekter, fåglar och fladdermöss” (2005:131). I dessa hålor kan fåglar bygga bo. När stormar sedan kommer knäcks träden vid dessa ihåligheter. En av de saker som gör spillkråkan till en nyckelart är att den kan hacka sig in i oskadade träd och bereda plats för andra arter.

Det är denna process: ett träd som gror, växer upp, bark som skadas som ger en ingång till veden, som ger näring och boplats till andra organismer som gör att en för hårt brukad skog inte kan livnära organismerna. För det tar tid och för att en skog ska kunna hysa en mångfald måste dessa processer ske samtidigt. Skogen måste ha olika strukturer som kan bereda plats för fortsatt mångfaldigt liv. Skogsbruket motarbetar aktivt den delen med att kalhugga stora arealer och plantera träd så att de alla är lika gamla. Det blir virkesåkrar.

Jag låg där i slänten när jag fick höra fågelsång ovanför oss. Blåmesen kände jag igen, medan annan kunde jag inte placera. Jag och Maggie gick vidare.

Idag gick jag ut för att ta de fyra bilderna på trädgården som jag gör den andre varje månad. Som du kommer se börjar det ske saker. Nu är det inte bara vintergäck utan också nunneört och liten vårstjärna som har dykt upp.

Vårstjärnorna har slagit ut, medan nunneörten är på god väg. Kanske är det också för att sol och värme ännu inte hade nått marken när jag tog bilden?
Den gula vintergäcken är kvar, medan vårstjärnorna i den här skuggade delen inte har öppnat upp ännu. Det syns på smultronbladen att de börjar få kraft och spänst.
Här sker det inte mycket. Tusenskönor som brukar växa här har ännu inte dykt upp, men på andra platser i Simrishamn växer den desto mer.
De blå småstjärnorna börjar ta sig in på ängen i norra delen. Men annars hämtar växterna kraft för att kunna försköna med sina blommor.
Här är det mest mossa och gräs, men den lilla stjärnan har spridit sig från bården vid bokhäcken och inåt trädgården.

Referenser:

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur