Av en ren slump råkade jag ramla över den här bloggen, reagerade på ett av inläggen, kommenterade och det ledde till en dialog som slutade med en fråga om jag inte hellre ville skriva ett eget inlägg, ett slags gästblogg. Varför inte? Så här kommer det!
Min bakgrund är i korthet att jag är ett förortsbarn med släktrötter hos småbrukare i norra Västerbotten och Skåne (Österlen) som växt upp på gränsen till det som numera är Tyresta nationalpark, söder om Stockholm, varit scout, pluggat skogsbruk på SLU och sen har forskat och undervisat om skogsskötsel i 40 år.
Skogen har alltid varit speciell för mig ända sen jag var liten. Jag gillar träd och ser skönhet i nästan alla sorters skogar. Som barn var skogen oändligt stor, en vildmark för äventyr. Men som äldre har jag lärt mig så pass mycket att jag ser spåren av tidigare skötsel nästan överallt. Det är som när man lär sig att känna igen blommor eller fåglar. Ju fler arter man lär sig att känna igen, desto fler arter ser man när man rör sig i skogen. Ju fler tecken på tidigare skötsel man lär sig, desto mer av historiken på platsen ser man, och plötsligt är barndomens vildmark för äventyr förvandlad till kulturmark.
Vad har då detta med re-wilding att göra? För att förklara det måste jag först nysta lite i vad re-wilding är. Så här beskrivs det på Rewilding Europe:s hemsida:
Rewilding is a progressive approach to conservation. It’s about letting nature take care of itself, enabling natural processes to shape land and sea, repair damaged ecosystems and restore degraded landscapes. Through rewilding, wildlife’s natural rhythms create wilder, more biodiverse habitats.
What is rewilding?
Re-wilding handlar alltså om att återskapa vildmark, så som man tror den hade varit om människor inte hade koloniserat området. Naturen ska ta hand om sig själv. Människan saknas i princip i beskrivningen, är möjligen åskådare men tillför inget gott. I texterna på sajten nämns att det kan genomföras på ”abandoned land”, alltså områden som människan lämnat, där inga människor längre lever kvar. Den typen av områden finns knappt i Sverige.
Rewilding Europe har ett projekt i Norrbotten i norra Sverige. I beskrivningen nämns att området är tre miljoner hektar och att det bor färre än 1000 personer i det aktuella området, alltså en person per ca 3000 ha. Det låter antagligen väldigt lite för en storstadsmänniska eller för den som är van vid tätbefolkade delar av södra Sverige. För mig låter det inte som ”abandoned land”. Området där jag jagar älg är 4000 ha. Det bor inga människor där, men runt omkring finns aktiva byar. Hela området är gammal kulturbygd med rester av minst 5 äldre gårdar, odlingsmark och olika former av skogsbruk sen långt tillbaka.
Samtidigt som re-wilding vill ”låta naturen ta hand om sig själv” så arbetar man aktivt för att införa nya arter. För svensk del nämns exempelvis visent, myskoxe och vildren. Visent fanns i södra Sverige för 1000 år sen, myskoxe har aldrig funnits här naturligt, och vildrenen försvann för ca 150 år sen och har ekologiskt ersatts av samernas tamrenar. (Se också inlägg av bloggägare: Jägarna, älgen och vargen, del 3)
Så vad betyder re-wild, egentligen? Förvilda eller åter-förvilda? Skapa eller återskapa? Restaurera eller renovera? Kommen såhär långt i mina funderingar kom jag att tänka på vår sommarstuga. Ett gammalt timrat torp, byggt 1925. Det är i behov av underhåll och i diskussionerna har begreppen ‘restaurera’ och ‘renovera’ kommit upp. Restaurera betyder ungefär ”återställa” medan renovera betyder ”omskapa” eller ”omgestalta”. Att återställa innebär att gå tillbaka till ett tidigare tillstånd, men då uppstår frågan om hur långt tillbaka. Ska vi återställa stugan till hur den såg ut nybyggd 1925, t.ex. utan el, eller renovera den så den blir lite bekvämare att vistas ut? Renovera betyder att förändra och förnya så det blir bättre än förr. Frågan är vad re-wilding innebär. För mig låter det mest som omgestaltning, därför att det är längesen Sverige var vildmark, om det någonsin varit det.
Sverige koloniserades av samer i samma takt som inlandsisen drog sig tillbaka, så vi vet inte hur det skulle ha sett ut här utan människor. (Sveriges koloniala historia)
Dessutom har klimatet förändrats under de 10 000 år som gått sen isen försvann. Ibland varmare, ibland kallare. De växtarter vi har här idag har kommit hit i olika takt, vid olika tidpunkter. Därför har även vegetationen ändrats över tid och skogarna har dominerats av olika trädslag under olika tider. Så det finns ingen självklar referenspunkt att ”återställa” till utan oavsett vilka förändringar som görs så blir det något nytt, en omgestaltning, ett slags renovering av skogslandskapet.
Detta leder in på nästa punkt: För vem ska naturen re-wildas? För oss människor såklart! Den renoverade naturen ska ge besökare upplevelser.
Ett sätt att dela upp skogsbesökare är med begreppen urbanist-purist (se Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation).
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet. Re-wilding är en rörelse som drivs av och riktar sig till purister och inte till genomsnittssvensken, urbanisten, och re-wildare/purister är per definition inte intresserade av skogsbruk eller annan kulturpåverkan av landskapet. (Se också bloggägarens inlägg: Jägarna, älgen och vargen, del 2)
Därmed är jag tillbaka där jag började, kännedom om och förmåga att känna igen tecken på tidigare brukande av skogen och landskapet.
Nästan hela Sveriges skogar har brukats på olika sätt i historisk tid. Först av samer och jägare-samlare, sen av lantbrukare och skogsbrukare (Enander 2007a, b) men även av andra näringar som behövt skogsråvara, som gruvnäringen (Eklund 1994). Eftersom intensiteten i brukandet och principerna för det har varierat över tiden så ser inte alla skogar likadana ut. Men det gör å andra sidan inte heller skog som lämnas orörd. Trots det finns det en generell bild av hur orörd skog borde se ut, ett slags facit som man jämför med och det är nästan alltid skog där det finns några stora gamla tallar och sen en blandning av olika stora träd av andra trädslag. Så kan en orörd skog se ut som har brunnit för länge sen men inte under det senaste seklet, men även en brukad skog kan ha det utseendet. Eftersom få människor kan tillräckligt om skogshistoria, skogsbruk och skogsskötsel så ser man inte de tecken som visar på tidigare skötsel och bruk av skogen, utan brukade skogar som påminner om ”facit” klassas som orörd vildmark, gammelskog, trots att det egentligen är brukad skog.
Så ett alternativt och elakare sätt att beskriva re-wilding är att det är puristernas försök att skapa ett landskap som uppfyller deras fördomar om hur orörd vildmark ser ut, baserat på okunskap och drömmar. Ett privat äventyrsland där det egentligen inte finns plats för människor, åtminstone inte andra människor än puristerna själva.
Men det finns ett helt annat sätt att se på vårt skogslandskap. Det kanske jag får chansen att återkomma till.
/Lars Lundqvist
Referenser:
Eklund, Magnus (1994). ”Nasafjäll och Silbojokk – Gruvdrift och skogspåverkan” ur Essäer i skogshistoria – skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”. Sid. 209-214. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel
https://pub.epsilon.slu.se/4186/
Enander, Karl-Göran (2007). Ekologi, skog och miljö. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
https://pub.epsilon.slu.se/view/creators/Enander=3AKarl-G=F6ran=3A=3A.html
Hannerz, M; Lindhagen, A.; Forsberg, O; Fries, C & Rydberg, d. (2016). Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation. Skogsskötselserien nr 15, Skogsstyrelsen
Sametinget (2013). Sveriges koloniala historia. Sámediggi.se, publicerat den 2013, Uppdaterad: 2018-05-08 (hämtat 230419)
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Först och främst, ett bra initiativ av bloggens huvudman att bjuda in gästbloggare. Gutafs hela idé med sitt projekt har ju varit att sprida kunskap om och diskutera det man benämner re-wilding. Inte att förringa, så bygger man förhoppningsvis på sin egen kunskapsbank också.
Jag har följt hans blogg och gillar formen för den, speciellt som jag själv driver en sedan några år tillbaka (livifriluft.com). Så, det kanske är lite på plats att ge dig ett hum om min bakgrund också. Född och uppvuxen i Umeå, med rötter i Västerbottens och Jämtlands fjällvärld, där mina förfäder var nybyggare och således beroende av skog och mark i en tuff miljö. Själv har jag i stort sett använt all min lediga tid ute, om det så var bärplockning eller fiske med föräldrarna som liten, scouting eller som fältbiolog de viktiga tonåren eller som idag med kamera och kikare.
Att försöka bevara vår livsmiljö har därför präglat mitt liv och gör så fortfarande när yrkeslivet är över. Men lika viktigt har varit att skapa nyfikenhet på vad som finns ute i det ”vilda”, där spridningen av artkunskap som du skriver, är en viktig del i det. Jag ser mig kanske mer som fotograf, ur ett bloggarperspektiv, men blandar friskt bland inläggen. Så, här kommer min första reaktion på ditt gästinlägg.
Jag kan nog inte hitta mig själv i din beskrivning av urbanisten och puristen. De finns säkert, men skalan däremellan är oändlig skulle jag säga utifrån egen erfarenhet och de människor jag känner väl. Den typen av förenkling är enligt min mening det som lägger ett skynke över ett meningsutbyte och i slutändan skapar mer polarisering i samhället.
Däremot, tror jag att vi har samma synpunkt på begrepp som vildmark eller urskog. All skog i Sverige är påverkad, må så vara mer eller mindre. Att restaurera och återskapa något till hundra procent gör sig icke. Då får vi nog alla flytta härifrån och låta landet återskapa sig självt. Den viktiga frågan är snarare hur vi skall använda oss av skogen de närmsta 50-100 åren. Att vi behöver den för vårt samhälle är klart, men på vilket sätt är en stötesten.
Re-wilding är i mitt tycke ytterligare en osäker väg när vi själva inte äger tillräcklig kunskap för att förstå de komplexa ekosystemen. Människans historia av att återinföra arter, styra populationer och skapa någon slags egen balans är inte speciellt positiv. Den s.k. försiktighetsprincipen borde därför vara en grundbult i vårt förhållningssätt, speciellt vad gäller vårt omfattande skogslandskap.
Huvudfrågorna, som jag förmodar är de mest aktuella forskningsprojekten inom SLU, är skogen som kolsänka och bevarandet av dess artrikedom, i gemene mun den s.k. biologiska mångfalden.
Den debatten behöver definitivt föras utan yxhugg och brandfacklor. Här kan då Gustafs initiativ fylla en viktig funktion, utan de troll som gömmer sig i andra sociala medier.
Mina funderingar går kring de mindre skogsägare jag känner och deras känsla för sin egen skog. De har alla en långsiktig plan för sin mark och brukar den därefter. Visst, industrin ligger på och vill ha mer men de som bor i och ser sin egen skog var dag försöker på olika sätt skapa en variationsrik skog, värd namnet. Där finns det inte plats för barkborrarnas granåkrar längre.
Här finns både kunskap och drömmar, en skog att se på och kunna vistas i för alla, inklusive fågel, fisk, däggdjur, insekter, svampar och rara växter (samt urbanister och purister). De hänsynstagande skogsägarna kanske inte är så många än, men i upplysningens tid finns förutsättningar för att de kan bli fler. Andra krafters lobbyverksamhet motverkar tyvärr detta och ser fortfarande skogen enbart som en råvarukälla.
Den svåra frågan är inte om och i så fall hur vi skall åstadkomma re-wilding i Sverige. Vår egen koldioxidbudget går inte längre ihop med den plan som är lagd internationellt. Därför är det inte massaindustrin som skall diktera skogsbrukandet i Sverige utan de åtaganden vi tagit på oss för framtida generationer. Forskning pågår men verkligheten syns var dag. Frågan vi alla borde ställa oss är varför ingen agerar konstruktivt och beslutsamt. Borde vara lika enkelt, som att införa en hastighetsgräns på 30 km/h i tätort, omfattar alla och respekteras därför.
Men som sagt, det finns mycket däremellan och tur är det, annars fanns inte plats för mer utbyte av tankar om framtiden och vägen dit.
GillaGillad av 1 person
Tack så jättemycket Hans för kommentar och för att du gillade att jag bjöd in en gästbloggare.
Det finns så mycket i det du skriver och det som jag framför allt tänker på är det som handlar om den enskilde skogsägaren.
I Sverige har vi under 1900-talet arbetat för centralisering och att slå ut de mindre för de större. Man har stöttat de större och starkare för att kunna rationalisera och effektivisera.
Det här har på många sätt gjort Sverige starkt. Men i detta finns det en stor svaghet eftersom är det få aktörer kan det ske snabba förändringar.
Jag tror på den enskilde näringsidkaren, den lille skogsägaren och på den frihet som det borde kunna innebära. Men om jag har förstått det rätt så är de styrda av skogsvårdslagen vars första paragraf lyder: ”1 § Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.”
Det viktiga här är att den ska ge ”god avkastning”, vilket innebär att som skogsägare förbinder man sig till att bruka skogen för avkastning. Andra värden kommer utöver detta. Detta menar jag är problematiskt och mindre skogsägare borde slippa att styras av detta krav.
Om vi tar en annan paragraf så står följande: ”5 § Ny skog ska anläggas på produktiv skogsmark.” Så som jag tolkar dessa båda så styrs skogsägarna av faktorer som hindrar dem från att förverkliga egna visioner om hur de vill att deras skog ska se ut.
Fast jag märker att här är jag ute och svajar väl mycket. § 3 lyder: ”Denna lag hindrar inte att produktiv skogsmark tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion.” Vad som avses med detta kan vara jakt och annat. Eller: ”där markanvändningen enligt avtalet syftar till att bevara och/eller utveckla naturvärden”.
Det här är en snårskog. I vilket fall som helst har jag en längre tid funderat över tankar som tankesmedja Break Through instiute (https://thebreakthrough.org/conservation) har fört fram, att viss del av marken exploateras till fullo, medan annan mark vigs åt biologisk mångfald.
Låt samtalet fortsätta.
GillaGillad av 1 person
Ordet ‘uthålligt’ avseende god avkastning ej att förglömma. Där om möjligt måste man vara tydligare så det inte behöver vara ett motsatsförhållande.
GillaGillad av 1 person
Hej Hans!
För mig finns det ingen motsättning mellan grundprinciperna i dagens skogsbruk och en mer variationsrik skog, där det passar. Den cykliska grundprincipen i dagens skogsbruk, där man börjar med plantskog och slutar med gammal skog och sen börjar om, är den enda grundprincip som fungerar med våra trädslag. Att gran hypotetiskt, under vissa omständigheter, skulle gå att sköta på ett annat sätt, förändrar inte detta. Variationen styrs med skötseln, men begränsas av de naturgivna förutsättningarna. En tallhed blir aldrig speciellt variationsrik, inte heller en bokskog och definitivt inte en blädad granskog. Om rewilding inte ska omfatta den brukade skogen så blir det pyttesmå arealer. Om den omfattar även brukad skog så måste idéerna anpassas till hur skogsbruk kan bedrivas givet våra trädslags inneboende begränsningar, vad som är biologiskt möjligt för våra skogsträd.
Det stora problemet, som jag ser det, är att så få förstår dynamiken och tidsförloppen. Man förstår inte att en diskussion om skogen måste handla om hela landskapet och inte bara decennier utan sekler, därför att så ser skogens tidsramar ut. Att freda ett område som just nu har vissa kvalitéer som vi bedömer som värdefulla innebär ibland att just de kvalitéerna försvinner på sikt. Stora aspar, sälgar och rönnar är värdefulla för den biologiska mångfalden i norra Sverige, men de stora exemplar vi hittar har undantagslöst vuxit upp på öppen mark, inte inne i skogen. Om skogen fredas från både slutavverkning och brand så försvinner de på sikt. Inte just nu, men när dagens stora aspar, sälgar och rönnar dör om några decennier så har inga nya kunnat växa upp för att ta deras plats, eftersom de kräver öppen mark för att växa upp.
Det faktum att det finns ett slags idealbild för hur en ”naturlig” natur ska se ut är ett av de stora felen med idén om rewilding som jag ser det. Om du vill se äkta rewilding, besök brandområdet i Tyresta nationalpark eller det stora brandområdet i Västmanland.
Jag filar på en ny text som tar upp en del av det här, men den dröjer ett tag.
/Lasse
GillaGilla
Tack för kommentar Lasse och jag ser fram emot din text.
Även om den är riktad till Hans vill jag kort reflektera något.
Jag tänker på det du skriver om skötseln. Det är en klurig fråga ur två hänseenden. Det ena är att kritisera skogsbruket och det andra är hur man ska bedriva skyddade områden. Den förra lämnar jag därhän utan ska bara kort beakta den senare.
Rewilding bygger på att funktioner som fattas i ett ekosystem sätts in. Det kan vara att det fattas rovdjur, vilket gör att betare tar över och då försvinner eken och sälgen. Men med rovdjur som tvingar dem till rörelse fördelas betningstrycket. Men det kan också vara att det inte finns betare, vilket gör att den gamla ängen övertas av sly för att sedan helt bli en skog. På Nordkoster har man skotsk höglandsboskap för att hålla undan slyn. Carl-Gustaf Thulin menar att både visenter och gotlandsruss är alternativ.
Denna del, att ”reparera” ekosystemet genom att återintroducera funktioner tycker jag du bortser ifrån i din kritik.
Det handlar inte om att återställa något till ett naturligt tillstånd utan att återinför funktioner. Det är ett ”teknokratiskt” sätt att se på naturen. Därefter handlar det om hur det utvecklar sig i framtiden. Om detta vet vi inte än. Naturliga experiment som Serengeti där man rådde bot på boskapspesten eller införandet i av vargar i Yellowstone är det som många hänvisar till. Men de är så klart få.
GillaGilla
Det finns inga förutbestämda ”funktioner” i ett ekosystem som måste ”rollbesättas”. Ett sånt synsätt bygger i grund och botten antingen på ett stort missförstånd eller på idén om att världen är ett uttryck för ”intelligent design” och alltså är skapad av någon högre makt som bestämt vilka funktioner som ska finnas.
Naturen blir som den blir och den blir olika beroende på slumpen och vad som råkar hända och beroende på hur den påverkas av allt möjligt. På våra breddgrader blir det skog överallt förr eller senare om inte träden aktivt hålls undan. Skog är det naturliga tillståndet. Att importera betande vilda djur för att hindra att nedlagd åkermark växer igen är extremt konstlat ur min synvinkel. Då handlar det inte om restoration utan bara om manipulation för att det är kul.
GillaGilla
Tack för kommentar. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den.
Å ena sidan pekar du på stringens då jag tycks antyda något inneboende i naturperspektivet i min kommentar. Du gillar att stirra in dig på den svagaste länken i argumentationskedjan. Och så klart har du rätt i att det finns inga immanent funktioner i systemet. Däremot framträder effekter i systemet som får funktioner som gör att det fortsätter. När systemet är i gång kan det utsättas för slumpen och beroende på hur starka de olika funktionerna, som har emanerat fram ur processen, är går det att se hur tåligt det är.
Å andra sidan har det med terminologi att göra som du anser är viktigt att kunna och varje disciplin har sin begreppslista. Begreppet funktion inom ekologi är vedertaget för att undersöka hur ett ekosystem fungerar. Att återställa ett ekosystem handlar om att se till olika funktioner i landskapet. I ett våtlandskap som har dikats ut, måste man sätta in vattenhindrande funktioner eller ta bort diken som skapar den avrinnande funktionen.
Men låt mig istället ställa följande fråga som jag har gått och grunnat på sedan jag läste att automatiseringen ökar allt snabbare inom skogsbruket. Nu senast var i Skogseko. Men låt mig börja i en annan ända.
Olika arters närvaro i landskapet leder till att fröer sprids. Nötskrikan är ett exempel pälsen hos däggdjur andra. En funktion de alla innehar i olika grad är fröspridaren.
I ett effektivt skogsbruk förlitar man sig inte på spontan fröspridning. Där vill man ha kontroll och därför driver man upp plantor för att sedan plantera dem, en uthyrd ”funktion”. Min farmor planterade granplantor. Hon tjänade pengar på det. Men nu håller man på att utveckla automatiserad plantering.
Skogsindustrin påstår sig värna landsbygden och hålla den levande. De skapar jobbtillfällen. De får funktionen ”få in pengar till hushållet”. Men om man hela tiden automatiserar försvinner den funktionen för skogsarbetarna.
Vad jag vill säga är att jag inte förstår på vilket sätt som skogsindustrin egentligen gynnar landsbygden, framför allt inte i det längre loppet?
Så klart förstår jag att de som jobbar vid Aspa Bruk AB i Olshammar gynnas av skogsindustrin. Eller entreprenörerna som hyrs in för att gallra, ta ner skog etc. Men det är i grunden väldigt få personer. Är det inte framför allt de gamla patronerna, fast nu i nya kläder, som gynnas? Alltså de som fortfarande utnyttjar sin personal tills de inte längre duger? Förr fick de gå från socken om patronen var elak eller satt på fattighuset. Nu automatiserar man och folk får flytta in till städerna. Fast de gamla patronerna var ärliga med sin brist på empati. Nu skyller man på att politikerna och ser inte alls sitt ansvar. Man attackerar rewilding som kommer med nya tankar som öppnar upp alternativ, som gynnar turism. Den servicen kan inte automatiseras och inte behövs det gå en lång utbildning för att servera. Vildmarksguider, cykeluthyrning, ponnyridning etc. Det är jobb som gynnar alla och det måste ske i en vacker miljö för annars vill ingen komma.
Hästarna öppnar upp landskapet vilket ger ljus och deras betande leder till ängar. Sälg, asp och rönn gynnas av detta. Och det är inte ”manipulation för att det är kul” utan för att det gynnar alla i bygden.
GillaGilla
Det har länge funnits en önskan om att ersätta tungt manuellt arbete i skogen med tekniska hjälpmedel. Yxa ersattes av såg som ersattes av motorsåg som ersattes av skördare.
När det gäller plantering är det i huvudsak andra drivkrafter: Svårigheten att hitta personer som vill sommarjobba med plantering. I något mer modern tid än din farmor var det skolungdom som planterade, men det uppfattas idag som slitigt och tungt i förhållande till lönen och då väljer ungdomar om möjligt andra sommarjobb, helst inomhus med tillgång till WiFi. Därför finns det ett behov av planteringsmaskiner (men man har hittills inte lyckats speciellt bra).
Skogsindustrin påstår knappast att den viktigaste drivkraften är att ”gynna landsbygden”, men det handlar återigen om slarvig terminologi.
Uttrycket ”skogsindustrin” leder ofta tanken till stora massafabriker och pappersbruk, men den består också av sågverk, hyvlerier, små firmor som bygger timmerhus, friggebodar och attefallshus, osv, alltså alla de stora och små företag som tillverkar något av trä. Ibland finns de på landsbygden, ibland inte. Men det är inte ”skogsindustrin” som är kärnan i diskussionerna om landsbygden utan ”skogsnäringen” i vid mening.
Hälften av skogen ägs av privatpersoner varav en del bor och lever på landsbygden och deras privatekonomi påverkas av skogen de äger. Entreprenörerna som kör skogsmaskiner bor oftast på landsbygden. Samma sak gäller en stor del av de åkerier som hanterar virkestransporterna, de företag som är involverade i att bygga och underhålla skogsbilvägar, osv. Till det kommer också den infrastruktur som exempelvis alla maskinerna kräver.
Sammantaget har ”skogsnäringen” i vid mening stor betydelse för landsbygden, på samma sätt som ”lantbruksnäringen” har det.
Turism är ett väldigt brett begrepp som innefattar allt från Wasa-museet i Stockholm, som handlar om stora pengar, till besök vid Ale stenar som nästan ingen tjänar några pengar på. Ett genomgående problem med turism är att den nästan alltid är tidsbegränsad till några korta perioder på året när alla vi med vanliga anställningar har semester. Men byggnader, djur, utrustning, osv finns kvar och kostar pengar och arbete hela året. Samma sak gäller de människor som servar turisterna under turistsäsongen. De måste ha något att livnära sig på resten av året.
Rent generellt tror jag mer på idéer som kommer underifrån, från de människor som själva bor och verkar på landsbygden, som har idéer som de själva vill förverkliga. Jag är allmänt skeptisk mot idéer som kommer uppifrån eller utifrån och som förutsätter att någon annan än idésprutan själv ska genomföra det hela.
PS. Hästar för turridning måste få fullvärdigt foder året om plus gå på bete sommartid, och kräver en fodermängd motsvarande ca 3,5 ton hö per häst och år, vilket i sin tur kräver både åkrar, beteshagar och jordbruksmaskiner sommartid plus vinterhagar och daglig skötsel vintertid. Ingetdera gynnar sälg, asp och rönn. Däremot gynnas dessa trädslag av kalhuggning.
GillaGilla
Trevlig utförlig kommentar. Tack för den. Däremot tog du inte upp hur du fultolkade min användning av begreppet funktion.
Jag skulle lyssna på Annika Felton på Skogspodden, tipsad på twitter. Då upptäckte jag att du hade varit gäst. Jag har snart lyssnat på hela intervjun. Den är synnerligen intressant och lämnar mycket till eftertanke. Om detta får vi samtala vidare. Må väl.
GillaGilla
Hej Lasse
Många trådar i denna gemytliga blogg att följa, men idag är det ju första maj. Då pensionären inte längre har arbetsfri demonstrationsdag och det dessutom regnar ute, så får man väl dra sitt strå till stacken och försöka hålla grytan varm.
Jag håller mej kvar vid det jag fortfarande kallar kalhuggning. Du håller fast vid att det praktiskt är det enda tillämpbara alternativet för svenskt skogsbruk, även om blädning rent hypotetiskt kan fungera. Jag gör kanske en snäv tolkning, tror att du med detta menar att kalhuggning är det som ger högst avkastning för skogsägaren och/eller tillfredställer industrins behov av trä och massa.
Vad jag vet om blädningsskog så är forskningen mager och otillräcklig. Det material som finns pekar på 10-20% lägre tillväxt, men torde vara mycket beroende av skogens virkesförråd. Vad jag förstått så är tillväxt i höjd och omkrets också långsammare i början. Hur det påverkar slutproduktens kvalité låter jag vara osagt, där tar mina kunskaper slut.
Jag är fullt medveten om att blädningen fungerar bäst i en granskog, som föredrar skugga, samt har en stor variation i åldersklasser. En skog som många kanske inte föredrar att vandra i då sikten blir svår pga alla träd. Men där trivs betydligt fler arter, vilket forskningen är överens om. Så har denna artrikedom något ekonomiskt värde eller är det ett värde vi inte kan sätta ett pris på?
Det som upptar mina funderingar kring skillnaden mellan dessa två sätt att bruka skog är däremot vad som sker under markytan. Vid kalhuggning upphör symbiosen mellan träd och svamp via näringsutbytet i mykorrhizan. Eller som Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapetr uttrycker det: ”Det här är ett livsnödvändigt samspel mellan svampen och trädet. Utan svamparna dör träden och vice versa”.
Denna gratistjänst av de osynliga svamparna måste rimligen vara ovärderlig för skogen och värdefullt vid bruket av densamma. Svampforskaren Anders Dahlberg kan bl.a. berätta att ca 50 olika svamparter samarbetar med en medelålders gran och att en matsked mull kan rymma en mil svamptrådar. Det gör mig lite mer ödmjuk inför ett sånt snillrikt utvecklat ekologiskt system, till gagn för all växtlighet i skogen.
Svamparna har dessutom påverkan på skogens kolbalans. Enligt Dahlberg sker skogens lagring av koldioxid framför allt under jord, och ny forskning visar att en stor del av det som lagras långsiktigt är rester av svampmycel som inte brutits ner. I markens humuslager kan det ligga närmare 30 ton kol per hektar och ungefär hälften av det är svamp.
När nya träd växer upp på ett hygge kan svamparna förstås börja växa in från skogskanterna och från dem som överlevt kring kvarlämnade träd. Men enligt Dahlberg blir det inte precis samma arter som kommer tillbaka, utan de som är snabbast på att återkolonisera och trivs på störda marker. Det här kan enligt honom få stora konsekvenser för markens förmåga att lagra kol eftersom olika svamparter fungerar väldigt olika när det gäller kollagring. Förändringar i vilka svampar som dominerar kan inte bara få stora konsekvenser för hur mycket koldioxid som skogen kan binda. Det påverkar också hur snabbt träden växer, hur mycket grundvatten som bildas och hur t.ex. blåbären växer.
Han för vidare ett logiskt resonemang enligt följande:
”Växter har ofta en bank av vilande frön i jorden som vaknar till när jorden blir blottad, men få av mykorrhizasvamparna jobbar på det sättet. De kommer att återerövra marken med hjälp av sporer från skogen runtomkring, men få svampsporer sprider sig längre än 100 meter så det tar sin tid. Omkring 80 år efter en avverkning har de vanliga svamparna återhämtat sig, men inte de ovanliga.”
Vore intressant att också få din syn på detta så viktiga samspel och vad det egentligen är värt för alla som är beroende av skogens välmående. Då tänker jag inte på de få fruktkroppar vi njuter av i vår kantarellstuvning även om det verkligen kan förgylla en dyster vardag.
GillaGillad av 1 person
Skogsbruk råkar vara mitt specialområde och särskilt blädningsbruk och andra ”alternativ” som provats de senaste 200 åren. Så jag börjar med dina funderingar om blädningsbruk. Jag har forskat om blädningsbruk i 40 år…
Tanken att ”forskningen [om blädningsbruk] är mager och otillräcklig” och att det är därför skogsbruket är skeptiska till blädningsbruk är vanlig bland de som kritiserar skogsbruket i allmänhet och kalhuggning i synnerhet, men det stämmer inte. Det finns över 100 års forskning från hela världen att luta sig mot och den är samstämmig. Den förklarar hur fullskiktad skog fungerar och varför blädningsbruk kräver fullskiktad skog. Huruvida den långsiktiga tillväxten blir markant lägre eller inte är fortfarande en öppen fråga och inget argument vare sig för eller emot blädningsbruk. Två saker begränsar användningen av blädningsbruk: 1) Hos oss kan bara gran bilda fullskiktad skog och det är ont om fullskiktad granskog, och 2) kunskapen om blädningsbruk är väldigt begränsad hos skogsägare, bolag, osv och få känner ens igen en fullskiktad granskog.
Varför är då skogsbruket så förtjusta i kalhuggning? Det är man inte. Men jag ska ta det från början.
När skogsbruk påbörjas i skogar som tidigare inte brukats så börjar det alltid med att man avverkar det man får bäst betalt för och lämnar resten. Så har det alltid sett ut, överallt i alla tider. Sen har man hoppats att skogen själv ska ”rehabilitera” sig, att de träd som avverkades ska ersättas av nya trädplantor som växer upp i luckorna som bildades. Den här typen av rent exploaterande avverkningar har aldrig fungerat. I Sverige testades detta i ganska stor skala i norra Sverige så sent som under första halvan av 1900-talet. Skälet till att det inte fungerar skiljer lite mellan olika skogar men här uppe beror det på att våra trädslag (utom gran) är så kallade pionjärer. Plantorna behöver öppen mark för att överleva och kunna växa upp till stora träd. Om fröna gror inne i en skog så växer plantorna långsamt och dör långt innan de blivit ens små träd. Det här kan du själv kolla nästa gång du är ute i skogen. Hur många plantor av olika trädslag ser du inne i en uppvuxen skog? Gran kommer ofta, men inte tall, björk eller asp.
Enda alternativet är att ta ner allt, inte bara de värdefulla träden och aktivt se till att det kommer trädplantor på den öppna marken. Den nya, uppväxande skogen sköts sen med röjning och gallring med målet att till sist kunna slutavverkas. Är kalhuggning det enda sättet att slutavverka? Nej, men det är det sätt som ger bäst förutsättningar för att få igång en ny skog snabbt och säkert.
Idén om att ”kalhuggning är det som ger högst avkastning för skogsägaren och/eller tillfredställer industrins behov av trä och massa” är också vanlig bland skogsbrukskritiker, men är också fel. Skogen är skött under 100 år för att slutavverkas och att någon då i sista stund säger ”nej” blir ungefär som om den som odlar potatis och har skött sitt potatisland hela sommaren och kupat noga plötsligt inte skulle få skörda potatisen när den äntligen är klar.
Det går inte att plötsligt byta skötselsystem från trakthyggesbruk (enskiktad skog som sköts i ett cykliskt förlopp föryngring-röjning-gallring-slutavverkning-föryngring-osv) till blädningsbruk (fullskiktad skog som sköts med återkommande blädningar) dels därför att en sådan omföring skulle ta minst ett sekel, och dels därför att tall, björk, asp och andra pionjärträdslag inte går att sköta med blädningsbruk. Dessutom sköts redan nästan all skog i Sverige med trakthyggesbruk sedan lång tid tillbaka, i södra Sverige åtminstone ett par hundra år.
När det gäller mykorrhiza föreslår jag att du läser denna:
Klicka för att komma åt faktaskog_01_2014.pdf
GillaGillad av 2 personer
Tack båda för väldigt intressanta resonemang.
Jag rekommenderar följande avsnitt på skogspodden där Lasse intevjuas: http://www.skogspodden.se/intervju/avsnitt-97-bladning-med-lars-lundqvist/
Där samtalas om blädning och en del annat.
GillaGilla
Tack, jag fördjupar mig tillsvidare.
GillaGillad av 1 person
Andra som tänkt om:
https://supermiljobloggen.se/nyheter/tidigare-vd-for-skogsbolag-omprova-bruksmetoderna-och-radda-mangfalden/
GillaGillad av 1 person
Tack: https://supermiljobloggen.se/debatt/kronika-debatt/ska-avverkningarna-morkas-tveksamt-forslag-ska-utredas-hos-skogsstyrelsen/
GillaGilla
Intressant forskningsresultat. Min lekmannateori utifrån detta är kanske vågad men jag tror på en tänkbar förklaring som har med tid att göra. Detta gjordes i en ungskog (av praktiska skäl med instängning av träden). Efter en slutavverkning borde mykorrihizan ha mycket svårt att klara sig. Den har ett större behov av att ”amma” sin omgivning för överlevnad och tillväxt. Samtidigt kan inte de unga träden ge tillbaka så mycket i sin egen tillväxtfas. När mycelet är rekonstruerat och ”ammorna” vuxit till sig kanske förhållandet är mer stabilt är min tanke. Så, det vore intressant om man har gjort någon motsvarande studie för äldre bestånd i motsvarande kvävefattiga miljö. Du kanske vet eller om man skulle kunna kontakta någon på SLU.
GillaGilla
Vi vet att i en del äldre bestånd blir det en fullständig låsning av kvävet på så sätt att det bara är de stora träden (och mykorrhizasvamparna) som kan växa eftersom bara de kan ”sälja” tillräckligt mycket socker för att få kväve. Inga småplantor överlever.
En stor del av kvävet är normalt bundet i humustäcket och kalhuggning får igång nitrifikation och ammonifiering. Förr trodde man att det var därför som nya, planterade trädplantor satte fart och växte så bra. Numera är en av teorierna att det som gör att tallplanteringar växer så bra är just att mykorrhizan till stor slagits ut och därför inte längre konkurrerar om kvävet.
Man måste komma ihåg att även mykorrhiza-svamparna behöver kväve. Om man gödslar normal skogsmark så minskar mykorrhizasvamparna medan träden växer bättre. Tolkningen är att träden kan ta upp mer kväve själva och därmed inte behöver ”betala” lika mycket socker till svamparna utan kan använda mer för egen del.
Gran fungerar delvis annorlunda, så sista ordet är nog inte sagt i det här ämnet, men idén om altruistisk symbios och att alla träd behöver mykorrhizasvampar för att överleva och växa bra är mest troligt fel.
GillaGilla
Tack Lars, du har nu fått mig att börja på nåt som kan betraktas som Kom-Vux på gamla dar. Var tvungen att friska upp minnet med kvävets kretslopp, efter din beskrivning av utbytet mellan träd och svamp. Mycket mer komplicerat än vad någon kan föreställa sig och tyvärr förenklas det för mycket i debatten om skogen. Först en fråga: Du nämner en låsning av kvävet i äldre bestånd. Antar att du då huvudsakligen avser tall. Att tallplantorna skjuter fart efter kalhuggningen måste väl då också bero på att mykorrhizan bryts ner och omvandlas av bakterierna. Den enes död, den andres bröd, så att säga.
Kvävegödslingen blir en ny fråga, som inbegriper skogsekonomi och kunskaper om kostnad i förhållande till nytta, dvs både tillväxt, virkeskvalité och förhållandet till skador (bete, sork, insekter etc, men även vindfällen). Finns säkert flera studier kring detta att ta del av först, liksom granens förhållande till sina mykorrhizasvampar. Kan dock inte låta bli att fundera på varför det inte finns en konsensus kring skogen med all kunskap vi hittils inbringat sedan skövlingarnas tid.
Vill till sist bara säga att jag i ungdomen hjälpt till i potatislandet för att skörda årets mandelpotatis men aldrig upplevt att vi behövt röja eller gallra, bara kupa. En väl skött skog, där man nyttjar de olika växtplatsernas förutsättningar, behöver inte vara en monokultur. Men det kräver sin skogskarl och lönsamheten blir enligt de som prövat lägre, vilket också skogsägarföreningarna medger. Likväl så ställer många kommuner om sitt eget skogsinnehav till s.k. hyggesfritt. Jag har dock sett exempel som mer påminner om det som kallas frimärkshyggen eller schackrutor.
Tog på mig dina skogsglasögon när jag var ett par dagar i Åkulla bokskogar i Halland. Mycket riktigt, såg en hel del som mina vandrarvänner passerade förbi. Tror dock att de till sist tröttnade på mina kommentarer och ville bara njuta av lövsprickningen. Vilket kan räcka långt!
GillaGilla
Låsning av kvävet:
Inte bara tallbestånd, men det är mer komplicerat än så. Det är väl belagt att kråkbär är påverkar träds förungring genom allellopati, dvs de släpper ut kemiska ämnen som försvårar frögroning för trden. Samma sak har också konstaterats för blåbär i förhållande till gran i studier i bl a alperna. Numera vet vi för övrigt att träd kan ta upp kväve i form av aminosyror, inte bara som nitrat- och ammoniumjoner.
Gödsling:
Förekommer knappt i skogsbruk och är det förekommer är det framförallt som engångsgiva 150 kg N per ha i äldre skog, 10 år före slutavverkning, för att få en sista skjuts på tillväxten. Det ger en total volymökning på ca ca 20 m3sk/ha
Hyggesfritt:
Det är ett märkligt begrepp som inkluderar minihyggen, föryngring under skärmställning, blädningsbruk och ingen-åtgärd-nu-men-jag-tänker-inte-kalhugga-inom-överskådlig-tid (vilket inkluderar stor del av skogsmarken).
Viktigt att förstå är att hyggesfritt inte bevarar den gamla vackra skogen utan normalt bara avvecklar den på ett annat sätt
/Lasse
GillaGillad av 1 person