Det finns troll i ekosystemet. Vi har bara slutat söka efter dem.

Sovsäcken ville inte bli riktigt varm. Låren var det som fortfarande kändes kalla. Istället låg jag och lyssnade till skogens ljud utanför tälten. Vinden genom bokträdens kronor lät som trafiken från E22. Så var det kattugglorna. En av dem var precis ovanför oss och så var det en längre bort. Det började med locken, som följdes av sången, det klassiska hoandet, en bit bort. Så kom det närmare tills de möttes.

Det var som att lyssna till ett förälskat par som hade sökte varandra och sedan möttes i en varm omfamning, som med dem var vingar som slogs samman. På morgonen pratade vi livfullt om det. Då hade vädret slagit om. Det var varmare. Vi gick långsamt tillbaka till bilen.

Vår vandring hade inte varit lång. Den hade gått från Fjällmossen vid Huaröd till Timans rastplats och tillbaka. Maggie har ont i ryggen och kan inte gå så långt. Det var en vandring i vacker byggd, betesängar och bokskogar, skogspartier där granen stod tätt och alkärr där vitsipporna började komma fram. Här bor det få människor för att vara Skåne.

En del av vandringen var i ett skogsparti längs vid en mosse. Första dagen kom vi in sydost och gick nordväst i en båge. Den första delen var mellan hagar. Stigen var ojämn av stenar.

Snart kom vi in i dungen och gick mjukare och jämnare. Det var en grandunge som stängde av blicken på omgivningen. Granen var i olika höjd och plötsligt började jag le. Jag var inne i en flerskiktad skog. Det som Lars Lundqvist beskriver i sin bok Blädningsbruk: En handbok (2023), se inlägget Blädningsbruk: En handbok.

Om jag lugnade ned stegen så såg jag hur ungplantorna spred sig. Några var lite äldre och högre och så fortsatte det. Nedan är en bild där det syns tydligt. Så glest var det inte på andra ställen, men det blir tydligare här hur de växer i olika höjder (H). I boken finns det en graf som visar de fyra skikten.

Och här hur det såg ut där vi var.

På sina ställen växte granarna tätare, vilket kallas för igenväxning, om jag har förstått det rätt. Det som gjorde mig så glad var just hur bokkunskapen hade gjort att jag kunde se saker i naturen som jag inte hade sett förr. Upplevelsen blev så mycket rikare.

Som ni ser på satellitbilden nedan var det inget stort område och snart övergick det till mest björk. De stod spridda och tunna. Det var ingen vacker dunge, men jag gillade den. Det var mycket död ved som förmultnade. Längs med stigen såg vi mycket älgspillning och blåbärsris växte. Jag kunde följa insekternas framfart på de fallna stammarna.

Vi gick till randen av mossen. Men det var ingen fager upplevelse. Jag hade trott att vi skulle få se tranorna som vi hade hört. Men som man ser på satellitbilden var den avskrapad och brukad. Torven kanske togs för att säljas till trädgårdsodlare som jag. Längs med dungen gick det ett djupt och rakt dike som dränerade den på vatten. En hage var norr om där vi gick.

Dagen efter då vi var på väg tillbaka till bilen upptäckte min sambo scharlakansvårskålar som växte i mossa och död ved.

Det var första gången jag såg dessa svampar. På engelska heter de scarlet elf cup, alvens scharlakansröda skål. Det är ett fantasieggande namn. Ett annat engelskt svampnamn som jag gillar är witch’s butter, gullkrös. Just dessa namn väcker tankar hos mig som fyllde mig på väg till vandringen.

Vi hade stannat till vid Angelikas gård. Det är ett kollektiv i Norra Björstorp 6 kilometer från Brösarp. Vi hade stannat där för att jag var kaffesugen. Jag satt i soffan på Kafé Solros och tittade på tavlor med troll. Bredvid mig satt en man med en jägarhatt i päls a la Davy Crockett, med den runda toppen och djursvansen som hängde i nacken. Kanske hade han gjort den själv? Han pratade med sin vän som satt på golvet. Själv tittade jag på tavlorna.

Konstnärinnan bor i skogen vid gården. Tavlorna föreställer troll som nyfiket tittar på människor. Jag fascinerades av dem för de berättade om den väsenfyllda skogen. I trollen såg jag det som jag missar när jag endast ser naturen som ett ekosystem med dess funktioner och nischer.

Framför allt en tavla fångade mig. En kvinna sitter i en kalhuggen glänta. Hon röker en cigarett och framför henne sitter ett troll med armarna om de uppdragna knäna. De tittar på varandra. Det finns ett lugn. Men för mig fanns det också något avklätt och sorgset i bilden.

Trollen är en del av det mystiska i skogen där häxornas smör växer på träd och älvornas skålar växer i mossan. Det är den förtrollade skogen som Stravinskys Våroffer framställer. Det är Behemoth som döljer sig i träsken. Jag blir orolig om trollen endast blir en del av sagoböckerna, än det som döljer sig i Tivedens skogar.

Kunskapen avförtrollar skogen. Vi förstår hur det fungerar biologiskt och därigenom kan vi tukta den så att den ger oss det vi anser oss behöva. Den har givit oss välfärd och urbanisering, tryggare liv. Den har blivit ett bruksföremål.

Ett förvildat Sverige är på många sätt snarare än föreställning än en faktisk plats. Likväl är det inte det inte bara det. För vi har ynnesten att kunna gå genom skogar där träd ligger omkullvräkta. Längs stammarna kan man följa insekternas leder med fingret.

Vi var inte de enda som övernattande och frös på Timans rastplats. Längs med leden stötte vi på vandrare. Vi gick alla genom detta brukade och omskötta landskap. Det var ingen vildmark eller förvildat landskap. Men det var en plats att kunna lyssna till kattugglornas nattliga möten.

Jag hoppas att fler söker sig ut, men inte bara till de spektakulära platserna som Njupeskärs vattenfall utan till platser som Harphult där linderödssvin bökar i en slänt. Det är en plats som tiden inte är fäst vid ett nu utan befinner sig i ett flöde mellan det som var, det som är och det som i någon form förblir.

Referenser:

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand